Ordspråk, talesätt and grubbels

"Nu går skam på torra land" är en fras vi alla sannolikt har stött på någon gång... vare sig det varit i en text, hörts på radio eller i en diskussion man man råkat bli "vittne" till, eller något som ingått i en diskussion eller ett replikskifte man själv deltagit i.

Men då måste jag fråga följande: innebär frasens betydelseinnehåll att Skammen vanligtvis befinner sig i blötare miljöer? Typ ett sumphål eller liknande??

Fan vet... eller?

Ja, min själ...

Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!

De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

Överskottsgrubbel...

Sorterar alltemellanåt i kaoset av papperslappar, kvittobaksidor eller liknade, där jag klottrat ner diverse infall, iakttagelser eller mer eller mindre seriösa reflektioner. Hittar alltsomoftast några stycken som bara består av ett ord eller en fras och lyckas då många gånger inte minnas vad som vid det givna tillfället hade skuttat runt under hjässan. Sparar dock dessa "överskott" eftersom erfarenheten visat att de trots allt kommer till nytta av och till under det att framtiden rinner in under fotsulorna...

Följande fras satt jag och begrundade medan jag under morgonen smaskade i mig ett päron:

Äpplet - kunskapens frukt...

Följande knas ploppade plötsligt upp (Sorry - i förskott!!):

- Varför det? Det är ju citrusfrukterna som är de klyftiga...

Det är skillnad på tanke och förövare...

Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns

i det sätt den används.

(Mahatma Gandhi 1869-1948)

Får mig att tänka på uttrycket: det är inte tankar eller ideologier som dödar och strör förödelse kring sig, det är det människor som gör.

En kul, samt en tänkvärd och finurlig!

Surfade i morse slentrianmässigt efter visdomsord eller annat kul som baseras på fraser, ordspråk och liknande. Jag fann ytterligare ett antal som jag införlivade med en numera ganska diger samling. Ett av dem fick igång min svart- och galghumoristiska sida. Ja, jag garvade så kroppsfundamenten fick sig ett rist. Och jag fnittrar ännu!

Den andra var så tilltalande i sin finurlighet och tänkvärdhet att den raskt seglade upp på min icke-officiella tio-i-topp-lista. Upphovsmannen till de båda små utsagorna är en och samma - den svenske skämttecknaren Torvald Gahlin (1910-2006), som bland annat figurerade i DN.

Summa summering: givetvis ska här "delas med sig"...

Smaklig må... ehm, håll till godo!

Att vara ung, min son, är att ha alla

grusade förhoppningar framför sig.

Det gäller att ha mod att vara den man är,

och inte tappa modet för att man är den man är.

Kram på er!

Tankeläsarna...

En kort en för att lugnt stövla in i oktober...

Med tanke på att Jimmie & Kompisarna gärna framhåller någonting i stil med "vi säger vad du tänker", så borde det väl vara rimligt att de egenligen började kalla sig Tankeläsarna..?

En kort om mått och sans...

Apropå vårt handhavande med och förvaltande av vår värld...

Anser att detta borde stå skrivet med stora bokstäver (i fluorescerande färg) på insidan av varje producents likväl som konsuments ytterdörr - och med den dubbla storleken i taket i sovrummet:

Tag bara så mycket honung att bina har näring.

(Danskt ordspråk)

Den som väntar på något gott...

"Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge" är säkerligen ett talesätt som alla bland oss här i IKEA:s, kräftskivans och snusets hemtrakter hört talas om minst en gång i livet. Jag frågar mig nästan alltid om det inte var en masochist som egentligen myntade uttrycket? I vilket fall som helst måste det bara röra det sig om en individ med extremt tålamod och en uthållighet bortom det normala; någon som förmådde omgivningen att uppfatta och acceptera nämnda egenskaper som dygder. Och allt detta sannolikt för att i omgivningens ögon inte framstå som lätt imbecill...

...som undertecknad, då jag i två års tid väntade ut rätt förhållanden och tillfälle för att kunna fånga min hittills största (bäck)öring - bara för att släppa tillbaka den...

...eller då jag som totalförälskad grabb i tidiga tonåren hade cyklat - på en minicykel - från Helsingborg till Malmö för att träffa henne med enormt H - och precis hade hunnit kysst henne då hon utbrister: du kan inte stanna här mer än ett par timmar, mina föräldrar vet inte om att jag har pojkvän!

Nä, fy för den där svavelluktande... Jag anser att talesättet definitivt borde modifieras och lyda på detta sanningsenligare vis:

den som väntar på någonting gott, väntar ALLTID för länge...

En aspekt av livet...

Alltemellanåt händer det att man stöter på citat, utsagor eller diskussioner som berör ett - för oss alla - viktigt innehåll i livet. Vad jag här är ute efter är de olika mål i livet som vi alla sätter upp, samt den väg vi väljer eller tvingas att ta för att uppnå dem. I dessa sammanhang framställs alltid "vägen" eller "resan" och inte själva destinationen eller fullbordandet som det väsentliga. Jag kan inte i alla fall inte minnas att någon gång ha fått erfara motsatsen.

