Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).
Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?
Folket:
– Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?
Politikern/ämbetsmannen:
– Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…
Företagaren:
– Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…
Den religiösa företrädaren:
– Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…
Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?