Världens monopolfria "vara & tjänst"...
Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html
Visar inlägg med etikett fördomar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fördomar. Visa alla inlägg
torsdag 19 januari 2012
torsdag 29 december 2011
Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?
Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.
Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…
onsdag 19 oktober 2011
En ytspännings vara eller icke…
Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…
Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…
Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?
söndag 24 oktober 2010
Subjektivitetens logik – Akt 16
Prolog:
Som del av Västerlandet har synen på och respekten till det täcka könet i vårt land verkligen kommit långt sedan det patriarkala 1800-talet och tiden dessförinnan. Inställningen till och åsikter om jämställdhet är självfallet både positiva och progressiva. Förtrycket av, våldet mot och diskrimineringen av kvinnorna har praktiskt taget förpassats till historiens skräphög. Situationen på andra håll i världen lämnar dock alltför mycket i övrigt att önska…
Scen I:
De är ju så efter…
– Man baxnar när man tänker på vilken primitiv och vidrig kvinnosyn de har.
– Ja, männen har alla rättigheter och kvinnorna har bara att rätta sig efter det.
– De är totalt respektlösa mot våra kvinnor, som blir kallade både det ena och det andra.
– Ja, herregud, man blir ju mörkrädd.
– Kan du begripa hur i helvete de orkar med sin machoattityd?
– Men det är väl inte så underligt om man tänker på vilka komplex man måste få när man kommer hit från samhällen med så löjligt lågt utvecklade kulturer som de där borta.
Scen II:
Vi har ju kommit så långt…
– Brudar är inte bara korkade! De är för fan helt värdelösa bakom ratten också!
– Ha ha! Du är bara sur för att hon stack ifrån dig!
– Håll käften! Jag sparkade ut henne! Slynan gjorde en vänstersväng!
– Va´? Så hon horade rundor?
– Jag och Danne drar till Thailand över vintern. Hänger du på? Det kommer som vanligt att bli "fest-i-ett" med knulluder och kröka.
– Klart som fan! Billigt dricka och att dunka på en risätare är aldrig fel!
- Hö hö! Eddie Meduza är för jävla skön den! ”Fruntimmer är madrasser me´ hål i”! Hö hö!
- He he! ”Är dom en meter från spisen eller sängen så är dom på rymmen”! Ha ha!
Epilog:
… och händelserna i Bjästa är ju ett tragiskt undantag..?
måndag 9 augusti 2010
En kort om fördomen...
Fördomen är en enkelriktad gata
med stoppförbud för förståndet.
(Louis Guilloux 1899-1980)
tisdag 3 augusti 2010
Heureka!!!
Har det...
...tycker att det ska införas en global skatt på trångsynthet, fördomar, fanatism, intolerans, och småaktighet!
På så vis skulle alla som har dessa egenskaper som dominerande karaktärsdrag kunna fortsätta bruka dem, men istället för att bara ställa till dumheter får de en möjlighet att samtidigt göra någon nytta - som att bidra till att hjälpa alla andra att komma ur den fortfarande rådande ekonomiska oron, samt stärka världens finansiella förmåga.
Och med tanke på hur dessa egenskaper tycks öka i styrka, borde inkomsterna av skatteuppbörden ha stora möjligheter att bli närmast astronomiska...
Bör väl försiktigtvis tillägga att min omgivning just nu utgörs av någonting blått... alldeles väldans högt upp...
torsdag 22 juli 2010
Jamenvaf... hur orkar folk?
Har de senaste dagarna fått vara med om något för många tillfällen, då imbecilla stereotyper och dumdryga generaliseringar yttrats, för att mitt tålamod ska kunna hålla sig på mattan (dessutom är det fortfarande irriterande klibbigt, kvavt och varmt)...
– Jänkare är korkade!
– Tyskar är fula!
– Fransmän är arroganta!
– Ryssar är obehagliga!
Detta är bara några av proven på svart-vit och självklarhetens vardagsvetenskap. Sedan är det väl bara att tillägga att rödhåriga är si, skalliga så, finansvalpar på det viset och lokalvårdare på det andra… för att inte nämna alla muslimer, katoliker, rojalister, republikaner och så vidare in i den tröstlösa idiotins universum.
Men, jag har säkerligen fel… Bör kanske börja reflektera kring detta om jag skulle ta och ge mig istället? Sådan rik kunskap går det ju inte att argumentera emot. Ja, jag är fullkomligt mållös. Det är i sanning en prestation att ha lärt känna precis varenda en av alla ”de där”.
Verkligen imponerande – inget snack om saken!
Hatten av!
Jubel!
Får jag föreslå följande? Varför inte ta och sätta all denna visdom på pränt? Skriv en avhandling! Det är garanterat en försäljningssuccé som bara väntar på att få bli till…
– Jänkare är korkade!
