tisdag 31 maj 2011

Apropå skitdagar på arbetet...


Ingenting är omöjligt för en man
som inte behöver göra det själv.

(Earl Wilson 1907-1987)


Känns som en ytterst lämplig anmärkning nästa gång man verkligen hamnat i en återvändsgränd vad en arbetsuppgift beträffar - och chefen eller en arbetsledare envist fortsätter att hävda någonting annat...

måndag 30 maj 2011

En travesti på ”Hur gör djur?”…


Att vi människor tenderar att överföra våra egenskaper, karaktärsdrag och känslor på djuren och deras beteenden är något som mest i förbigående behandlats eller kommenterats på föreliggande blogg. Tyckte därmed att tiden var mogen för ett inlägg vari denna företeelse kunde få bli det huvudsakliga temat.

Vi har med största sannolikhet gjort på ovannämnda vis alltsedan våra föregångare hade utvecklat talet till något mer än en rudimentär (och vokabulär) kommunikationsform. Historien ger ett otal exempel på detta via exempelvis sagor, ordspråk och – inte minst – fabler. Under tiden efter det värsta krig som härjat inte bara vår kontinent, utan en stor del av övriga världen, torde en av de starkast pådrivande och påverkande aktörerna i sammanhanget komma från Nordamerika. Mycket riktigt! Det var just en av nöjesbranschens största och mäktigaste koncerner jag här hade i tankarna – Disney!

Hursomhelst kan jag emellanåt inte låta bli att dra på flinbanden då jag ute i bushen emellanåt kan bli vittne till personers reaktioner på allehanda djurs ageranden. Särskilt våren är en tid då vi tydligen är extra benägna att ramla in i fenomenet, vilket kanske har sitt främsta svar i långa inomhusvistelser till följd av våra breddgraders relativt långa och mörka vintrar.

Okej, till saken…

Jag hade en helg under min första vår i Malmö gjort en tur till brofästet och gick omkring på de havtornsbuskbeströdda ängsmarkerna norr om detsamma. Medan jag svettandes (solen var ganska påträngande, något jag inte är alltför begeistrad i) strosade runt i maklig takt lättades humöret upp av sånglärkshanarnas drillande i syfte att hävda revir och locka till sig en hona – ett mycket trevligt vårtecken. Det fanns mycket folk i rörelse, som nästan uteslutande höll sig till den smala och asfalterade leden som går ner till själva bron. Vid ett tillfälle hade fötterna dock placerat mig alldeles intill gången. Jag stod och stirrade upp på en lärka som hängde och sjöng i luften kanske tio meter upp. Två sympatiska äldre damer stannade efter en kort stund till och imiterade mitt beteende. En av dem frågade efter ett tag vad jag tittade efter och jag svarade samtidigt med att jag pekade ut fågeln. Jag förlorade dock intresset för den fjäderklädda vokalisten i samma ögonblick som damerna fått fokus på densamme. Och, ja: alldeles just så – jag började istället studera de båda tillfällighetsornitologerna.

Har ett något suddigt minne av innehållet i deras samtalande och kommentarer under episodens fortsättning. En sak minns jag dock hyfsat väl, en av de båda väninnorna: utbrast plötsligt leende någonting i stil med:

– Vilken glädje den visar med sitt drillande!

Det var bara att le instämmande. Dessutom lyckades jag avhålla mig från att dra igång en föreläsning. Sant!! Istället vaknade den något skruvade sidan av min karaktärs kreativa aspekt (har många gånger frågat mig om moder natur menat detta som en välsignelse eller förbannelse), men det som kläcktes under skalpen hade jag dock sinnesnärvaro nog att endast notera i minnesarkivet. Tycker det räcker att mina närmaste känner till hela omfånget av detta… ehm… personlighetsdrag. Delar av det kan dock få tillåtas figurera här på bloggen.

