In your face - alla fundamentalister!!

Jag vägrar tro att den Gud som givit oss förnuft, förstånd och intellekt har menat att vi inte ska bruka dessa gåvor.

(Galileo Galilei 1564-1642)

Ett av fanatismens grundläggande motton...

Det är mycket bättre att vara fast förankrad i nonsens än att ge sig ut på tänkandets farliga hav.

(John Kenneth Galbraith 1908-2006)

Ännu en historia utan slut?

Såg häromdagen en mycket intressant brittisk dramadokumentär om det hårda, invecklade och bitvis farliga arbetet som låg bakom och ingick i den process som avvecklade den sydafrikanska apartheidregimen. Det som kom att utspelas i Sydafrika under 1990-talets första hälft var och är ett fantastiskt prov på människans vilja och förmåga till försoning, förlåtelse, tolerans, ödmjukhet och ”att mötas halvvägs”. Ett verkligt bevis på att vi faktiskt förmår att övervinna mörkret – och dess komponenter egoism, hämndbegär, fruktan och cynism – inom oss själva.

Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!

Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.

Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.

Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?

Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.

Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”

Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?

Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.

Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…

Om en bok om fanatiker

Fanatism eller fundamentalism - eller vilken annan synonym man nu kan tänkas välja - är ett fenomen som både fascinerar och avskräcker mig. Det är en så stark komponent i ett annat fenomen: konceptet Vi-De. Det hör vidare och oskiljaktigt ihop med egoism och självbelåtenhet, samt med trångsyntheten och det enkelriktade seendet. Det är, kort sagt, en av de destruktivaste beståndsdelarna i vår mänskliga natur.

En av de böcker jag läst under de senaste tre åren är skriven av den israeliska författaren Amos Oz, bär titeln "Hur man botar en fanatiker", och har som grundläggande tema just det ovan omnämnda fenomenet. Jag fann den vara en av de hittills mest insiktfulla små texter jag haft förmånen och glädjen att stöta på (volymen omfattar inte mer än åttionio sidor) och blev självfallet sträckläst.

Som läsaren redan förstått är ändamålet för aktuella inlägg att tipsa om detta alster. Jag önskar därför avsluta det hela med att dels varmt rekommendera ett införskaffande, dels att avrunda med att framställa ett par rader ur texten - vilka är tagna ur det avsnitt i boken, där författaren diskuterar kring fanatikerns syn på "dem som inte är med":

Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre. I fanatikerns ögon är förrädaren med andra ord den som förändras, oavsett vem det är.

Med hälsning till alla fanatiker och dogmatiker

Övertygelser är farligare fiender till sanningen än lögner.

(Friedrich Wilhelm Nietzsche 1844 - 1900)

Hur står det till med självkritiken och självinsikten?

Då jag stöter på allehanda fundamentalisters utsagor - oavsett skriftliga eller muntliga - om sin respektive syn på allt mellan andligt och värdsligt, händer det ofta att jag skakar på huvudet. De framstår som så låsta i sin övertygelse, att ingenting överhuvudtaget kan få dem att inse tillvarons alla nyanser. Jag stötte på ett citat för inte så länge sedan, som träffande beskriver detta fenomen. Det myntades av den engelske filosofen och statsmannen Francis Bacon (1561-1626)och lyder:

Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.

Visst är det lätt att nicka instämmande och kanske till och med fälla kommentaren "precis så ser det ut i skallen på en extremist"? Men hur fria är vi - som gärna betraktar oss själva som "normala" - från denna åkomma?

Ärligt...?

Svart och Vitt

Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…