Om en aktuell företeelse...

Den senaste tiden har ett i media ofta förekommet tema varit "anpassning". Det vill säga kravet på just detta som bland annat samhälle, stat och allmänhet bör och ska ställa på "de som kommer hit".

Visst, inget fel i det. Det finns absolut kriterier som för allas bästa bör följas, för att saker och ting inte ska riskera att gå överstyr. Tänker då främst på lagarna och reglerna, samt skyldigheter och rättigheter för var och en - gentemot var och en.

Vad jag emellertid reagerar på, är känslan av att det ibland låter misstänkt mycket som om det egentligen rör sig om "våra" krav på en minoritets underkastelse. Att "de" vilkorslöst ska förmås att acceptera sin självuppgivelse.

Det värsta i sammanhanget är, att det inte längre bara tycks komma från ett visst extremt håll...

Hur står det till med självkritiken och självinsikten?

Då jag stöter på allehanda fundamentalisters utsagor - oavsett skriftliga eller muntliga - om sin respektive syn på allt mellan andligt och värdsligt, händer det ofta att jag skakar på huvudet. De framstår som så låsta i sin övertygelse, att ingenting överhuvudtaget kan få dem att inse tillvarons alla nyanser. Jag stötte på ett citat för inte så länge sedan, som träffande beskriver detta fenomen. Det myntades av den engelske filosofen och statsmannen Francis Bacon (1561-1626)och lyder:

Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.

Visst är det lätt att nicka instämmande och kanske till och med fälla kommentaren "precis så ser det ut i skallen på en extremist"? Men hur fria är vi - som gärna betraktar oss själva som "normala" - från denna åkomma?

Ärligt...?

Vi och vår tid...

En person jag har hållit av gick bort i veckan. Eftertanke, dysterhet, sorg och saknad präglar en hel del av tiden. Man önskar att man tillsammans hade tagit tillvara mer av den tid man hittills fått till skänks. Frågan är om man ens nu kommer att ha lärt sig att ge sig tid med nära och kära? Läxan är bitter och svårsmält.

Till minne av min kusin Matjaž - och som en påminnelse till mig själv (samt till er som eventuellt tar del av detta) - vill jag därför framföra en låttext om just livet. Den ingår i en låt från albumet Keeper of The Seven Keys - Part II, som mina gamla favoriter Helloween gav ut 1988, och är skriven av gitarristen Kai Hansen. Håll till godo:

March Of Time

Hours of lust, hours of tears passing by before my eyes

today, tomorrow, yesterday. . .one life

days of joy, day of sadness come and go to pass me by

a month, a year, one hundred years, they fly

[Bridge:]

Ohh, one day I will be gone to lead another life

ohh, and this world will stop to turn around with me

[Chorus:]

`Cause time. . .marches

time. . .marches

on without us all, never stops, yes

time. . .marches

time. . .marches

on and on and on, flies eternally

Times of peace, times of fights, constant movement is our life

can't stop no more, not until. . .we die

we long for more. . .eternity, and maybe there's another life

this one is short, no matter how you try

[Bridge:]

Ohh, but never give up all the hope to lead a good life

no, don't waste your given time to make things worse

[Chorus:]

Time. . .marches

time. . .marches

on without us all, never stops, yes

time. . .marches

time. . .marches

on and on and on, flies eternally

Plese, please help me see, the best way to be

make a change and we, live eternally

no more wasted years, no more wasted tears

life's too short to cry, long enough to try

[Chorus:]

Time. . .marches

time. . .marches

on without us all, never stops, yes

time. . .marches

time. . .marches

on and on and on, flies eternally

Ett av extremismens kännetecken

I Shakespeares drama "Richard III" utspelas en ordväxling som alltid har fått mig att rysa.

I den första aktens andra scen ledsagas den mördade kungen Henrik IV till graven av svärdottern Lady Anne. Begravningsföljet stöter ihop med förövaren - Richard III - och Lady Anne förbannar denne för det som skett. I den påföljande dialogen utbrister hon förbittrat "Till och med ett odjur kan äga medkänsla", varpå huvudpersonen lakoniskt svarar "Men inte jag, så jag är inget odjur"...

Tycker inte det finns så många bättre framställningar av den fullbordade egoisten, vilket är vad en extremist är i mina ögon!

Ännu en favorit bland allt tänkvärt...

Att tänka är det hårdaste arbete som finns,
det är förmodligen därför som så få ägnar sig åt det.

(Henry Ford 1863-1947)

Ja, hur många gånger har man inte underlåtit att stanna upp och ge vissa upplevelser eller företeelser en tanke? Istället har man reagerat impulsivt eller instinktivt på desamma. Det är sorgligt ofta som man har "kastat första stenen" och sedan upptäckt att man själv långt irån varit "skuldfri"!

Logik?

Följande upplevdes under min tid som historiestudent...

