Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…

Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

Subjektivitetens logik – Akt 17

Prolog:

Fotboll, ishockey, handboll, basket, bandy m m, o s v, etc… Eller bara en ordinär dag med mänskliga relationer och interaktioner (oavsett internationellt eller på det lokala – eller personliga – planet)?

Nåja, låt spelet börja!

Scen I:

Svart lag och/eller supportrar:

– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!

– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!

– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!

Scen II:

Vitt lag och/eller supportrar:

– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!

– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!

– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!

Epilog:

Aldrig överens? Men visst är man det också! Se bara vad som sker då bollen är över sido- eller kortlinjen:

– (Båda lagen unisont) Den är vår!

Subjektivitetens logik – Akt 16

Prolog:

Som del av Västerlandet har synen på och respekten till det täcka könet i vårt land verkligen kommit långt sedan det patriarkala 1800-talet och tiden dessförinnan. Inställningen till och åsikter om jämställdhet är självfallet både positiva och progressiva. Förtrycket av, våldet mot och diskrimineringen av kvinnorna har praktiskt taget förpassats till historiens skräphög. Situationen på andra håll i världen lämnar dock alltför mycket i övrigt att önska…

Scen I:

De är ju så efter…

– Man baxnar när man tänker på vilken primitiv och vidrig kvinnosyn de har.

– Ja, männen har alla rättigheter och kvinnorna har bara att rätta sig efter det.

– De är totalt respektlösa mot våra kvinnor, som blir kallade både det ena och det andra.

– Ja, herregud, man blir ju mörkrädd.

– Kan du begripa hur i helvete de orkar med sin machoattityd?

– Men det är väl inte så underligt om man tänker på vilka komplex man måste få när man kommer hit från samhällen med så löjligt lågt utvecklade kulturer som de där borta.

Scen II:

Vi har ju kommit så långt…

– Brudar är inte bara korkade! De är för fan helt värdelösa bakom ratten också!

– Ha ha! Du är bara sur för att hon stack ifrån dig!

– Håll käften! Jag sparkade ut henne! Slynan gjorde en vänstersväng!

– Va´? Så hon horade rundor?

– Jag och Danne drar till Thailand över vintern. Hänger du på? Det kommer som vanligt att bli "fest-i-ett" med knulluder och kröka.

– Klart som fan! Billigt dricka och att dunka på en risätare är aldrig fel!

- Hö hö! Eddie Meduza är för jävla skön den! ”Fruntimmer är madrasser me´ hål i”! Hö hö!

- He he! ”Är dom en meter från spisen eller sängen så är dom på rymmen”! Ha ha!

Epilog:

… och händelserna i Bjästa är ju ett tragiskt undantag..?

Vissa ser tydligen bara det de vill se...

...surpellen börjar ge med sig...

På tåget hem från Helsinborg i eftermiddags fick jag sota aningen för det hårda festandet igår. I Lund fick jag tre mogna damer som grannar. En av dem hade DN med sig och tog efter en liten stund - helt apropå ingenting - upp dagens parlaments- och presidentval i Bosnien med sina två vänninor. Naturligtvis spetsade jag öronen; det är trots allt inte så ofta man stöter på ett intresse för den halvt bortglömda/okända delen av vår egen världsdel. Men det dröjde inte länge innan mitt PH-värde började sjunka rejält. Minns inte exakt hur diskussionen öppnades och fortskred, men det var något i stil med:

- (Damen med tidningen) Se där. De har val i Bosnien idag. Kan ni fatta att det landet fortfarande håller ihop?

- Men är det inte på fallrepet? Alla de där serberna och muslimerna drar väl bara åt sitt håll?

- Ja så står det ungefär i tidningen.

- (Den tredje faller in) Men är de inte tre? Kroater också väl?

- (Tidningsdamen) Ja. Rörigt är det.

- (Den andra) Det börjar påminna om hur det ser ut här hemma. Det är vi och utlänningarna.

- (Den tredje) Ja, fy. Bosnien visar ju hur omöjlig mångfald är.

- (Tidningsdamen) Ja hur tänker egentligen sådana som vill tvinga ihop olika kulturer?

Mer än så minns jag inte för jag ändrade från stämningsmusik till extremmetalmixen på min iPod, skruvade upp volymen och tryckte in lurarna så de höll på att mötas halvvägs in i skallen. Var till följd av mitt dagen-efter-förfesten-och-konserten-tillstånd självfallet inte upplagd för vidare lyssnande på deras insnöade pladder. Och i ännu lägre grad var det tal om att jag ville snärta iväg en sarkastisk kommentar i stil med: "tro fan att olika folk inte vill leva ihop om de påtvingats en hjärndöd separatistsyn av politiker som är kusiner till Jimmie & Kompisarna". Gissar att jag kommer att ha ångrat det imorgon. Men, imorgon är en ny dag...

