Precis hemkommen från centrum sitter jag här framför detta som i vissa bemärkelser och sammanhang tycks ersätta dumburken. Efter en runda på stan kan jag konstatera att rådande vinterförhållande tycks dela folk i ”för och emot” – givetvis med vissa förbehåll. Lägger jag till erfarenheter av samtal och meningsutbyten från arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, är förhållandena ungefär två mot ett i de negativas favör.
Det torde inte ha undgått min omgivning att jag räknar mig till den första ”gruppen”. Jag är helt enkelt upprymd. Det är vitt, det är ljust, det är dämpat, det är mysigt, det är vykortsliknande och en hel rad andra tilltalande etiketter. På bussen hem följde jag ett lågmält samtal – närmare bestämt en dispyt – från ett yngre par. Duellens utgångspunkt var just det ovan framställda. Tösen var så att säga positiv, pågen var det knappast. Några av de andra resenärerna muttrade medhåll i det senare fallet.
Vad som slagit mig är definitivt inte det närmast lidelsefulla engagemang folk till synes demonstrerar i sina tycken och tänkanden i frågan. Vad som slagit mig är att väldigt många jag känner (i sanningens namn mer än hälften), som räknar sig som optimister och positiva till livet i allmänhet, oftast uppvisar en så dyster sida under bland annat dessa förhållanden – för att inte tala om hur det kan låta då det är mulet, eller i synnerhet då det regnar (för att inte nämna hur det kan låta då blåst adderas till dessa två ”dysterhetsföreteelser”).
Jag är medveten om att jag och mina likasinnade för vissa framstår som negativa och som dysterkvistar i våra inställningar, argumentationer och reflektioner. Det tycks bli så då det för givet tagna placeras under lupp och genomgår en kritisk granskning.
Kontentan är att alla inte egentligen är äkta optimister. För mig är en äkta optimist, och person med positiv inställning till livet, en individ som inte bara gläds och känner sig tillfreds med livet i solsken och plus tjugogradig värme. Tvärtom menar jag att en äkta optimist är en person som visar sina positiva karaktärsdrag i situationer och sammanhang som upplevas som motiga. Positiv energi behövs enligt min uppfattning främst då livet upplevs som jobbigt. Att vara medvindsoptimist eller vackert-väder-positiv är således – och i mina ögon – att lura sig själv. Det är lätt att skratta då solen skiner...
Kaxigt? Jupp, är den första att skriva under på det! Provokativt? Absolut!!
Konsekvent? Mja… gnydde ju några gånger själv då jag till följd av det överumplande vintervädret ofrivilligt förlängde min vistelse i skottarnas nejder för snart en månad sedan.
Dock: hävdar likväl att en äkta optimist är en person som delvis påminner om Gene Kellys rollfigur i den klassiska musikalrullen ”Singing in the rain”.
Har själv fnissande, skrattande och – emellanåt – invektivrabblande sladdat, skumpat, glidit och svettats de senaste veckorna på min nära tjugo minuter långa cykeltur till arbetet.
Smått galen? Kanske det… Snarare skulle jag själv hävda att jag då och då kan snurra in mig i ett rent dårpippitillstånd... men jag är i alla fall inte dyster!
Kram på er allesammans!
