torsdag 27 oktober 2011

En komponent i vår nutida zeitgeist…


Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

tisdag 25 oktober 2011

Något sarkastiskt apropå krig...


Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?


Folket:

Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?


Politikern/ämbetsmannen:

Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…


Företagaren:

Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…


Den religiösa företrädaren:

Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…


Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

onsdag 19 oktober 2011

En ytspännings vara eller icke…


Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

lördag 15 oktober 2011

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...


Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...


fredag 14 oktober 2011

Det är de små hundarna som skäller högst...


En ideolog kan försvara en sak så starkt 
att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Överskottsgrubbel...


Sorterar alltemellanåt i kaoset av papperslappar, kvittobaksidor eller liknade, där jag klottrat ner diverse infall, iakttagelser eller mer eller mindre seriösa reflektioner. Hittar alltsomoftast några stycken som bara består av ett ord eller en fras och lyckas då många gånger inte minnas vad som vid det givna tillfället hade skuttat runt under hjässan. Sparar dock dessa "överskott" eftersom erfarenheten visat att de trots allt kommer till nytta av och till under det att framtiden rinner in under fotsulorna...

Följande fras satt jag och begrundade medan jag under morgonen smaskade i mig ett päron:

Äpplet - kunskapens frukt...

Följande knas ploppade plötsligt upp (Sorry - i förskott!!):

- Varför det? Det är ju citrusfrukterna som är de klyftiga...

torsdag 13 oktober 2011

Om nationalism…


…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.



fredag 7 oktober 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 6!


Fredax igen...

Dax för en aning avslappning (nåja) medelst lite mer av den hårrda råkkens historia... Jojomensan... ett litet bidrag från mina absoluta favoriter bland "råkktrubadurerna"!

Således: ha en angenäm helg, ge någon ni känner en kram och ta hand om er!



Om livet...


En finurlig och tilltalande utsaga om något vi alla har upplevt och kommer att uppleva...


Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet
är hundra procent.

(R. D. Laing 1927-1989)

onsdag 5 oktober 2011

Bara en tanke...


Inspiration är alltid välkommen...

Bloggkollegan Conny har gjort ett tankeväckande inlägg om fenomenet egoism och följaktligen började det snurra en aning under håret. Fann en gammal anteckning av ett infall jag fått efter att ha haft ett samtal med en bekant angående vissa begrepps låsning... "Låsning" i bemärkelsen att begreppet ifråga sannolikt hade "mått bra" av att tillfogas nyanser eller spaltas upp i två eller flera aspekter. 

Vad egoism beträffar instämmer jag med bloggkollegan att begreppet enbart har en negativ aura kring sig. Således kanske det kunde tänkas vara fruktbart om det utvecklades resonemang kring en destruktiv kontra produktiv/konstruktiv sådan. 

Här och nu kommer jag dock inte att utveckla ämnet något mer, utan nöja mig med att pränta ned innehållet i den "nyupptäckta" anteckningen (med koppling till en "destruktiv" egoism):

Egoister kan knappast ha en särskilt god verklighetsförankring... (de tror att) de vet att alla är som de själva...

måndag 3 oktober 2011

Bara en definition...


Egoism...

...självtillräckliga tankegångar och självklara uppföranden enligt filosofin: jag har ensamrätt på rättigheter, samt full och obegränsad ansvarsfrihet...

söndag 2 oktober 2011

Bara glädje!


Ja, ja, ja, ja, ja... jag vet att jag lagt upp denna snutt en två, tre gånger redan... Menvadsjuttsingen... kan nada hjälpa att den smittar - och dessutom har den ett budskap som i dessa dagar av allt starkare nationalism inte kan underskattas...


lördag 1 oktober 2011

Definitivt en kollektiv chimär…


Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…