En komponent i vår nutida zeitgeist…

Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

Något sarkastiskt apropå krig...

Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?

Folket:

– Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?

Politikern/ämbetsmannen:

– Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…

Företagaren:

– Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…

Den religiösa företrädaren:

– Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…

Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

I högsta grad ett dagsaktuellt fenomen...

Människor som alltid jagar efter större rikedom, utan att någonsin ge sig tid att njuta av den, är som hungriga som alltid lagar mat, men aldrig sätter sig till bords.

(Marie von Ebner-Eschenbach 1830-1916)

Givet konsumtionshetsen av idag är det sista i citatet ovan mer likt ett: "vi lagar ständigt käk, men hinner inte sätta oss till bords - utan slänger käket för att få en ursäkt att handla nytt och dyrare"...

Hallå Wall Street? Lyssnar ni???

Jag gissar att sannolikheten för att dessa visdomsord någonsin kommer att finnas på någon av klotets Börser - inramade på en vägg - är obefintlig...

Jorden tillhandahåller tillräckligt för var mans behov,

men inte för varje mans girighet.

(Mahatma Gandhi 1869-1948)

"Herrarna över naturen"...

Sitter och konstaterar buttert att jakten på ett av våra största rovdjur är igång. I Sydsvenskan läser jag att de första redan är fällda. Det påstås vidare att: "Jägareförbundet vill dock inte ha fler vargar i Sverige än i dag, helst något färre". Om det verkligen är så, kan jag inte annat än att dra slutsatsen att det åter är ett talande exempel på att vissa somliga inte betraktar sig som en del av naturen, utan snarare "står över den" - eller "äger den". Och därmed är de i sin fulla rätt att godtyckligt besluta om djurs och växters väl och ve.

Vissa somliga tycks enbart betrakta naturen som en resurs; ett förråd de kan handskas med efter eget gottfinnande och för sitt eget höga nöjses skull. Och inom ramen för dessa tankegångar finns ingen som helst ursäkt för "konkurrerande" faktorer. Rovdjuren ska hållas på plats, för att en del jägares småaktiga girighet och bekräftelsebehov ska kunna få fritt spelrum. Naturligtvis vore det en katastrof om det övriga viltet skulle minska i antal. Eller, är det snarare inte tal om att övriga "måltavlor/troféer" riskerar att minska i antal, om rovdjurens numerär skulle öka? Vilka barnungar...

Skrev i somras ett kort inlägg där jag i rubriken frågade mig om det är så att djuren har skyldigheter. Jag ställer frågan än en gång: ska vissa djur verkligen behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

En liten passning till habegäret och dess syskon!

Känns som en ytterst lämplig anmärkning beträffande den till synes alltmer framträdande roll som konsumtionshetsen, materialismen och jämförandet har kommit att få runtom vår värld...

De flesta människor är missnöjda därför att de inte vet att avståndet mellan ett och noll är större än avståndet mellan ett och tusen.

(Ludwig Börne 1786-1837)

Lite melankoli...

Så var det över...

Ett dagsbesök av en god vän (jag lärde känna under min tid i det militära) och dennes familj. Deras första besök till våra nordliga breddgrader - först Danmark en vecka och så en kvick visit till Malmö. Visade upp stadens kontraster och mångfald, samt trakterna österut. Landskapet tilltalade och barnen blev gladast av att få doppa fötterna i Östersjön.

Samtidigt kommer den saknad och det vemod fram som orsakas av att ha så många vänner spridda på så många håll runt om vår kontinent - och den västerut. För att inte nämna huvuddelen av släkten...

Trots alla de tillfällen det ger till besök och dessas nya upplevelser av personer, platser, kultur och natur - och åtfäljande glädje och hänförelse - så kan man inte låta bli att hemfalla åt de egoistiska tankar som så gärna önskar att de alla var samlade i ens närhet. Och det är i dessa reflektioner man inser hur knäppt man egentligen tänker. Hade man trots allt haft alla dessa samlade, så hade man med högsta sannolikhet likväl sett till att finna andra som man inte haft i den direkta närheten... bara för att ha någonstans att resa, eller för att ha någon som kom på långväga besök.

Virrigt?

JA!

Men, imorgon är en ny dag...

En kort om mått och sans...

Apropå vårt handhavande med och förvaltande av vår värld...

Anser att detta borde stå skrivet med stora bokstäver (i fluorescerande färg) på insidan av varje producents likväl som konsuments ytterdörr - och med den dubbla storleken i taket i sovrummet:

Tag bara så mycket honung att bina har näring.

(Danskt ordspråk)

Ännu en historia utan slut?

