Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Semester...

Det börjar bli lite väl mycket av ett "vargen-kommer-syndrom" i detta sammanhang...

Har varit på en kort-semester på Västkusten och då haft tid att rannsaka mig själv vad bloggen beträffar. Kort och gott har jag konstaterat att den inte varit särskilt inspirerande de senaste månvarven. Och den lusten och det tycket önskar jag innerligt tillbaka. Vet dock att ett "tvingande" är det minst konstruktiva i sådana här fall. Suget måste komma spontant...

Anser mig dessutom ha varit aningen nonchalant mot både besökare och mig själv. Ber i samband med detta om överseende.

Således: har paus/semester/vila (inte nedläggning) tills lusten är tillbaka...

Ta hand om er och ha en riktigt god sommar!!

Det blev bara en platt kommentar…

”Återkommer under morgondagen”… Jooodå… och allting går att sälja med mördande reklam…

Bör fortsättningsvis vara antingen restriktiv eller konsekvent visavi liknande utfästelser. En utsaga av den sort jag präntade in i senaste inlägget är ju liksom skrudad i förpliktelsens klädnad. Annars kan jag lika gärna sälla mig till den flock av populistimpregnerade politiker som blivit ett allt mer omfattande fenomen det senaste decenniet – både hos oss och utomrikes. Om inget annat för att – som i skrivande stund – slippa ge mig i kast med ett spörsmål som i de flesta hänseenden överskridit sitt ”bäst före datum”.

Hursomhelst… Dagen efter SN:s pajasdoftande pamflett slukade jag bokstavligt talat det mesta jag kom över visavi kommentarer, inlägg och annat med koppling till just denna. Det var med viss bister tillfredsställelse jag kunde notera den storm som händelsen piskade upp och att vederbörande institutions högsta höns slutligen gick ut med en pudel.

Tvivlar dock starkt på att det egentligen rör sig om en definitiv reträtt. Yttranden av dessa slag som kom från ingenjörs- och ekonomsekten par excellens, tycks liksom ligga i tiden. Som en av mina bästa vänner yttrade under vårt samtal – med anledning av händelsen – den aktuella kvällen: ”detta hade inte skett för tio år sedan”. Jag håller å det fullkomligaste med i denna åsikt. Och ser med visst intresse fram mot nästa försök att – kan inte uppfatta det på annat vis – misskreditera bildning (oavsett om denna är ”klassisk” eller icke). Misstänker dock att nästa försök kommer att bli av den betydligt mer förslagna sorten.

Något väl oengagerad?

Medhålles… således ytterligare en anledning till att hädanefter ta mig an något specifikt när detta är färskt som en nykläckt kyckling…

Den nya religionens fundamentalistiska nylle...

Ja, temperamentet är emotionellt och passionerat... Jupp, har lätt för att fräsa till... Jomenvisstserdu, självtänder ibland - främst till följd av översitteri, självtillräcklighet och annat trotsålderstrams från arroganta individer... Dessa mina egna tramsigheter ingår liksom i paketet. Men, stelkrampsförbannad blir jag egentligen högst vartannat eller vart tredje år. 

I detta nu är tillståndet just sådant...

Orsak: Svenskt Näringslivs hjärnblödning till utspel idag...

Nejfaråthelv... kan inte avsluta idag. Tuggar fortfarande fradga och andas ut svavel...

Återkommer under morgondagen... jag vet, inaktuellt, men vad fan? Det blir ju bara en karavan av invektiv annars...

Go´ natt, nu sticker jag och tjurar ett tag!

Värt att tänka på...

Tror mig veta att vi alla emellanåt hemfaller åt att ta någonting i vår tillvaro för givet. Visst, det är lätt att det blir slentrian i vårt vardagliga tänkande och agerande - vill inte påstå annat. Men, så finns det aspekter av livet vi sannolikt borde ta större hänsyn till....

Mer än så vill jag inte kladda ner med floskler. Det får räcka med citatet som följer nedan... och en liten uppmaning: skänk "dem" i nämnda citat en extra tanke - eller en kram...

Vänner får man inte, de förtjänar man.

(Carl Rakosi 1903-2004)

Tutte-, Kättjefylla-, Slagsmåls- samt Gucciväsk- och "fröken Hilton"-testets facit!

Tjahapps, då har en vecka passerat sedan det där infallet att ta reda på hur mycket ett specifikt tema kan tänkas locka folk till en blogg – och dess inlägg. Nåja, det rörde sig om mer än ett tema i rubriken som utsågs till ”bete”. Främst var jag nyfiken på vad analysinstrumenten kunde tänkas säga om kategorin ”sökord” och ”nytillkomna”. Och, ja, det erkänns villigt att jag hade en viss förväntan på en ökad frekvens vad beträffar dessa exempel.

Vad är då utfallet efter en veckas tid? Intressant skulle jag vilja påstå. Visst blev det ett litet skutt i besöksstatistiken under första dygnet. Men med facit i hand ligger inlägget på endast fjärde plats. Tre senare inlägg har haft fler besök.

Under kategorin ”sökord” finns vidare inte en enda träff med koppling till rubriken, medan kategorin ”nytillkomna” är något iögonfallande. Vanligtvis utgör snittet för ”nya” besök på denna blogg cirka 15 % per dygn. Den aktuella perioden är det bara första dygnet som det ligger på knappt en tiondel. Resten av tiden utgör ”nya” endast 5 % av besöken. Till detta bör läggas att den sammanlagda besöksfrekvensen varit under snittet under föreliggande period.

Vad kan tänkas kunna dras för slutsatser av detta då? Med tanke på populariteten hos bloggar vars teman är just begreppen i den aktuella inläggsrubriken, kan det sägas att ”betet” närmast blev ett fiasko. Eller kan det möjligen vara så att rubriken helt enkelt har drunknat ute på webben? Cynikern i mig har – det erkänns ännu en gång villigt – svårt att tro att intresset för dessa aspekter av livet skulle ha dalat något särskilt den senaste veckan. Å andra sidan var jag väl kaxig i min tro på vissa ords benägenhet att locka eller fresta – jupp, jag är inte bara framme vid korset, jag är halvvägs uppe på det.

Andra förklaringar skulle kunna vara midsommartid – och sommar i allmänhet – som ”distraktionsfaktorer”. Det finns en möjlighet att dessa påverkar ”lusten” att besöka bloggiversum, vilket kan sägas påverka frekvensen av nya besök – det känns rimligt att kunna tänka sig att man är mer benägen att surfa efter nya bloggar att besöka under de årstider som ökar vars och ens inomhusvistelse. Mina erfarenheter av bloggare, bloggande och bloggar gör dock att jag inte vill tillskriva dessa faktorer alldeles för stor betydelse.

Med detta som facit känns det relevant att försöka igen under lövfällningens tid. Jag kommer emellertid att vara betydligt försiktigare i mina teoretiseringar och tankegångar kring betydelsen av visa ord och begrepp.

Intermezzo IV: "Kort om extremism - igen!"

Nyttan med extremister består vanligtvis i

att de visar var mitten finns.

(Mikal Rode 1908-1993)

Mer att tillägga känns överflödigt...

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"

(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)

Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

Önskar er alla...

... en ypperlig och tillfredsställande Midsommarhelg!!!

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"

(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)

Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...