Visar inlägg med etikett missunnsamhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett missunnsamhet. Visa alla inlägg

torsdag 2 juni 2011

Vilken ideologi Jan T. Lagén anser sig tillhöra – enligt min uppfattning?


Om man exempelvis googlar orden missunnsamhet, avundsjuka och/eller gnäll behöver man inte surfa länge på nätet förrän man stöter på en mängd diskussioner eller diverse utlägg om Jante. Dessutom har jag upptäckt att det uppenbarligen råder en ganska exalterad tvist i fråga om huruvida vår kära Jante är vänster eller höger. Det sker inte så sällen att man kan stöta på utsagor i stil med ”slumvänsterns gnällande om – och flummiga jakt på – rättvisa”, eller – dess antagonistiska – ”högersnobbarnas harm över och fnysningar åt ifrågasättandet av deras privilegier”. Och vidare översätts Jante i vissa sammanhang med: ”den oförmögnes eller misslyckades missunnsamhet”. I andra med: ”de etablerades ringaktning av dem som strävar efter att bli etablerade”.

Sätter man sig ner och ger sig tid att betrakta fenomenet ”utifrån” kan man inte annat än slås av att det främst råder ett tillstånd av: vill ha – vill behålla. Å ena sidan avundsjukan, å den andra svartsjukan – i praktiken två aspekter av samma gödsel, om jag får säga min mening (och om jag tillåts bruka ett mindre kultiverat uttryck).

Vänster eller höger? Med det ovan framställda i minnet anser jag det går att hävda att Jan T. Lagén vare sig är röd eller blå, utan först och främst är demokrat till sinnet – eller åtminstone själv hävdar sina demokratiska rättigheter. Men, så är det en annan femma att dessa rättigheter först och främst tenderar att vara öronmärkta för vår käre Jante himself…

måndag 9 maj 2011

Subjektivitetens logik – Akt 20



Prolog:


När vi människor genomfört någonting, uppnått ett mål, fullbordat ett uppdrag, då önskar vi i regel att omvärlden på ett eller annat vis ska få nys om det också. Genom att för en stund stå i strålkastarskenet får vi så möjlighet till uppmärksamhet och – kanske det främsta målet – bekräftelse.

Kruxet är att det i det närmaste alltid finns två sidor av ett fenomen. Den negativa i detta sammanhang inbegriper exempelvis frustrationer, som kan ta sig följande uttryck – beroende på om vi är…



Scen I:

…de iakttagande:

– Men, alltså… skulle det där vara märkvärdigt?
– Måste de alltid sticka upp?
– Hur kan man bara vara så dryg?
– Varför inbillar de sig att de är något?
– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!



Scen II:

…eller, de iakttagna:

– Tänk att vissa bara tvunget måste spela likgiltiga!
– Bara för att vissa inte klarar av någonting själv…
– Stackare! Såå lättstötta!
– Typiskt att det alltid ska finnas sådana som enbart kan stava till missunnsamhet och avundsjuka!
– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

söndag 29 augusti 2010

Jämförandets nack- och fördelar…


Ännu en av många företeelser kopplade till det mänskliga beteendemönstret, som inte upphör att fängsla, är den då vissa somliga i princip fysiskt påtagligt blir avogt inställda till en nykomling på arbetet, i villaområdet eller i bostadshuset som har mycket att berätta om ”sin hemtrakt och/eller hemstad, eller om sitt hemland och/eller sin kultur”. Den småaktiga reaktionen grundar sig inte främst på att nämnda person så till synes stolt och glatt berättar om dessa ämnen (och att vissa somligas föreställda uppfattningar fått sig en rejäl törn), utan snarare på att denne tycks veta så mycket om desamma. Syrligheten ger därmed ofta intrycket av att flöda ur det faktum att de har upptäckt hur lite de själva faktiskt vet om sin just egen trakt eller hemstad, eller sitt eget land och sin egen kultur. Och då finns det mycket väl en risk för att någon eller några muttrar eller fnyser fram kommentarer i stil med:

– Jaha? Och? Vad är det för märkvärdigt med det?

– Ja, vad då, då? Här har vi en så´n… och den är bla-bla-bla…

– Jaha, men har alla familjer hos er egen bil, eller varje hushåll en dator?

Att våra relationer med andra bland annat grundar sig på jämföranden, och därför samtidigt utgör en form av både medvetet och omedvetet tävlande, är bara en av många mekanismer och drivkrafter som för våra kulturers och/eller egna personligheters utvecklingsprocesser framåt. Med andra ord – och vare sig man vill det eller inte – rör det sig om en avgörande och ytterst vital komponent i och av vår existens. Till de negativa sidorna av denna företeelse hör dock förmågan vi uppenbarligen har att fokusera avund och missunnsamhet på de andra, istället för att lägga fokus på vår egen förmåga att åtgärda eller förekomma det som framkallat känslorna av underlägsenhet beträffande oavsett vad.

Det är i hög grad både intressant och nedslående att vi ofta föredrar att ödsla timmar eller till och med dagar på att gnagas av motviljan gentemot den andres kunskaper, istället för att investera säg en halvtimme varje dag på att själva söka kunskap i just ”oavsett vad” – och på så vis öka möjligheterna för kunskapsutbyte och en vidgning av varandras horisonter, med åtföljande växande självkänslor och förstärkt sinnesfrid.

