”Fria, självständiga och oberoende”? Jasså?

Har vid detta laget sett och upplevt ett antal köpcentrum under mina resor runtom vår kontinent och så över pölen under besöken hos lillasyster. Tillfällena att betrakta och studera medmänniskorna i dessa miljöer har varit, många, goda och diversifierade. Vad som slår mig är inte trendernas påtagliga likriktning och enformighet, utan den stora mängden av till synes oreflekterat och förbehållslöst ”efterapande”.

Minns i dessa sammanhang också ofta tillbaka på en historieföreläsning, på vår sydligaste universitetsort, som belyste och analyserade de översta samhällsskiktens liv och leverne från tidigmodern tid till dagens datum. Ett ord som ett antal gånger kom med i föreläsarens framställning och resonemang var begreppet mode.

Tankarna snurrar…

Mode… skapat och upprätthållet av en samhällselit, som hade alldeles för mycket fritid… för övrigt folk, som inte visste vad de skulle göra av sin frihet och fritid (när de väl fick dem)… Och ”folket” följde efter trots, eller just på grund av, att den avskydde lika mycket som avundades och beundrade ”eliten”. Folket ville ju bara leva gott… och eftersom den inte hade andra referenser beträffande ett ”gott liv” än elitens, blev just eliten och dess liv och leverne ”rättesnöret”…

Visst, något raljerande, men det går inte att komma ifrån att det knappast är någon ”vanlig” Nilsson, Koskinen eller Bijelobradić som sätter trenderna. Låt vara att det sitter en ”vardaglig” Lisa eller Johan och låter sin kreativitet flöda för brödfödan i design- och modevärlden. Slutresultatet är likväl att det är ett väldigt smalt skikt som fortfarande sätter upp riktlinjer, kriterier och normer för ”övriga folket” – vare sig detta vill eller ej. Och modeindustrin är fortfarande en aspekt av glamour, yta och glitter – och vice versa, vilket knappast kan sägas förknippas med annat än de översta samhällsskikten.

Och detta med trender och mode är emellanåt rejält skrattretande. Vad vi med glädje bär eller klär oss i under ett eller ett par års tid, är i regel någonting vi oftast reagerar på med avsmak, motvilja och/eller löje om det presenteras ett eller ett par år innan det blir just en trend. För att inte nämna det faktum att vi gärna skrattar rått åt trenden några år efter att den har försvunnit in i en annan – skapad och marknadsförd av ett smalt skikt.

Således har ”vi övriga” (eller åtminstone ett alldeles för stort antal av oss) enligt min mening faktiskt aldrig (eller ännu inte) lyckats göra oss fria, självständiga och oberoende som individer – i dessa ords rätta bemärkelser. Nästa gång jag får höra någon uttrycka att ett av ”vårt utvecklade Västs” starkaste kännetecken är just individualismen, kommer jag att noga se till att jag inte har någon slags vätska i munnen…

Tänkvärt - ännu en gång...

Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig

utan ditt eget samtycke.

(Eleanor Roosevelt 1884-1962)

Återkomst med lite gnäll

”Man lär sig så länge man lever och ingenting blir som man tror…”

Så sjöng någon under förra seklets 70-tal. Vem det var minns jag inte, bara att det var en tjej. Det ligger en del i det på ståendet. Åtminstone har jag själv kunnat erfara detta den senaste dryga veckan.

Långhelgstrippen till Glasgow, och firandet av en väns fyra decennier långa vistelse på detta klot, var tänkt att bara bli ett trevligt avbrott i vardagen. Istället blev det en ofrivilligt förlängd ”semester”, med vissa specifika konsekvenser – under vilken jag kom till insikt om att jag fortfarande inte har kartlagt mig själv i den utsträckning jag trodde mig ha gjort. Orsaken till den förlängda vistelsen torde vara onödig att gå in på. Norra Europas väder de senaste två veckorna tillhör ju nyhetsflödenas toppkandidater. Kort sagt blev det tre extranätter i haggisens hemland, varav två i dess huvudstad Edinburgh.

Eftersom jag vanligtvis får kickar av nya situationer – platser, personer och all de upplevelser som följer med i paketet – skulle det inträffade egentligen ha varit en rejäl ”vitamininjektion”. Läggs därtill mitt närmast nördiga historieintresse kunde situationen svårligen ha varit bättre: en oplanerad vistelse i huvudstaden i helmaltswhiskyns och kiltarnas land. Och för att toppa anrättningen, så avslöjade rundvandringarna i centrala Edinburgh ett ytterst angenämt antal krogar och nattklubbar vars grundläggande koncept är hårrd råkk.

Och vad sker? Nedstämdhet och frustration tar över. Okej, visst, de oförutsedda utgifterna är aldrig trevliga. Och ovissheten beträffande hur länge jag och mina reskamrater skulle tvingas vänta på bättre väderförhållanden är naturligtvis ett annat tungt argument. Men, jag trodde mig under de gångna åren faktiskt ha lyckats samla på mig tillräckligt med pragmatism för att ”gilla läget”. Visserligen kommer flygbolaget att täcka några av de extra kostnaderna, men inte alla. Å andra sidan finns det människor i betydligt värre knipa, så det hela var egentligen ett ”I-landsproblem”. Och när har människan faktiskt kunnat göra någonting åt vädrets makter?