– Tyskar är fula!
– Fransmän är arroganta!
– Ryssar är obehagliga!
Detta är bara några av proven på svart-vit och självklarhetens vardagsvetenskap. Sedan är det väl bara att tillägga att rödhåriga är si, skalliga så, finansvalpar på det viset och lokalvårdare på det andra… för att inte nämna alla muslimer, katoliker, rojalister, republikaner och så vidare in i den tröstlösa idiotins universum.
Men, jag har säkerligen fel… Bör kanske börja reflektera kring detta om jag skulle ta och ge mig istället? Sådan rik kunskap går det ju inte att argumentera emot. Ja, jag är fullkomligt mållös. Det är i sanning en prestation att ha lärt känna precis varenda en av alla ”de där”.
Verkligen imponerande – inget snack om saken!
Hatten av!
Jubel!
Får jag föreslå följande? Varför inte ta och sätta all denna visdom på pränt? Skriv en avhandling! Det är garanterat en försäljningssuccé som bara väntar på att få bli till…
fredag 9 juli 2010
Utrotningshot?
Vill redan på förhand be om överseende för den låga nivå som detta inlägg kommer att innehålla…
Det händer allt emellanåt att man på diverse håll på nätet eller i media – från bland annat endemiskt demokratiskt håll – stöter på argumentation som både direkt och indirekt hävdar att den ursprungliga kulturen och folkgruppen är utrotningshotad till följd av de främmande elementens hitkomst. I retoriken görs också paralleller till exempelvis ursprungsbefolkningen i de båda amerikanska kontinenterna – och hur denna delvis försvann från karta och historia till följd av just en massimmigration.
Jag har absolut förståelse för oron och rädslan som många hyser för den stora och bitvis snabba förändring som både samhälle och demografi gjort de senaste två decennierna i vårt land. Alla kan självfallet inte vara förbehållslöst bejakande visavi kvicka utvecklingsprocesser i vår omgivning. Åtminstone tar det tid för vissa att själv anpassa sig till eller acceptera den förändring som sker i detta nu. Men då argumentationen inbegriper en, mer än väl över gränsen, barnslig självömkan så börjar den också kännas mer än lovligt tjatig och imbecill.
På sommarvikariatet har jag varit med om att två gånger iaktta ett fordon tillhörande en privat företagare, vars sidor är dekorerade med fraser i stil med just: ”indianerna släppte också in för många och hur lever de idag?” och ”jag är utrotningshotad”. Naturligtvis förstår man att personen ifråga önskar provocera. Men nivån ligger – om jag får tillåta mig själv – sannerligen inte på den högre eller mera utvecklade nivån. Och med den erfarenhet av vissa diskussioner jag i det förflutna haft med några personer vars inställning varit liknande, kan jag konstatera att det är oerhört svårt – ofta omöjligt – att föra ett sakligt och objektivt samtal kring temat. Sanningen att säga känner jag hur jag själv har tröttnat på att i det längsta sträva efter en sansad och någorlunda civiliserad inställning…
…och känner hur jag just nu – och denna gång – själv önskar hemfalla åt den låga nivå som vissa somliga upprätthåller…
Alltså, mitt svar på detta tjat om ”utrotningshot” lyder därmed:
Det händer allt emellanåt att man på diverse håll på nätet eller i media – från bland annat endemiskt demokratiskt håll – stöter på argumentation som både direkt och indirekt hävdar att den ursprungliga kulturen och folkgruppen är utrotningshotad till följd av de främmande elementens hitkomst. I retoriken görs också paralleller till exempelvis ursprungsbefolkningen i de båda amerikanska kontinenterna – och hur denna delvis försvann från karta och historia till följd av just en massimmigration.
Jag har absolut förståelse för oron och rädslan som många hyser för den stora och bitvis snabba förändring som både samhälle och demografi gjort de senaste två decennierna i vårt land. Alla kan självfallet inte vara förbehållslöst bejakande visavi kvicka utvecklingsprocesser i vår omgivning. Åtminstone tar det tid för vissa att själv anpassa sig till eller acceptera den förändring som sker i detta nu. Men då argumentationen inbegriper en, mer än väl över gränsen, barnslig självömkan så börjar den också kännas mer än lovligt tjatig och imbecill.
