En gång till om egoism!

Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Apropå avund och småsinthet...

Den avundsjuke tror att om hans granne bryter ett ben, så kommer han att kunna gå bättre själv.

(Helmut Schoeck 1922-1993)

Är det bara jag som får intrycket av att detta i mycket framstår som ett kännetecken för Jimmie & Co?

Heureka!!!

Har det...

...tycker att det ska införas en global skatt på trångsynthet, fördomar, fanatism, intolerans, och småaktighet!

På så vis skulle alla som har dessa egenskaper som dominerande karaktärsdrag kunna fortsätta bruka dem, men istället för att bara ställa till dumheter får de en möjlighet att samtidigt göra någon nytta - som att bidra till att hjälpa alla andra att komma ur den fortfarande rådande ekonomiska oron, samt stärka världens finansiella förmåga.

Och med tanke på hur dessa egenskaper tycks öka i styrka, borde inkomsterna av skatteuppbörden ha stora möjligheter att bli närmast astronomiska...

Bör väl försiktigtvis tillägga att min omgivning just nu utgörs av någonting blått... alldeles väldans högt upp...

Den som är stark bör vara snäll

De senaste årens ökande massmediala närvaro av de – vad jag föredrar att kalla - ”endemiska demokraterna”, samt deras idéer och ståndpunkter, har bidragit till att grubbleriverket inuti skallen dragits med en hel del övertid. Och det jag hittills har fått höra, läsa eller se, har gett mig en bild av individer som av flera – för mig svårbegripliga – skäl tycks ha ett kroniskt behov av att kunna etikettera och peka ut någon eller något som i deras sinnesvärld är störande, hotande eller kränkande.

Dessa relativt småaktiga och trångsynta karaktärer borde egentligen få ett helt nytt begrepp uppkallat efter sig. Jag menar att det handlar om en speciell företeelse inom ramen för bland annat beteendevetenskapen och sociologin. Visst ryms det både xenofobi och rasism i deras tankegångar. Men, mitt intryck är och förblir att det först och främst verkar röra sig om ett fenomen som väldigt starkt påminner om det man kan få uppleva vid matbordet, då en grupp femåringar väntar på efterrätten. I den juvenila skocken ingår ett par av grannarnas småknattar, vars glasskålar oupphörligt har ögonen på sig. När mamma eller pappa väl börjar fördela godiset får det inte råda minsta tvivel alls om att husets ungar får minst lika mycket i sina skålar som de små gästerna.

I värsta fall kan det annars mycket väl ske ett utbrott, som starkt påminner om det jag fick uppleva under ett mellanmål i trädgården hos en gammal vän för några somrar sedan. Min vän och dennes familj hade, förutom mig, haft tre av grannbarnen på besök vid det aktuella tillfället. Då fruktsalladen och grädden kom på bordet, och tallrikarna fördelades, kom ett morrande från husets minsting – en tös på drygt fyra:

– Vaffårr ska dom osså ha? Dom bor ju´nte här ju!!

Jag börjar bli alltmer övertygad om att det för vissa somliga inte spelar så stor roll var en främmande person kommer ifrån. Om vårt land nu hade varit fritt från vilken utifrån anländ människa som helst, så hade dessa likväl gett sig den på att hitta några andra ”de andra” att ständigt haka upp sig på. Och nämnda individer skiljer sig i mina ögon inte det minsta från de så kallade störiga bland ”de där” - vilka de nästintill lidelsefullt har så mycket energi och fokus på.

Det går inte att komma ifrån att det bland hitkomlingarna finns de som bara anser sig ha rättigheter och som kvickt devalverar det rätta och riktiga värdet och betydelsen av begreppen diskriminering och rasism. Dessa kräver alltid respekt, men tycks också alltid glömma att det är något man inte får utan gör sig förtjänt av. I den bemärkelsen skiljer sig inte sådana odågor alls från "kollegerna" bland de endemiska demokraterna, eller dem som delar dessas åsikter. Tvärtom skulle de allesammans kunna bilda en gemensam egoist-, självömkans- och självbelåtenhetsklubb.

Men, i slutänden går det likväl inte att komma ifrån det faktum att – om man kan uttrycka sig så – ”etablerade” alltid har en överliggande position gentemot ”nykomlingar”. Och även om jag till fullo anser att man som gäst bör ha vett att uppföra sig och ta hänsyn till vissa regler och riktlinjer, så bör den så kallade gästgivaren i sin tur bemöta gästen på ett tolerant och hänsynsfullt vis. För båda gäller ju kort och gott att man i slutänden vill bli sedd och bekräftad. Och för att citera Astrid Lindgren – en av mina absoluta förebilder – i bilderboken Känner du Pippi Långstrump:

– Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!

Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

Hej på er, vi kallas människor...

Att besöka olika webbsidor kopplade till rymdforskningen runt om i världen är ett tidsfördriv jag uppskattar väldigt mycket. Mest tilltalande är de som på olika vis berör vårt sök efter andra planeter eller intelligenta livsformer. Det både kittlar fantasin och håller nyfikenheten igång beträffande möjligheten att - kanske inom en snar framtid - äntligen få ett svar på om huruvida vår värld och livet på denna är ett unikt fenomen eller ej.

En skenande fantasi är i dessa fall inte den bästa följseslagaren bland mina karaktärsdrag. Jag har emellanåt funderat över hur en annan, eventuell "intelligent och på alla möjliga vis högt utvecklad", och främmande civilisation kan te sig. Jag hoppas innerligt att denna i så fall har lyckats kravla sig ur den trångsynthetens, småaktighetens och självtillräcklighetens tvångströja som tyvärr fortfarande utgör en så inflytelserik del av kännemärkena för vårt eget släkte.

Det vore, baserat på dessa faktorer, sannerligen inte särskilt upplyftande om signumet för vår "första kontakt" skulle bli ett meddelande som löd:

- Tack för att ni har talat om att ni finns. Nu vet vi VAR ni finns...