Rangordningens patetiska aspekter...

Ett ganska paradoxalt förhållningssätt som emellanåt kan upplevas i vårt kära land är denna då vi till en främling – som offentligt talar sitt modersmål, bryter kraftigt eller har svårt att formulera sig på vårt språk – otåligt, förnärmat eller syrligt kan morra något om att ”här talar vi svenska”, för att i nästa ögonblick kunna utbrista ett ”fuck”, ”shit” eller ”whatever”.

Att språket i vårt eget land har högst status ser med största sannolikhet alla som en självklarhet. Att vi – eller åtminstone vissa somliga av oss – vidare anser att ett främmande språk kan ha högre status än ett annat är lika sannolikt förbundet med det faktum att främlingar (något förenklat) brukar delas upp i kategorier som engelsmän, jänkare, australiensare, fransmän, italienare å ena sidan, och utlänningar och blattar eller svartskallar å den andra.

Men vad är det då som gör att svenskan i vissa sammanhang faktiskt tycks kunna få kliva åt sidan? Vad är det egentligen som gör att vi – eller åtminstone en ansenlig mängd av oss – uppenbarligen anser att ett främmande språk kan ha högre status än vårt eget? Och att detta inte uppfattas som något störande, utan tvärtom tycks betraktas som naturligt och till och med smickrande?

Ett exempel är begreppen ”sale” och ”outlet”. Vad sjutton är det för fel på ”rea” och ”utförsäljning”, alternativt ”lagerförsäljning”? Och hur kommer det sig att något så starkt förknippat med våra traditioner och kultur som ishockeyn, har klubbar som bär allt annat än svenska namn? I detta sammanhang är det bara speedwayklubbarna som tycks värna det inhemska.

Jag skulle kunna fortsätta men orkar helt enkelt inte. Frågorna får helt enkelt hänga där de hänger. Kan dock bara konstatera att vi – eller vissa somliga – gillar att rangordna oss själva i förhållande till ”de andra” (och till vår fördel), som i sin tur blir rangordnade enligt vårt självklara tycke och tänkande. Och samtidigt kan vi likväl ”sälja vår själ”…

Herrar över naturen? Vi är just "fina herrar"...

Efter att ha kommit hem från arbetet igår kväll gick jag igenom nyheterna på tre av våra största tidningars webbsidor. I DN stötte jag på rubriken ”Se borren besegra Hallandsåsen” och slaknade ganska rejält under några sekunder, för att därefter känna hur den där lätt koleriska och tonårsilskna aspekten bröt sig in i styrhytten i skallen och tog över…

”Besegra”? Jamenvaf..??

Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…

Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!

Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.

”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?

Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…

Syra och ilska...

Ny varuhuskö. Nytt samtal – denna gång mellan två yngre par. Tema: arbeten med status.

Till följd av plastkortstrul stod kön stilla tillräckligt länge för att jag skulle börja få fnatt på konversationen framför mig. Kort och gott gick det ut på hur oumbärliga dessa uppenbarligen var i sina egna yrken (någon form av marknadsförare/försäljare/reklambranschrepresentanter) – och tycken. Samt hur oförstående (och något överlägsna) de var inför dem som valt att engagera sig och förbli i fysiska, enformiga och/eller slitsamma arbeten.

Okej, jag har själv varit kaxig som en flock bandybollar i mitt första ”riktiga” arbete (långtidsvikariat på en bank). Men jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig förmer än exempelvis min mor som gummifabriksarbetare, eller de närmaste vännerna som var anställda som verkstadsarbetare eller mekaniker. De ovan beskrivna ”karriäristerna” fick mig följaktligen att tänka på två ting:

Det första var vissa somliga jag lärde känna då jag arbetade på en reklambyrå – och med vilka det ofta blev dispyter beträffande synen på ”vanliga dödliga” i arbetslivet. Det andra var ett citat, vilket jag hittade bland anteckningarna då jag rensade i skrivbordslådorna under torsdagskvällen, och som jag hade god lust att fräsa fram till mina grannar i kön (men fegade tyvärr ut – vilket naturligtvis spädde på min ilska då jag kommit hem):

Om du har varit i ett sällskap där du skämts för ett par händer slitna av arbete, har du varit i dåligt sällskap.

(Björnstjerne Björnson 1832-1910)

Kort om det subjektiva och egoistiska.