Såg häromdagen en mycket intressant brittisk dramadokumentär om det hårda, invecklade och bitvis farliga arbetet som låg bakom och ingick i den process som avvecklade den sydafrikanska apartheidregimen. Det som kom att utspelas i Sydafrika under 1990-talets första hälft var och är ett fantastiskt prov på människans vilja och förmåga till försoning, förlåtelse, tolerans, ödmjukhet och ”att mötas halvvägs”. Ett verkligt bevis på att vi faktiskt förmår att övervinna mörkret – och dess komponenter egoism, hämndbegär, fruktan och cynism – inom oss själva.

Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!

Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.

Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.

Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?

Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.

Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”

Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?

Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.

Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…

Sånt gör mig tokig av ilska!

Tog mig ner till Ön igår kväll, för att se om horngäddan eventuellt var på hugget. Det var den inte. Men en havsöring fick lite tandvärk… Synd att den lossnade – då den hoppade ur vattnet såg den nämligen ut att vara av lovlig längd (och hade då definitivt ändat som kallrökt kulinaritet). Hursomhelst, hatten av och lycka till där ute i sundet, min svartprickiga och silvriga vän!

Det var emellertid en annan upplevelse som förmörkade mina två timmar i vind och vågbrus. Då jag anlände till den plats jag brukar stå på, hittade jag ett halvdussin horngäddor slängda bland stenarna – enbart för att ruttna. Under några minuter satt jag bara ner och kände en, på gränsen till uppgivenheten, tung trötthet. Sedan kom ilskan och jag vet att jag skulle ha gjort mig mer än lovligt olycklig om någon individ i det ögonblicket hade kommit och sagt något i stil med: ”fattar inte varför vissa gnäller, det är ju gott om fisk i haven”.

Detta är en av de två avarter jag tyvärr har fått och får bevittna under högsäsongen för nämnda fiskart. Den andra är den skrämmande girighet och totala brist på insikt och respekt för naturen, som vissa somliga utvecklar i samband med fiske efter horngädda. Bland det värsta jag hittills fått uppleva var då jag för flera år sedan fann två plastpåsar – modell större – fulla av förtorkade eller ruttna och stinkande horngäddor, slängda längs grusvägen som leder ut till Västhamnspiren i Helsingborg.

Menvadihelv… vad driver dessa personer till detta? Inte nog med att det ofta går att få en ansenlig mängd av dessa vackert silvriga, långsmala och näbbförsedda fiskar på kort tid. De fångas också ofta medvetet och överlagt med den mest avskyvärda form av individuellt fiske. Med häcklor eller flera stora trekrokar försöker vissa somliga rycka fast horngäddorna, som under lekperioden i maj går samlade i större stim. Jag är fortfarande för upprörd för att gå in i detalj på hur denna vidrighet ser ut i verkligheten, och kommer därför att spara en framställning för ett kommande inlägg.

Jag kan dock inte upphöra att fundera över vilka destruktiva mekanismer vi tydligen har i oss. Vad är det som triggar vissa somliga att besinningslöst fånga en mängd fisk, bara för att sedan slänga dem? Om de åtminstone skänkte bort sin fångst, kunde jag tänka mig att ha överseende med detta uppträdande. Men, ofta är just de som bara dumpar fiskarna också de som bedriver "sporten" (fy f-n för det uttrycket) på det ovan nämnda viset.

Och frågan kvarstår: vad driver dessa människor? Är det bara ett sätt att försöka kompensera ett skralt eller obefintligt självförtroende? Är det ett resultat av den hybris vissa somliga utvecklar och bär på; en hybris grundad på tanken om att ”vi”, att människan är skapelsens krona – att just vi är satta att styra och ställa i naturen, efter eget tycke och tänkande? Eller är det bara ren och skär girighet och vinningslystnad, i kombination med de absolut destruktivaste sidorna av vår tävlingsinstinkt?

Jag kan inte tro annat än att det rör sig om en förening av det uppräknade. Det är sannolikt samma förkastliga mekanismer som drivit (och fortfarande driver) vissa somliga inom finans- och affärsvärlden, att agera på de sätt som bland annat lett till den senaste ekonomiska krisen. Jag ser, i vilket fall som helst, detta som ett skrämmande bevis på att dessa egenskaper inte är typiska för en viss specifik yrkes- eller samhällskategori. Girighet, frosseri och glupskhet finns med största sannolikhet mer eller mindre latent hos oss alla. Skillnaden tror jag snarare ligger i mängden kunskap och medvetenhet, och framför allt viljan att agera därefter.

För att uttrycka mig aningen floskelmässigt: att agera på ett visst vis på grund av dumhet eller okunskap må vara förlåtet, men de som överlagt agerar på dito vis – trots kunskap – är inget annat än kriminella i mina ögon. Och skulle jag få bestämma, hade jag först gett dessa en chans (alla förtjänar en andra chans) till bot och bättring, därefter skulle jag ha förpassat dem med obotlig attityd till en omloppsbana runt Uranus.