En studie i självtillräcklighet...

Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?

– Hej! Ska flyga till Rom.

– Jaha?

– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.

– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.

– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?

– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.

– Okej?

– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?

Förändringens och avvikelsens välsignelse...

Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.

Bilden är funnen på denna sida http://www.upphopp.se/2010/08/gleichers-formel-for-forandring/

 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…

Apropå intoleransens strävan efter acceptans (och in i finrummet)...

När hänsynslösheten vill vara fin kallar den sig uppriktig

(Stig Johansson 1936-)

Lustigt, citatet får mig att tänka på Jimmy & Co:s ältande om ”sanning” och ”vi säger bara vad ni tänker”…

En gång till om egoism!

Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"

Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

En ytspännings vara eller icke…

Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...

Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Apropå Zlatte Blatte...

Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

Om två utomordentligt tröttande begrepp!

Då och då gör jag ett inlägg om någon händelse eller företeelse som har fått mig att tröttna på riktigt. Detta är ett sådant…

På senare tid är det särskilt två ord eller begrepp som har bidragit – och bidrar – till att jag aktivt måste lägga energi på att stävja min spyreflex: yttrandefrihet och rasism. Båda tenderar att brukas mer än väl lättvindigt i direkta ordväxlingar eller kommentarsutbyten, eller i indirekta replikskiften medelst inlägg i diverse media. Båda är vidare kännetecknande för affektladdade sammanhang, i vilka de utgör den skarpa ammunitionen i ytterlighetstänkandets vokabulär. Och dessa båda ytterlighetsbruk bidrar enbart till att devalvera den egentliga meningen med och det verkliga värdet i dessa begrepp. Skillnaden ligger i att det första många gånger tycks vara menat att både legitimera och försvara överlagda och osakliga påhopp, medan det andra lika överlagt tycks användas för att förhindra eller åtminstone försvåra verkligen berättigad och saklig belysning av diverse avarter.

Det vore dock fel att säga att det enbart är vissa somligas tröttande bruk av ”yttrandefriheten” som är ett uttryck för intolerans. Begreppet ”rasism” är ett lika tacksamt vapen för den andra sidan på vad som i realiteten är samma mynt. Det är därför jag emellanåt reagerar då vänner eller bekanta, med någon form av rötter utanför vårt land, reflexmässigt begagnar sig av detta ytterlighetsuttryck – i samband med berättigade ifrågasättande av diverse destruktiva aspekter av andra kulturer. Men det är också därför det finns en fara i att yttrandefrihetens egentliga mening vattnas ur via ett missbruk.

Måste dock erkänna att jag är något förvånad över att så många, som uttalar något fördomsfullt, nedsättande, eller på annat vis kränkande, så ofta tycks bli så överrumplade över att de stöter på patrull: blir ifrågasatta, kritiserade eller direkt utskällda. Jamenvadihelv… det verkar emellanåt faktiskt som om vissa somliga inbillar sig att adressaten för deras yttranden bara stillasittande ska ”svälja och ta emot”? Det är som om dessa vissa faktiskt betraktar ”fri- och rättigheter” som reserverade för sig själva, medan det i motsvarande fallet endast handlar om skyldigheter. I ljuset av denna företeelse är mitt intryck starkt av att ett intolerant intellekt i själva verket utgör fasaden på en femårings egoism och envåldshärskarförsök.

Jag frågar mig således allt oftare om inte ”yttrandefrihet” i vissa somligas tankevärld enbart är en omskrivning för ”krav på att få säga något oemotsagd”? Det vore inte särskilt förvånande eftersom tolkningsföreträden och självrättfärdighet är några av de ”privilegier” som den maktinnehavande parten i varje socialt sammanhang generellt sett har – oavsett om detta gäller sammanhanget vuxna – barn, arbetsgivare – arbetstagare, män – kvinnor eller inhemsk/etablerad – invandrare/nykomling. En maktposition ger mer ”frihet”, men det följer också med ett ansvar som man antingen inte är medveten om eller som man direkt ignorerar.

