Den anglofila monotonin...

Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?

Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

Vid vägskälet...

Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

– Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

– Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

– Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

Monument över dumheten...

Hittade under senaste sorteringen en anteckning om en tankegång som startades då jag i början av förra årtiondet för första stod vid minnesmärket över slaget om Lund 1676. Kom då att tänka på den inflation av monument över motståndsrörelsen och befrielsekampen under andra världskriget i det som en gång var Jugoslavien, men också alla andra jag hittills har sett. Vad som med kråkfötter är nedtecknat på ett skrynkligt papper från ett anteckningsblock är följande:

Kusligt detta, att människan rest - och fortfarande reser - otaliga monument som speglar hennes dårskap. Men hur många har vi egentligen rest som en hyllning till freden?

Väst är bäst och "fuck the rest"...

”Väst” eller ”västerlandet” är ett begrepp med rötter redan i det antika Grekland. Den nuvarande betydelsen är dock främst ett resultat av en rad olika företeelser kopplade till den historiska utvecklingen under 1800-talet och framåt.

”Väst” som en av komponenterna i konceptet Occidenten – Orienten framstår nästan utan undantag i ett positivt ljus, medan ”Öst” tycks förbli det som ruvar i de negativa skuggorna. Ja, i nästan allt jämförande drar det där Österlandet det kortaste strået. Och då ett negativt fenomen hos oss i Väst tas upp till diskussion görs det sällan kopplingar till dess egentliga existens i just väst, utan det faller mer än gärna en kommentar som associerar till något typiskt ”östligt”. Man kan då få höra uttryck eller ta del av utsagor som ”orientaliskt kaos”, eller ”primitivt som i Öst”, eller (mer lokalt förankrat) ”rena Balkanmetoderna”.

Det är i sådana situationer jag kan bli ganska trött och följaktligen emellanåt hemfaller åt rena snobbismen/elitismen och blir en raljerande, elak och odräglig ”bättrewisser”…

Ett exempel är det dagsaktuella temat kring religionerna som kulturbärare par excellence. Hos oss i Väst talas det gärna om kristendomen som ett av fundamenten (och ofta som ”Fundamentet”) på vilken vår ”Västerländska” civilisation – dess historia och kultur – vilar. Västerlandet och dess kristendom mot Österlandets islam. Utveckling mot bakåtsträveri och bla-bla-bla…

Alltså… öhm… hur bakåtsträvande och primitiv har inte vår ”västliga” kristendom framstått i en mängd olika sammanhang genom tiderna? För att inte nämna diverse (protestantiska) frikyrkors och dess representanters insnöade tankegångar eller ageranden, och i synnerhet den katolska ”grenens” avarter de senaste åren..?

Kristendomen som en slags garanti för ”upplysning och förnuft” kontra islams ”medeltidsartade” och fanatiska tro? Jo, tjo!

Kristendomen… förresten… Den är ju en avknoppning av judendomen. En sekt som ”avföll” från en tro, vars ursprung finns i det Östliga Medelhavsområdet under antiken. Som sådan är kristendomen inget annat än ett ”östligt” fenomen…

Tio år sedan...

Idag för exakt ett decennium sedan invigdes bron över Öresund. Minns hur mina äldre släktingar - till min rysnings- och förväntansfyllda fascination - berättade att tiden av någon ännu inte förklarad anledning börjar accelerera då man just ska till att fylla trettio. Den ökade hastigheten medverkar till att tidsperspektivet tycks krympa, vilket i sin tur är en av orsakerna till att jag upplever mina påbörjade studier i Lund, uppbrottet från en fantastisk kvinna och brons invigning som om det bara var händelser "häromåret".

Broar kan inte bara vara vackra, de överbryggar också - både bokstavligt och symboliskt. Såg på nyheterna idag vad det har inneburit för den här regionens invånare. Sedan bron öppnade har arbetspendlandet länderna emellan femfaldigats. Utbytet på många områden har ökat, men det har också visat sig att vi på många avgörande vis fortfarande lever i det förgångna. Den integration över kultur- och nationsgränserna, som Öresundsregionen förespåddes utveckla, har gått ytterst trögt eller till och med stannat på planeringsstadierna. Orsakerna enligt experter är främst våra länders lagstiftningar som påverkar vars och ens vardags- och arbetsliv, samt affärs- och näringslivet - vilket till viss del tycks bottna i en ovilja hos makthavare inom främst politiken till att "samarbeta med konkurrenten".

