Subjektivitetens logik – Akt 14

Prolog:

Man känner andra (låt vara med största sannolikhet undermedvetet) som man förmodligen främst känner sig själv. Eller uttryckt något annorlunda: är inte de flesta ”etiketter” egentligen mer eller mindre dubbelhäftande?

Och varför inte krydda med en gnutta inkonsekvens..?

Scen I:

Självfallet är de si…

– De är så kollektivistiska. Ja, eller grupporienterade, om man så vill – eller hur? Att bara sådär leva efter vad som står i en skrift, va`? Ja, eller att gå efter vad en politisk eller religiös ledare, myndighet eller ett parti säger åt dem att göra? Jamen, hallå?

– Att de aldrig kan förmås att skapa en ordentlig och effektiv organisation? Varför ska det alltid behöva sluta med att alla drar åt sitt håll?

– Ja, alltså… de spelade ju inte dåligt – de är fantastiska var och en för sig. Men, de fungerar aldrig – i alla fall mycket sällan – som ett kollektiv. Men så har de ju ingen tradition av laganda…

Scen II:

Naturligtvis är vi så…

– Ja, i vår kultur uppfostras vi till individer. Här lär man sig sannerligen att tänka själv och bli en självständig individ! Det du!

– En av våra mest framträdande egenskaper är vår organisationsförmåga, vågar jag verkligen påstå. Vi har inga svårigheter som helst med att skapa en sund teamkänsla och i slutänden verkar vi som en!

– Alltså, vår absoluta styrka är ju kollektivet. Vi är ju inga egoistiska individualister – alla kämpar för varandra. Och det beror bara på att vi har så starka traditioner vad gäller laganda…

Barnet i mig...

Humorn och lättsinnet är knappast det mest utmärkande för den här bloggen. Dels anser jag att det inte tillhöra mina starkaste sidor (vilket inte betyder att jag inte föredrar ett gott skratt framför en allvarlig min). Dels finns det en uppsjö av bloggar som grundar sig främst eller enbart på glädje och skämt (och en hel del av dessa kan definitivt sägas handhas med bravur). Och dels menar jag att det bör finnas en rimlig balans mellan allvar och skoj. Jag drivs främst av det första, men är inte främmande för att då och då låta det hela slappna av (framför allt i goda vänners sällskap): ytterligheter är ytterst sällan av godo om jag får tycka...

Ett sätt att med humorns hjälp slappna av är att förkovra sig i animerad film. Är i den här kontexten kanske mest förtjust i WB:s skapelser Bugs Bunny och Duffy Duck. Men det finns så mycket annat som på senare år har skapats runtom vår värld och som jag blivit svag för. Önskar därför kort och gott bjuda på två kortfilmer som får lillemannen i mig att mysa eller skratta gott (kanske främst till följd av det "mänskliga" som speglas i dem). "Barnasinnet" känns ganska ofta vara en både underskattad och nedvärderad egenskap i vår så utvecklade och framstående västliga och "vuxna" del av världen. I min katalog är det just den som lyckas balansera det juvenila med det adulta en "mogen" individ.

Håll till godo!

Kram på er allesammans och en angenäm dag önskas!

Apropå avund och småsinthet...

Den avundsjuke tror att om hans granne bryter ett ben, så kommer han att kunna gå bättre själv.

(Helmut Schoeck 1922-1993)

Är det bara jag som får intrycket av att detta i mycket framstår som ett kännetecken för Jimmie & Co?