Således - vad det självgående maskineriet i kontrollrummet skapade apropå den trevliga damens kommentar var följande…

Alltså sorry för att jag raserar illusionerna, kära naturbetraktare, men jag är plötsligt övertygad om att det är det här som rör sig i skallen på de där adrenalin- och testosteronstinna sånglärksrepresentanterna:

– Åfysat… att behöva gå igenom det här igen… Jag kunde ha haft kul med grabbarna istället. Men, nejdå! Här ska drillas för att krusa brudarna… och i sin tur sättas bo, skaffa familj, få hyfs i ungarna och bla, bla, bla… För att inte nämna hur hes jag alltid blir av detta sabla revirhävdande…

söndag 29 maj 2011

Att förenkla kan komplicera – den fristående fortsättningen…


Har redan tidigare ondgjort mig över det förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs på och som bidrar till att reproducera stereotyper och fördomar. Men eftersom regionen Balkanhalvön är en del av vår egen världsdel, anser jag det vara mer än relevant att åter tjata om fenomenet…

De senaste dagarna har den sydöstliga delen av vår kontinent fått en relativt stor medial uppmärksamhet. Detta till följd av ett intresse som övriga världen – och i synnerhet vi i den ”västliga” – bara tycks vara kapabel att uppbåda då det sker någonting smaskigt; någonting som kan appliceras på de mer än lovligt skrala kunskaperna om området ifråga. Att Mladić slutligen kom att fångas (ordet ”hittas” vägrar jag bruka, eftersom det utom alla tvivel fanns många som kände till hans aktuella vistelseort) är och förblir en viktig nyhet. Och en verkligen tillfredsställande sådan – om än med en viss bitter bismak, eftersom händelsen borde ha skett samtidigt med att en av huvudkreatörerna (snarast huvudkreatören: Milošević) i det där sönderfallsdramat blev arresterad.

Det är dock inte nyheten i sig som överhettat bromsklossarna i tankemaskineriet. Vad som åter gnager mig är användningen av begreppet Balkan – oavsett om detta sker i nyhetsuppläsningar, kan läsas i nyhetsspalterna, på kultur- eller debattsidor, eller kan höras i samtal. Ja, delvis är mitt ögonhimlande förknippat med den stereotypa – och närmast hegemoniska – föreställningen om den där halvön i sydöst som enbart en vistelseort för krig och andra sysselsättningar av det tvivelaktigare slaget. Främst har det emellertid att göra med den förvirrande förenkling det innebär att något väl godtyckligt slänga in ovan framställda ord i sammanhang som är betydligt mer mångfacetterade eller komplexa än ”bara så”.

Ett exempel i den rådande kontexten: jag frågar mig varför de väpnade konflikterna, som bidrog till och följde på den en gång existerande staten (federationen) Jugoslaviens sönderfall, måste ha etiketten ”Balkankrig”? Det är som om ”Balkan” bara skulle bestå av det geografiska område som en gång utgjorde Jugoslaviens territorium. Att denna bild eller föreställning – sannolikt främst skapad av media – äger en dominans har jag fått uppleva ett otal gånger alltsedan mitten av 90-talet. ”Roade” mig själv för några år sedan med att fråga vänner och bekanta, som inte hade några som helst kopplingar till regionen, vad dessa fick för associationer då jag nämnde ordet ”Balkan”. Svaret blev i ungefär sju fall av tio: Jugoslavien. Resterande svarade: krig – följt av Jugoslavien. En grekisk och några bulgariska bekanta till mig har skrattat ömsom hånfullt ömsom uppgivet åt fenomenet, vilket knappast är så konstigt eftersom även Albanien, Bulgarien, Grekland, Rumänien och det europeiska Turkiet faktiskt utgör halvön.

Här är värt att presentera ett par jämförande och talande exempel: det Spanska inbördeskriget, det Grekiska inbördeskriget och konflikten på Nordirland. Det första (utspelade sig 1936-39) har aldrig fått det diffusa epitetet ”Iberiska” eller ”Sydvästeuropeiska” kriget/inbördeskriget. Det andra (utspelade sig i olika faser under större delen av 1940-talet) har aldrig burit etiketten ”Balkan”, och det tredje exemplet (pågick i varierande grad 1969-2007) kallas just ”Nordirländskt” och inte ”Irländskt” – eller till och med ”Brittiskt”. Samtliga dessa innefattas av de avgränsningar som kännetecknar en bredare och djupare kunskap (och intresse) hos omvärlden.