På sommarvikariatet har jag varit med om att två gånger iaktta ett fordon tillhörande en privat företagare, vars sidor är dekorerade med fraser i stil med just: ”indianerna släppte också in för många och hur lever de idag?” och ”jag är utrotningshotad”. Naturligtvis förstår man att personen ifråga önskar provocera. Men nivån ligger – om jag får tillåta mig själv – sannerligen inte på den högre eller mera utvecklade nivån. Och med den erfarenhet av vissa diskussioner jag i det förflutna haft med några personer vars inställning varit liknande, kan jag konstatera att det är oerhört svårt – ofta omöjligt – att föra ett sakligt och objektivt samtal kring temat. Sanningen att säga känner jag hur jag själv har tröttnat på att i det längsta sträva efter en sansad och någorlunda civiliserad inställning…
…och känner hur jag just nu – och denna gång – själv önskar hemfalla åt den låga nivå som vissa somliga upprätthåller…
Alltså, mitt svar på detta tjat om ”utrotningshot” lyder därmed:
Ligger det verkligen till på det viset, att hotet tycks så omedelbart överhängande, så är mitt tips att ansluta dig/er till en hemsida för dem utan partner och därefter – eller i mån av napp – införskaffa adekvat mängd Viagra.
Just det, höll på att glömma… en charmkurs vore med största sannolikhet också en vis investering!
lördag 19 juni 2010
Subjektivitetens logik – Akt 9
Prolog:
Geografi?
Skrala kunskaper?
Jojo, det är ju alldeles förfärligt att omgivningen aldrig inser vem som faktiskt utgör världsalltets centrum…
Scen I:
– Det är så tröttande att de fortfarande förväxlar oss med Schweiz.
– Hö hö! Ja, eller så tror de att Skandinavien är ett land.
– Ja, eller att huvudstaden heter Norge.
– Jamen så har de aldrig fattat någonting.
– Hopplöst. Att man får vara så korkad.
– Äh, det handlar ju bara om arrogans och självtillräcklighet…
Geografi?
Skrala kunskaper?
Jojo, det är ju alldeles förfärligt att omgivningen aldrig inser vem som faktiskt utgör världsalltets centrum…
Scen I:
– Det är så tröttande att de fortfarande förväxlar oss med Schweiz.
– Hö hö! Ja, eller så tror de att Skandinavien är ett land.
– Ja, eller att huvudstaden heter Norge.
– Jamen så har de aldrig fattat någonting.
– Hopplöst. Att man får vara så korkad.
– Äh, det handlar ju bara om arrogans och självtillräcklighet…
Scen II:
– Zimbabwe? Jag trodde det var Zambia!
– Jo, men det är ju omöjligt att hålla koll på alla de där namnen och platserna.
– Slovakiens huvudstad? Zambias största stad? Laos huvudstad? Och vem fan bryr sig?
– Vad då inte juggar? Vem fan vill egentligen hålla reda på röran av alla länder där borta?
– Och vad skulle det ha för betydelse? Jag hade inte tänkt flytta dit. Tänker du?
– Jamen det där är ju bara struntländer i delar av världen som ingen bryr sig om…
lördag 5 juni 2010
Återigen om dessa "De andra"
Vi har alla någon gång upplevt att någon vi känner resonerar och yttrar sig på ett generaliserande, förenklande, fördomsfullt eller okunnigt vis om någonting, för att sekunderna efteråt nästan märkbart rycka till och titta på oss med en förlägen eller fånig blick - alltmedan det kvickt kommer ett:
- Men, du är inte alls som de där. (Och kanske till och med tillägger) Dig känner vi ju!
Detta har jag upplevt kunna ske i allehanda sammanhang. Vi ger oss oftast inte en sekund extra att reflektera kring våra föreställningar och uppfattningar om de vi inte känner, oavsett om det rör sig om en skåning som yttrat sig om stockholmare inför en bekant eller släkting som är just stockholmare eller tvärtom; en AIK-supporter som yttrat sig om MFF-anhängare inför en bekant eller släkting som just är MFF:are och vice versa; en representant för ett yrkesfack som yttrat sig om lekmän inför en "oskolad" bekant och tvärtom...
Journalisten och författaren Lena Sundström har i sin senaste bok Världens lyckligaste folk, som behandlar xenofobi och rasism i Danmark, i mina ögon sammanfattat denna företeelse och dessa mekanismer på ett talande vis i följande utsaga:
Främlingsfientlighet handlar sällan om den du har framför dig. Den handlar om "de andra".
måndag 31 maj 2010
Subjektivitetens logik – Akt 6
Prolog:
När är det egentligen meningen att vår ”upplysta” kontinent inte bara i teorin, utan också i praktiken ska bli ”enad”? Fortfarande kan jag få höra (eller läsa) utsagor som direkt tyder på att det än idag existerar en Hjärnridå – drygt tjugo år efter murens fall…
Scen I:
En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.
Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…
– Herregud, så läckert med dessa gamla hus, säger mamman och suckar på gränsen till lyckligt.