Att den som befunnit eller befinner sig i en underordnad situation har rätt till exakt samma fri- och rättigheter torde vara en självklarhet. Att den vidare söker få ”kompensation” för någon orättvisa är inte bara rimligt utan också en definitiv självklarhet. De flesta av oss har säkert upplevt en tillfredsställelse då någon mobbad lyckats ge igen. Men hur mycket jag än sällar mig till denna rätt till kompensation, så är detta inte förbehållslöst. Att ”ge igen” kan betyda en rad olika ting – som att få upprättelse. Jag anser det emellertid vara direkt kontraproduktivt om detta skulle betyda att den ”svage”, som i något läge får en chans att komma på minst jämställd fot, istället väljer att slå tillbaka (vilket jag misstänker vara en dominerande syn på denna planet). Denna öga-för-öga-inställning är knappast konstruktivt eller fruktbart, utan bara medför till att ytterlighetsperspektivens hjul kan fortsätta snurra. Och just ett godtyckligt bruk av begreppet ”rasism” är i mina ögon ingenting annat än en aspekt av denna företeelse – liksom det enbart utgör den ena sidan av det mynt som inbegriper bruket ”yttrandefrihet”.

”Yttrandefrihet – så är det bara” eller ”Allt det där är ju egentligen bara rasism”… Dessa och besläktade utsagor speglar bara egoistiska och enögda åsiktsperspektiv utan egentliga intressen till verklig dialog. De lyckas enkom bidra till att starkt begränsa manöverutrymmet och låsa positionerna i de verkligen ärliga ansatserna till att nå konstruktiva och fruktbara lösningar i diverse frågor kopplade till det idag så påtagliga ”vi-och-dommandet” inte bara i vårt land, utan även i omvärlden.

Det är omöjligt att alltför ofta göra en upprepning av floskeln: subjektivitetens logik är lika enögd som en cyklop.

In your face - alla fundamentalister!!

Jag vägrar tro att den Gud som givit oss förnuft, förstånd och intellekt har menat att vi inte ska bruka dessa gåvor.

(Galileo Galilei 1564-1642)

En kort om oviljan att vidga sina vyer...

Presentera mig inte för den där mannen! Jag vill fortsätta att
hata honom och jag kan inte hata en människa jag känner.

(Charles Lamb 1775-1834)

Extrem- och ytterlighetstänkarnas liv kan inte vara lätt. Det ligger en ironi och paradox i deras förenklingsfilosofi, med sitt ständiga krav på en beredskap gentemot den upplysning som en ökad kännedom om den andre skulle kunna leda till. Sannolikt slösas det i dessa sammanhang mer energi på att hindra från att "öppna upp" än vad det innebär att upprätthålla murarna...

"Herrarna över naturen"...

Sitter och konstaterar buttert att jakten på ett av våra största rovdjur är igång. I Sydsvenskan läser jag att de första redan är fällda. Det påstås vidare att: "Jägareförbundet vill dock inte ha fler vargar i Sverige än i dag, helst något färre". Om det verkligen är så, kan jag inte annat än att dra slutsatsen att det åter är ett talande exempel på att vissa somliga inte betraktar sig som en del av naturen, utan snarare "står över den" - eller "äger den". Och därmed är de i sin fulla rätt att godtyckligt besluta om djurs och växters väl och ve.

Vissa somliga tycks enbart betrakta naturen som en resurs; ett förråd de kan handskas med efter eget gottfinnande och för sitt eget höga nöjses skull. Och inom ramen för dessa tankegångar finns ingen som helst ursäkt för "konkurrerande" faktorer. Rovdjuren ska hållas på plats, för att en del jägares småaktiga girighet och bekräftelsebehov ska kunna få fritt spelrum. Naturligtvis vore det en katastrof om det övriga viltet skulle minska i antal. Eller, är det snarare inte tal om att övriga "måltavlor/troféer" riskerar att minska i antal, om rovdjurens numerär skulle öka? Vilka barnungar...

Skrev i somras ett kort inlägg där jag i rubriken frågade mig om det är så att djuren har skyldigheter. Jag ställer frågan än en gång: ska vissa djur verkligen behöva be om vår tillåtelse att få vistas i vår närhet, eller att alls få finnas till?

Människan vs Naturen...

När en man vill döda en tiger kallar han det sport;

när tigern vill döda honom kallar han det grymhet.

(Georg Bernard Shaw 1856-1950)

Att tillägga något ytterligare - till detta talande exempel på subjektiv logik - torde knappast behövas...