Patriotism är övertygelsen att ens fosterland är överlägset alla andra därför att man själv är född där.

(George Bernard Shaw 1856-1950)

Subjektivitetens logik – Akt 8

Prolog:

Håhåjaja… in- eller utrest… Villkoren tycks inte alltid sammanfalla…


Scen I:

Dit...

– Jo, förstår du, min systerdotter har faktiskt blivit ordförande för en av våra kulturföreningar däröver. Är det inte fantastiskt hur de engagerar sig i att bibehålla vårt nationella och kulturella arv?
– Ja, hon och familjen har faktiskt lyckats hitta några importbutiker där de säljer våra specialiteter, eller typisk husmanskost. Fantastiskt att kunna ha möjligheter till ett stycke av hemlandets kök där borta…
– Ja, barnen går i en hemspråkig klass. Tänk va´? Vad fint att de värnar modersmålet. Vilken fördel det måste vara att vara tvåspråkiga, inte sant? Och de har till och med lyckats lära de där andra några ord och meningar på vårt språk! Fantastiskt, eller hur?
– Ja, jag har faktiskt själv tänkt bosätta mig där efter pensionen. Och jag är inte alls orolig över om jag kommer att trivas – snarare tvärtom. Det finns ju faktiskt en liten ö av hemlandet däröver…


Scen II:

Hit...

– Vad då vill ha egna kulturföreningar? Bibehålla sitt nationella och kulturella arv? De bor ju här nu! De får väl allt se till att ta seden dit de kommer…
– Vad då maten passar inte? Dumheter, de får väl anpassa sig. Alla kan lära sig att tillaga och äta det som vårt lands kök har att erbjuda!
– Va´, värna sitt hemspråk? Kommer inte på fråga. Här får de se till att tala vårt språk. Vad har de för nytta av sitt eget här förresten? Vi har ju definitivt ingen som helst nytta av det!
– De klumpar ju bara ihop sig med sina egna och andra konstiga. Hur ska de då kunna lära sig något om vårt land och våra traditioner?

Subjektivitetens logik – Akt 4

Prolog:

…herr och fru Javetminnsan – sannolikt nära vänner, eller kanske till och med släktingar, till en viss Jan T. Lagén – på promenad…


Scen I:

…en söndag eftermiddag i hemortens centrum…

– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, alla vet ju hur konstiga de där är…


Scen II:

…en vacker sommarkväll vid en internationellt berömd sevärdhet under en helgresa till en av landets mest besökta turistorter…

– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, vi har ju alltid vetat hur konstiga de där är…


Scen III:

…under sin semester i Därbortistan…

– Ser du hur de där ser ut?
– Jamen kära du, vi vet ju att de är konstiga här…

Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

Inte bara de religiösa tror sig veta (och ha rätt)

Jag har en bekännelse att göra: förutom Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Astrid Lindgren, Nelson Mandela, och en rad andra människovänner, är den påstått historiska timmermanssonen från Nasaret en av mina ledstjärnor.

Ja, den här snickarjunioren - och alla hans likar genom människans historia - stod för något jag betraktar som värt all respekt; något konstruktivt, fruktbart och vackert; något som därefter fullständigt korrumperades av sådana som påstod sig representera hans tankar och lärosatser - när det givetvis bara rörde sig om subjektiva uttolkningar och/eller egennyttiga teoretiseringar och praktiker av dessa. Jag är dessutom mer eller mindre övertygad om att han naglades fast vid de korslagda vedbitarna inte för att han hävdade sig vara son till en allsmäktig jultomte, eller påstods vara anföraren av en motståndsrörelse som agerade mot dåtidens mäktigaste rike. Snarare utsattes han för den där behandlingen för att han predikade ödmjukhet, värnandet om och skyldigheter gentemot de små och svaga, det fördärvliga med bland annat orättvisor, självbelåtenhet, egoism och trångsynthet, och för att han sa som det var med den mänskliga naturen och förhållandena i hennes kultur(er)...

- Va!? Är han en så´n där religiös knäppgök!?

...eh... nej. Definitivt icke! Mina kulturella rötter är partiellt förankrade i den katolska myllan - vilket i mångt och mycket varit och är ett väldigt effektivt vaccin mot blind tro och övertygelse. Vad jag är ute efter är delvis just det som ryms under ytan på det där utfallet; delvis önskar jag åter försöka ge en förgivettagande inställning en annan infallsvinkel.