Cykloperna drömmer och längtar…

Besöks de ”endemiska” demokraternas hemsida och tas del av deras åsikter, är det framförallt en sak som sticker ut i jämförelse med vad som kommer till uttryck hos våra andra partier. Det är bara på nämnda hemsida som utsagor och framställningar, inom ramen för det politiska och samhälleliga engagemanget, retoriskt och med emfas deklarerar: ”I vårt Sverige”. Något som rätt och slätt kan översättas till: vår och ingen annans bild av landet. Detta gäller självfallet för alla partier, om man tar i beaktande att ordet ”parti” är synonymt med stycke, del eller bit av en helhet – i detta fall helheten Sverige – och att alla självfallet anser sig ha rätt utifrån sitt perspektiv. Det är bara det att ingen av de övriga partierna ger intryck av att exkludera (utan är till och agerar för så många som möjligt); av att vara sekter för dem som tänker grönt, blått respektive rött – oavsett ljus eller mörk variant. Det är lite av ”var och en är sig själv närmast”, där de endemiska är sig själv närmare än vad de övriga är. Tar man i sammanhanget med siffrorna som kom de ”endemiska” till del i valet, betyder ”I vårt Sverige” per definition att det skulle finnas ett ”de andras” Sverige: de återstående dryga nittio procentens.

Att jag valt begreppet ”endemiska” beror på min sarkastiska sida. De säger sig vara de ”äkta”, eller åtminstone ha den ”äkta” (vilket faktiskt kan tolkas som ”ursprungliga”) synen på allehanda företeelser, samt saker och ting, som på något vis berör vårt land. Jag vägrar dock att låta någon ha något som helst monopol på vad Sverige är eller ska bli. Det är mitt land lika mycket som deras, och detta bör de – om inte respektera så åtminstone – acceptera lika mycket som de själva kräver att alla övriga ska acceptera och respektera ”utfallet i riksdagsvalet”.

Ja, jag känner viss irritation. Men delar av den är samtidigt också riktad mot mig själv. Vad finns det att irritera sig över? Att de endemiska fått tillräckligt med röster för att få representation i vårt lands högsta politiska forum? Att de anser och framställer sig som mer värda än vissa andra som är del av vårt samhälle? Eller att de trots allt fick en så pass stor del av väljarnas röster? Förmodligen lite av varje. Men det är – vare sig jag gillar det eller inte – en del av allt det som en fungerande demokrati innebär, för att milt sagt uttrycka mig i floskelmässiga självklarheter.

De endemiska är trots allt en minoritet och i ett demokratiskt samhälle har och ska minoriteter ha exakt samma rättigheter som alla övriga, som majoriteten. Det är bara det att jag känner mig ytterst obekväm med en minoritet som tenderar att devalvera begreppen och fenomenen demokrati och yttrandefrihet genom att i just dessas – särskilt det sistnämndas – namn hårt peka ut andra minoriteter, bara för att dessa mer eller mindre inte passar in i någon av alla de mallar som ingår i ”I vårt Sverige”. De devalverar i lika hög grad som de "likasinnade" bland dem de gillar att peka ut (de som tenderar att devalvera orden diskriminering och rasism).

De talar vidare om ”gemenskap”. Men det är en gemenskap på deras villkor – en gemenskap enligt mottot ”alla oss, som tänker och tycker som vi”. En som i alltför hög grad förespråkar, alstrar och förstärker ett Vi-och-De-tänkande. Detta är i mina ögon alldeles för likt det som pågick under mellankrigstiden i det land som av de flesta i sin samtid betraktades som ett av de modernaste och mest utvecklade kulturellt sett. Ja, jag ska vara ännu tydligare: till följd av vissa gemensamma faktorer med det som kom att utspelas under nämnda tidsperiod händer det emellanåt att det snuddar vid att börja stinka ”nationalsocialism light”.

Om någon eller några säger sig vara emot företeelsen mångfald för att denna enbart är orsak till diverse problem, är det alldeles för lätt att börja raljera ”ja, men då är man ju för enfald”. Jag ställer inte helt upp på det sistnämnda eftersom det ligger farligt nära de tankegångar jag själv ställer mig emot. Men samtidigt är de endemiskas synvinklar ofta så snäva att det emellanåt faktiskt lutar åt förenklingar som börjar likna enfald.

Vad jag mest oroar mig för är att vissa eller många, bland alla dem som representerar åsikter som står i opposition till de endemiska demokraternas, ska börja svikta i sin hållning. Att det kan bli en utveckling som går mot ett hårdare debattklimat. Att toleransen för kräkningar av eller hets mot specifika samhällsgrupper kommer att höjas, likt det som skett hos våra grannar på andra sidan Öresund. Att yttrandefrihetens mekanismer kommer att modifieras och bändas till den milda grad att det börjar bli löjligt och otäckt på samma gång.