Vissa ser tydligen bara det de vill se...

...surpellen börjar ge med sig...

På tåget hem från Helsinborg i eftermiddags fick jag sota aningen för det hårda festandet igår. I Lund fick jag tre mogna damer som grannar. En av dem hade DN med sig och tog efter en liten stund - helt apropå ingenting - upp dagens parlaments- och presidentval i Bosnien med sina två vänninor. Naturligtvis spetsade jag öronen; det är trots allt inte så ofta man stöter på ett intresse för den halvt bortglömda/okända delen av vår egen världsdel. Men det dröjde inte länge innan mitt PH-värde började sjunka rejält. Minns inte exakt hur diskussionen öppnades och fortskred, men det var något i stil med:

- (Damen med tidningen) Se där. De har val i Bosnien idag. Kan ni fatta att det landet fortfarande håller ihop?

- Men är det inte på fallrepet? Alla de där serberna och muslimerna drar väl bara åt sitt håll?

- Ja så står det ungefär i tidningen.

- (Den tredje faller in) Men är de inte tre? Kroater också väl?

- (Tidningsdamen) Ja. Rörigt är det.

- (Den andra) Det börjar påminna om hur det ser ut här hemma. Det är vi och utlänningarna.

- (Den tredje) Ja, fy. Bosnien visar ju hur omöjlig mångfald är.

- (Tidningsdamen) Ja hur tänker egentligen sådana som vill tvinga ihop olika kulturer?

Mer än så minns jag inte för jag ändrade från stämningsmusik till extremmetalmixen på min iPod, skruvade upp volymen och tryckte in lurarna så de höll på att mötas halvvägs in i skallen. Var till följd av mitt dagen-efter-förfesten-och-konserten-tillstånd självfallet inte upplagd för vidare lyssnande på deras insnöade pladder. Och i ännu lägre grad var det tal om att jag ville snärta iväg en sarkastisk kommentar i stil med: "tro fan att olika folk inte vill leva ihop om de påtvingats en hjärndöd separatistsyn av politiker som är kusiner till Jimmie & Kompisarna". Gissar att jag kommer att ha ångrat det imorgon. Men, imorgon är en ny dag...

Apropå avund och småsinthet...

Den avundsjuke tror att om hans granne bryter ett ben, så kommer han att kunna gå bättre själv.

(Helmut Schoeck 1922-1993)

Är det bara jag som får intrycket av att detta i mycket framstår som ett kännetecken för Jimmie & Co?

Cykloperna drömmer och längtar…

Besöks de ”endemiska” demokraternas hemsida och tas del av deras åsikter, är det framförallt en sak som sticker ut i jämförelse med vad som kommer till uttryck hos våra andra partier. Det är bara på nämnda hemsida som utsagor och framställningar, inom ramen för det politiska och samhälleliga engagemanget, retoriskt och med emfas deklarerar: ”I vårt Sverige”. Något som rätt och slätt kan översättas till: vår och ingen annans bild av landet. Detta gäller självfallet för alla partier, om man tar i beaktande att ordet ”parti” är synonymt med stycke, del eller bit av en helhet – i detta fall helheten Sverige – och att alla självfallet anser sig ha rätt utifrån sitt perspektiv. Det är bara det att ingen av de övriga partierna ger intryck av att exkludera (utan är till och agerar för så många som möjligt); av att vara sekter för dem som tänker grönt, blått respektive rött – oavsett ljus eller mörk variant. Det är lite av ”var och en är sig själv närmast”, där de endemiska är sig själv närmare än vad de övriga är. Tar man i sammanhanget med siffrorna som kom de ”endemiska” till del i valet, betyder ”I vårt Sverige” per definition att det skulle finnas ett ”de andras” Sverige: de återstående dryga nittio procentens.

Att jag valt begreppet ”endemiska” beror på min sarkastiska sida. De säger sig vara de ”äkta”, eller åtminstone ha den ”äkta” (vilket faktiskt kan tolkas som ”ursprungliga”) synen på allehanda företeelser, samt saker och ting, som på något vis berör vårt land. Jag vägrar dock att låta någon ha något som helst monopol på vad Sverige är eller ska bli. Det är mitt land lika mycket som deras, och detta bör de – om inte respektera så åtminstone – acceptera lika mycket som de själva kräver att alla övriga ska acceptera och respektera ”utfallet i riksdagsvalet”.