– Ja, instämmer pappan, de lyckas verkligen värna sin historia.
– Charmigt, pittoreskt och kultiverat! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan leende. Och människorna ser så nyfikna och godmodiga ut.
– För att inte säga gulliga och trevliga, skrattar mamman lätt…
… då bilen slutligen rullar ut ur den italienska byn.
Scen II:
En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.
Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…
– Så nedslitna och förfallna hus de har, suckar mamman buttert.
– Ja, instämmer pappan med en svag fnysning. Varför kan de inte riva och bygga någonting nytt?
– Okultiverat, eftersatt och rustikt! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan och snörper på munnen. Och människorna ser så misstänksamma och sura ut.
– För att inte säga sluga och otrevliga, muttrar mamman med lätt obehag i rösten. Varför ville du resa till de här länderna, Lars? Jag hoppas verkligen vi inte får problem med bilen…
…och pappan trycker ner gaspedalen för att kvickt lämna den slovakiska (eller var det slovenska?) byn bakom sig…
När är det egentligen meningen att vår ”upplysta” kontinent inte bara i teorin, utan också i praktiken ska bli ”enad”? Fortfarande kan jag få höra (eller läsa) utsagor som direkt tyder på att det än idag existerar en Hjärnridå – drygt tjugo år efter murens fall…
Scen I:
En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.
Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…
– Herregud, så läckert med dessa gamla hus, säger mamman och suckar på gränsen till lyckligt.
– Ja, instämmer pappan, de lyckas verkligen värna sin historia.
– Charmigt, pittoreskt och kultiverat! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan leende. Och människorna ser så nyfikna och godmodiga ut.
– För att inte säga gulliga och trevliga, skrattar mamman lätt…
… då bilen slutligen rullar ut ur den italienska byn.
Scen II:
En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.
Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…
– Så nedslitna och förfallna hus de har, suckar mamman buttert.
– Ja, instämmer pappan med en svag fnysning. Varför kan de inte riva och bygga någonting nytt?
– Okultiverat, eftersatt och rustikt! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan och snörper på munnen. Och människorna ser så misstänksamma och sura ut.
– För att inte säga sluga och otrevliga, muttrar mamman med lätt obehag i rösten. Varför ville du resa till de här länderna, Lars? Jag hoppas verkligen vi inte får problem med bilen…
…och pappan trycker ner gaspedalen för att kvickt lämna den slovakiska (eller var det slovenska?) byn bakom sig…
onsdag 26 maj 2010
Subjektivitetens logik – Akt 5
Prolog:
Har vid det här laget hunnit med diverse olika anställningar, med diverse olika arbetsuppgifter, tjänster och uppgifter, inom diverse olika branscher. Nästan utan undantag har man, i samtal, diskussioner eller utbrott under arbetsdagarnas lopp, fått erfara den ständiga följeslagaren till vårt betraktande av tillvaron och människan: den ofta oreflekterade uppdelningen i ett ”vi och dem”, samt resultaten av detta fenomen. I min värld skulle alla tvingas att i ett halvår få praktisera hos ”dem”, för att få hjälp på traven med att vidga eller mångfaldiga sina respektive perspektiv.
Misstänker att detta känns igen…
Har vid det här laget hunnit med diverse olika anställningar, med diverse olika arbetsuppgifter, tjänster och uppgifter, inom diverse olika branscher. Nästan utan undantag har man, i samtal, diskussioner eller utbrott under arbetsdagarnas lopp, fått erfara den ständiga följeslagaren till vårt betraktande av tillvaron och människan: den ofta oreflekterade uppdelningen i ett ”vi och dem”, samt resultaten av detta fenomen. I min värld skulle alla tvingas att i ett halvår få praktisera hos ”dem”, för att få hjälp på traven med att vidga eller mångfaldiga sina respektive perspektiv.
Misstänker att detta känns igen…
Scen I:
Direktör Nilsson, alternativt tjänstemannen – med chefsbefattning – Johansson om sina anställda:
– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…
Scen II:
Tjänsteman Nilsson, alternativt svetsare Johansson om sina överordnade:
– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…
onsdag 19 maj 2010
Subjektivitetens logik – Akt 4
Prolog:
…herr och fru Javetminnsan – sannolikt nära vänner, eller kanske till och med släktingar, till en viss Jan T. Lagén – på promenad…
Scen I:
…en söndag eftermiddag i hemortens centrum…
– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, alla vet ju hur konstiga de där är…
Scen II:
…en vacker sommarkväll vid en internationellt berömd sevärdhet under en helgresa till en av landets mest besökta turistorter…
– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, vi har ju alltid vetat hur konstiga de där är…
Scen III:
…under sin semester i Därbortistan…
– Ser du hur de där ser ut?