Jag har en tendens att till följd av vissa frågor, respektive vissa specifika sammanhang, uttrycka mig ungefär enligt följande: ”det beror på min dagsform” och ”det är sällan som nerverna lugnar sig så mycket som av nya upplevelser”. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag verkligen måste ha varit i totalt fel dagsform. Men, gnällspiken är inte riktigt klar ännu...

Väl hemma hade ”stressen” under beskrivna vistelse medfört ett virusbesök, som efter någon dag kom att utvecklas till en hejdundrande förkylning. Dock är dessa tillstånd numera inte lika hämmande som de var främst under min tjugoårsperiod. Då fanns det verkligen fog för den – vågar jag hävda – förenklade bilden av ”den förkylde mannen”. Idag ser jag det främst som en möjlighet att ta igen en del sömn – hostan, snuvan, slöheten och olusten beträffande allt och inget, samt allt annat åsido.

Således har jag via detta inlägg förhoppningsvis tagit mitt första steg i ”tillfriskningen”…

In vino veritas...

Med tanke på den helg som väntar mig får jag innerligt hoppas att jag kommer att lyckas hålla det aktuella citatet i minnet...

Härmed önskar jag er alla redan nu en trevlig helg. Själv sticker jag över till högländarnas största tätort tidigt under morgondagen, för att delta i ett 40-årsfirande. Sköt om er och ha det bäst!

Novemberkram till er alla!!

En av nackdelarna med vin är att det får människor att förväxla ord med tankar.

(Samuel Johnson 1709-1784)

Att förenkla kan komplicera…

Stövlade i helgen in på Akademibokhandeln och fick ögonen på en tjock volym med titeln: Maten runt Medelhavet – En resa för matälskare genom Frankrike, Italien, Marocko och Spanien. Min första tanke som följde var (erkänns!) aningen sarkastisk: ”jaha, varför har det inte varit någonting på nyheterna om att Medelhavet har blivit en halvcirkel?”.

Om det först står ”runt Medelhavet” och det därefter räknas upp några länder som endast är belägna i den västra delen, varav ett av dem dessutom är mer av ett ”Atlantland”, framställs en bild som i förlängningen skulle kunna inbjuda till förvirring, (grova) generaliseringar och (direkta) felaktigheter – och, i det långa loppet, förutfattade föreställningar. Visst, de flesta torde naturligtvis veta att det finns andra länder än dessa kring Medelhavet. Men ”syns du inte, finns du inte”, vilket i min bok utgör en öppen port för de negativa företeelser som uppräknats i föregående mening.

Andra och besläktade prov i det här sammanhanget är användningen av de – beroende på just kontext – alltför diffusa geografiska termerna ”Balkan” och ”Östeuropa”. Eller, omvänt, bruket av ”England” då det faktiskt är tal om Förenade kungadömet eller Storbritannien – eller i värsta fall någon av de andra delarna.

Känner ganska många personer med ursprung från en rad länder i de centrala, östra och sydöstra delarna av vår kontinent. Dessa har kommit att utveckla en ganska rå humor om ”Västs” skrala geografiska eller kulturella kunskaper. Vad beträffar individer från Storbritannien, så vet jag att skottar och walesare inte blir särskilt smickrade om någon, efter en vistelse i enbart Cardiff eller Swansea respektive Glasgow eller Aberdeen, i oavsett situation säger: ”i England”. Och då är det nog överflödigt att ta upp förhållandet ”Spanien-Katalonien”…

Hårklyverier? Tja, min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Denna företeelse är i mina ögon bara en av många som visar på hur ofta vår omvärld framställs på ett förenklat vis, vilket i slutänden komplicerar istället för att underlätta. Att inte precisera specifika fakta underlättar enligt min mening för fördomar och stereotyper. Dessutom innefattar det inte bara respektlöshet, utan även ett mått av arrogans.

Nöjd och glad!

Vaknade upp efter nattens arbetspass, staplade fram till skrivbordet och skådade ut genom sovrumsfönstret. Det vita landskapet fick mig att le. Har alltid gillat snö. Den gör tillvaron ljus i en tid som karaktäriseras av dagsljusets reträtt och dämpar den stressande ljudfond som kännetecknar det urbana landskapet. Dessutom blir jag alltid fylld av en skön känsla när jag upplever barnens ljubel, skratt och tjut över alla "möjligheter" som snön har att erbjuda. Okej, den ställer också till oreda (främst i trafiken), men denna är många gånger mera orsakad av vår egen brist på beredskap och planering än på detta element i sig.