Jupp, har inte riktigt tömt besserwissrandet ännu – för denna gång…

De senaste åren har en viss avgränsning dock skett även inom ramen för det aktuella temat. I media kan man numera ofta stöta på begreppet ”Västra Balkan” då det är tal om ”Jugoslavien”. Tja, okej… men, Albanien ligger också på västra delen av den här mytomspunna halvön.

”Mytomspunna” förresten… det är så man kan tro att omvärlden mentalt och tidsmässigt befinner sig i det tidiga 1800-talet – då västeuropéerna hade kvar större delen av Afrika att upptäcka och undersöka…

De få jag känner som på något vis arbetar inom media erbjuder vanligtvis två förklaringar och/eller argument för den rådande situationen: begreppet ”Balkan” används ofta för att det ”säljer” (nyheter) och för att variera språket i texten – det blir lätt tjatigt om ordet ”Jugoslavien” skulle nämnas i parti och minut. På detta svarar jag gärna med att:

A) Ger väldigt mycket ett intryck av att det snarare är så att ”förutfattade föreställningar” säljer i just det här fallet.

B) Kalla då ett specifikt område i regionen för vad namn det specifikt har och inte ”Balkan”, eller det lika luddiga ”Jugoslavien” (oavsett om det har tillägget ”ex-”, ”forna” eller ”före detta”).

Just ordet ”Jugoslavien” fortsatte att bidra till förvirringen om det ”där nere”. I synnerhet som det så kallade rest-Jugoslavien eller ”federationen” Jugoslavien parallellt existerade från april 1992 till februari 2003, då namnet officiellt avskaffades av parlamentet i Belgrad och staten istället antog namnet Serbien-Montenegro. De väpnade konflikter som hade med själva sönderfallet av den egentliga federationen att göra utspelades under 1991 och var följande:

1. Kriget i Slovenien (var en följd av (del)republikens beslut att försvara sin självständighetsförklaring mot den federala jugoslaviska ”folkarméns” försök att verkställa centralregeringens (Belgrads) order om att hindra utträdet).

2. Kriget i Kroatien (dels ett självständighetskrig, men också ett krig i syfte att försvara republikens territoriella integritet gentemot, bland annat, Krajinaregionens utträde och anslutning till Serbien/”rest-Jugoslavien”).

I januari 1992 erkände EU och större delen av omvärlden dessa två republiker som självständiga stater. I april skedde detsamma beträffande Bosnien-Hercegovina och följande år Makedonien (trots att landet formellt inte varit en del av ”rest-Jugoslavien” efter april 1992). Redan då borde media konsekvent ha nämnt respektive republik vid dess namn och inte envisats med bruket av ”Balkan” eller ”Jugoslavien” med något av diverse tillnamn.

Mest absurda exemplet på användningen av prefixet ”Balkan” är då det sker i samband med framställningar av kriget mellan NATO och ”rest-Jugoslavien” (Serbien och Montenegro) 1999, som var en direkt följd av konflikten i Kosovo. Detta skulle ju innebära att västalliansen helt eller delvis består av länder från Balkanhalvön... Eller?

Hårklyverier? Tja, jag inledde detta inlägg med att skriva att jag redan ondgjort mig över förenklade och lättillgängliga vis omvärlden framställs. I det inlägget skrev jag att:

…min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Det råder något av ett moment 22 kopplat till den så kallade östra delen av Europa i allmänhet och den sydöstra i synnerhet: för att intresse ska väckas (och kunskap ska växa) måste man synas, men för att man ska synas måste någons intresse väckas…

En vår i turbulensens tecken…


Skrev för en tid sedan om att jag är starkt engagerad i annat skrivande. Men, det är vare sig detta eller en (ny) bloggtrötthet som sugit både energi och must ur kropp och själ de senaste dagarna. Jag har förhoppningsvis upplevt kulmen på en osedvanligt innehållsrik (dock ej i det positivas tecken) och rörig vår – och allt detta kopplat till, samt inom ramen för, min nuvarande inkomstbringande sysselsättning. Jag verkligen hoppas och tror att turbulensen ska ha lagt sig, eftersom jag inte önskar någonting annat än att i hyfsad lugn och ro få kunna ägna mig åt skrivandet och berättandet.