– Jamen kära du, vi vet ju att de är konstiga här…
…herr och fru Javetminnsan – sannolikt nära vänner, eller kanske till och med släktingar, till en viss Jan T. Lagén – på promenad…
Scen I:
…en söndag eftermiddag i hemortens centrum…
– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, alla vet ju hur konstiga de där är…
Scen II:
…en vacker sommarkväll vid en internationellt berömd sevärdhet under en helgresa till en av landets mest besökta turistorter…
– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, vi har ju alltid vetat hur konstiga de där är…
Scen III:
…under sin semester i Därbortistan…
– Ser du hur de där ser ut?
– Jamen kära du, vi vet ju att de är konstiga här…
tisdag 11 maj 2010
Subjektivitetens logik – Akt 2
Prolog:
Det finns några röda trådar som binder de följande scenerna samman (förutom en) – fördomarnas och missunnsamhetens är två av dem. En tredje kan sammanfattas med det danska ordspråket: det vackra man inte kan härma, det svärtar man…
Scen I:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd yngling med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Det finns några röda trådar som binder de följande scenerna samman (förutom en) – fördomarnas och missunnsamhetens är två av dem. En tredje kan sammanfattas med det danska ordspråket: det vackra man inte kan härma, det svärtar man…
Scen I:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd yngling med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Jaha, ännu en av de där bratsen som lånat pappas bara för att göra sig märkvärdig…”
Scen II:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en alldaglig man med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Scen II:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en alldaglig man med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Och hur sjutton har den råd med den kärran? Skattesmitare eller vinst på Triss?”
Scen III:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung man med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Scen III:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung man med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Men, se där. Det är ju Nilssons grabb. Ser ju ut att gå riktigt bra för honom… Var det förresten inte på ett universitet i USA han hade studerat?”
Scen IV:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung kvinna med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Scen IV:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung kvinna med ”inhemskt” anlete…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Jaha ja… ännu en av dessa bitchar som gjort karriär.”
Scen V:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung och modemedvetet klädd man med främmande yttre…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Scen V:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung och modemedvetet klädd man med främmande yttre…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Oväntat att den där kom i en kebabräser… luktar ju maffia lång väg...”
Scen VI:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung man med främmande yttre…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
Scen VI:
En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung man med främmande yttre…
En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:
”Typiskt att en så´n ska ha ett så´nt åk… Men, är den betald?”
måndag 10 maj 2010
Är det inte för dumt?
Fördomar sparar verkligen tid. Man kan bilda sig uppfattningar utan att bekanta sig med fakta.
(E. B. White 1899-1985)
Subjektivitetens logik – Akt 1
Prolog:
Det brukar inte vara många dagar på en vecka som jag inte roas eller oroas, fängslas eller avskräcks, gläds eller tråkas ut, överraskas eller inte får en ryckning i ögonbrynen av det dagliga skådespelet som vårt släkte utgör och medverkar i. Ett av de mest fascinerande fenomenen är nog hur instinktivt, känslomässigt och ytligt vi till övervägande del fortfarande tenderar att betrakta och döma vår omgivning. Ja, det är lika intressant som lärorikt att ta del av alla olika synsätt som reflekterar mångfalden och enfalden i våra existenstolkningar.
Detta tycks i synnerhet gälla för sådant vi inte kan identifiera oss med; sådant vi av diverse orsaker inte kan relatera till; sådant vi betraktar som oförenligt med våra värderingar och övertygelser, eller sådant vi anser strida mot vad vi uppfattar som den kontextuella normen. Vi ser nästan bara vad man lärt oss att se. Vi ser nästan bara vad vi vill se. Och vi tycks alldeles för sällan förmå oss själva att bryta ramarna som begränsar eller hämmar vårt eget perspektiv…
Tänkte härmed framföra en serie ”skådespel” i en rad akter, som på några olika vis berör och speglar det ovan beskrivna temat.
Scen I:
Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...
– Shit, vad mysigt det där ser ut då…
– Det märks verkligen att det blivit varmare och ljusare…
– Tror jag tar o ringer Tina och Tobbe och ser om de är sugna på en pava i det fria…
– Härlig bild av den svenska sommaren…
…och avlägsnar sig leende från den trendigt klädda och chict solbrända gruppen, som sittandes eller utsträckta på en filt i en park är sysselsatt med att glömma sin vardag.
Scen II:
Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...
– Men har de ingen skam i kroppen?
– Måste de där sitta och supa offentligt?
– Ska man behöva se dem var gång man kommer förbi här?
