söndag 25 juli 2010

En liten passning till habegäret och dess syskon!


Känns som en ytterst lämplig anmärkning beträffande den till synes alltmer framträdande roll som konsumtionshetsen, materialismen och jämförandet har kommit att få runtom vår värld...

De flesta människor är missnöjda därför att de inte vet att avståndet mellan ett och noll är större än avståndet mellan ett och tusen.

(Ludwig Börne 1786-1837)

“Soundtracks of our lives” - III


Tror jag var i de sena tonåren eller hade precis fyllt tjugo då jag första gången hörde ”Knocking on heaven´s door”. Bakgrunden till den sena upplevelsen var min på gränsen till fanatiska inställning till musik under drygt tio års tid – endast hårdrock och viss punk hade kommit på fråga. Den förstnämnda genren är visserligen fortfarande min definitiva grund visavi musiksmak, men lyckligtvis kom horisonten väsentligt att breddas under militärtjänstgöringen (även om jag vågar påstå att just den hårda råkken idag rymmer en mångfald subgenrer som de flesta andra ”specifika” musikstilar saknar).

Okej, till saken…

Ovan nämnda alster skulle jag absolut kunnat ha haft i bakgrunden vid några väldigt speciella och underbara tillfällen de hittills gångna åren. Och jag är hyfsat säker på att de flesta av mina medmänniskor har liknande – eller kanske till och med precis likadana – erfarenheter: den berusande mixen av eufori och förväntan i det ögonblick man knackar på pärleporten…

…som då jag i sex-sjuårsåldern tillbringat minst en dag i veckan med att hänga utanför Helsingborgs dåvarande enda brandstation i hopp om att få uppleva de dramatiska ögonblicken vid en stor uttryckning, och en dag slutligen hade vågat mig ända fram till de stora glasinfattade portarna då några brandmän stod och diskuterade innanför (och faktiskt blev tillfrågad ”om jag ville komma in och titta” – och till och med fick sitta i en av brandvagnarna)…

…som då jag som fjortonåring hade cyklat ner till Malmö och slutligen stod utanför ytterdörren till Suzanas – min första kärleks – bostad och ringde på (och hennes föräldrar var på sina respektive arbeten)…

…som då jag på min första solorunda ut i våra fjällmarker, efter nästan fyra timmars vandring i stiglöst land, stod på sista krönet och blickade ut över den plats som var mitt mål för tre dagars flugfiske, strövtåg och meditativ tillvaro: den icke namngivna lilla tvillingsjön intill Lerälven (jag föredrar dock att kalla den Silverälven) precis på motsatta sidan av Vadvetjåkka nationalparks – vår nordligastes – sydgräns…

lördag 24 juli 2010

Lite melankoli...


Så var det över...

Ett dagsbesök av en god vän (jag lärde känna under min tid i det militära) och dennes familj. Deras första besök till våra nordliga breddgrader - först Danmark en vecka och så en kvick visit till Malmö. Visade upp stadens kontraster och mångfald, samt trakterna österut. Landskapet tilltalade och barnen blev gladast av att få doppa fötterna i Östersjön.

Samtidigt kommer den saknad och det vemod fram som orsakas av att ha så många vänner spridda på så många håll runt om vår kontinent - och den västerut. För att inte nämna huvuddelen av släkten...

Trots alla de tillfällen det ger till besök och dessas nya upplevelser av personer, platser, kultur och natur - och åtfäljande glädje och hänförelse - så kan man inte låta bli att hemfalla åt de egoistiska tankar som så gärna önskar att de alla var samlade i ens närhet. Och det är i dessa reflektioner man inser hur knäppt man egentligen tänker. Hade man trots allt haft alla dessa samlade, så hade man med högsta sannolikhet likväl sett till att finna andra som man inte haft i den direkta närheten... bara för att ha någonstans att resa, eller för att ha någon som kom på långväga besök.

Virrigt?

JA!

Men, imorgon är en ny dag...

fredag 23 juli 2010

Med hälsning till fanatismen och dess övertygelser...


Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

(Jean de la Bruyère 1645-1696)

Tre till fenomenala ballader...


De finns i mängder... oftast vackra, men sorgsna - eller åtminstone vemodiga... mer sällan glättiga. Alla är inte tilltalande. Tvärtom existerar sådana man får intrycket av att har hetsats eller krystats fram (jupp, mina subjektiva betraktelser - och ingen annans), och därmed är "gräddan" ett relativt tunt skikt i ytan på oceanen av alla hittills alstrade lugna låtar.