...en diskussion ofrivilligt uppsnappad på institutionsbiblioteket - uttryckt ungefär så här:

- Är boken om deras historia skriven av någon utomstående?
- Ja. Hur så?
- Ja, alltså, jag tänkte på objektiviteten. Den borde ju logiskt sett vara lättast att uppnå av just någon utifrån.
- Det ligger mycket i det.

Bara några dagar senare satt den första röstens ägare på samma plats, tillsammans med en annan studentkollega, och diskuterade ungefär samma ämne. Då uppsnappades följande tankeväckande ordväxling:

- Vad? Du menar att de är här och förbereder en bok om vår historia?
- Ja, det var vad jag fick höra i alla fall.
- Kan man ju ställa sig skeptiskt till.
- Varför det?
- Jamen, hur ska en som inte är född och har vuxit upp här kunna ha en känsla för vad som är rätt och riktigt i vår historia?

En kort reflektion kring yta...

Ytan kan blända sägs det. Ju mer polerad desto starkare borde glansen vara - och därmed chansen, eller risken, att bländas.

Ett eventuellt innehåll borde följaktligen inte blända förrän det tagits ut... om det alls bländar. Hur som helst skulle det kunna vara minst lika vackert som paketets utsida.

Undrar då hur mycket skulle ha sett ut om alla ytor vore transparenta?

Idag blev livet lite tommare...

Matjaž Ilc (1970-2009)

Älskad son, far, bror och kusin. Jag kommer att sakna dig...

Från Järnridå till Dimridå...

Muren föll för tjugo år sedan denna dag…

Mycket vändes till det bättre. Ett vidrigt samhällssystem, som krackelerat under en längre period, fick en dödsstöt. Det blev symbolen för slutet på den epok som bevittnat en delad kontinent. EU-forin hade visserligen ännu inte infunnit sig, men Europa fick en återförenad storstad och ett ånyo enat land.

Men, fick vi ett alltmer enat Europa? Vet ”vi” i ”Väst” egentligen någonting mer om ”dem” i länderna där borta i ”Öst”? Har stereotyperna och fördomarna egentligen försvunnit? Är det inte så att de i vissa bemärkelser kanske till och med förstärkts?

Fram t o m 2004 kunde det i media tyckas att Europa sträckte sig till Oder och Sudeterna i öst, och Karawankerna och Steineralperna i syd. Men då länderna, som en gång ingick i det så kallade Östblocket, kom med i "EUropa" framställdes dessa – och kanske i synnerhet dess invånare – som ett hot liknande det som den tidigare Warszawapakten utgjorde mellan 1945 och 1989. Då var det en flodvåg i form av det kommunistiska Europas militärapparat som fruktades. Så småningom kom en annan flodvåg att fruktas… den ”sociala turismens”.

Glädjen i samband med - och i den närmaste tiden efter - murens fall är svår att beskriva för någon som inte upplevt den. Murens fall innebar också Järnridåns kollaps och med det hade man förväntat sig att ”sikten skulle vara klar” – att kunskaperna om ”dem” där borta skulle upphöra att befinna sig i ett töcken. Men, vem hade egentligen förväntat sig att en ridå skulle komma att bytas ut mot en annan?

"Vi", "De" och "De andra"...

Detta var en av helgens nyheter på SVT:s hemsida den lidna helgen…


Danmark hotar utvisa "sociala bedragare"

Danmark ska öka kontrollen på utlänningsområdet. Jobbar människor svart och saknar arbets- och uppehållstillstånd ska dom utvisas på grund av "socialt bedrägeri".
Det slogs fast när integrationsminister Birthe Rönn Hornbech och Dansk Folkeparti enades på fredagskvällen.
När myndigheterna gör razzior mot svartjobb ska man utöka granskningen om det är människor som saknar arbets- och uppehållstillstånd som utför jobbet.
Utvisning ska bli följden för "socialt bedrägeri", fusk som är så allvarligt att det leder till frihetsstraff.
Integrationsminister Birthe Rönn Hornbech uppger för Danmarks Radio att uppgörelsen är en avsiktsförklaring, som ska mynna ut i konkreta åstramningar.
Dansk Folkeparti tror att antalet fall av anhöriginvandring kommer att minska som följd av uppgörelsen.


Med ett stort förbehåll för medias alltför ofta förenklade – eller till och med vinklade – framställningar av olika nyheter, är det främst en fundering som gnager mig i sammanhanget...

Som framgår av texten är en fuskare i Danmark uppenbarligen en ”social bedragare”, om denne saknar arbets- och uppehållstillstånd. Med andra ord bör det betyda att alla de övriga – både de danska medborgarna och de med arbets- och uppehållstillstånd – är ”asociala”. Eller?

Det är i mina ögon på plats med en brasklapp… ”Vi” bör inte betrakta ”de andra” på andra sidan sundet som konstigare eller obehagligare i sin behandling av ”de andra andra” Det känns nämligen som om det inte finns någon garanti för att samma utveckling inte skulle kunna komma till stånd även hos oss.