fredag 27 januari 2012

Livets goda...


...finns det troligen lika många av som det finns folk som har fäbless för diverse saker, ting och fenomen.

Ett av mina egna "glädjeämnen" är rätt och slätt ett glas öl. Huruvida smaklökarna vill bada i ljust, halvmörkt eller mörkt beror dock på dagsformen. Mörkt föredrar jag främst under vinterhalvåret, men det sker att suget efter ett mustigt och smakrikt märke även infaller under den ljusa tiden av solcykeln. 

Och så var det det där med glädjen. Den ökar ju som bekant om man delar den. Nu ska jag ut och dela glädje i goda vänners sällskap!

Önskar kort & gott en angenäm helg!!





Krympande värld... växande självrättfärdighet?



Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)


"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...


torsdag 26 januari 2012

”Vardagliga” misslyckanden eller missöden…


Vår vardag är närmast utan undantag proppad med situationer, händelser och företeelser vi oftast inte ägnar särskilt mycket tid och energi att analysera och reflektera kring – det är ju inte för inte som dessa bär epitetet ”vardagliga”. Och förmodligen får vi likväl genomleva mer ”dramatik” än vad vi – och vår omgivning – sannolikt är medvetna om. En av de ”vardagligheter” jag har i tankarna faller inom ramen för konceptet ”försöka göra rätt – men ändå blir resultatet knas”.

Styrda som vi är av oskrivna och outtalade men ändå så närvarande koder och normer agerar vi i regel instinktivt för att inte sticka ut för mycket i just vardagliga åtaganden och göromål. Ett exempel i sammanhanget är det emellanåt uppkomna behovet att spotta. Liksom många andra beteenden har synen på och bruket av detta "göromål" varierat rejält under historiens gång – som exempelvis under delar av 1800-talet då spottkoppar var ett ganska allmänt förekommande föremål i det offentliga. Idag anses det generellt som ett klandervärt beteende att öppet skicka iväg en salivkladd. I vissa kulturer och/eller länder är förfarandet till och med straffbart. Singapore och andra länder i Sydostasien torde i detta fall vara ett av de mest kända exemplen för en västerlänning.

Hursomhelst. För drygt ett och ett halvt år sedan hade jag huvudrollen i ett litet vardagsdrama som involverade ovan nämnda företeelse. Jag var på väg in till matsalen på arbetet och hade i vanlig ordning förpassat prillan – insvept i papper – till närmaste papperskorg. Men på vägen hade salivavsöndringen varit något envetnare än vanligt och jag styrde därför kvickt stegen mot en andra och lockförsedd papperskorg. Samtidigt hade en arbetskollega – en av de mest sympatiska – stövlat ut och kom mig till mötes med ett leende och ett:

– Tjänna! Allt bra med dig?

Med munnen full kunde jag inte svara. Och att svälja fanns definitivt inte med på kartan. Men samtidigt hade jag kollegan mellan mig och den behövliga papperskorgen. Och jag ville verkligen inte skicka iväg innehållet ”bara så där” – hade just varit en snygg gest, som i värsta fall även kan uppfattas som förolämpande. I ansatsen att därför ”göra rätt” gjorde jag instinktivt helt om och tog alltför demonstrativt några kliv bort mot buskaget som kantade gången. Men då jag vände mig om igen efter uträttat ärende såg jag att kollegan i sin tur hade vänt på klacken, med ett kroppsspråk som uttryckligen visade på just förnärmelse…





Vad..? Hur det gick sedan?

Tja, min förklaring till det ”avvisande beteendet” – kollegan hade inte sett att jag spottade – godtogs strax därefter! Och dessutom kom vi att ha en kul och självfallet något analytisk diskussion kring vissa normers och andra självklarheters hämmande, eller till och med destruktiva, följdverkningar då de konfronteras med vissa vardagliga realiteter.

fredag 20 januari 2012

Lycka är…


…en mängd olika ting – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

Som en morgon med uppsprucken eller klar himmel, efter att flera dagar i följd har varit draperade i den tunga och dunkla molnighetens svepning…





(Jupp, bilden är min!)


torsdag 19 januari 2012

onsdag 18 januari 2012

Apropå intoleransens strävan efter acceptans (och in i finrummet)...


När hänsynslösheten vill vara fin kallar den sig uppriktig

(Stig Johansson 1936-)


Lustigt, citatet får mig att tänka på Jimmy & Co:s ältande om ”sanning” och ”vi säger bara vad ni tänker”…

måndag 16 januari 2012

Ingenting är heligt – allt går att driva med?


Det finns de som menar att man kan (och ska) driva med, göra narr av, samt skoja och skämta om allt. Jag kan bara delvis instämma. Jag är visserligen själv svag för satir (i synnerhet politisk) samt ironisk och sarkastisk humor – i synnerhet då det är riktat mot företeelser (som girighet och orättvisor), enskilda individer eller grupper som på något vis är till skada eller obehag för sin omgivning. Men jag blir allt från betänksam till upprörd då svaga eller på något sätt drabbade – exempelvis barn eller sjuka – är föremål för ”skämtet”, eller om det rör sig om miljökatastrofer eller liknande tragedier. Direkt förbannad blir jag om någon allt-går-att-skoja-om-förespråkare ihärdig hävdar att ”ingenting är heligt” i situationer då ”humorn” bara är en dålig ursäkt för trakasserier, eller ännu sämre kamouflerad hets.

Tyvärr upplever jag att detta inte är ett alltför sällsynt fenomen. Och givet ovan nämnda sammanhang vill jag därför yttra följande till den här företeelsens profeter, försvarsadvokater och (miss)brukare:

– Så man kan skoja och skämta om allt? Utmärkt! Börja då med er själva!

fredag 13 januari 2012

De rullande textremsornas värld…


Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

onsdag 11 januari 2012

En gång till om egoism!


Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Det där om att vara vuxen...


Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

söndag 8 januari 2012

En kul en...


Givet senaste inläggens något svårmodiga eller bitska innehåll känns det som hög tid att balansera upp det hela med något mera lättsinnigt. Ett citat som exempelvis ger en kul bild i skallen kanske? Jupp, så får det bli...


Den värdinna som bjuder på för starka cocktails 
får vara beredd på att hennes krukväxter dör.

(Jacob Paludan 1896-1975)



(Illustrationen ursprungligen från följande länk: http://blog.redfin.com/losangeles/2008/04/many_buyers_playing_the_waiting_game.html )



lördag 7 januari 2012

Passande synonymer!


Med tanke på vad och hur vissa somliga (i synnerhet de som ihärdigt hävdar att de enbart är "kritiska") vräker ur sig i allehanda mediers kommentarsfält (och hur många dessa vissa tycks vara), känns det som om ordet "kommentarsfält" borde bytas ut i just dessa sammanhang.

Exempelvis tycks mig "spottkopp" eller "latrinkärl" - eller bådadera - vara betydligt mer adekvata begrepp...

fredag 6 januari 2012

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"


Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"


torsdag 5 januari 2012

I begynnelsen...


Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?