Här kommer ytterligare några som i min katalog ingår i toppskiktet. Mycket nöje!



torsdag 22 juli 2010

Jamenvaf... hur orkar folk?


Har de senaste dagarna fått vara med om något för många tillfällen, då imbecilla stereotyper och dumdryga generaliseringar yttrats, för att mitt tålamod ska kunna hålla sig på mattan (dessutom är det fortfarande irriterande klibbigt, kvavt och varmt)...

– Jänkare är korkade!

– Tyskar är fula!

– Fransmän är arroganta!

– Ryssar är obehagliga!

Detta är bara några av proven på svart-vit och självklarhetens vardagsvetenskap. Sedan är det väl bara att tillägga att rödhåriga är si, skalliga så, finansvalpar på det viset och lokalvårdare på det andra… för att inte nämna alla muslimer, katoliker, rojalister, republikaner och så vidare in i den tröstlösa idiotins universum.

Men, jag har säkerligen fel… Bör kanske börja reflektera kring detta om jag skulle ta och ge mig istället? Sådan rik kunskap går det ju inte att argumentera emot. Ja, jag är fullkomligt mållös. Det är i sanning en prestation att ha lärt känna precis varenda en av alla ”de där”.

Verkligen imponerande – inget snack om saken!

Hatten av!

Jubel!

Får jag föreslå följande? Varför inte ta och sätta all denna visdom på pränt? Skriv en avhandling! Det är garanterat en försäljningssuccé som bara väntar på att få bli till…

onsdag 21 juli 2010

En riktigt bra berättelse...


Vill dela med mig av en animerad film, som jag för drygt ett år sedan fick upplysning om av en vän från Istanbul.

Det är en berättelse tillägnad den schweiziske skulptören och målaren Alberto Giacometti (1901-1966). Visst kan den tyckas mörk och tragisk - ja, kanske även gotisk. Jag ser den snarare härbärgera den intensiva känsloorkan och kärlek som en konstnär hyser till sitt kall...

...och jag anser definitivt att det finns en reva av klart och starkt ljus i föreställningen som jag således önskar förmedla.

Det är bara att njuta!




Hur individualistiska är vi egentligen?


Det talas och skrivs mycket i bland annat media om att vi befinner oss i individualismens epok.

Jag säger: nja...

Vi finner enbart de människor förståndiga som delar våra åsikter.

(Francois de la Rochefoucauld 1613-1680)

tisdag 20 juli 2010

"Soundtracks of our lives" - II


Är ett tag sedan jag skrev om detta fenomen kring att ständigt kunna ha bakgrundsmusik eller en ljudfond i vardagen, vilket bland annat iPoden starkt bidragit till. Anser det härmed aktuellt att göra så igen...

Det slog mig för någon dag sedan att det finns musik adekvat till de flesta - ja, säkerligen alla - tänkbara situationer man kan få uppleva under sin vakna tid. Men, det är kanske så att vi inte alla kan relatera till samma situation utifrån samma låt. Jag har således snarare tänkt på vissa specifika musikstycken eller låtar som kan tänkas vara universella, som alla kan relatera till i liknande sammanhang.

Den första kompositionen jag kom att tänka på är Beethovens symfoni nummer 5 - även kallad Ödessymfonin. Hur adekvat skulle inte just den vara som bakgrundsmusik eller ljudfond i situationer så som exempelvis dessa:

A) Man vet att man tagit två eller tre glas för mycket - och kör plötsligt rätt in i en av ordningsmaktens nykterhetskontroller..?

B) Man arbetar som grävande journalist på den lokala blaskan, där man följt den lokala MC-klubbens förehavanden och producerat flera väldigt avslöjande och färgstarka artiklar och reportag om just detta - och får motorstopp precis utanför den aktuella klubbstugan då "de" har grillfest..?

C) Man är ensam hemma, eftersom föräldrarna är iväg på den lokala stormarknaden för att inhandla inför den stora festen, och man har armen nerstucken till armbågen i kakburken (som ens mor förvarar just de speciella kakorna för de exceptionella tillfällena) - och just mor dyker upp i köket eftersom hon trott att hon glömt stänga av spisen..?

En kort om mått och sans...


Apropå vårt handhavande med och förvaltande av vår värld...

Anser att detta borde stå skrivet med stora bokstäver (i fluorescerande färg) på insidan av varje producents likväl som konsuments ytterdörr - och med den dubbla storleken i taket i sovrummet:


Tag bara så mycket honung att bina har näring.

(Danskt ordspråk)