Det sista torde säkert kunna utlösa tankegångar såsom: ”naiva förhoppningar och önskemål”. På det vill jag svara:

– Tja, jag försöker febrilt att se det positiva i mig själv och andra… och ett av de bästa sätten att göra det är att ställa detta mot de destruktiva sidorna av våra kulturer och av oss som människor. Därför kommer jag aldrig att upphöra att fokusera på och ifrågasätta – och ut i ljuset släpa – det där mörka och negativa vi alla faktiskt representerar och gör!

fredag 9 juli 2010

Utrotningshot?


Vill redan på förhand be om överseende för den låga nivå som detta inlägg kommer att innehålla…

Det händer allt emellanåt att man på diverse håll på nätet eller i media – från bland annat endemiskt demokratiskt håll – stöter på argumentation som både direkt och indirekt hävdar att den ursprungliga kulturen och folkgruppen är utrotningshotad till följd av de främmande elementens hitkomst. I retoriken görs också paralleller till exempelvis ursprungsbefolkningen i de båda amerikanska kontinenterna – och hur denna delvis försvann från karta och historia till följd av just en massimmigration.

Jag har absolut förståelse för oron och rädslan som många hyser för den stora och bitvis snabba förändring som både samhälle och demografi gjort de senaste två decennierna i vårt land. Alla kan självfallet inte vara förbehållslöst bejakande visavi kvicka utvecklingsprocesser i vår omgivning. Åtminstone tar det tid för vissa att själv anpassa sig till eller acceptera den förändring som sker i detta nu. Men då argumentationen inbegriper en, mer än väl över gränsen, barnslig självömkan så börjar den också kännas mer än lovligt tjatig och imbecill.

På sommarvikariatet har jag varit med om att två gånger iaktta ett fordon tillhörande en privat företagare, vars sidor är dekorerade med fraser i stil med just: ”indianerna släppte också in för många och hur lever de idag?” och ”jag är utrotningshotad”. Naturligtvis förstår man att personen ifråga önskar provocera. Men nivån ligger – om jag får tillåta mig själv – sannerligen inte på den högre eller mera utvecklade nivån. Och med den erfarenhet av vissa diskussioner jag i det förflutna haft med några personer vars inställning varit liknande, kan jag konstatera att det är oerhört svårt – ofta omöjligt – att föra ett sakligt och objektivt samtal kring temat. Sanningen att säga känner jag hur jag själv har tröttnat på att i det längsta sträva efter en sansad och någorlunda civiliserad inställning…

…och känner hur jag just nu – och denna gång – själv önskar hemfalla åt den låga nivå som vissa somliga upprätthåller…

Alltså, mitt svar på detta tjat om ”utrotningshot” lyder därmed:

Ligger det verkligen till på det viset, att hotet tycks så omedelbart överhängande, så är mitt tips att ansluta dig/er till en hemsida för dem utan partner och därefter – eller i mån av napp – införskaffa adekvat mängd Viagra.

Just det, höll på att glömma… en charmkurs vore med största sannolikhet också en vis investering!

onsdag 12 maj 2010

En kort om det där skadeglada...


Alla har vi någon gång fått uppleva den där tillfredsställelsen man kan känna då exempelvis en översittare, som länge fått härja ostört, äntligen fått smaka den egna medicinen och/eller hejdats och fått stå till svars för sina handlingar. Oavsett om det är en individ i klass med Hitler, Stalin eller Milošević; en ledare för ett brottssyndikat, en maktmissbrukande representant för någon myndighet, någon som förgriper sig på barn eller någon som är överlagt vårdslös med djur, så önskar man en sådan åt hetast möjliga trakter. Och om eller när de väl - på ett eller annat vis - får plikta för sina gärningar, så upplever vi det jag menar är en rättfärdig (skade)glädje.

Sorgligt nog existerar även en mörkare och destruktivare variant av denna företeelse, för att uttrycka mig schablonmässigt - en som jag tyvärr uppfattar vara vanligare än den ovan beskrivna. I mina ögon är skadeglädjen - som bottnar i missunnsamhet eller illvilja - dock enkom en glädje för de ynkliga...

tisdag 11 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 2


Prolog:
Det finns några röda trådar som binder de följande scenerna samman (förutom en) – fördomarnas och missunnsamhetens är två av dem. En tredje kan sammanfattas med det danska ordspråket: det vackra man inte kan härma, det svärtar man…


Scen I:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd yngling med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Jaha, ännu en av de där bratsen som lånat pappas bara för att göra sig märkvärdig…”


Scen II:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en alldaglig man med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Och hur sjutton har den råd med den kärran? Skattesmitare eller vinst på Triss?”


Scen III:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung man med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Men, se där. Det är ju Nilssons grabb. Ser ju ut att gå riktigt bra för honom… Var det förresten inte på ett universitet i USA han hade studerat?”


Scen IV:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung kvinna med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Jaha ja… ännu en av dessa bitchar som gjort karriär.”


Scen V:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung och modemedvetet klädd man med främmande yttre…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Oväntat att den där kom i en kebabräser… luktar ju maffia lång väg...”


Scen VI:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung man med främmande yttre…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Typiskt att en så´n ska ha ett så´nt åk… Men, är den betald?”