En ny religion?

Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...

Förändringens och avvikelsens välsignelse...

Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.

Bilden är funnen på denna sida http://www.upphopp.se/2010/08/gleichers-formel-for-forandring/

 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…

Fanatismens, fundamentalismens och extremismens grunddrag...

Folk som vill dela sina religiösa åsikter med dig vill nästan aldrig att du delar dina religiösa åsikter med dem.

(Dave Barry 1947-)

Varför får mig detta att tänka på försäljare, Jehovas vittnen eller liknande, samt Jimmy & Co eller liknande?

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"

(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)

Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

Apropå Zlatte Blatte...

Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

En liten titt ner i avgrunden…

Någonstans…

Någon gång…

Kanske…

Där stod de. De vars motto, vars stridsrop – ”Vi är bäst; Vi har rätten på vår sida; Vi, och endast Vi, ska segra!” – frenetiskt och som besatt hade ekat tills det nått crescendo i samma ögonblick som deras mål hade uppnåtts: att stå som ensamma segrare.

Där stod de... vinnarna, de suveräna vinnarna. De som näst intill feberaktigt hade förespråkat sin sak, sin tro, sin övertygelse. De hade besegrat sina antagonister – ”Dem”. Ja, de hade vunnit över dem. Men, inte endast ”övervunnit”… De hade utplånat dem – i begreppets alla tänkbara bemärkelser.

Där stod de… och vrålade och skrålade unisont: ”Vi hade rätt! Vi är bäst! De andra var sämst! DE hade fel! Nu finns bara vi! Bara VI! Nu är VI alla lika!”

Där stod de… medan segersötmans alla sensationer tunnades ut allteftersom andetagen och ögonblicken lämnade stridens klimax bakom sig. Euforins ballong tömdes obevekligt på sin luft. Blod, svett och tårar torkade in. Sår och blåmärken började deklarera sin värk. Eftertanken trädde in samtidigt med att stillheten och friden fann att de äntligen kunde ta plats.

Där stod de… Och då kändes det… Inte den vanliga och förväntade tomheten som kan infinna sig efter att ett mål har uppnåtts; efter att en seger har vunnits. Nej, det var någonting annat som istället började krypa in i deras medvetanden, in under huden, in i varje nerv, in i märgen.

Där stod de och kände ett tvivel tränga sig på. Ja, tvekans skrovliga tand började sakta gnaga deras sinnen. Insiktens skugga sänkte sig: det var ensamhetens oro och obehag som hade börjat göra sig gällande.

Där stod de. Överraskade. Misstrogna. Och de kände ensamheten växa från obehag till ett någonting som sakta slingrade sig kring och kramade dem. Rädslan som följde kom inte med den plötslighet som försätter en varelse i chockens barmhärtiga frånvaro och glömska. Rädslan växte fram med tortyrens långsamma, obevekliga och skadeglada precision…

…och insikten hade slutligen sjunkit in – de förstod. De förstod att tryggheten hela tiden hade legat lika mycket i likheterna som i det annorlunda – som i det mångfaldiga. De förstod att ”vara bäst, att vara vinnaren” inte betydde att alla skulle vara lika, utan först och främst att inte längre ha någon kvar att jämföra sig med. Och de började sinsemellan betrakta varandra med den skepsis och oro som uppkommer då en syndabock söks…

…för inte kan väl ”Jag” bära på någon skuld?

Med hälsning till fanatismen och dess övertygelser...

Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

(Jean de la Bruyère 1645-1696)

Om en bok om fanatiker

Fanatism eller fundamentalism - eller vilken annan synonym man nu kan tänkas välja - är ett fenomen som både fascinerar och avskräcker mig. Det är en så stark komponent i ett annat fenomen: konceptet Vi-De. Det hör vidare och oskiljaktigt ihop med egoism och självbelåtenhet, samt med trångsyntheten och det enkelriktade seendet. Det är, kort sagt, en av de destruktivaste beståndsdelarna i vår mänskliga natur.

En av de böcker jag läst under de senaste tre åren är skriven av den israeliska författaren Amos Oz, bär titeln "Hur man botar en fanatiker", och har som grundläggande tema just det ovan omnämnda fenomenet. Jag fann den vara en av de hittills mest insiktfulla små texter jag haft förmånen och glädjen att stöta på (volymen omfattar inte mer än åttionio sidor) och blev självfallet sträckläst.

Som läsaren redan förstått är ändamålet för aktuella inlägg att tipsa om detta alster. Jag önskar därför avsluta det hela med att dels varmt rekommendera ett införskaffande, dels att avrunda med att framställa ett par rader ur texten - vilka är tagna ur det avsnitt i boken, där författaren diskuterar kring fanatikerns syn på "dem som inte är med":

Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre. I fanatikerns ögon är förrädaren med andra ord den som förändras, oavsett vem det är.

Hur står det till med självkritiken och självinsikten?

Då jag stöter på allehanda fundamentalisters utsagor - oavsett skriftliga eller muntliga - om sin respektive syn på allt mellan andligt och värdsligt, händer det ofta att jag skakar på huvudet. De framstår som så låsta i sin övertygelse, att ingenting överhuvudtaget kan få dem att inse tillvarons alla nyanser. Jag stötte på ett citat för inte så länge sedan, som träffande beskriver detta fenomen. Det myntades av den engelske filosofen och statsmannen Francis Bacon (1561-1626)och lyder:

Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.

Visst är det lätt att nicka instämmande och kanske till och med fälla kommentaren "precis så ser det ut i skallen på en extremist"? Men hur fria är vi - som gärna betraktar oss själva som "normala" - från denna åkomma?

Ärligt...?