"Vi" moderna, upplysta och vidsynta ser "oss" gärna som rättmätigt och rättfärdigt kritiska och avståndstagande till "de där" föråldrade, fördummande, konservativa och bakåtsträvande flummerierna, som vi menar religionerna utgör. Men vi inser uppenbarligen alltför sällan att vi i lika låg grad avstår från den inskränkthet, idioti, självtillräcklighet och osedlighet som vi menar att "de" i de där otidsenliga, okunniga och trångsynta massrörelserna står för. "Vi" förvandlas i mångt och mycket också till en pöbel och lynchmobb i vårt drev på "dem" - ett fenomen vi mer än villigt tillskriver "sådana där" som är religiösa. Inte blir det bättre av den bild en alldeles för stor del av media förmedlar. Dessa elements benägenhet till sensationslystet agerande har mer eller mindre bidragit till att dra en slöja - fylld av frikyrkliga abortmotståndare, muslimska trospådyvlare och katolska pedofiler - över våra korpgluggar. Nyansering och fördjupning är till synes lika oönskat som de teman media granskar och följer...

Som jag ser det är problemet i sammanhanget att uppmärksamheten, av en mängd olika skäl, praktiskt taget bara är riktad på de destruktiva och ruttna aspekterna av religionerna, vilka blivit resultatet av vissa somliga efterföljares tänkande och handlande i tiden efter uppkomsten av respektive tro. Det är ur ett ateistiskt eller upplyst perspektiv alldeles för lätt att hemfalla åt en enkelspårig kritik - ja, emellanåt direkta hånfullheter - av religionerna och dem som säger sig vara deras anhängare. Det är ur ett så kallat ateistiskt eller upplyst perspektiv också alltför ofta man kan få höra ett: "Jamen jag såg det på tv"; "Det stod ju så i tidningen"; "De sa så i radion". Tala om att tro sig veta...

Det tycks mig som om det i media, och bland oss "upplysta" i allmänheten, näst intill bara finns en föreställning om olika trossamfund: som sprängfyllda av en mängd avarter, tillkortakommanden, och vidrigheter - något den här planetens historia naturligtvis är ett obestridligt vittne om. Någonstans på vägen drunknar emellertid det positiva som alla dessa olika andliga institutioner faktiskt också symboliserar och representerar - som i fallet med kristendomens källa: tankarna och åsikterna vilka den judiska timmermansavkomman på korset härbärgerade.

Ateist eller troende... Spelar det någon roll om vi är lika benägna att "kasta första stenen", utan att egentligen "ha torrt på fötterna"?

Om en bok om fanatiker

Fanatism eller fundamentalism - eller vilken annan synonym man nu kan tänkas välja - är ett fenomen som både fascinerar och avskräcker mig. Det är en så stark komponent i ett annat fenomen: konceptet Vi-De. Det hör vidare och oskiljaktigt ihop med egoism och självbelåtenhet, samt med trångsyntheten och det enkelriktade seendet. Det är, kort sagt, en av de destruktivaste beståndsdelarna i vår mänskliga natur.

En av de böcker jag läst under de senaste tre åren är skriven av den israeliska författaren Amos Oz, bär titeln "Hur man botar en fanatiker", och har som grundläggande tema just det ovan omnämnda fenomenet. Jag fann den vara en av de hittills mest insiktfulla små texter jag haft förmånen och glädjen att stöta på (volymen omfattar inte mer än åttionio sidor) och blev självfallet sträckläst.

Som läsaren redan förstått är ändamålet för aktuella inlägg att tipsa om detta alster. Jag önskar därför avsluta det hela med att dels varmt rekommendera ett införskaffande, dels att avrunda med att framställa ett par rader ur texten - vilka är tagna ur det avsnitt i boken, där författaren diskuterar kring fanatikerns syn på "dem som inte är med":

Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre. I fanatikerns ögon är förrädaren med andra ord den som förändras, oavsett vem det är.

Vanligt folk och det verkliga livet

Larsson och Nilsson kom in i fikarummet och såg de två praktikanterna inbegripna i en intensiv diskussion. Medan de hällde upp kaffe i sina respektive muggar kunde de inte låta bli att lyssna på den livliga debatten, vars tema var de olika regentlängderna och fursteätterna i rikena som ingick i den fiktiva värld som skapats av den brittiske författaren J. R. R. Tolkien.

Larsson gav sin kollega en tvivlande blick över kanten på sin mugg och hon svarade nickande med ett snett leende, som tycktes säga: ”ytterligare några sådana där nördar som fastnat i fantasiernas värld”. Larsson harklade sig och riktade, med en något högdragen röst, en fråga till de två unga männen:

– Är inte ni två lite väl gamla för de där sagorna?

