söndag 8 augusti 2010

Dessa fantastiska fåglar – del 2.


Skrev för en (för dessa sammanhang) bra långt gången tid sedan ett inlägg om fåglar – och hur detta skulle bli det första i en serie om mina upplevelser av och med dessa fantastiska varelser. Orsakerna till att jag inte gjort fler framställningar om temat är flera, men det är främst sommarvikariatet som tar mycket av den tid jag hade önskat lägga på att just följa olika fåglars förehavanden. Ett nytt inlägg känns därför mer än aktuellt…

Bevittnade för någon vecka sedan ett fascinerande och grubbelväckande drama i naturen. Hade suttit och njutit av utsikten som förhöjningen vid Lernacken på Öresundsbrofästets södra sida erbjuder över dels, sundet, dels kuststräckan och vikarna söderut mot Skanör och Falsterbo och norrut över Limhamn och Malmö. Efter en stund av enbart existens i nuet uppenbarade sig en tornfalk. Denna vackert tegelröda lilla rovfågel började sin arts vana trogen att ryttla över vissa – till synes slumpmässigt utvalda – punkter över ängen nedanför sluttningen mot själva strandkanten vid nämnda brofäste. Då jag befann mig precis på krönet befann sig falken i sin tur ofta i höjd med mig – femton till tjugo meter över ängen i sitt födosökande. Måste tillstås att dessa varelser är utrustade med en fantastisk syn.

Till saken: efter att ha ryttlat över en tre-fyra platser gjorde den plötsligt en kvick sänkning halvvägs ner, för att sekunderna senare slutligen abrupt dyka och fånga något i det knähöga gräset. Tornfalkens lycka skulle dock komma att avbrytas. Dess förehavanden hade följts av två kråkor som suttit på en av lyktstolparna längs med motorvägen som löper över bron. Dessa spjuvrar till fåglar lämnade sin utsiktsplats kort efter att falken slagit ner på sitt byte och landade några sekunder senare bredvid denna. Den trakasserade rovfågeln övervägde situationen bra mycket kortare tid än det tog att skriva denna mening, och lämnade slutligen platsen utan byte. Kråkorna syntes därefter tydligt inmundiga något på marken.

Varför tornfalken inte bjöd motstånd? Tja, en kråka är dels större än en tornfalk, dels robustare byggd och på köpet betydligt tuffare till sin natur. Dessutom var de två mot en.

Jag kunde inte låta bli att skaka på knoppen och samtidigt le för mig själv åt det passerade dramat. Ur ett mänskligt perspektiv utgjorde det ju en föreställning om orättvisor, cynism, självgodhet, egenmäktighet och förgängligheter i livet. Det hade varit så lätt att fördöma eller beundra kråkorna, beroende på vilka utgångspunkter som finns i ens egna in- respektive föreställningar om allt mellan himmel och jord. Ur naturens perspektiv var det dock bara ännu ett skeende i alla de processer som utgör just naturen samt dess vara och gång.

Djuren agerar främst instinktivt enligt en genetisk ”förprogrammering”, vilken parallellt samverkar med evolutionens ”öppenhet” för nya intryck och utvägar – i en ständigt pågående utvecklingsprocess. Även om forskningen på senare tid visat att främst högre utvecklade djurarter äger betydligt mycket mer av en medvetenhet (man skulle kunna tala om en ”själ”) än vi tidigare trott eller önskat erkänna, så är de ännu inte på vår nivå – där moral och etik tar en så fundamental plats i vår sinnesvärld.

Jag kunde (när jag reste mig för hemfärd en längre stund efter att de två kråkorna delat sin så till synes elakt och beräknat tillskansade måltid) bara skänka dessa representanter för två av mina favoriter bland fågelfamiljerna ett stort tack för ännu en av naturens gratisföreställningar, som sannerligen bjuder på bra mycket mer än bara ”action”…

3 kommentarer:

  1. Hmm ... kråkan är INTE en av mina favvisar i fågelvärlden, en riktig rövare är hon eller åtminstone när hon är i flock ... som alla osjälvständiga ... så jagar hon i flock ... men är en riktig "fegis" som fristående person ... fågel menar jag ...

    Kram!

    SvaraRadera
  2. ... förresten ett litet tillägg som jag kom att tänka på:

    Vi följde ett drama härutanför när en mink gav sig på en större sjöfågel ... det var svårt att se vilken sort för det var rena brottningsmatchen ute i vattnet! Sjöfågeln vann såtillvida att hon kunde ge sig iväg för "egna" vingar men ... ändå. Tänk att en mink ger sig på en så stor fågel. Och ute i vattnet desstom. Deeet hade jag aldrig trott.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Där kan jag inte hålla med dig, Lovely Bird. Kråkan är knappast någon fegis eller bandit - den bara "är"...

    Kråkan är, liksom de andra släktingarna i denna fågelfamilj, både en soloartist och gängmedlem. Och det säger sig själv att samarbete ofta ger bättre utdelning och större möjligheter till "överlevnad", än vad fallet är med de som agerar ensamma.

    Etiketterna diverse djur får bära på är inte någonting de gett sig själva - de är med största sannolikhet inte ens medvetna om alla de adjektiv, epitet och karaktärsdrag som vi människor består dem med.

    Kråkfåglarna tillhör mina absoluta favoritobjekt - med kanske skatan och kråkan i topp (ser tyvärr inte så mycket korp här i Limhamn). De räknas tillsammans med papegojfamiljen utgöra de mest "intelligenta" bland fjäderbärarna, och det räcker att studera dem någon timme eller så, för att bli fascinerad av finurligheterna de kan demonstrera...

    Kan vidare bara gratulera dig till det drama du har fått bevittna! Mårddjuren tillhör de allra starkaste i förhållande till sin storlek bland världen rovdjur. Och de drar sig inte för att jaga byten som kroppsligt är ett antal gånger större än de själva.

    Minken är dessdutom en fantastisk jägare i vattnet och inget går säkert där - även om uttern är skickligare "fiskare".

    Ha det bäst!

    SvaraRadera