Det är surt. Men i en demokrati – som man vill ska fortsätta fungera som sådan – har även de enögda rättigheter, liksom självfallet skyldigheter (även om de ofta tycks anse att de endast är skyldiga sig själv någonting). Det är därför upp till alla, som anser sig vara vidsynta och toleranta, att på ett konstruktivt vis ta sig an uppgiften att hindra vårt land från att domineras av Cyklopernas drömmar och längtan!

Bara en enkel hyllning...

Hösten är, vid sidan av våren, den årstid jag tycker om mest. Det är inte bara en period då tillvaron tjusar visuellt, med naturens tysta men mäktiga och vackra färgkaskader. Det känns också som en period som växlar mellan bokslut för det gångna året och förberedelser för det kommande - en tid för eftertanke, men också för framåtblickande.

Det är svamp- och bärplockning i de sydvästra delarna av vårt sydligaste landskap; fågelsträck längs kusterna, samt alltfler och alltmer avklädda lövträd i parker och skog. Det är vidare allt klarare och kyligare nätter, men också hårt väder vid Öresund, med tunga skyar och ihållande regn. Det är mys och förkovring i diverse litteratur i favoritsoffan och i läslampans sken, med passande musik i fonden. Det är TP- eller Riskkvällar med mat och dryck i vänners sällskap. Det är allt detta och så mycket mer... Men det får räcka.

Som avslutning vill jag presentera ett gäng som vårt land har alstrat, och som skapar musik och sång som passar ypperligt till hösten. Lake of tears är namnet och de bjuder på melankoli, väntan, längtan och skönhet.

En angenäm höst önskas!

Subjektivitetens logik – Akt 13

Prolog:

Bara en av många vardagliga scener i trafiken…

Scen I:

Herr och fru Javetminnsan (jupp, släktingar eller nära vänner till en viss Jan T. Lagén) som orsak till ett smärre missöde:

– Lugna dig då, människa – brusa upp så där! Så farligt var det väl ändå inte? Dessutom stod du ju faktiskt lite väl dumt.

– Ja, man ber faktiskt om det om man ställer sig på det viset…

Scen II:

Herr och fru Javetminnsan har utsatts för ett smärre missöde:

– Men, är du alldeles fullkomligt blind? Hur fan får man överhuvudtaget vistas ute i trafiken om man håller på så där?

- Ja, du ska vara riktigt glad att det inte blev något märke…

Favorit i repris - del 5!

Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

Tänkvärt...

Det finns ingenting beständigt utom förändringen.

(Grekiskt ordspråk)

Favorit i repris - del 4!

Historia utan slut?

– Titta, där är en sådan där igen, anmärkte den förste med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.

– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde den andre i med dumdryg stämma.

– Det där är ju bara förnamnet, skrockade den förste. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Lusstittattuttala suckade tungt där han stod i kontorskorridoren på det stora företaget och iakttog de anställda som var på väg hem för dagen. Det tycktes aldrig vilja upphöra. Alltsedan han kom till Härland, för snart ett och ett halvt decennie sedan, hade han upplevt allt från försiktig och avvaktande nyfikenhet till öppen fientlighet. Dominerade gjorde visserligen ointresset och ignoreringarna, men underliga eller direkt dumma frågor om livet och levernet i Därland samt sårande kommentarer eller tillmälen kom inte så långt efter.

Lusstittattuttala suckade igen, det hade efter halvtannat årtionde blivit en vana. Den i begynnelsen så påtagliga känslan av en ytterst svåröverstiglig mur hade allteftersom åren gick reducerats till en i vissa sammanhang osynlig men stängd gränslinje mellan häringar och däringar. Det hela var nu mestadels bara en medvetandets fond i vardagen, kännbar endast i sådana sammanhang som detta. I övrigt rullade livet på relativt grått och rutinmässigt. Man levde i Härland, men var bland vissa somliga inte helt accepterad – oavsett hur mycket möda som lades ner på att försöka smälta in. Å andra sidan var det ganska sällan som någon av häringarna verkligen bemödade sig om att ärligt och förbehållslöst lära känna ”de där”, som det oftast uttrycktes.