Kommer snart att delge info om mitt andra, textmässiga, engagemang - det är ett löfte!

Fortsatt trevlig söndag önskas!!

måndag 16 maj 2011

Bilden av "Varandra"…


Om man i ”vår del av världen” ställde arbeten om De andra gjorda av ”de andra” mot sådana som är gjorda av ”oss” torde sannolikheten vara mycket stor att de senare dominerar – eller har totalt monopol på – den bild vi har av ”dem”. Samtidigt skulle ”Vi” förmodligen själva protestera ganska vilt om vi inte fick kontrollera och analysera ett arbete om Oss innan detta publicerades, alternativt diskvalificera detsamma i efterskott. Det finns ju faktiskt bara stora risker att de andra kan missa väsentliga detaljer, eller göra en alldeles på tok för förenklad – för att inte säga felaktig – bild av oss…

…inte sant?

Framställningar eller beskrivningar vi människor gör av varandra tycks sällan (eller till och med aldrig) göras ur den andres perspektiv. Inte heller frågar vi varandra om saken. Tvärtom tycks tolkningsföreträdet förbehållas ”Oss” – med resultatet av att det knappast blir en bild som är så enhetlig som vi vill eller tror oss veta den ska vara. Hur goda intentionerna än är kan bilden av den andre aldrig (eller mycket sällan) bli så objektiv som vi själva menar att den är. För detta skulle sannolikt krävas att vi kan leva oss in i och förstå den andres situation till den milda grad att vi faktiskt, mer eller mindre, blir den andre. Och det vore väl hemskt, för ”Vi” bör och får ju absolut inte riskera att förlora det minsta av vad vi är…

…eller hur?

 

tisdag 10 maj 2011

Kort om en auktoritär samhällsinstitution...


Kaserner är ett slags torkrum för hjärntvätt.

(Stig Johansson 1936-)

måndag 9 maj 2011

Subjektivitetens logik – Akt 20



Prolog:


När vi människor genomfört någonting, uppnått ett mål, fullbordat ett uppdrag, då önskar vi i regel att omvärlden på ett eller annat vis ska få nys om det också. Genom att för en stund stå i strålkastarskenet får vi så möjlighet till uppmärksamhet och – kanske det främsta målet – bekräftelse.

Kruxet är att det i det närmaste alltid finns två sidor av ett fenomen. Den negativa i detta sammanhang inbegriper exempelvis frustrationer, som kan ta sig följande uttryck – beroende på om vi är…



Scen I:

…de iakttagande:

– Men, alltså… skulle det där vara märkvärdigt?
– Måste de alltid sticka upp?
– Hur kan man bara vara så dryg?
– Varför inbillar de sig att de är något?
– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!



Scen II:

…eller, de iakttagna:

– Tänk att vissa bara tvunget måste spela likgiltiga!
– Bara för att vissa inte klarar av någonting själv…
– Stackare! Såå lättstötta!
– Typiskt att det alltid ska finnas sådana som enbart kan stava till missunnsamhet och avundsjuka!
– Vissa tycks helt enkelt inte ha fått synas som barn!

lördag 7 maj 2011

Ha ha ha!!!


Påminner om diverse drömmar jag kunde ha som barn - och fortfarande har alltemellanåt...