Ja, jag känner viss irritation. Men delar av den är samtidigt också riktad mot mig själv. Vad finns det att irritera sig över? Att de endemiska fått tillräckligt med röster för att få representation i vårt lands högsta politiska forum? Att de anser och framställer sig som mer värda än vissa andra som är del av vårt samhälle? Eller att de trots allt fick en så pass stor del av väljarnas röster? Förmodligen lite av varje. Men det är – vare sig jag gillar det eller inte – en del av allt det som en fungerande demokrati innebär, för att milt sagt uttrycka mig i floskelmässiga självklarheter.

De endemiska är trots allt en minoritet och i ett demokratiskt samhälle har och ska minoriteter ha exakt samma rättigheter som alla övriga, som majoriteten. Det är bara det att jag känner mig ytterst obekväm med en minoritet som tenderar att devalvera begreppen och fenomenen demokrati och yttrandefrihet genom att i just dessas – särskilt det sistnämndas – namn hårt peka ut andra minoriteter, bara för att dessa mer eller mindre inte passar in i någon av alla de mallar som ingår i ”I vårt Sverige”. De devalverar i lika hög grad som de "likasinnade" bland dem de gillar att peka ut (de som tenderar att devalvera orden diskriminering och rasism).

De talar vidare om ”gemenskap”. Men det är en gemenskap på deras villkor – en gemenskap enligt mottot ”alla oss, som tänker och tycker som vi”. En som i alltför hög grad förespråkar, alstrar och förstärker ett Vi-och-De-tänkande. Detta är i mina ögon alldeles för likt det som pågick under mellankrigstiden i det land som av de flesta i sin samtid betraktades som ett av de modernaste och mest utvecklade kulturellt sett. Ja, jag ska vara ännu tydligare: till följd av vissa gemensamma faktorer med det som kom att utspelas under nämnda tidsperiod händer det emellanåt att det snuddar vid att börja stinka ”nationalsocialism light”.

Om någon eller några säger sig vara emot företeelsen mångfald för att denna enbart är orsak till diverse problem, är det alldeles för lätt att börja raljera ”ja, men då är man ju för enfald”. Jag ställer inte helt upp på det sistnämnda eftersom det ligger farligt nära de tankegångar jag själv ställer mig emot. Men samtidigt är de endemiskas synvinklar ofta så snäva att det emellanåt faktiskt lutar åt förenklingar som börjar likna enfald.

Vad jag mest oroar mig för är att vissa eller många, bland alla dem som representerar åsikter som står i opposition till de endemiska demokraternas, ska börja svikta i sin hållning. Att det kan bli en utveckling som går mot ett hårdare debattklimat. Att toleransen för kräkningar av eller hets mot specifika samhällsgrupper kommer att höjas, likt det som skett hos våra grannar på andra sidan Öresund. Att yttrandefrihetens mekanismer kommer att modifieras och bändas till den milda grad att det börjar bli löjligt och otäckt på samma gång.

Det är surt. Men i en demokrati – som man vill ska fortsätta fungera som sådan – har även de enögda rättigheter, liksom självfallet skyldigheter (även om de ofta tycks anse att de endast är skyldiga sig själv någonting). Det är därför upp till alla, som anser sig vara vidsynta och toleranta, att på ett konstruktivt vis ta sig an uppgiften att hindra vårt land från att domineras av Cyklopernas drömmar och längtan!

Heureka!!!

Har det...

...tycker att det ska införas en global skatt på trångsynthet, fördomar, fanatism, intolerans, och småaktighet!

På så vis skulle alla som har dessa egenskaper som dominerande karaktärsdrag kunna fortsätta bruka dem, men istället för att bara ställa till dumheter får de en möjlighet att samtidigt göra någon nytta - som att bidra till att hjälpa alla andra att komma ur den fortfarande rådande ekonomiska oron, samt stärka världens finansiella förmåga.

Och med tanke på hur dessa egenskaper tycks öka i styrka, borde inkomsterna av skatteuppbörden ha stora möjligheter att bli närmast astronomiska...

Bör väl försiktigtvis tillägga att min omgivning just nu utgörs av någonting blått... alldeles väldans högt upp...