– Ja, leva på mina pengar är ni bra på…
…och avlägsnar sig surmulet från den slitet klädda gruppen - med mer eller mindre härjade anleten - som sittandes på och kring en parkbänk är sysselsatt med att glömma sin vardag…
Det brukar inte vara många dagar på en vecka som jag inte roas eller oroas, fängslas eller avskräcks, gläds eller tråkas ut, överraskas eller inte får en ryckning i ögonbrynen av det dagliga skådespelet som vårt släkte utgör och medverkar i. Ett av de mest fascinerande fenomenen är nog hur instinktivt, känslomässigt och ytligt vi till övervägande del fortfarande tenderar att betrakta och döma vår omgivning. Ja, det är lika intressant som lärorikt att ta del av alla olika synsätt som reflekterar mångfalden och enfalden i våra existenstolkningar.
Detta tycks i synnerhet gälla för sådant vi inte kan identifiera oss med; sådant vi av diverse orsaker inte kan relatera till; sådant vi betraktar som oförenligt med våra värderingar och övertygelser, eller sådant vi anser strida mot vad vi uppfattar som den kontextuella normen. Vi ser nästan bara vad man lärt oss att se. Vi ser nästan bara vad vi vill se. Och vi tycks alldeles för sällan förmå oss själva att bryta ramarna som begränsar eller hämmar vårt eget perspektiv…
Tänkte härmed framföra en serie ”skådespel” i en rad akter, som på några olika vis berör och speglar det ovan beskrivna temat.
Scen I:
Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...
– Shit, vad mysigt det där ser ut då…
– Det märks verkligen att det blivit varmare och ljusare…
– Tror jag tar o ringer Tina och Tobbe och ser om de är sugna på en pava i det fria…
– Härlig bild av den svenska sommaren…
…och avlägsnar sig leende från den trendigt klädda och chict solbrända gruppen, som sittandes eller utsträckta på en filt i en park är sysselsatt med att glömma sin vardag.
Scen II:
Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...
– Men har de ingen skam i kroppen?
– Måste de där sitta och supa offentligt?
– Ska man behöva se dem var gång man kommer förbi här?
– Ja, leva på mina pengar är ni bra på…
…och avlägsnar sig surmulet från den slitet klädda gruppen - med mer eller mindre härjade anleten - som sittandes på och kring en parkbänk är sysselsatt med att glömma sin vardag…
lördag 17 april 2010
Inte bara de religiösa tror sig veta (och ha rätt)
Jag har en bekännelse att göra: förutom Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Astrid Lindgren, Nelson Mandela, och en rad andra människovänner, är den påstått historiska timmermanssonen från Nasaret en av mina ledstjärnor.
Ja, den här snickarjunioren - och alla hans likar genom människans historia - stod för något jag betraktar som värt all respekt; något konstruktivt, fruktbart och vackert; något som därefter fullständigt korrumperades av sådana som påstod sig representera hans tankar och lärosatser - när det givetvis bara rörde sig om subjektiva uttolkningar och/eller egennyttiga teoretiseringar och praktiker av dessa. Jag är dessutom mer eller mindre övertygad om att han naglades fast vid de korslagda vedbitarna inte för att han hävdade sig vara son till en allsmäktig jultomte, eller påstods vara anföraren av en motståndsrörelse som agerade mot dåtidens mäktigaste rike. Snarare utsattes han för den där behandlingen för att han predikade ödmjukhet, värnandet om och skyldigheter gentemot de små och svaga, det fördärvliga med bland annat orättvisor, självbelåtenhet, egoism och trångsynthet, och för att han sa som det var med den mänskliga naturen och förhållandena i hennes kultur(er)...
- Va!? Är han en så´n där religiös knäppgök!?
...eh... nej. Definitivt icke! Mina kulturella rötter är partiellt förankrade i den katolska myllan - vilket i mångt och mycket varit och är ett väldigt effektivt vaccin mot blind tro och övertygelse. Vad jag är ute efter är delvis just det som ryms under ytan på det där utfallet; delvis önskar jag åter försöka ge en förgivettagande inställning en annan infallsvinkel.
"Vi" moderna, upplysta och vidsynta ser "oss" gärna som rättmätigt och rättfärdigt kritiska och avståndstagande till "de där" föråldrade, fördummande, konservativa och bakåtsträvande flummerierna, som vi menar religionerna utgör. Men vi inser uppenbarligen alltför sällan att vi i lika låg grad avstår från den inskränkthet, idioti, självtillräcklighet och osedlighet som vi menar att "de" i de där otidsenliga, okunniga och trångsynta massrörelserna står för. "Vi" förvandlas i mångt och mycket också till en pöbel och lynchmobb i vårt drev på "dem" - ett fenomen vi mer än villigt tillskriver "sådana där" som är religiösa. Inte blir det bättre av den bild en alldeles för stor del av media förmedlar. Dessa elements benägenhet till sensationslystet agerande har mer eller mindre bidragit till att dra en slöja - fylld av frikyrkliga abortmotståndare, muslimska trospådyvlare och katolska pedofiler - över våra korpgluggar. Nyansering och fördjupning är till synes lika oönskat som de teman media granskar och följer...