Trevlig helg!!!




fredag 6 maj 2011

Den nya tidens trosbekännelse


Vi tror på en GUD, allsmäktig Materialism,
marknadens och affärsvärldens skapare

Vi tror ock på Finansvärlden, dess enfödda barn, vår Herre
som blev till som fenomen genom Ägandebehovet,
född av Girigheten,
pinad under Kalla kriget,
ifrågasatt, klandrad, men inte begraven,
som undvikit dödsriket,
återkom med stärkt anseende efter Murens fall,
steg till himmelen,
sittandes på GUDs, den allsmäktiga Materialismens, högra sida
därifrån igenkommande att uppmana till
konsumtion och åter konsumtion

Vi tror ock på Ägandebehovet,
en Jords eviga resurser och möjligheter
att utstå miljömissbruk,
produkters allt kortare livslängd,
ansiktslyftningens frälsning,
ytlighetens salighet,
de egna rättigheterna,
andras skyldigheter
och syndernas förlåtelse

Amen…

torsdag 5 maj 2011

Repris: Giv oss idag... vår dagliga dos...


Efter en tur till city - där jag fick en impuls att göra en runda i ett köpcentrum - och en rad upplevelser med koppling till nutidens tänkande och agerande, fick jag en våldsam lust att slänga ihop en lätt frustrerad radda ord och fraser. Lättjan får mig dock att stanna vid återanvändningen av ett av bloggens tidigaste inlägg...


Sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsumtion, sensation, underhållning, ytlighet, konsum...

...jamenvaf... hallå där - tröttnar vi aldrig?

Hallå?

HALLÅ?

Bara en trend av självplågeri?


Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

tisdag 3 maj 2011

Hallå Wall Street? Lyssnar ni???


Jag gissar att sannolikheten för att dessa visdomsord någonsin kommer att finnas på någon av klotets Börser - inramade på en vägg - är obefintlig...

Jorden tillhandahåller tillräckligt för var mans behov,
men inte för varje mans girighet.

(Mahatma Gandhi 1869-1948)


måndag 2 maj 2011

Han simmar för fred, vänskap och rent vatten...


Önskar framföra ett litet tips...

På tisdag kväll visar SVT:s Dox en av mig emotsedd dokumentär. Den handlar om en ganska speciell man - tokig enlig somliga. En man som innehar ett antal rekord, vilka har uppnåtts genom att han simmat utmed hela längden av några av världens längsta floder. Bara det kunde räcka. Men jag blev ännu mer nyfiken - och självfallet rejält upplyft - av denne mans motto: Jag simmar för fred, vänskap och rent vatten. Om det mottot nu skulle härröra från en som är tokig... då vill jag bli kallad helnipprig!

Avslutar det hela med en trailer för dokumentären...

Ha det gött!!




söndag 1 maj 2011

Det bara måste vara så... eller hur?


Med tanke på hur vissa somliga tänker och resonerar i vårt land, måste den dömde serieförövaren i Örebro ha konverterat till islam innan han påbörjade sina vidrigheter... För inte kan det väl finnas några faktorer i vår högt utvecklade västerländska kultur som skulle kunna ge upphov till en individ som drivs av behovet av att utföra sexuella övegrepp??

Om två utomordentligt tröttande begrepp!


Då och då gör jag ett inlägg om någon händelse eller företeelse som har fått mig att tröttna på riktigt. Detta är ett sådant…

På senare tid är det särskilt två ord eller begrepp som har bidragit – och bidrar – till att jag aktivt måste lägga energi på att stävja min spyreflex: yttrandefrihet och rasism. Båda tenderar att brukas mer än väl lättvindigt i direkta ordväxlingar eller kommentarsutbyten, eller i indirekta replikskiften medelst inlägg i diverse media. Båda är vidare kännetecknande för affektladdade sammanhang, i vilka de utgör den skarpa ammunitionen i ytterlighetstänkandets vokabulär. Och dessa båda ytterlighetsbruk bidrar enbart till att devalvera den egentliga meningen med och det verkliga värdet i dessa begrepp. Skillnaden ligger i att det första många gånger tycks vara menat att både legitimera och försvara överlagda och osakliga påhopp, medan det andra lika överlagt tycks användas för att förhindra eller åtminstone försvåra verkligen berättigad och saklig belysning av diverse avarter.