Hur som helst är jag inte av någon avvikande uppfattning. Tvärtom delar jag åsikten att det är strävandet och erfarenheterna längs stigarna som är behållningen. Jag skulle därför vilja presentera ännu ett bidrag till alla visdomsord kopplade till aktuella företeelse - och ett av mina favorituttryck. Det utgör titeln på en (go´) låt skapad av herr Kilmister, anförare av gänget Motörhead... Håll till godo!

The chase is better than the catch.

Tre små trivialiteter...

Allt som oftast sker det att man, i det vardagliga bruket av tanke och ord, snubblar över uttryck som kan förefalla lustiga, märkliga eller absurda. Jag minns en fest hos några vänner föregående höst, då jag hamnade i en extra debattlysten liten grupp i värdparets kök, där bland annat rymden, rymdforskning och rymdfärd utgjorde ett av de mest engagerande samtalsämnena under köksvistelsens förlopp. Under diskussionernas gång kom yttranden, förklaringar, repliker eller anmärkningar att då och då påbörjas eller avslutas - eller fick sig inflikat - tre uttryck som jag fann både kul, konstiga och tankeväckande.

Det första - "där uppe (i rymden)" - kommenterades slutligen med ett skratt av en av de deltagande damerna:

- Det låter ju precis som om vi skulle befinna oss "här nere" (krökandes fingrarna för att markera citattecknen), på en oändlig eller evig platta eller slätt, och att rymden skulle vara det där "allting ovanpå" (jupp, detsamma som i föregående parentes)...

Leenden, nickningar och bifall följde från oss andra i debattgruppen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att haka på, så jag tog upp det andra frekvent förekommande uttrycket:

- Men hur absurt är inte "där ute i rymden" på en skala då? Vi svävar ju för höge fanken mitt ute i allt det där vacuumet!

En av de maskulina deltagarna fick oss dock att skratta på riktigt (sannolikt förstärkt genom jästa druvors försorg) med det tredje:

- När vi nu ändå utgår från vårt eget perspektiv är väl ändå "världens alla hörn" pristagaren? Ja men "hörn" på ett klot - tala om att trotsa geometrins regler...

Möjligen ett motto för mänskligheten?

Har ett förslag på ett motto för oss samtliga på den här stenssfären. Hoppas bara att fransmän och frankofiler har överseende med min pastisch, alternativt inte blir alltför uppblåsta av mitt "lån". Hur som helst tänkte jag mig att mottot skulle lyda enligt följande:

Frihet, jämlikhet, syskonskap!

Vill dock bara kvickt föra in en brasklapp beträffande den sista termen: den ska icke tolkas inte i bemärkelsen "syskonkärlek", eftersom just en sådan också har tendenser att rymma mindre tilltalande aspekter - som alla med en syster eller bror med största sannolikhet har erfarenheter av...

Språk är kul...

Språk är inte bara fascinerande och berikande, de är även kul. Så är också ord och uttryck, liksom lek med desamma. Det som kanske oftast fångar min uppmärksamhet är dock diverse fraser eller talesätt. Jag roar mig emellanåt med att reflektera över hur och varför vissa kommit att bli det de är. Men mest av allt har jag kul åt den komik de ofrivilligt kan bjuda på, eller de möjligheter till mer eller mindre dumma repliker de inbjuder till - allt naturligtvis i högsta grad beroende på min egen föreställningsförmåga (vilken självfallet inte alltid jämkar särskilt väl med bland annat grammatiken).

Med åren har några av dessa fraser kommit att bli lite av ens gunstlingar...

- Vi ska laga mat...

(Öh... när gick den sönder?)

- De sitter i telefon...

(Den telefonen skulle jag vilja se!)

- De gick i väggen...

(Är väggar inte solida?)

- De somnade på två röda...

(Hallon?)

Torrt? Visst, men det bjuder jag på...

GLAD PÅSK ÖNSKAS!!!

Tandlöst och blint

Öga för öga, tand för tand är med all sannolikhet ett av de mest välkända talesätten i den mänskliga civilisationen. Det kusliga i sammanhanget är inte bara att det är så många av oss som ser dem som ett livets och levernets rättesnöre, utan att dessa också har en benägenhet att i möjligaste mån försöka pådyvla alla andra detta tankesätt.

Tur är det väl att det också finns en opposition gentemot den här filosofin... Hade vi alla tänkt och agerat enligt de här riktlinjerna är risken nog överhängande att vi samtliga gjort resan till de sälla jaktmarkerna som undernärda blindstyren...

Mums?

Att de flesta företeelser har två sidor torde inte vara en överdrift. Om man skulle ta kunskap som ett exempel, skulle de flesta nog instämma i påståendet om att detta berikar och "att ju djupare desto bättre" - det vill säga att det positiva överväger, om inte till och med totalt dominerar. Jag vill bestämt hävda att det finns tillfällen eller sammanhang där en djupare kunskap med stor sannolikhet kan ha negativa följder. Denna utsaga grundar jag på det faktum att det i vårt språk (och säkerligen i många andra också) finns ett uttryck som lyder: det man inte vet om, har man inte ont av.

Således frågar jag mig hur många det finns bland oss som fortfarande hade ansett att honungen är en läckerhet, om de hade känt till att denna fantastiska och aptitretande naturprodukt faktiskt inte är annat än bispyor...?