Förändringens och avvikelsens välsignelse...

Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.

Bilden är funnen på denna sida http://www.upphopp.se/2010/08/gleichers-formel-for-forandring/

 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"

(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)

Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

Intermezzo I: ”Allt & Inget”

(I väntan på en summering av det pågående experimentet…)

Visst är det ljuvligt med fraser som ”alla X är…” eller ”inga Y är…”? Eller varför inte: ”allt från landet A är…” alternativt ”inget från landet B är…” Är det helt enkelt inte underbart och befriande med begrepp som så enkelt kan sammanfatta hur det faktiskt är; som inte komplicerar våra intryck och försvårar vår förståelse av tillvaron?

Jaherrejäv… om vi annars inte hade tvingat oss själva att uppfinna Allt och Inget. Vad vore livet utan generaliseringarnas förenklande välsignelse? För inte kan vi ju tillåta vår omgivning vara en företeelse som (i regel) oavbrutet sicksackar på en gråskala?

Bara en trend av självplågeri?

Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

Om media, ”de andra” och en svart-vit verkligetsbild – ännu en gång!

Att det hittills har varit en mycket händelserik nyhetsvår är väl en utsaga i paritet med ”en fisk på land kommer att dö”. Det räcker i detta sammanhang att nämna händelserna i Japan eller den politiska utvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern. I det sistnämnda fallet har det sannerligen varit synnerligen intressant att följa debatter, kommentarer och dylikt i media och på andra offentliga håll.

Jag fascineras över ett par företeelser med koppling till detta. Den första är just medias reaktioner och agerande. Nyhetsvärde och aktualitet är någonting självklart, så detta hoppar jag över. Däremot inte det faktum att utbrottet och den följande utvecklingen avslöjade vilket intresse det faktiskt finns för den här delen av världen.

Det vanligaste, innan den aktuella händelseutvecklingen, var att nyhetsförmedlandet enbart tog fart då något inträffade som redan bekräftade eller förstärkte en redan rådande och högst förenklad bild. Alternativt att något sensationellt ”smaskigt” – som hajattackerna vid den egyptiska kusten – utspelades. Att det emellanåt praktiskt taget lyste överrumpling och förvirring om media och allmänhet i Västvärlden, då ”revolutionerna” i Arabvärlden utbröt, visar enligt min mening hur dålig vår kunskap är – för att inte tala om hur snäv bild vi har (haft) – egentligen beträffande denna del av klotet.

Ännu mer talande är kanske detta att endast en tidning i vårt land kom med någon form av självrannsakan. I en krönika i Sydsvenska Dagbladet i februari, med koppling till skeendena i Egypten, står det: ”Vi inom medievärlden bör idka lite självkritik när det gäller vår bevakning av Egypten under de gångna decennierna.” Jag anser att det skulle ha stått: ”mycket” eller ”en hel del” istället för ”lite”. I vilket fall som helst är denna krönika verkligen värd att lyfta på hatten åt.

En intressant aspekt i denna kontext är vårt eget tal om demokrati och frihet. Vi väljer vilka vi ska kritisera och peka finger åt eller inte. Vår självbild bidrar till att vi automatiskt drivs till att ifrågasätta eller driva med alla diktaturer eller auktoritära stater – nästan. Tydligen är detta emellertid inte så aktuellt om vi kan (och vill) resa till landet. Vårt turistande bidrar till att en både medveten och undermedveten slöja lägger sig över vår syn. ”Trivs vi som turister”, kan ju invånarna i landet inte ha det särskilt dåligt, eller hur? Egypten har äntligen fått den bilden att krackelera en aning. Känns därmed som att det är hög tid att Thailands ”sol-och-fest-bild” går samma väg.