Det vore dock fel att säga att det enbart är vissa somligas tröttande bruk av ”yttrandefriheten” som är ett uttryck för intolerans. Begreppet ”rasism” är ett lika tacksamt vapen för den andra sidan på vad som i realiteten är samma mynt. Det är därför jag emellanåt reagerar då vänner eller bekanta, med någon form av rötter utanför vårt land, reflexmässigt begagnar sig av detta ytterlighetsuttryck – i samband med berättigade ifrågasättande av diverse destruktiva aspekter av andra kulturer. Men det är också därför det finns en fara i att yttrandefrihetens egentliga mening vattnas ur via ett missbruk.

Måste dock erkänna att jag är något förvånad över att så många, som uttalar något fördomsfullt, nedsättande, eller på annat vis kränkande, så ofta tycks bli så överrumplade över att de stöter på patrull: blir ifrågasatta, kritiserade eller direkt utskällda. Jamenvadihelv… det verkar emellanåt faktiskt som om vissa somliga inbillar sig att adressaten för deras yttranden bara stillasittande ska ”svälja och ta emot”? Det är som om dessa vissa faktiskt betraktar ”fri- och rättigheter” som reserverade för sig själva, medan det i motsvarande fallet endast handlar om skyldigheter. I ljuset av denna företeelse är mitt intryck starkt av att ett intolerant intellekt i själva verket utgör fasaden på en femårings egoism och envåldshärskarförsök.

Jag frågar mig således allt oftare om inte ”yttrandefrihet” i vissa somligas tankevärld enbart är en omskrivning för ”krav på att få säga något oemotsagd”? Det vore inte särskilt förvånande eftersom tolkningsföreträden och självrättfärdighet är några av de ”privilegier” som den maktinnehavande parten i varje socialt sammanhang generellt sett har – oavsett om detta gäller sammanhanget vuxna – barn, arbetsgivare – arbetstagare, män – kvinnor eller inhemsk/etablerad – invandrare/nykomling. En maktposition ger mer ”frihet”, men det följer också med ett ansvar som man antingen inte är medveten om eller som man direkt ignorerar.

Att den som befunnit eller befinner sig i en underordnad situation har rätt till exakt samma fri- och rättigheter torde vara en självklarhet. Att den vidare söker få ”kompensation” för någon orättvisa är inte bara rimligt utan också en definitiv självklarhet. De flesta av oss har säkert upplevt en tillfredsställelse då någon mobbad lyckats ge igen. Men hur mycket jag än sällar mig till denna rätt till kompensation, så är detta inte förbehållslöst. Att ”ge igen” kan betyda en rad olika ting – som att få upprättelse. Jag anser det emellertid vara direkt kontraproduktivt om detta skulle betyda att den ”svage”, som i något läge får en chans att komma på minst jämställd fot, istället väljer att slå tillbaka (vilket jag misstänker vara en dominerande syn på denna planet). Denna öga-för-öga-inställning är knappast konstruktivt eller fruktbart, utan bara medför till att ytterlighetsperspektivens hjul kan fortsätta snurra. Och just ett godtyckligt bruk av begreppet ”rasism” är i mina ögon ingenting annat än en aspekt av denna företeelse – liksom det enbart utgör den ena sidan av det mynt som inbegriper bruket ”yttrandefrihet”.

Yttrandefrihet – så är det bara” eller ”Allt det där är ju egentligen bara rasism”… Dessa och besläktade utsagor speglar bara egoistiska och enögda åsiktsperspektiv utan egentliga intressen till verklig dialog. De lyckas enkom bidra till att starkt begränsa manöverutrymmet och låsa positionerna i de verkligen ärliga ansatserna till att nå konstruktiva och fruktbara lösningar i diverse frågor kopplade till det idag så påtagliga ”vi-och-dommandet” inte bara i vårt land, utan även i omvärlden.

Det är omöjligt att alltför ofta göra en upprepning av floskeln: subjektivitetens logik är lika enögd som en cyklop.