”Vardagliga” misslyckanden eller missöden…

Vår vardag är närmast utan undantag proppad med situationer, händelser och företeelser vi oftast inte ägnar särskilt mycket tid och energi att analysera och reflektera kring – det är ju inte för inte som dessa bär epitetet ”vardagliga”. Och förmodligen får vi likväl genomleva mer ”dramatik” än vad vi – och vår omgivning – sannolikt är medvetna om. En av de ”vardagligheter” jag har i tankarna faller inom ramen för konceptet ”försöka göra rätt – men ändå blir resultatet knas”.

Styrda som vi är av oskrivna och outtalade men ändå så närvarande koder och normer agerar vi i regel instinktivt för att inte sticka ut för mycket i just vardagliga åtaganden och göromål. Ett exempel i sammanhanget är det emellanåt uppkomna behovet att spotta. Liksom många andra beteenden har synen på och bruket av detta "göromål" varierat rejält under historiens gång – som exempelvis under delar av 1800-talet då spottkoppar var ett ganska allmänt förekommande föremål i det offentliga. Idag anses det generellt som ett klandervärt beteende att öppet skicka iväg en salivkladd. I vissa kulturer och/eller länder är förfarandet till och med straffbart. Singapore och andra länder i Sydostasien torde i detta fall vara ett av de mest kända exemplen för en västerlänning.

Hursomhelst. För drygt ett och ett halvt år sedan hade jag huvudrollen i ett litet vardagsdrama som involverade ovan nämnda företeelse. Jag var på väg in till matsalen på arbetet och hade i vanlig ordning förpassat prillan – insvept i papper – till närmaste papperskorg. Men på vägen hade salivavsöndringen varit något envetnare än vanligt och jag styrde därför kvickt stegen mot en andra och lockförsedd papperskorg. Samtidigt hade en arbetskollega – en av de mest sympatiska – stövlat ut och kom mig till mötes med ett leende och ett:

– Tjänna! Allt bra med dig?

Med munnen full kunde jag inte svara. Och att svälja fanns definitivt inte med på kartan. Men samtidigt hade jag kollegan mellan mig och den behövliga papperskorgen. Och jag ville verkligen inte skicka iväg innehållet ”bara så där” – hade just varit en snygg gest, som i värsta fall även kan uppfattas som förolämpande. I ansatsen att därför ”göra rätt” gjorde jag instinktivt helt om och tog alltför demonstrativt några kliv bort mot buskaget som kantade gången. Men då jag vände mig om igen efter uträttat ärende såg jag att kollegan i sin tur hade vänt på klacken, med ett kroppsspråk som uttryckligen visade på just förnärmelse…

(bilden funnen på: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:No_spitting_sign.jpg)

Vad..? Hur det gick sedan?

Tja, min förklaring till det ”avvisande beteendet” – kollegan hade inte sett att jag spottade – godtogs strax därefter! Och dessutom kom vi att ha en kul och självfallet något analytisk diskussion kring vissa normers och andra självklarheters hämmande, eller till och med destruktiva, följdverkningar då de konfronteras med vissa vardagliga realiteter.

Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

En vår i turbulensens tecken…

Skrev för en tid sedan om att jag är starkt engagerad i annat skrivande. Men, det är vare sig detta eller en (ny) bloggtrötthet som sugit både energi och must ur kropp och själ de senaste dagarna. Jag har förhoppningsvis upplevt kulmen på en osedvanligt innehållsrik (dock ej i det positivas tecken) och rörig vår – och allt detta kopplat till, samt inom ramen för, min nuvarande inkomstbringande sysselsättning. Jag verkligen hoppas och tror att turbulensen ska ha lagt sig, eftersom jag inte önskar någonting annat än att i hyfsad lugn och ro få kunna ägna mig åt skrivandet och berättandet.

Kommer snart att delge info om mitt andra, textmässiga, engagemang - det är ett löfte!

Fortsatt trevlig söndag önskas!!

Klyftigt eller ej?

Den gångna helgen köpte jag, för första gången på cirka tre år, en påse med halvdussinet apelsiner. Har det senaste decenniet föredragit päron och äpplen, och under vinterhalvåret blir det mycket clementiner och liknande småttingar bland citrusfrukterna. Den överlägset största anledningen till att inte är särskilt förtjust i de där stora, klyftiga historierna är att jag ofta upplever skalandet som jobbigt och kladdigt. Visst, det går att dela apelsinen direkt med en kniv och gnaga fruktköttet av skalet. Men i detta ligger en annan faktor jag finner om möjligt ännu mera störande; det tunna, vita inre skalet och övriga ”vita” delar är segt och fastnar mer än gärna mellan tänderna.

Lättja och bekvämlighet, petighet och gnäll? Absolut… sticker definitivt inte under stol med dessa karaktärsdrag – i det här fallet!

Men, som det nu är hade jag plötsligt fått ett rejält sug efter apelsin. Och jag menade att de nämnda nackdelarna skulle komma att överträffas av smaklökarnas jubel över att åter få stifta bekantskap med det saftiga och sötsyrliga fruktköttet.

Då jag skalat den första och försökte separera klyftorna började minnesarkivet i protesen jag har på halsens övre ände att arbeta. Ännu en orsak till att jag upphörde med att inskaffa apelsiner är en utveckling jag vill minnas började för mer än ett decennium sedan. Senast jag köpte de här godsakerna var bara tredjedelen av cirka tjugo apelsiner inte en jobbig och kladdig affär. Den här gången var varenda en inte bara omgiven av ett närmast fastvuxet yttre skal. Det inre vita var tjockt och segare än jag kan erinra mig. Slutligen tycks det inte finnas klart avgränsade klyftor, utan då jag försökt dela apelsinerna i mindre bitar har det alltid ändat med att trasorna dränerats – som jag upplevde det – på halva saftinnehållet.

Jag blev något irriterad av detta och beslöt mig för att kolla upp om det eventuellt kunde röra sig om en viss specifik sort. Drog således iväg och köpte två omgångar till, med fyra i varje – dock i två andra butiker, på två olika håll i stan. Jag lyckades få tag på sådana som kom från två olika ursprungsländer; Marocko respektive Spanien. Resultatet visade sig bli detsamma: svårskalat, sega inre skal som knappt tillät mig att separera klyftorna, samt kladdiga och halvt hopvuxna dito när jag väl lyckats dela frukten.

Naturligtvis startade detta ögonbrynsskrynklandet och tankeexercisen. Jag vet att den allt större tätheten på liknande apelsiner fick mig att slutligen – för cirka tre år sedan – att helt upphöra med att köpa dem. Och så började jag undra om det kunde röra sig om resultatet av någon form av den så vanliga genmanipuleringen. Eller om det rent av kunde vara tvärtom? Att det rör sig om apelsinens ursprungsform och att de ”klyftiga” jag har minne av varit just de som en gång hade utsatts för allehanda ”modifiering”?

Mitt googlande gav inga tillfredställande svar. Ringde till och med ett par bekanta men kammade noll även där.

Är det bara jag som inbillar mig att apelsiner en gång faktiskt hade riktiga klyftor? Har det alltid varit så infernaliskt kladdigt att faktiskt separera klyftorna? Och är det en faktisk fråga om manipulering av de här frukterna?

Någon i bloggosfären som kan tänkas ha funderat kring de här trivialiteterna?