Textskapartypiskt...

Det som börjar som skrivklåda kan sluta som skrivkramp.

(Jacob Paludan 1896-1975)

Det är märkligt hur lugnande det alltid är att andra också har samma erfarenheter...

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…

Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…

Den provokative i mig yttrar en hädelse…

Precis hemkommen från centrum sitter jag här framför detta som i vissa bemärkelser och sammanhang tycks ersätta dumburken. Efter en runda på stan kan jag konstatera att rådande vinterförhållande tycks dela folk i ”för och emot” – givetvis med vissa förbehåll. Lägger jag till erfarenheter av samtal och meningsutbyten från arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, är förhållandena ungefär två mot ett i de negativas favör.

Det torde inte ha undgått min omgivning att jag räknar mig till den första ”gruppen”. Jag är helt enkelt upprymd. Det är vitt, det är ljust, det är dämpat, det är mysigt, det är vykortsliknande och en hel rad andra tilltalande etiketter. På bussen hem följde jag ett lågmält samtal – närmare bestämt en dispyt – från ett yngre par. Duellens utgångspunkt var just det ovan framställda. Tösen var så att säga positiv, pågen var det knappast. Några av de andra resenärerna muttrade medhåll i det senare fallet.

Vad som slagit mig är definitivt inte det närmast lidelsefulla engagemang folk till synes demonstrerar i sina tycken och tänkanden i frågan. Vad som slagit mig är att väldigt många jag känner (i sanningens namn mer än hälften), som räknar sig som optimister och positiva till livet i allmänhet, oftast uppvisar en så dyster sida under bland annat dessa förhållanden – för att inte tala om hur det kan låta då det är mulet, eller i synnerhet då det regnar (för att inte nämna hur det kan låta då blåst adderas till dessa två ”dysterhetsföreteelser”).

Jag är medveten om att jag och mina likasinnade för vissa framstår som negativa och som dysterkvistar i våra inställningar, argumentationer och reflektioner. Det tycks bli så då det för givet tagna placeras under lupp och genomgår en kritisk granskning.

Kontentan är att alla inte egentligen är äkta optimister. För mig är en äkta optimist, och person med positiv inställning till livet, en individ som inte bara gläds och känner sig tillfreds med livet i solsken och plus tjugogradig värme. Tvärtom menar jag att en äkta optimist är en person som visar sina positiva karaktärsdrag i situationer och sammanhang som upplevas som motiga. Positiv energi behövs enligt min uppfattning främst då livet upplevs som jobbigt. Att vara medvindsoptimist eller vackert-väder-positiv är således – och i mina ögon – att lura sig själv. Det är lätt att skratta då solen skiner...

Kaxigt? Jupp, är den första att skriva under på det! Provokativt? Absolut!!

Konsekvent? Mja… gnydde ju några gånger själv då jag till följd av det överumplande vintervädret ofrivilligt förlängde min vistelse i skottarnas nejder för snart en månad sedan.

Dock: hävdar likväl att en äkta optimist är en person som delvis påminner om Gene Kellys rollfigur i den klassiska musikalrullen ”Singing in the rain”.

Har själv fnissande, skrattande och – emellanåt – invektivrabblande sladdat, skumpat, glidit och svettats de senaste veckorna på min nära tjugo minuter långa cykeltur till arbetet.

Smått galen? Kanske det… Snarare skulle jag själv hävda att jag då och då kan snurra in mig i ett rent dårpippitillstånd... men jag är i alla fall inte dyster!

Kram på er allesammans!

Julhälsning

Det har sannerligen varit si och så med ork och lust de senaste veckorna. Nu, så här i tiden för en av våra största helger, känner jag att disciplinen i alla fall får rycka upp sig ett litet snäpp över ett tillstånd som närmast går att betrakta som medvetslöshet.

Vill således önska alla vänner, bekanta och obekanta - som kan tänkas bli bekanta - en riktigt God Jul!!!

Till detta vill jag lägga en "bön" som jag hade i ett av de tidiga inläggen.

Må väl, ta hand om er och glöm inte att kramas!!!

Ta dig tid att arbeta - det är framgångens pris.

Ta dig tid att tänka - det är maktens källa.

Ta dig tid att leka - det är den eviga ungdomens hemlighet.

Ta dig tid att läsa - det är visdomens grundval.

Ta dig tid att vara vänlig - det är vägen till lycka.

Ta dig tid att drömma - det är att slå följe med en stjärna.

