Mums?

Att de flesta företeelser har två sidor torde inte vara en överdrift. Om man skulle ta kunskap som ett exempel, skulle de flesta nog instämma i påståendet om att detta berikar och "att ju djupare desto bättre" - det vill säga att det positiva överväger, om inte till och med totalt dominerar. Jag vill bestämt hävda att det finns tillfällen eller sammanhang där en djupare kunskap med stor sannolikhet kan ha negativa följder. Denna utsaga grundar jag på det faktum att det i vårt språk (och säkerligen i många andra också) finns ett uttryck som lyder: det man inte vet om, har man inte ont av.

Således frågar jag mig hur många det finns bland oss som fortfarande hade ansett att honungen är en läckerhet, om de hade känt till att denna fantastiska och aptitretande naturprodukt faktiskt inte är annat än bispyor...?

Alltså... jag undrar bara...

Med tanke på hur glada vi människor är i att göra specifika tilldragelser särskilt minnesvärda - med diverse högtidliga handlingar - frågar jag mig följande: om, eller när, vi av någon anledning försvinner från den här världen...

... vem ska då låta klockorna klämta för vår hädanfärd?

Giv oss i idag... vår dagliga dos...

Sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsum...

...jamenvaf... hallå där - tröttnar vi aldrig?

Hallå?

HALLÅ?

Hårt?

Kände åter för att häda en aning...

I myten om eller bilden av hårdrocken (den som både utomstående och dyrkarna - till vilka undertecknad själv räknar sig - bär på och när) ingår ett varumärke som, så att säga, utmärker sig. Detta destillat på, i huvudsak, majs är idag starkt förknippat med musikgenren och dess utövare liksom följseslagarna både marknadsför - låt vara ofrivilligt i de flesta sammanhang - likväl som nyttjar det. Allt uppenbarligen i syfte att framställa sig som rebeller och hårda och tuffa individer - kanske främst de manliga representanterna.

Men, i sanningens namn... hur "hård" är egentligen den beskedlige Jack Daniels??? När ska man få se en "dagen efter-bild" på en av dessa hårda rockers som ligger utslagen med en flaska intill sig, och vars innehåll är betydligt kärvare än nämnda Tennesse-juice? Hur ofta har en skallskakare visat upp sig med en tröja som illustrerar tycket för drycker som ger associationer till vindpinade ljunghedar, mås- och trutskrik, kobbar och skär täckta med sjöfågelträck, samt dunkandet från en tvåtakts dieselmotor ute i den råkalla Nordsjödimman?

Kom igen, kära headbangers... ska imagen - givetvis i min föreställningsvärld - verkligen framstå som "maskulin" vore det, i sammanhanget, sannolikt mest adekvata attributet ett genomrökigt korndestillat från de så väl kända Högländerna. En tröja med logotypen från exempelvis Laphroaigs eller Ardbegs destillerier - för att inte nämna nyttjandet av dessas produkter - känns därför som överlägset mycket "hårdare", än en produkt otäckt lik de stora ölmärkena från landet på andra sidan pölen...

Vår något snäva världsbild...

Kom att "återupptäcka" en del litteratur i och med att bostadsadressen bytades ut. Det är ofta ganska kul att läsa eller titta i böcker som förpassats till källarutrymmestillvaro. Bland verken jag valt att inte ha i bokhyllan sedan flera flyttar tillbaks är en rad volymer som har den så kallade Vilda västern som tema: kända indianhövdingar, nybyggarpersonligheter eller ökända små städer, för att nämna några - samtliga dock en så välkänd del av den Nordamerikanska kontinentens historia.

Jag kunde givetvis inte låta bli att åter låta ett av verken följa med för att, med alla andra "utvalda", delta i dammsamlandet i vardagsrummet. När jag väl hade börjat förkovra mig i berättelsen Andedansen slog mig en tanke: jag kan slå vad om vad som helst, att man i västvärlden kan stoppa vem som helst på gatan och ställa frågor om vad personen ifråga vet om européernas erövring av Amerika (eller Australien för den delen) - och få mer eller mindre utfyllande svar. Med största sannolikhet kommer både personer, platser, händelser och företeelser kopplade till koloniseringen av de båda amerikanska kontinenterna att framställas. Till och med små barn har oftast en hum om "kopojkar och indianer", pistoldueller, skabbiga salooner, pokerspel eller ensamma pälsjägares strapatser och äventyr.

