lördag 31 december 2011

Löftet på tröskeln...


Så var denna årstidscykel inne på sista versraden... och den kommande väntar med oskrivna blad...

Således dags för en upprepning - avgivande av mitt nyårslöfte. Och, ja: det blir ännu en återanvändning. Är nöjd med löftet. Dessutom tycker jag mig kunna säga det vara ett av mina främsta signum...

...alltså: 

Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

GOTT NYTT 2012 TILL ER ALLA!!!



fredag 30 december 2011

Överlägsen logik?


Något makaber tankegång… erkänns! Men jag kan för höge bövelen inte låta bli. Hursomhelst triggades tanken då jag i höstas såg ännu en dokumentär om andra världskrigets mest fasansfulla komponenter…

Till saken:

Så kallade övermänniskor och likasinnade framhäver gärna sin överlägsenhet (och vissa andras underlägsenhet). Vidare framhåller de att de av naturen och efter behag har rätt att styra och ställa med dem de betraktar som underlägsna. Dessutom är en av deras främsta plikter att bibehålla den egna gruppens och/eller kulturens ”renhet”. För att korta ner detta svammel: de har enbart rättigheter och kronisk ansvarsfrihet, medan motsatsen gäller för alla som inte är – eller tänker – som de.

För mer än ett halvt århundrade sedan kom de obehagligaste aspekterna av dessa tankegångar tyvärr dessutom att uttryckas praktiskt – i synnerhet i vår egen världsdel. Lagstadgad diskriminering, dito förföljelser, utrensning av icke önskvärda, koncentrations- och dödsläger, för att bara nämna några av dessa ruttenhetens företeelser.

Ännu en – och bland de vidrigaste – är biologiska och/eller medicinska experiment i syfte att främja ”de överlägsnas” fortbestånd. Och – inte bara, men i synnerhet – i det här sammanhanget undrar jag hur det egentligen stod till med logiken hos dessa ”de överlägsna”. Borde de egentligen inte hej vilt ha sökt efter frivilliga – och dessutom funnit dem – bland just ”de överlägsna”? Jag menar: var inte denna typ av forskning när allt kommer omkring fullkomligt värdelös och totalt meningslös om källmaterialet – försökspersonerna –  utgjordes av dem som "övermänniskorna" ansåg vara ”underlägsna” eller till och med ”värdelösa”..?

torsdag 29 december 2011

Det distraherande skrivandet...


Har i ganska stor mån varit hipp som happ med bloggandet detta år. Ska försöka gå bättringens stig, men sannolikheten är relativt stor att det kommer att fortsätta att hacka en aning i maskineriet eftersom jag försöker göra något av mitt skrivande. 

Därför har jag också kommit att engagera mig på följande sida. Här kommer det snart att börja dyka upp texter av diverse slag - främst sådana jag inte anser passa innehållsmässigt på bloggen. Om nyfikenheten skulle locka er dit, är feedback i form av både pisk och smör välkomna. Feedback är i sammanhanget rent bränsle... 

Önskar fortsatt trevlig julhelg!!

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?


Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

onsdag 28 december 2011

Om ”kritiker” av (det) främmande… och en liten väckarklocka!


En cyniker är en människa som anser alla andra 
lika lite värda som honom själv.

(Frank Sinatra 1915-1998)


Kan i sammanhanget inte låta bli att skänka både en och två tankar till nazister, fascister, nationalister, religiösa eller ideologiska fanatiker av alla de slag, samt alla de som i nutiden ihärdigt hävdar sig inte vara intoleranta utan enbart ”kritiker” (av främmande kulturer och dess representanter).

Samtidigt går det inte att komma ifrån att sådana tankegångar sannolikt många gånger gärna kläcks med just en cynisk fnysning. Det är då man själv ofrivilligt halkar in bland de empatilösa…

måndag 14 november 2011

Ett steg fram och två bakåt…


Vår utveckling som släkte och kultur betraktas sannolikt av en övervägande majoritet bland oss (i Västvärlden, delar av Asien och Sydamerika) i det stora hela som en framgångssaga. Ju bättre fler får det; ju lättare, bekvämare och bekymmersfriare vardagen blir (i synnerhet materiellt), desto längre anser vi oss ha kommit.

Kan inte låta bli att då och då få en irriterande klåda under skalpen när dessa tankegångar idisslas av de grå. I synnerhet det senaste decenniet tycker jag mig ha upplevt att det har blivit allt tätare mellan dessa kliande tillfällen. Tycker mig nämligen märka att det på ett växande antal håll snarare tycks bli allt vanligare att allt mindre bry sig om sin omgivning (oavsett om detta gäller medmänniskor eller klotet vi delar) i takt med att exempelvis rummen blivit fler och livslängden på kapitalvarorna kortare. Det är som om vissa somliga är rädda att de inte ska få tid nog att konsumera och förbruka snabbt nog om de skulle råka engagera sig för andras skull – oavsett om det gäller frågor om miljö, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Civilisationsförbättring? Tja, möjligen om man räknar det växande antal som har nått – eller inom en inte så avlägsen framtid kommer att ha uppnått – det stadiet då de inte längre behöver bekymra sig; åtminstone inte för annat än för hur snabbt de ska kunna få en möjlighet att ge köket, eller badrummet, eller bådadera en trendriktig eller statushöjande ansiktslyftning.