Som jag ser det är problemet i sammanhanget att uppmärksamheten, av en mängd olika skäl, praktiskt taget bara är riktad på de destruktiva och ruttna aspekterna av religionerna, vilka blivit resultatet av vissa somliga efterföljares tänkande och handlande i tiden efter uppkomsten av respektive tro. Det är ur ett ateistiskt eller upplyst perspektiv alldeles för lätt att hemfalla åt en enkelspårig kritik - ja, emellanåt direkta hånfullheter - av religionerna och dem som säger sig vara deras anhängare. Det är ur ett så kallat ateistiskt eller upplyst perspektiv också alltför ofta man kan få höra ett: "Jamen jag såg det på tv"; "Det stod ju så i tidningen"; "De sa så i radion". Tala om att tro sig veta...
Det tycks mig som om det i media, och bland oss "upplysta" i allmänheten, näst intill bara finns en föreställning om olika trossamfund: som sprängfyllda av en mängd avarter, tillkortakommanden, och vidrigheter - något den här planetens historia naturligtvis är ett obestridligt vittne om. Någonstans på vägen drunknar emellertid det positiva som alla dessa olika andliga institutioner faktiskt också symboliserar och representerar - som i fallet med kristendomens källa: tankarna och åsikterna vilka den judiska timmermansavkomman på korset härbärgerade.
Ateist eller troende... Spelar det någon roll om vi är lika benägna att "kasta första stenen", utan att egentligen "ha torrt på fötterna"?
tisdag 13 april 2010
På nytt om fördomar
Det är mycket nedslående att leva i en tid, där det är lättare att spränga en atom än en fördom.
(Albert Einstein 1879-1955)
söndag 11 april 2010
Historia utan slut?
– Titta, där är en sådan där igen, anmärkte den förste med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde den andre i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade den förste. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…
Lusstittattuttala suckade tungt där han stod i kontorskorridoren på det stora företaget och iakttog de anställda som var på väg hem för dagen. Det tycktes aldrig vilja upphöra. Alltsedan han kom till Härland, för snart ett och ett halvt decennie sedan, hade han upplevt allt från försiktig och avvaktande nyfikenhet till öppen fientlighet. Dominerade gjorde visserligen ointresset och ignoreringarna, men underliga eller direkt dumma frågor om livet och levernet i Därland samt sårande kommentarer eller tillmälen kom inte så långt efter.
Lusstittattuttala suckade igen, det hade efter halvtannat årtionde blivit en vana. Den i begynnelsen så påtagliga känslan av en ytterst svåröverstiglig mur hade allteftersom åren gick reducerats till en i vissa sammanhang osynlig men stängd gränslinje mellan häringar och däringar. Det hela var nu mestadels bara en medvetandets fond i vardagen, kännbar endast i sådana sammanhang som detta. I övrigt rullade livet på relativt grått och rutinmässigt. Man levde i Härland, men var bland vissa somliga inte helt accepterad – oavsett hur mycket möda som lades ner på att försöka smälta in. Å andra sidan var det ganska sällan som någon av häringarna verkligen bemödade sig om att ärligt och förbehållslöst lära känna ”de där”, som det oftast uttrycktes.
Var det verkligen så stor skillnad? Lusstittattuttala kunde emellanåt fortfarande grubbla över det som i något högre grad från häringarnas håll framställdes och debatterades som olikheter. Han hade till en början – de första fem-sex åren – givetvis själv varit fokuserad på alla konstigheter och det annorlunda som han konfronterats med i det nya landet. Men med tiden hade även likheterna börjat framträda, och så småningom kunde han konstatera att det faktiskt var betydligt fler ting och företeelser som var gemensamma än vad som reellt skiljde häringar och däringar åt. Ja inte ens utseendemässigt var skillnaderna särskilt stora. Häringarna var till fyra fjärdedelar av befolkningen ljus- eller rödhåriga. Däringarna var till hälften mörkhåriga och i övrigt ljus- eller rödhåriga.