Vad jag började fundera - och samtidigt känna en viss frustration - över var att jag inte vet det minsta lilla om "erövringen" av Sibirien. Vilka strapatser och äventyr har inte upplevts då detta enorma landområde "upptäcktes" av européer? Vilka hjälte- respektive nidingsdåd står skrivna i de östliga historieberättelserna? Vad är namnet på den eller de som för första gången stod och blickade ut över Stilla havet - på stränderna på dess västliga kuster? När skedde det? Vilka ursprungliga kulturer upptäcktes och "civiliserades" till den milda grad att de utrotades? Och vilka är alla de folk som överlevt till denna dag?

Jag kan - åter igen - slå vad om vad som helst att det knappast existerar någon i vårt upplysta Väst, som har den minsta aning om svaret på de ovan ställda frågorna.

Viruset som muterat

Fågel- respektive svininfluensan i all ära…

Det finns ett ytterst obehagligt virus, som hemsökt oss människor under en lång del av vår historia. Det började på allvar härja under 1800-talet och hade sin kulminering i en världsomfattande epidemi som utbröt för cirka sju årtionden sedan. Denna drabbade planeten med kraften och brutaliteten hos en naturkatastrof och pågick i sex år. De som överlevde katastrofen troddes ha blivit immuna för överskådlig tid, men virusets förödande framfart och ståndaktighet påbjöd likväl insatser för att förhindra eller åtminstone förminska riskerna för nya eventuella utbrott. Än idag pågår således en mängd vaccineringskampanjer då det visat sig att vi trots allt fortfarande är otäckt mottagliga för detta virus. Ja, med utvecklingen under förra årtusendets sista – och det nuvarandes första – decennium har det tyvärr blivit uppenbart att det faktiskt åter vinner mark. Och detta är egentligen inte så underligt i ljuset av hur det numera yttrar sig.

Den nya varianten är betydligt mera försåtlig, lömskare. Naturligtvis finns det de som inte sticker under stol med att de har drabbats. Dessa är dock en minoritet – ännu så länge, är kanske bäst att tillägga. Farligaste smittbärarna är emellertid de som påstår att de naturligtvis inte bär på viruset, utan tvärtom hävdar att de självklart har förstått faran; att de i själva verket agerar enligt och för de principer som var och är resultatet av den förra epidemin, och att de tillfälliga eller missvisande symtomen enbart är beviset för just detta. Genom att förmå så många som möjligt att bli lite sjuka – och därmed bli likadana – kommer således alla att må bättre och ingen kommer att behöva oroa sig för en liknande katastrof.

Men, hur ska man skydda sig mot ett virus som så klart och tydligt har muterat? Hur ska man kunna värja sig mot någonting som framstår som fritt från sina destruktivaste egenskaper; som säger att symtomen bara är ett bevis på den drabbades ansvarsfulla och hälsosamma förhållning till fenomenet?

När är det meningen att vi en gång för alla ska finna ett något så när effektivt och hållbart medel mot xenofobi? Finns egentligen viljan att verkligen försöka?

Vanligt folk och det verkliga livet

Larsson och Nilsson kom in i fikarummet och såg de två praktikanterna inbegripna i en intensiv diskussion. Medan de hällde upp kaffe i sina respektive muggar kunde de inte låta bli att lyssna på den livliga debatten, vars tema var de olika regentlängderna och fursteätterna i rikena som ingick i den fiktiva värld som skapats av den brittiske författaren J. R. R. Tolkien.

Larsson gav sin kollega en tvivlande blick över kanten på sin mugg och hon svarade nickande med ett snett leende, som tycktes säga: ”ytterligare några sådana där nördar som fastnat i fantasiernas värld”. Larsson harklade sig och riktade, med en något högdragen röst, en fråga till de två unga männen:

– Är inte ni två lite väl gamla för de där sagorna?

Praktikanternas samtal tystnade och de tittade på Larsson – den ene något förlägen, den andre med ett trotsigt uttryck. Men de hann inte svara eftersom Larsson fortsatte:

– Vad är det som egentligen är så kul och fascinerande med det där medeltidsdravlet? Det känns ju lite väl löjligt allt det där. Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor, riddare och drakar, trollkarlar och annat trams.
– Ja, fyllde Nilsson i med ett dumdrygt fniss, vi lever ju faktiskt på 2000-talet.
– Precis, nickade Larsson självbelåtet.
– Inte så lite glitter och ytlighet i de där sagovärldarna inte, fortsatte Nilsson och gav dem en nedlåtande blick medan hon lämnade fikarummet.

Larsson klev fram till fikarummets tidningshylla, drog fram två färggranna tidskrifter, slängde dem på bordet mellan de två praktikanterna och lämnade sedan själv rummet efter att ha avrundat med ett uppmanande:

– Nej, ni får ju ta och börja ge er på sådant som handlar om vanligt folk och det verkliga livet.

