De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

Vilken ideologi Jan T. Lagén anser sig tillhöra – enligt min uppfattning?

Om man exempelvis googlar orden missunnsamhet, avundsjuka och/eller gnäll behöver man inte surfa länge på nätet förrän man stöter på en mängd diskussioner eller diverse utlägg om Jante. Dessutom har jag upptäckt att det uppenbarligen råder en ganska exalterad tvist i fråga om huruvida vår kära Jante är vänster eller höger. Det sker inte så sällen att man kan stöta på utsagor i stil med ”slumvänsterns gnällande om – och flummiga jakt på – rättvisa”, eller – dess antagonistiska – ”högersnobbarnas harm över och fnysningar åt ifrågasättandet av deras privilegier”. Och vidare översätts Jante i vissa sammanhang med: ”den oförmögnes eller misslyckades missunnsamhet”. I andra med: ”de etablerades ringaktning av dem som strävar efter att bli etablerade”.

Sätter man sig ner och ger sig tid att betrakta fenomenet ”utifrån” kan man inte annat än slås av att det främst råder ett tillstånd av: vill ha – vill behålla. Å ena sidan avundsjukan, å den andra svartsjukan – i praktiken två aspekter av samma gödsel, om jag får säga min mening (och om jag tillåts bruka ett mindre kultiverat uttryck).

Vänster eller höger? Med det ovan framställda i minnet anser jag det går att hävda att Jan T. Lagén vare sig är röd eller blå, utan först och främst är demokrat till sinnet – eller åtminstone själv hävdar sina demokratiska rättigheter. Men, så är det en annan femma att dessa rättigheter först och främst tenderar att vara öronmärkta för vår käre Jante himself…

Den provokative i mig yttrar en hädelse…

Precis hemkommen från centrum sitter jag här framför detta som i vissa bemärkelser och sammanhang tycks ersätta dumburken. Efter en runda på stan kan jag konstatera att rådande vinterförhållande tycks dela folk i ”för och emot” – givetvis med vissa förbehåll. Lägger jag till erfarenheter av samtal och meningsutbyten från arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, är förhållandena ungefär två mot ett i de negativas favör.

Det torde inte ha undgått min omgivning att jag räknar mig till den första ”gruppen”. Jag är helt enkelt upprymd. Det är vitt, det är ljust, det är dämpat, det är mysigt, det är vykortsliknande och en hel rad andra tilltalande etiketter. På bussen hem följde jag ett lågmält samtal – närmare bestämt en dispyt – från ett yngre par. Duellens utgångspunkt var just det ovan framställda. Tösen var så att säga positiv, pågen var det knappast. Några av de andra resenärerna muttrade medhåll i det senare fallet.

Vad som slagit mig är definitivt inte det närmast lidelsefulla engagemang folk till synes demonstrerar i sina tycken och tänkanden i frågan. Vad som slagit mig är att väldigt många jag känner (i sanningens namn mer än hälften), som räknar sig som optimister och positiva till livet i allmänhet, oftast uppvisar en så dyster sida under bland annat dessa förhållanden – för att inte tala om hur det kan låta då det är mulet, eller i synnerhet då det regnar (för att inte nämna hur det kan låta då blåst adderas till dessa två ”dysterhetsföreteelser”).

Jag är medveten om att jag och mina likasinnade för vissa framstår som negativa och som dysterkvistar i våra inställningar, argumentationer och reflektioner. Det tycks bli så då det för givet tagna placeras under lupp och genomgår en kritisk granskning.

Kontentan är att alla inte egentligen är äkta optimister. För mig är en äkta optimist, och person med positiv inställning till livet, en individ som inte bara gläds och känner sig tillfreds med livet i solsken och plus tjugogradig värme. Tvärtom menar jag att en äkta optimist är en person som visar sina positiva karaktärsdrag i situationer och sammanhang som upplevas som motiga. Positiv energi behövs enligt min uppfattning främst då livet upplevs som jobbigt. Att vara medvindsoptimist eller vackert-väder-positiv är således – och i mina ögon – att lura sig själv. Det är lätt att skratta då solen skiner...

Kaxigt? Jupp, är den första att skriva under på det! Provokativt? Absolut!!

Konsekvent? Mja… gnydde ju några gånger själv då jag till följd av det överumplande vintervädret ofrivilligt förlängde min vistelse i skottarnas nejder för snart en månad sedan.

Dock: hävdar likväl att en äkta optimist är en person som delvis påminner om Gene Kellys rollfigur i den klassiska musikalrullen ”Singing in the rain”.

Har själv fnissande, skrattande och – emellanåt – invektivrabblande sladdat, skumpat, glidit och svettats de senaste veckorna på min nära tjugo minuter långa cykeltur till arbetet.

Smått galen? Kanske det… Snarare skulle jag själv hävda att jag då och då kan snurra in mig i ett rent dårpippitillstånd... men jag är i alla fall inte dyster!

Kram på er allesammans!

Tre små trivialiteter...

Allt som oftast sker det att man, i det vardagliga bruket av tanke och ord, snubblar över uttryck som kan förefalla lustiga, märkliga eller absurda. Jag minns en fest hos några vänner föregående höst, då jag hamnade i en extra debattlysten liten grupp i värdparets kök, där bland annat rymden, rymdforskning och rymdfärd utgjorde ett av de mest engagerande samtalsämnena under köksvistelsens förlopp. Under diskussionernas gång kom yttranden, förklaringar, repliker eller anmärkningar att då och då påbörjas eller avslutas - eller fick sig inflikat - tre uttryck som jag fann både kul, konstiga och tankeväckande.

Det första - "där uppe (i rymden)" - kommenterades slutligen med ett skratt av en av de deltagande damerna:

- Det låter ju precis som om vi skulle befinna oss "här nere" (krökandes fingrarna för att markera citattecknen), på en oändlig eller evig platta eller slätt, och att rymden skulle vara det där "allting ovanpå" (jupp, detsamma som i föregående parentes)...

Leenden, nickningar och bifall följde från oss andra i debattgruppen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att haka på, så jag tog upp det andra frekvent förekommande uttrycket:

- Men hur absurt är inte "där ute i rymden" på en skala då? Vi svävar ju för höge fanken mitt ute i allt det där vacuumet!

En av de maskulina deltagarna fick oss dock att skratta på riktigt (sannolikt förstärkt genom jästa druvors försorg) med det tredje:

- När vi nu ändå utgår från vårt eget perspektiv är väl ändå "världens alla hörn" pristagaren? Ja men "hörn" på ett klot - tala om att trotsa geometrins regler...

Tandlöst och blint

Öga för öga, tand för tand är med all sannolikhet ett av de mest välkända talesätten i den mänskliga civilisationen. Det kusliga i sammanhanget är inte bara att det är så många av oss som ser dem som ett livets och levernets rättesnöre, utan att dessa också har en benägenhet att i möjligaste mån försöka pådyvla alla andra detta tankesätt.

Tur är det väl att det också finns en opposition gentemot den här filosofin... Hade vi alla tänkt och agerat enligt de här riktlinjerna är risken nog överhängande att vi samtliga gjort resan till de sälla jaktmarkerna som undernärda blindstyren...

Om tanken och ordet...

I den judiska skriften Talmud finns ett ordspråk jag i hög grad tilltalas av:

ett ord påminner om biet - det har honung och gadd.

Detta borde således betyda att tanken både är blomman och bikupan...