Ta dig tid att älska och bli älskad - det är gudarnas privilegium.

Ta dig tid att se dig omkring - det finns ingen tid att vara inskränkt.

Ta dig tid att skratta - det är själens egen musik.

 

(Gammal irländsk bön)

Lite gnäll om snabba klipp och så en gnutta inkonsekvens…

Satt och tittade på Babel för någon vecka sedan och kunde först inte komma på vad det var som en bit in i programmet irriterade mig. Inte var det själva innehållet – diskussioner, reportage och diverse information om litteratur och författarskap var som vanligt en trevlig förkovring. Men så slog det mig: ständigt ändrande kameravinklar och fokus på respektive deltagare, som för tillfället hade ordet i dialogerna. Det påminde mig om den närmast hysteriska form och framställning som kännetecknar – kanske främst – dokusåpsartade produktioner i reklamkanalerna. Men, stilen har definitivt spillt över på de ”seriösare” programmen i de ”seriösare” public service-kanalerna.

Alltså, detta ”zappande”, dessa snabba klipp och kameravinklar.… Är det bara en spegling av dagens behov av ”aktion”? Att vi styrts dithän att vi betraktar en enda kameravinkel, utan klipp som ett sömnpiller och/eller orsak till att vi byter kanal för att finna mer ”håll-i-gång”? Okej, att det är ett koncept som går ihop med ett fartfyllt innehåll. Men, i ett studioprogram där deltagarna sitter ner i lugn och ro, känns detta koncept definitivt överarbetat.

Men, det är klart… Idag känns alldeles för mycket pågå i stressens, kortsiktighetens och de ”snabba (börs)klippens” tecken. Det får tydligen inte finnas någon risk för ett stillasittande; för någonting långrandigt, tråkigt och enformigt; för det som – gud förbjude – skulle råka kunna bli reflexivt och meditativt…

Vad fanken är vi rädda för? Att vi ska hinna andas och härigenom syresätta hjärnan så att tankeförmågan förbättras – och på så vis underlätta för slöjans undansvepande för att möjliggöra en klarsyn om vår tillvaro och omvärld?

Tja, världen är som den är. Den är vad vi själva gör den till. Den är verkligen sådan som vi förtjänar att den är (muttrade klichén). Den kommer aldrig att vara perfekt (vill inte heller ha den sådan). Men det skulle inte göra ont om vi kunde lägga lite av energin – vi så ihärdigt satsar på verklighetsflykt – på att bli aningen mer upplysta och ifrågasättande. Och på så vis styra det hela mot ett tillstånd som i alla fall kunde bli några nyanser ljusare än vad fallet faktiskt är i dag…

Men så blickar jag ut genom fönstret på det vykortsliknande sceneriet… och förlorar mig in i vinterdagdrömmeriernas värld…

Livets ironier...

I regel är man sällskapets medelpunkt först när man har gått.

(Zsa Zsa Gabor 1917-)

Attans också, mumlade exhibitionisten och narcissisten samtidigt och något förnärmat...

Snack... och ingenting annat...

Sitter och blickar slött ut över vinterskruden som klär stora delar av vår kontinent. Funderar – något slöare – över vad som kan ha bidragit till att jag inte haft lust, ork, motivation eller liknande till att exponera mina grubblerier, iakttagelser, analyser eller rent nonsens den sista tiden.

Febern som slog mig i skallen under senaste helgen? Njet!

Idétorka, kanske? Überhaupt nicht! Har ett antal mer eller mindre färdiga inlägg samlade i ett Worddokument. För att inte tala om allehanda anteckningar som fyller diverse papperslappar, blad eller sidorna i små fickskrivblock...

En av dessa mentala svackor som då och då tydligen bara måste komma, och som egentligen enbart betyder att batterierna står på återuppladdning? Hmm… mja… nja… jo, lite…

Okej, poängen med det hela då? Gilla läget och ta det som det kommer – skrivlusten är ju inte konstant. Borde ha lärt mig vid det här laget…

Kort och gott: hej på er allesammans... och en angenäm helg önskas!!

Outforskade delar av Världen? Det är bara att leta på vår egen kontinent!

Har sett ännu ett avsnitt av Kinas mat på SVT och har återigen den där irriterande känsloblandningen jag haft sedan jag började följa serien. Glädjen och upprymdheten över att uppleva hur min världsbild breddas och fördjupas solkas av den samtida frustrationen över hur lätt det är att ”styra” och ”forma” bilden av vår omvärld för den bredare allmänheten.