De två praktikanterna såg först stumt efter Larssons ryggtavla, som försvann bakom hörnet i korridoren utanför, och tittade därefter ner på ett par revyer. Med stora ögon och växande tvivel stirrade de ner på Runar Sögaard, som glodde tillbaka med ett colgategrin från Se & Hör, samt Daniels och Victorias ansikten vilka leende besvarade deras häpna blickar från Svensk Damtidnings blanka framsida...

En kort en om fördomar och dy(ng)likt

Ibland slår det mig att förutfattade meningar, stereotyper, fördomar och annat liknande trams hos vissa somliga närmast tycks vara en fråga om ett önsketänkande. Det är som om det finns ett hopp eller en vilja om att "de andra" ska vara så mycket sämre, lägre stående, underutvecklade och konstiga för att själv framstå som motsatsen. Och allt detta endast i syfte att kompensera för en sargad självbild och därmed få ett sätt att tillfredställa det åtföljande hävdelsebehovet.

Bara en liten undran... och så ännu en liten favorit...

Alltså... ett till synes oändligt antal apparater uppfinns att ha i hus och hem. De kommer ut på marknaden och framställs som en guds gåva till var och en av oss. De framställs som något bortom det oumbärliga, och många gånger tycks vi betraktas som imbecilla om vi inte börjar dregla vid blotta tanken på att få äga ett av dessa tekniska under. Är det exempelvis inte självgående dammsugare, så är det en duschanläggning som spelar musik medan man blöter sin lekamen.

Visst, en hel del av dessa ting har på många vis gjort mycket av vår vardag en aning lättare. Alltför ofta rör det sig dock om manicker man definitivt kan vara utan. Men, jag undrar, varför har ingen ännu uppfunnit el-sladdar som inte korvar eller tvinnar sig...?

Och så till någonting helt annat, som en viss herr Cleese brukade uttrycka det då han kunde sitta bakom ett skrivbord exempelvis placerat vid en bäck: jag önskar framföra ännu ett citat jag finner både tänkvärt och tilltalande - och taget ur författaren och litteraturkritikern Per Wästbergs roman "Luftburen". Håll till godo!

Om kärleken vore värdelös bara för att den inte varar för alltid,

vore livet värdelöst av samma skäl.

Äkta bragdguld

Olympiska spelen – de där snö- och isbaserade – är över för den här gången. Framgångar av diverse natur har fått självkänslor att mer eller mindre svälla, gjort alla mer eller mindre gråtmilda över att höra till samma ”vi” som de respektive idrottsutövarna, samt mer eller mindre lockat fram superlativen hos kommentatorer och mediefolk. Det har talats om prestationer och repriserna över insatserna och medaljceremonierna har bokstavligt talat haglat över oss ur TV-skärmarna. Ja, ordet bragd – ibland sammansatt med ordet guld – har några gånger figurerat i de olika medierna.

Å andra sidan har domen från media och allmänhet inte varit nådig då någon av de respektive idrottsutövarna underpresterat – eller, gud förbjude, misslyckats – i sin gren. I vissa fall har småaktigheterna, syrligheterna eller spydigheterna på ett otäckt vis demonstrerat tävlingsfenomenets avigsidor. Att så mycket av vissa somligas personliga och själsliga välbefinnande är så beroende av vad någon annan presterar är inte bara skrämmande, det är direkt patetiskt!

Vad som dock främst ger en dålig smak i munnen är det faktum att den del av idrottarna som av olika orsaker inte har en eller annan kroppslig funktion intakt, enbart drar omgivningens intresse till sig just under Paralympics; under deras motsvarighet till mästerskapet vars epitet är Olympiska Spelen. Varför får människor med så kallade handikapp särskild – eller överhuvudtaget alls någon – uppmärksamhet bara under detta evenemang? Var, när och hur syns de då de utövar sin favoritsport i vardagslag? Skäms vi över dem eller vad? Eller vill vi möjligen inte se att ”de där”, som inte riktigt är som ”vi andra”, verkligen lyckas med att prestera – trots att de inte är som vi, som utgör en norm; som har alla fördelar det innebär att ha en frisk och hel kropp? Att vi möjligen skäms över oss själva därför att vi någonstans inombords tvivlar, eller till och med vet, att vi inte skulle ha den viljan och övertygelsen som sådana insatser faktiskt kräver?

Jag kan inte minnas att jag någonsin någonstans har stött på krav om bragdguld för någon idrottsutövare med funktionshinder. För om man kan tala om bedrifter utöver det vanliga, så är sådana i mina ögon utförda av just dessa kvinnor och män!