En ny religion?

Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

Det är de små hundarna som skäller högst...

En ideolog kan försvara en sak så starkt 

att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Om nationalism…

…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

Intermezzo I: ”Allt & Inget”

(I väntan på en summering av det pågående experimentet…)

Visst är det ljuvligt med fraser som ”alla X är…” eller ”inga Y är…”? Eller varför inte: ”allt från landet A är…” alternativt ”inget från landet B är…” Är det helt enkelt inte underbart och befriande med begrepp som så enkelt kan sammanfatta hur det faktiskt är; som inte komplicerar våra intryck och försvårar vår förståelse av tillvaron?

Jaherrejäv… om vi annars inte hade tvingat oss själva att uppfinna Allt och Inget. Vad vore livet utan generaliseringarnas förenklande välsignelse? För inte kan vi ju tillåta vår omgivning vara en företeelse som (i regel) oavbrutet sicksackar på en gråskala?

En kort om oviljan att vidga sina vyer...

Presentera mig inte för den där mannen! Jag vill fortsätta att
hata honom och jag kan inte hata en människa jag känner.

(Charles Lamb 1775-1834)

Extrem- och ytterlighetstänkarnas liv kan inte vara lätt. Det ligger en ironi och paradox i deras förenklingsfilosofi, med sitt ständiga krav på en beredskap gentemot den upplysning som en ökad kännedom om den andre skulle kunna leda till. Sannolikt slösas det i dessa sammanhang mer energi på att hindra från att "öppna upp" än vad det innebär att upprätthålla murarna...

Hälsning till det romantiserade bakåtsträveriet...

Framsteg är inget annat än skrattets seger över dogmen.

(Benjamin De Casseres 1873-1945)

Lite grubblerier kring ytterligheter

Vi har - enligt min uppfattning - en benägenhet att tänka i ytterlighetstermer och i motsatser; saker och ting ska vara svart-vita, påtagliga, konkreta. Det rör sig om vad jag brukar betrakta som destruktiv förenkling. Jag tänker här främst på begrepp som ondska och godhet, eller mörker och ljus. Våra språk har visserligen ord eller uttryck som beskriver någon form av mellanläge beträffande det sista paret - dunkelt ljus, dis, o s v - men ingenting som tycks kunna göra detsamma gällande ont och gott. I detta fallet känns vårt sätt att tänka alldeles för låst och inte bara "kan" bidra, utan dessvärre bidrar, till ett missbruk vars konsekvenser bland annat leder till stämpling av någon eller några som enbart onda eller goda. Har därför en känsla av att vi allesammans hade gynnats om vårt sätt att betrakta allehanda företeelser mellan marken och stjärnorna kunnat tillföras ett begrepp som beskrev ett tillstånd mellan exempelvis just det onda och goda.

Vidare torde de flesta vara överens om att en strävan efter ljus och godhet är av - om jag får tillåta mig - "godo". Jag undrar dock hur ofta vi reflekterar över att ett tillstånd där bara det ena råder faktiskt skulle kunna innebära en variant på "alltings slut"? Det är bara att betänka, att om endast mörker existerade eller det goda stod som unik, ensam och suverän segrare... Skulle, i så fall, mörkret fortfarande kunna betraktas som "mörkt" och det goda som "gott"?

Motsatser finns ju självfallet inte bara för syns skull; de ger varandra först och främst en mening, ett syfte. Men, jag tycker mig kunna säga att de flesta av oss inte tänker i de banorna. I synnerhet gäller detta för fanatiker och fundamentalister av alla de slag.

Vart jag önskar komma med dessa något högtravande grubblerier är att ytterligheterna behövs, men att de helst inte ska dominera eller stå ensamma. Jag är fullt och fast övertygad om att ett relativt betraktelsesätt, där motsatserna utgör just de extrema ytterligheterna på verklighetens gråskala och inte dess riktlinjer och ramverk, i möjligaste mån borde eftersträvas.

Men, så ska man också lyckas övertyga den där fanatikern som gömmer sig någonstans inom en själv...

Svart och Vitt

Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…