Var det verkligen så stor skillnad? Lusstittattuttala kunde emellanåt fortfarande grubbla över det som i något högre grad från häringarnas håll framställdes och debatterades som olikheter. Han hade till en början – de första fem-sex åren – givetvis själv varit fokuserad på alla konstigheter och det annorlunda som han konfronterats med i det nya landet. Men med tiden hade även likheterna börjat framträda, och så småningom kunde han konstatera att det faktiskt var betydligt fler ting och företeelser som var gemensamma än vad som reellt skiljde häringar och däringar åt. Ja inte ens utseendemässigt var skillnaderna särskilt stora. Häringarna var till fyra fjärdedelar av befolkningen ljus- eller rödhåriga. Däringarna var till hälften mörkhåriga och i övrigt ljus- eller rödhåriga.

Den insikten bidrog i stor utsträckning till att det fortfarande var energikrävande att ”fonden” ibland – som nu – återgick till att kännas som en hög, kall och ovälkomnande mur. Direkta fördomar eller till och med öppen fientlighet var lättare att handskas med och bemöta. Det var gliringarna, ”lustigheterna” och mer eller mindre förtäckta nedvärderingar eller underskattningar som kändes mest. Att till exempel ”skoja” om namn eller efternamn istället för att ärligt bemöda sig om uttal – eller till och med vad dessa kunde betyda – var ett av många, både medvetna och omedvetna, metoder med vilka avstånd eller gränser bibehölls. Ja, att inte bli ”sedd”, att inte bli bekräftad som individ, var det som kom närmast tröstlösheten…

Lusstittattuttala avbröts i sina funderingar och lös synbart upp då han såg sina två kolleger och landsmän från det gemensamma företaget – städfirman – bana sig fram mellan alla tjänstekvinnor och män som i högre eller mindre grad jäktade iväg till helgledigheten. Utan att medvetet reflektera över situationen slappnade han av och kände lugnet som alla olika former av gemenskap frambringar. Han hälsade hjärtligt:

– Kvällens, grabbar. Läget?

– Jämna plågor, muttrade Konnstittnamn som han alltid brukade.

– Det knallar och går, log Merrklittnamn avmätt. Själv?

Lusstittattuttala ekade uttrycket, utan att överhuvudtaget tänka på att de båda hade brukat sig av ett som var typiskt för häringarna. De hade helt enkelt ”fördäringat” talesättet och använde det som sitt eget. Ett kallprat följde medan de väntade på att de sista av de kontorsanställda lämnat sina arbetsplatser och efter en knapp kvart skred de till verket.

En timme senare satt de i firmabilen på väg till nästa företagsbyggnad. Kallpratandet blev något ”varmare” då diskussionsämnet blev en ny restaurang som öppnat för bara någon månad sedan i stadens centrum. Lusstittattuttala fick veta att Merrklittnamn och Konnstittnamn varit där på besök med sina respektive familjer. Restaurangens ägare och anställda var komna från Annanstansien. De båda företagskollegerna berömde maten, men hade i övrigt mest lustiga eller fördomsfulla kommentarer att göra om serveringspersonalen. Lusstittattuttala fnittrade åt sina vänners utsagor och kommentarer medan han parkerade fordonet framför kontorshuset i vars lokaler de skulle tillbringa nästa timme. Medan de klev ut passerade en man och en kvinna som klart och tydligt visade att de var representanter för invånarna i Annanstansien.

– Titta, där går sådana där igen, anmärkte Merrklittnamn med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.

– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde Konnstittnamn i med dumdryg stämma.

– Det där är ju bara förnamnet, skrockade Merrklittnamn. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Favorit i repris - del 3!

Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är konstruktivt att beakta det faktum att en norm, precis som alla andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i väldigt hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk vad otäckt, en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, de andra eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi kanske har just sådana ungdomar, de andra eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi kanske börja betrakta termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i vår livscykel.