Praktikanternas samtal tystnade och de tittade på Larsson – den ene något förlägen, den andre med ett trotsigt uttryck. Men de hann inte svara eftersom Larsson fortsatte:

– Vad är det som egentligen är så kul och fascinerande med det där medeltidsdravlet? Det känns ju lite väl löjligt allt det där. Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor, riddare och drakar, trollkarlar och annat trams.
– Ja, fyllde Nilsson i med ett dumdrygt fniss, vi lever ju faktiskt på 2000-talet.
– Precis, nickade Larsson självbelåtet.
– Inte så lite glitter och ytlighet i de där sagovärldarna inte, fortsatte Nilsson och gav dem en nedlåtande blick medan hon lämnade fikarummet.

Larsson klev fram till fikarummets tidningshylla, drog fram två färggranna tidskrifter, slängde dem på bordet mellan de två praktikanterna och lämnade sedan själv rummet efter att ha avrundat med ett uppmanande:

– Nej, ni får ju ta och börja ge er på sådant som handlar om vanligt folk och det verkliga livet.

De två praktikanterna såg först stumt efter Larssons ryggtavla, som försvann bakom hörnet i korridoren utanför, och tittade därefter ner på ett par revyer. Med stora ögon och växande tvivel stirrade de ner på Runar Sögaard, som glodde tillbaka med ett colgategrin från Se & Hör, samt Daniels och Victorias ansikten vilka leende besvarade deras häpna blickar från Svensk Damtidnings blanka framsida...

För andra gången: Logik?

Att vi har våra föreställda bilder om "de andra" är inget förundransvärt. Vad som däremot fortfarande kan slå mig är vår tendens att rangordna "de andra". Det finns många exempel på att vi betraktar somliga bland "dem" med betydlig större förståelse, sympati, tålamod, (positivt) intresse och - kanske främst - tolerans än vissa andra. För några år sedan var jag på en trevlig tillställning med både gamla och nya vänner och bekanta. Där fick jag uppleva det kanske mest talande exemplet på det ovan framställda.

Vi var en grupp samlad i värdparets kök och diskuterade bland annat den ganska nyligen genomförda utvidgningen av EU. Diskussionen hettade till då den kommit att utvecklas till att beröra senaste decenniets stora immigration till Europa och Sverige. Ganska snart hade vi delats upp i några för och några emot - med ett litet övertag för de förstnämnda. Störst skepsis demonstrerade den äldre brodern till en av mina vänner, och hans gode australiske vän. De båda var inte särskilt sympatiskt inställda till den stora mängden människor från främst utomeuropeiska kulturer. Tilläggas ska att australiensaren mestadels formulerade sig på engelska, då hans svenska var väldigt svag - vilket jag fann överraskande då det avslöjades att han permanent levt och arbetat i Sverige under de senaste tre åren.

Just som ett ganska hetsigt meningsutbyte, om att ställa krav på invandrare och asylsökande, avslutats mellan den äldre brodern och en av de andra, ursäktade sig australiensaren och ilade iväg till en avskild plats i lägenheten - till följd av sina njurars försorg. Nu utspelades ett replikskiftande, som jag än idag finner intressant (och sorgligt). Det lät ungefär som följer:

- Vad kass svenska han snackar, anmärkte värdinnan med förvåning i rösten.
- Han är ju från Australien, svarade den äldre brodern.

Då kunde jag inte låta bli att slänga ur mig ett:

- En blatte, alltså.
- Lägg av, protesterade brodern, han är ju australiensare.
- Jaha, men australiensare är väl också utlänningar? fortsatte jag (provocerande - det erkänns).
- Nej för fan, man kan ju förstå honom – vi kan ju tala engelska med honom.
- Jaha? Då kan vi ju börja tala engelska med alla invandrare och så är språkförbistringen ur världen.
- Vad fan vill du? De ska lära sig svenska. Utlänningarna har bara att anpassa sig!
- Men inte utlänningar från engelsktalande länder?

Där bad värdparet oss bestämt att avsluta argumentationen. Jag förstår deras ingripande. Det hade börjat bli ganska känsloladdat och det var trots allt en fest vi var på. Jag är även medveten om att mitt relativt utmanande sätt inte hjälpte till att minska friktionen. Och att slå hål på vissa uppfattningar är svårt redan som det är. Men, att ge upp och sluta bry sig om fenomenet skulle vara detsamma som att låta stereotyper, fördomar, förenklingar, förgivettagandet samt ett ytligt betraktelsesätt triumfera.

Svart och Vitt

Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…