Den anglofila monotonin...

Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?

Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

Definitivt en kollektiv chimär…

Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

– Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

– Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

– Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla…

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

– Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

Ett glansfullt förflutet? Sure..!

En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...

En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Hederskultur? Jo, det är ju typiskt för...

Den ilska som riktas mot lilla norrlandsorten Bjästa, och som vädrats i media de senaste dagarna, är i mina ögon en aning fascinerande. Jag frågar mig om ilskan möjligen kan ha att göra med att det inträffade – det sexuella övergreppet och dess otäcka efterspel - bidragit till att en av våra myter om oss själva har fått en rejäl törn? Vad tjejen fick genomgå och utstå är ju något som allmänt brukar tillskrivas en kultur som är helt främmande får vår egen; en kultur vars kvinno- respektive manssyn lämnar alldeles för mycket i övrigt att önska; en kultur så starkt förknippad med begreppen skam och skuld – hederns syskon. Jag kan därför inte låta bli att få intrycket att mångas reaktioner på det som avslöjats och framställts i media på många vis speglar en frustration över att plötsligt ha upptäckt, att det fenomen vi ofta och oreflekterat tenderar att lägga ”de andra” till last faktiskt också har en ”inhemska variant”.

Vreden som fokuserats på alla dem i Bjästa, som på olika vis varit emot eller inte stöttat den drabbade tjejen, påminner en aning om den som följde på avslöjandena om jargongen och attityden inom poliskårens specialstyrka i Malmö. När några bland ”oss” plötsligt framstår i en definitivt oönskad dager, eller uppträder på ett till synes främmande vis, isoleras dessa genom att framställas som undantagen från normen. Dessa ”de andra” inom ramen för ”Oss eller Vi” blir syndabockarna som ska utgöra garantin för våra självbilders fortbestånd – för att alla vi övriga tryggt ska kunna leva kvar i myterna om oss själva. Då är det uppenbarligen bland vissa somliga oerhört tacksamt att ha ett Bjästa, Malmö eller Skåne...

Vi har redan genomlevt en rad olika händelser kopplade till våra myter kring korruption, där Skandiaaffären och Systembolagshärvan är två talande exempel. Jag undrar vad som kommer härnäst? Hur många fler myter måste få en rejäl spricka för att en allmän, seriös, och fruktbar debatt kring våra föreställningar om själva faktiskt ska påbörjas – och inte bara utgöra ett debatt- och forskartema inom ramen för kultur- respektive forskarvärlden?

Sist men inte minst måste jag ställa frågan (ja, jag kan inte hjälpa mig själv… har vare sig bättre eller sämre karaktär än andra): var är nu de där "endemiska demokraterna" i debatten kring Bjästa?

Hårt?

Kände åter för att häda en aning...

I myten om eller bilden av hårdrocken (den som både utomstående och dyrkarna - till vilka undertecknad själv räknar sig - bär på och när) ingår ett varumärke som, så att säga, utmärker sig. Detta destillat på, i huvudsak, majs är idag starkt förknippat med musikgenren och dess utövare liksom följseslagarna både marknadsför - låt vara ofrivilligt i de flesta sammanhang - likväl som nyttjar det. Allt uppenbarligen i syfte att framställa sig som rebeller och hårda och tuffa individer - kanske främst de manliga representanterna.

Men, i sanningens namn... hur "hård" är egentligen den beskedlige Jack Daniels??? När ska man få se en "dagen efter-bild" på en av dessa hårda rockers som ligger utslagen med en flaska intill sig, och vars innehåll är betydligt kärvare än nämnda Tennesse-juice? Hur ofta har en skallskakare visat upp sig med en tröja som illustrerar tycket för drycker som ger associationer till vindpinade ljunghedar, mås- och trutskrik, kobbar och skär täckta med sjöfågelträck, samt dunkandet från en tvåtakts dieselmotor ute i den råkalla Nordsjödimman?

Kom igen, kära headbangers... ska imagen - givetvis i min föreställningsvärld - verkligen framstå som "maskulin" vore det, i sammanhanget, sannolikt mest adekvata attributet ett genomrökigt korndestillat från de så väl kända Högländerna. En tröja med logotypen från exempelvis Laphroaigs eller Ardbegs destillerier - för att inte nämna nyttjandet av dessas produkter - känns därför som överlägset mycket "hårdare", än en produkt otäckt lik de stora ölmärkena från landet på andra sidan pölen...