Den andra företeelsen är ovan nämnda överrumpling och förvirring, som är direkt sammanbundna med just våra föreställda uppfattningar och direkta fördomar. Ja, emellanåt har det också uttryckts direkta tvivel på det som skedde – och sker. Utan tvekan har det tagits för givet att ”de där” (i Arabvärlden) inte är kapabla till att trotsa auktoriteter och tänka själva, eller att den ”muslimska kulturen” inte alls skulle kunna omfattas av synsätt liknande våra egna. Därför anser jag det mest fascinerande i sammanhanget vara de emellanåt krystade ansatserna att till varje pris fortsätta älta ”muslimernas” eller ”islams” omöjliga giftermål med ett liberalt, demokratiskt och/eller till och med sekulärt tankesätt. Detta visar tydligt på att det finns vissa somliga som definitivt är fullblodsintoleranta – oavsett vad dessa själva hävdar inom ramen för sin ”rätt att yttra sig”.

Samtidigt måste en lika viktig som avgörande brasklapp skjutas in. De från vissa håll närmast förbehållslösa hyllningarna av dessa ”revolter” och proteströrelser, och dem som på diverse vis representerar dessa, är förankrade i en lika enfaldig och svart-vit syn på och önskebild av världen som den framställda i föregående stycke. Det är som om man är rädd för att kritisera de avarter som förekommit och förekommer i samband med ”skyddslingarnas” agerande: attacker mot andra religiösa eller etniska minoriteter, samt jämställdhets- och kvinnorättsfrågor – för att ta ett par.

Händelseutvecklingen i delar av Nordafrika och Mellersta östern visar således bara ännu en gång på följande: det stora ansvar media har – och inte alltid lyckas leva upp till – samt att det till synes förenklade och själklara oftast är en chimär.

Lite grubblerier kring ytterligheter

Vi har - enligt min uppfattning - en benägenhet att tänka i ytterlighetstermer och i motsatser; saker och ting ska vara svart-vita, påtagliga, konkreta. Det rör sig om vad jag brukar betrakta som destruktiv förenkling. Jag tänker här främst på begrepp som ondska och godhet, eller mörker och ljus. Våra språk har visserligen ord eller uttryck som beskriver någon form av mellanläge beträffande det sista paret - dunkelt ljus, dis, o s v - men ingenting som tycks kunna göra detsamma gällande ont och gott. I detta fallet känns vårt sätt att tänka alldeles för låst och inte bara "kan" bidra, utan dessvärre bidrar, till ett missbruk vars konsekvenser bland annat leder till stämpling av någon eller några som enbart onda eller goda. Har därför en känsla av att vi allesammans hade gynnats om vårt sätt att betrakta allehanda företeelser mellan marken och stjärnorna kunnat tillföras ett begrepp som beskrev ett tillstånd mellan exempelvis just det onda och goda.

Vidare torde de flesta vara överens om att en strävan efter ljus och godhet är av - om jag får tillåta mig - "godo". Jag undrar dock hur ofta vi reflekterar över att ett tillstånd där bara det ena råder faktiskt skulle kunna innebära en variant på "alltings slut"? Det är bara att betänka, att om endast mörker existerade eller det goda stod som unik, ensam och suverän segrare... Skulle, i så fall, mörkret fortfarande kunna betraktas som "mörkt" och det goda som "gott"?

Motsatser finns ju självfallet inte bara för syns skull; de ger varandra först och främst en mening, ett syfte. Men, jag tycker mig kunna säga att de flesta av oss inte tänker i de banorna. I synnerhet gäller detta för fanatiker och fundamentalister av alla de slag.

Vart jag önskar komma med dessa något högtravande grubblerier är att ytterligheterna behövs, men att de helst inte ska dominera eller stå ensamma. Jag är fullt och fast övertygad om att ett relativt betraktelsesätt, där motsatserna utgör just de extrema ytterligheterna på verklighetens gråskala och inte dess riktlinjer och ramverk, i möjligaste mån borde eftersträvas.

Men, så ska man också lyckas övertyga den där fanatikern som gömmer sig någonstans inom en själv...

Svart och Vitt

Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…