Jag ser det bara som positivt att få djupare insyn i ett landområde på andra sidan klotet. Ett landområde vilket fram tills för bara ett årtionde sedan fortfarande främst var associerat med världens största befolkningsmängd, samt ett auktoritärt statskick vars politiska ideologi i stort sett har förkastats i Väst. Landets växande ekonomiska betydelse – och därmed globala inflytande – är främsta orsak till det allt högre värdet på ”nyfikenhetsmarknaden”. Kina har blivit coolt, häftigt och allsköns annat positivt enbart på grund av att den västliga ”finansvärlden” fått nya marker att husera på. För några år sedan speglades detta "nya intresse" av serien om dess natur. Nu – i den kulinariska trendens svall – är det maten som är attraktiv för tv-programsindustrin. Kina ”ligger i tiden”. Kina ”är på”. Kina är ”inne”…

Fortfarande: jag ser det enbart som positivt att perspektiven på vår omvärld ökar; att vi lär känna och någorlunda kommer närmare ”de andra” samt dessas kultur och historia.

Vad som däremot stör mig, är att det i detta sammanhang aldrig tycks kunna finnas en jämn fördelning. När ska det komma lika ingående och genomarbetade dokumentärer och informativa serier om Afrika eller Sydamerika? Eller varför inte om (ur ett västligt perspektiv sett) ”lågstatusterritorier” som Mellersta Östern eller det som – så generaliserande och godtyckligt – kallas Östeuropa?

Det är främst i samband med det sistnämnda jag emellanåt är på gränsen till att få fnattattacker. Givet de fördomar och stereotyper visavi ”Östeuropa” – för att inte nämna ”Balkan” – som fortfarande klart kan skönjas inte bara bland folk i allmänhet utan även hos mediarepresentanter och politiker i västra Europa, vore det väl en prioritet att belysa dessa delar av vår egen kontinent? Att veta mer om andra delar av Världen än sitt eget ”närområde”, och dessutom matas med information som väcker ännu mer intresse för de avlägsnare delarna, känns i detta sammanhang inte bara som något absurt, utan som direkt korkat. Existerar verkligen en ärlig önskan om att uppnå en så kallad europeisk integration – eller åtminstone någon form av gemenskapskänsla – från beslutsfattande håll, vore väl första prioritet att just upplysa oss i ”västra Europa” om det som i de flesta bemärkelser fortfarande är ett Terra Incognita i vår egen lilla Världsdel?

Jävig? Moi? Må så vara! Jag anser det icke desto mindre ligga till enligt ovan framställda framställning…

Tänkvärda favoriter i repris...

Följande inlägg var ett av de första tio jag skrev då bloggen fortfarande var en spädis. Gillar de två visdomsfraserna så mycket att jag anser dem vara värda att framställa igen (givetvis med mina åtföljande synpunkter i släptåg)

Det är inte törnet som sticker dig,

det är du som sticker dig på törnet.

(Afrikanskt ordspråk)

Idel solsken gör öken.

(Arabiskt ordspråk)

Det finns en hel hög med sammanhang som dessa ordspråk kan appliceras på...

Det första får mig ofta att tänka på hur många gånger man ställt till det för sig själv på grund av slarv, oaktsamhet eller okunskap. Man har helt enkelt bara klampat på som om man var osårbar och om något har gått snett, har man alltid skyllt på andra omständigheter än bristen på ansvarstagande gentemot sig själv.

Det andra är en i mina ögon perfekt metafor för det negativa i att sträva efter status quo.

Livets vändpunkter…

De kan vara många. Men, det är bara några som är verkliga milstolpar. En av dessa brukar vara anknuten till musik. Antingen det rör sig om en sång, en artist eller ett gäng, så är dessa obönhörligt en del av ens minnen och fortsatta levnadsbana.

Okej, det får räcka med floskler. Skulle härmed vilja presentera de fem musikstycken som utgjorde mina ”har-sett-ljuset-upplevelser” som elva-, tolv- respektive femtonåring – och som stakade ut mitt fortsatta ”vill-lyssna-mer-på-sökande”. Samtidigt vill nyfikenheten att jag uppmanar mina bloggkolleger att göra samma sak. En slags stafett med andra ord.

Kom igen – vad, vem eller vilka fick just dig att bli ”frälst”???