Den insikten bidrog i stor utsträckning till att det fortfarande var energikrävande att ”fonden” ibland – som nu – återgick till att kännas som en hög, kall och ovälkomnande mur. Direkta fördomar eller till och med öppen fientlighet var lättare att handskas med och bemöta. Det var gliringarna, ”lustigheterna” och mer eller mindre förtäckta nedvärderingar eller underskattningar som kändes mest. Att till exempel ”skoja” om namn eller efternamn istället för att ärligt bemöda sig om uttal – eller till och med vad dessa kunde betyda – var ett av många, både medvetna och omedvetna, metoder med vilka avstånd eller gränser bibehölls. Ja, att inte bli ”sedd”, att inte bli bekräftad som individ, var det som kom närmast tröstlösheten…
Lusstittattuttala avbröts i sina funderingar och lös synbart upp då han såg sina två kolleger och landsmän från det gemensamma företaget – städfirman – bana sig fram mellan alla tjänstekvinnor och män som i högre eller mindre grad jäktade iväg till helgledigheten. Utan att medvetet reflektera över situationen slappnade han av och kände lugnet som alla olika former av gemenskap frambringar. Han hälsade hjärtligt:
– Kvällens, grabbar. Läget?
– Jämna plågor, muttrade Konnstittnamn som han alltid brukade.
– Det knallar och går, log Merrklittnamn avmätt. Själv?
Lusstittattuttala ekade uttrycket, utan att överhuvudtaget tänka på att de båda hade brukat sig av ett som var typiskt för häringarna. De hade helt enkelt ”fördäringat” talesättet och använde det som sitt eget. Ett kallprat följde medan de väntade på att de sista av de kontorsanställda lämnat sina arbetsplatser och efter en knapp kvart skred de till verket.
En timme senare satt de i firmabilen på väg till nästa företagsbyggnad. Kallpratandet blev något ”varmare” då diskussionsämnet blev en ny restaurang som öppnat för bara någon månad sedan i stadens centrum. Lusstittattuttala fick veta att Merrklittnamn och Konnstittnamn varit där på besök med sina respektive familjer. Restaurangens ägare och anställda var komna från Annanstansien. De båda företagskollegerna berömde maten, men hade i övrigt mest lustiga eller fördomsfulla kommentarer att göra om serveringspersonalen. Lusstittattuttala fnittrade åt sina vänners utsagor och kommentarer medan han parkerade fordonet framför kontorshuset i vars lokaler de skulle tillbringa nästa timme. Medan de klev ut passerade en man och en kvinna som klart och tydligt visade att de var representanter för invånarna i Annanstansien.
– Titta, där går sådana där igen, anmärkte Merrklittnamn med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde Konnstittnamn i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade Merrklittnamn. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…
onsdag 24 mars 2010
Ännu en om ”de andra”
Motvilja, avsky, illvilja och hat gentemot ”de andra” förefaller ha sin grund i tre företeelser – åtminstone är det vad jag hittills tycker mig ha fått erfara. Den första beror till synes på revanschlust; på en önskan om kompensation; på en vilja att få ge igen för en kränkning eller oförrätt. Denna anser jag på många vis vara förståelig.
Den andra verkar bygga på en fix idé, sprungen ur antingen okunskap, fördomar, förutfattade meningar i kombination med en svag självkänsla och ett obefintligt självförtroende – med åtföljande mindervärdeskomplex och hävdelsebehov. Denna går fortfarande att ha viss förståelse för, dock är den i mina ögon inte acceptabel.
Den tredje bygger också på en fix idé. Men, en som ger intrycket av att vila på en övertygelse om att ”de andra” endast är värda förakt, hån, respektlöshet – kort sagt mindre eller ingenting – jämfört med ”mig” eller ”oss”. Denna så kallade självklara sanning går det enligt min mening inte ens att förstå och i ännu mindre grad att ha en acceptans för. Tvärtom bör och ska företeelsen bemötas med så konstruktiva och fruktbara medel som överhuvudtaget är möjliga, utan att för den skull hemfalla åt samma trångsynthet och självgodhet som denna innefattar.
Den andra verkar bygga på en fix idé, sprungen ur antingen okunskap, fördomar, förutfattade meningar i kombination med en svag självkänsla och ett obefintligt självförtroende – med åtföljande mindervärdeskomplex och hävdelsebehov. Denna går fortfarande att ha viss förståelse för, dock är den i mina ögon inte acceptabel.
Den tredje bygger också på en fix idé. Men, en som ger intrycket av att vila på en övertygelse om att ”de andra” endast är värda förakt, hån, respektlöshet – kort sagt mindre eller ingenting – jämfört med ”mig” eller ”oss”. Denna så kallade självklara sanning går det enligt min mening inte ens att förstå och i ännu mindre grad att ha en acceptans för. Tvärtom bör och ska företeelsen bemötas med så konstruktiva och fruktbara medel som överhuvudtaget är möjliga, utan att för den skull hemfalla åt samma trångsynthet och självgodhet som denna innefattar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)