Jamenvaf..? Jag sticker inte under stol med att ha tillhört den del av befolkningen som var emot ett monument över de båda huvudstädernas politiska prestige och självbelåtenhet. Men, nu när vi väl har en brygga mellan vår halvö och kontinenten, varför inte gå steget fullt ut?

Jag känner mig less på detta gnetande enligt nationella riktlinjer. Det är ju för bövelen inte 1809, 1905, 1914 eller 1939 längre. Stolthet över sin kultur och sitt land - absolut! Inskränkt, kortsiktig, närig och självtillräcklig "nationalism" - släng gödslet där det hör hemma! Vad är meningen med ett monumentalt byggnadsverk om tankegångarna likväl förblir i småaktighetens löjliga och infantila famn?

Orka!

Bäst att sluta innan mitt ph-värde faller under det kritiska strecket...

Nu ska jag ut och cykla en långrunda i den underbara skymningen och sedan ta del av fyrverkeri-, ljus- och laserspektaklet som ska hylla Öresundsbrons tioårsdag.

God kväll och kram på er allesammans!

Bernadöttrar & Son AB!

Kort och gott: har redan framställt vad jag tycker och tänker om monarkin som institution, men det är värt att upprepas. Den är skattebefriad, den lever på "allmogens" skatter och på köpet har det visat sig att den inte behöver redovisa för hur den gör av med en stor del av skatteuppbörden. Hur absurt som helst i ett så kallat modernt samhälle!

Tycker följaktligen att man kunde ge två flugor på skallen med en smäll: befria alla, som inte vill svansa för denna relik, från att föda och göda den, och ge alla som vill fortsätta svansa för densamma en möjlighet att göra sig en slant på föremålen för sin dyrkan. Gör ett aktiebolag av kungahuset - dess nytta tycks ju ändå alltid främst förknippas med finans- och företagsvärlden i vårt kära land! Det borde ju kunna visa på hur stor nytta eller hur stort värde denna fossila inrättning egentligen gör respektive har...

Hur modernt är det egentligen?

Vi lever i ett av de modernaste länderna och samhällena på det här lilla ynkliga stenkornet i kosmos. Den uppfattningen är vi inte ensamma om; den delas med all sannolikhet av större delen av vår omvärld. Samtidigt har jag frågat mig hur den här (själv)bilden egentligen går ihop med det faktum att vi har ett statsskick med anor från allra minst medeltiden?

Jamenvaf... där sitter en familj vars levnadssätt och inkomst, inte bara i teorin utan definitivt i praktiken, är rent ut sagt feodala. Skatter bekostar dess liv och leverne och samtidigt är den skattebefriad - med andra ord inkarnerar familjen företeelsen "frälset". Hur medeltida är inte det?

Visst, det finns andra länder i vår upplysta samt ekonomiskt, teknologiskt och kulturellt avancerade världsdel som också har monarkin som statsskick. Men, går man utanför kontinentens gränser finner "vi" oss vara i sällskap med stater som Saudiarabien, Kambodja, Brunei, Bhutan, Malaysia, Marocko, Lesotho och Swaziland - för att nämna några.

Moderna klubben??? Nästa gång jag stöter på någon som tvärsäkert hävdar att vi lever i ett genomgående modernt samhälle, kommer jag att fnissa...

Tjatet kring slöjan...

Den senaste tiden har jag ganska rejält börjat krokna på ältandet inte bara hos oss utan också i övriga Europa om en av de starkaste symbolerna för - vad som i den så kallade Västvärlden betraktas som - en i de flesta hänseenden primitiv och efterbliven kultur. Men jag blir lika trött på det faktum att vi uppenbarligen förbiser det faktum, att en av grundpelarna för vår så utvecklade och upplysta västerländska kultur - kristendomen - faktiskt också innefattar slöjan.

Inte det? Jo men, tänk efter lite...

Vi har faktiskt slöjbärande kvinnor som tillhör några av de mest signifikativa symbolerna för kristendomen i Europa och på en hel del andra håll runt om på detta klot, vilka sannolikt hade uttryckt harm och vrede om de blivit ombedda att göra sig av med sina slöjor. När tillfälle väl ges för var och en av oss, är det bara att fråga vilken medlem som helst av någon av de idag existerande kvinnliga klosterordnarna - en så obestridlig del av vårt "västliga" historiska och kulturella arv...