Om ord...

Ordet är i många bemärkelser tankens fängelse.

(Undertecknad)

En enkel undran...

Bara en enkel undran kring ett fenomen, som man tyvärr fortfarande kan stöta på i vårt civiliserade (nåja) samhälle: har killar och karlar, som kallar kvinnor för diverse hjärndöda epitet, egentligen blivit födda? Är det inte snarare så att de har kläckts...?

Vilken hjälte en liten spindel kan vara...

Satt på... öh, på... Alltså, jag satt sent under eftermiddagen och läste en revy medan jag åtgärdade en kroppslig nödvändighet. Plötsligt kände jag hur det kliade till på foten och jag slängde följaktligen en partiellt intresserad blick över kanten på tidskriften - bara för att genast sprattla till som om jag hade placerat sittmuskulaturen på en tistel. På golvet framför mig ilade en större spindel in bakom spannen under vasken.

Jag gjorde mig illa kvickt klar för att kunna ta på mig utan att riskera följder för underbyxorna, och hastade sedan iväg efter ett glas och ett pappersark. Spindeln visade sig vara kvar bakom spannen och fångades in, för att så småningom oskadd bli förpassad utomhus. Under den tid jag spatserade genom lägenheten och ut på balkongen med min fångst, studerade jag den lätt ludna krabaten i glaset. Jag kunde inte låta bli att förundras över det faktum att det lilla livet faktiskt kunde öka på min hjärtfrekvens, trots att jag själv sett hur skräckslaget den hade pilat iväg från faran - mig.

Samtidigt som jag knyckte till med glaset, för att skicka iväg åttabeningen, fnittrade jag till. Hur absurd är inte vår rädsla inför dessa små djur? Okej, det finns farliga spindlar på detta klot - det är ju obestridligt. Men, om rollerna hade varit ombytta så skulle ju jag ha skrämt ett levande ting i samma storlek som en medelstor skyskrapa. DET, mina vänner, ÄR en bedrift - och tål verkligen att tänkas på...

Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

Vackert om empati...

Ju större själen är, desto större utrymme för medlidande äger den.

(Francis Bacon 1561-1626)

Heliga kor...

Ett väldigt intressant - för att inte säga fängslande - fenomen är det som gäller hur förlåtande eller överseende vi är beträffande vissa specifika personer, vilka vi har starka känslomässiga band till; som vi identifierar oss med; som i någon bemärkelse berör oss positivt. De kan väldigt ofta göra kontroversiella eller stötande handlingar eller uttalanden, på diverse olika vis eller i olika sammanhang, och fullständigt omkullkasta våra föreställningar och/eller förväntningar. Och ändå förlåter vi dem - för att vi ser eller tror oss se något i oss själva hos dem.

Ett gott exempel är Judas Priests sångare Rob Halford. Efter att ha lämnat bandet i början av förra decenniet, gick han offentligt ut om sin homosexualitet. Han - "The Metal God"! I den mansdominerade och machostinna kultur som hårdrocksvärlden utgör, var det nämnda tillkännagivandet minst lika kontroversiellt som om vår nuvarande statsminister förklarat att han avgår och tillika lämnar sitt parti, för att ansluta sig till den politiska rörelse som Lars Ohly företräder. Likväl visade det sig att detta tabu inte kom att väcka den uppståndelse som förväntats - tvärtom! Listan på berömda/populära personer som gjort något "klavertramp" eller brutit mot något tabu i omgivningens ögon - och likväl förlåtits, eller till och med fått stöd för detta - kan göras hur lång som helst.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle tas emot bland vissa somliga om landets tronarvinge plötsligt hade deklarerat sin konvertering till katolicismen? För att inte nämna vilken brisad det hade blivit om exempelvis Charlotte Kalla, Peter Settman, Tina Nordström eller Fredrik Lindström hade förklarat att de ska övergå till islam...

Kul i naturen...

Tog mig en promenix under tidiga eftermiddagen och fick uppleva en relativt komisk händelse. Jag fick samtidigt bekräftat att vissa spontaniteter inte alltid tycks uppskattas av ens omgivning här i vårt kära Svea rike.