När jag började ta mig igenom nyhetsskörden på de största tidnibgarnas nätupplagor, fick jag ännu en trevlig överraskning. Ett av rockgängen jag (alldeles för) länge väntat på att få en möjlighet att se på en scen ska ut på Europaturné under våren. Och på köpet tycks de ha lagt sin spelning i staden under just min årsdag! Tjoho - Rush kommer till Malmö! Fånigare leende har jag inte haft på åtminstone ett par dygn...

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på inlägget häromdagen, som tog upp dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil. I denna talades det om hur sällan som en rockkonstellation höll ihop under flera decennier - där Rolling Stones, The Who och Anvil tillhörde undantagen. Med detta i minnet kunde jag inte låta bli att snörpa på munnen. Rush skulle i detta sammanhang också behöva ett omnämnande. Trion har hållt ihop sedan första halvan av 1970-talet; sedan sin andra skiva. Och den har genomgått en utvecklingsprocess som - i mina ögon - endast de stora förmår att göra.

Tänker härmed avsluta inlägget med en liten kavalkad (i omvänd ordning) genom den musikaliska utveckling som Rush har gjort under en period av över trettio år! Håll till godo!

Tankegångar kring den bruna medicinen…

Har den senaste dryga månaden tagit mig igenom sex alster som behandlar högerpopulismens- och extremismens historia, framväxt och etablering i både vårt land och övriga Europa under tiden efter andra världskriget. Fenomenet börjar ärligt talat göra mig obehaglig till mods. Och anledningen till det är inte – som under mellankrigstiden – att demokratin riskerar att avskaffas, utan att den snarare riskerar att transformeras till någonting som i slutänden kan få samma resultat.

Målet för nationalsocialisterna i 1930-talets Tyskland var att direkt avskaffa den parlamentariska demokratin som statskick, för att på så vis få full kontroll över statsapparaten i syfte att genomdriva sina ideologiska visioner. Idag är målet alldeles uppenbart att med hjälp av demokratins mekanismer och företräden omvandla densamma till det redskap som ska möjliggöra genomdrivandet av "arvtagarnas" ideologiska visioner. Det är naivt, korkat självtillräckligt och destruktivt självbelåtet att betrakta dessa rörelser och organisationer (läs: partier) som enbart retoriska tokstollar och/eller obskyra sektföreträdare. De vet verkligen hur demokratins svagheter ska utnyttjas till deras fördelar och de agerar verkligen utifrån och enligt med denna kunskap.

Jag anser att det hela skulle kunna liknas vid följande: pluralismens mångskiktade dryck i demokratins cocktailglas är inte längre menad att helt sonika bara slängas ut ur parlamentsmatsalarna – för att istället ersättas av en bägare med den bruna sörjans ”medicin”. Istället ska så många skikt i cocktailglaset som möjligt förmås att anta en brun ton, genom att ”medicinen” långsamt droppas ner via yttrandefrihetens pipett.

Det jobbigaste i sammanhanget är att jag får en känsla av att göra våld på demokratins principer bara genom att vädra minsta tanke om att slå sönder bägaren, eller slänga denna och dess sörja på soptippen…

Absolut värt att tänka på...

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

(Martin Luther King Jr. 1929-1968)

 

Kom igen!! Ut och ryt allesammans!!!



”De” = ”Ett”, ”Vi” = ”Varierade”…

På mitt nuvarande vikariat har jag många gånger fått uppleva det oreflekterade kategoriserandet beträffande ”de andra”. Inte minst har jag själv studsat till några gånger efter att reflex- eller slentrianmässigt ha fällt ett omdöme, gjort en framställning eller svarat på en fråga. Det är både intressant och aningen otäckt att se hur vanlig denna företeelse faktiskt är.

På arbetsplatsen passerar dagligen ett stort antal fordon, där frekvensen av sådana med utländska registreringsskyltar är mycket hög. Och det är i samband med diverse olika situationer vari ett fordon är inblandat, som det framgår hur komplext människan oftast tycks betrakta sammanhang som omfattar ”det kända”, ”det vi identifierar oss med”, och hur förenklat och kategoriskt det brukligen är i motsatta fall.

Om det i en personbil med exempelvis dansk eller tysk registrering sitter personer vars utseenden avslöjar ett ursprung i Sydostasien, mellanöstern eller Afrika söder om Sahara, är omdömet kusligt ofta och likväl ett: ”danskar/danskarna” eller ”tyskar/tyskarna”. Är fordonet däremot från vårt land, blir bilden/kommentaren nästan alltid ”nyanserad”.

Som mest komiskt blir det då en arbetskollega utrycker något i stil med det första exemplet ovan och vi samtidigt har ännu en kollega i sällskapet, vars ursprung (till synes) är detsamma som personerna i det aktuella fordonet...

Det smittar!

Har vid ett par tillfällen nämnt vad jag är svag för, av vilket fåglar och animerad film kanske tillhör "tio i topp". Alltså vore en lyckad kombination just en tecknad film med en fågel i en av huvudrollerna. Bjuder härmed på en av mina absoluta favoritscener ur filmens värld - en som fortfarande får mig att förlänga livet.

Håll till godo!