Då jag omväxlande placerade ena foten framför den andra längs en av gångstigarna, i närheten av småbåtshamnen på Limhamn, fick jag plötsligt ducka för ett andpar som brådstörtat sänkte sig för landning. Jag kunde inte låta bli att slänga ett halvt irriterat öga efter de två fjäderbärarna och kunde förundrat notera deras landning enligt konstens alla regler: simpaddlarna utsträckta för att bromsa in - på en av gräsmattorna. Friktionen fick båda fåglarna att göra kullerbyttor och honan daskade näbben i aktern på partnern. Båda tycktes därefter stirra på varandra med ett:

- Vad lustigt underlaget är i de här trakterna då...

Givetvis började jag garva (trots att jag också kände ett sting i samvetet) och inhöstade samtidigt en vass och syrlig blick från en äldre madame som hade kommit gående i min riktning. Frågar mig bara: sjönk hennes ph-värde för att jag skrattat åt fåglarnas fadäs, eller för att jag överhuvudtaget gett mig tillkänna - till synes nykter??

Hjärnsläpp...

Jaha, så har vårt lands tidningsversion av Mein Kampf fått statligt presstöd...

Tror jag ska ta och sätta mig ner och skratta hela eftermiddagen - att lipa är så deprimerande och energikrävande. Nej, vänta nu lite... Fick en lysande idé! Jag tror jag istället ska ta och starta en egen tidskrift. Få se nu.... ett säljande tema och vettigt innehåll... med en uppmärksamhetsfångande titel... Hmmm...

Mussolinimagasinet? Äh!!!

Stalinistiska nyheter..? Urrk!!!

Talibanposten..? Örrk!!!

Bin Laden-kuriren..? Bläh!!!

Maos Lilla Röda..? Va? Finns redan? Jaha...

K.K.K:s Dagblad, då..? Näääh - skärpning!!!

Pol Pot-journalen..? Inte? Okej!!!

Ja!! Hjärnsläppsrevyn!!

Hallå, staten!? Presstöd!? Presstöd, staten!? Hallå!?

En kort och tänkvärd en...

Livet är en föreställning, och alla spelar vi (en) roll...

Med stort tack, för inspirationen, till mannen som en gång frontade en av mina absoluta favoritkonstellationer inom den metalliskt tunga rocken: Ozzy Osbourne!!

Tre små trivialiteter...

Allt som oftast sker det att man, i det vardagliga bruket av tanke och ord, snubblar över uttryck som kan förefalla lustiga, märkliga eller absurda. Jag minns en fest hos några vänner föregående höst, då jag hamnade i en extra debattlysten liten grupp i värdparets kök, där bland annat rymden, rymdforskning och rymdfärd utgjorde ett av de mest engagerande samtalsämnena under köksvistelsens förlopp. Under diskussionernas gång kom yttranden, förklaringar, repliker eller anmärkningar att då och då påbörjas eller avslutas - eller fick sig inflikat - tre uttryck som jag fann både kul, konstiga och tankeväckande.

Det första - "där uppe (i rymden)" - kommenterades slutligen med ett skratt av en av de deltagande damerna:

- Det låter ju precis som om vi skulle befinna oss "här nere" (krökandes fingrarna för att markera citattecknen), på en oändlig eller evig platta eller slätt, och att rymden skulle vara det där "allting ovanpå" (jupp, detsamma som i föregående parentes)...

Leenden, nickningar och bifall följde från oss andra i debattgruppen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att haka på, så jag tog upp det andra frekvent förekommande uttrycket:

- Men hur absurt är inte "där ute i rymden" på en skala då? Vi svävar ju för höge fanken mitt ute i allt det där vacuumet!

En av de maskulina deltagarna fick oss dock att skratta på riktigt (sannolikt förstärkt genom jästa druvors försorg) med det tredje:

- När vi nu ändå utgår från vårt eget perspektiv är väl ändå "världens alla hörn" pristagaren? Ja men "hörn" på ett klot - tala om att trotsa geometrins regler...