Civilisationsförbättring? På ett antal områden torde man snarare kunna tala om civilisationsförsämring…

fredag 4 november 2011

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…


Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.


Till alla och allt som alltemellanåt drabbas av hybris!!!


Kroknar då och då på alla dessa undersökningar (statliga och mellanstatliga) som resulterat i någon form av topplista, och som är så frekvent förekommande i media (särskilt pressen). Ett visst uns av självdistans vore sannolikt av den konstruktiva och fruktbara arten - inte minst på den här planeten av idag...

Att vara bäst i världen säger egentligen inte så mycket 
med tanke på hur den ser ut.

(Stig Johansson 1936-)

torsdag 27 oktober 2011

En komponent i vår nutida zeitgeist…


Alltmer av jakt och allt mindre av tacksamhet…

Det är som om tillvaron för vissa somliga kommit att bli ett stafettlopp utan ände (nåja, målsnöret sprängs då den permanenta visiten hos förfäderna inleds), där dessa utgör pinnen och diverse ”måsten” och drivkrafter är löparen…

Hepp! Nu har jag fixat den nya platt-tv:n... och så var det dags att stajla om köket… Tjo, så var det klart! Paus? Är du galen? Då kan ju någon annan hinna före…

tisdag 25 oktober 2011

Något sarkastiskt apropå krig...


Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?


Folket:

Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?


Politikern/ämbetsmannen:

Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…


Företagaren:

Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…


Den religiösa företrädaren:

Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…


Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

onsdag 19 oktober 2011

En ytspännings vara eller icke…


Vissa somliga bland oss människor vill uppenbart och tydligt till varje pris undvika att släppa någon eller någonting annorlunda och främmande inpå sig. De vill inte riskera att bli påverkade, ja färgade, av detta annorlunda och främmande… Som om minsta lilla utifrån kommande företeelse eller ting skulle medföra att de förlorade sitt ”jag”… som om minsta absorbering av något ”utifrån” innebar en förorening…

Vi människor tycks i denna bemärkelse vara som vätskor. Vissa har betydligt högre ytspänning och densitet – eller oemottaglighet och tjockskallighet, om man så vill (och är något mer än lovligt elak)…

Kanske också därför som dessa vissa ofta framstår som så spända och ansträngda..?

lördag 15 oktober 2011

En av historiens allra löjligaste och mest destruktiva tävlingar...


Herregu.... hoppsan... ähm...

Okej, omstart: ofta intressant, bitvis roande, men främst oroande att betrakta alla dessa "sanningarnas" förespråkare och tillbedjare och deras "min pappa är större än din och kommer att slå din pappa, för min är på riktigt och din bara på låtsas"...


fredag 14 oktober 2011

Det är de små hundarna som skäller högst...


En ideolog kan försvara en sak så starkt 
att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Överskottsgrubbel...


Sorterar alltemellanåt i kaoset av papperslappar, kvittobaksidor eller liknade, där jag klottrat ner diverse infall, iakttagelser eller mer eller mindre seriösa reflektioner. Hittar alltsomoftast några stycken som bara består av ett ord eller en fras och lyckas då många gånger inte minnas vad som vid det givna tillfället hade skuttat runt under hjässan. Sparar dock dessa "överskott" eftersom erfarenheten visat att de trots allt kommer till nytta av och till under det att framtiden rinner in under fotsulorna...

Följande fras satt jag och begrundade medan jag under morgonen smaskade i mig ett päron:

Äpplet - kunskapens frukt...

Följande knas ploppade plötsligt upp (Sorry - i förskott!!):

- Varför det? Det är ju citrusfrukterna som är de klyftiga...

torsdag 13 oktober 2011

Om nationalism…


…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.



fredag 7 oktober 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 6!


Fredax igen...

Dax för en aning avslappning (nåja) medelst lite mer av den hårrda råkkens historia... Jojomensan... ett litet bidrag från mina absoluta favoriter bland "råkktrubadurerna"!

Således: ha en angenäm helg, ge någon ni känner en kram och ta hand om er!



Om livet...


En finurlig och tilltalande utsaga om något vi alla har upplevt och kommer att uppleva...


Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet
är hundra procent.

(R. D. Laing 1927-1989)

onsdag 5 oktober 2011

Bara en tanke...


Inspiration är alltid välkommen...

Bloggkollegan Conny har gjort ett tankeväckande inlägg om fenomenet egoism och följaktligen började det snurra en aning under håret. Fann en gammal anteckning av ett infall jag fått efter att ha haft ett samtal med en bekant angående vissa begrepps låsning... "Låsning" i bemärkelsen att begreppet ifråga sannolikt hade "mått bra" av att tillfogas nyanser eller spaltas upp i två eller flera aspekter. 

Vad egoism beträffar instämmer jag med bloggkollegan att begreppet enbart har en negativ aura kring sig. Således kanske det kunde tänkas vara fruktbart om det utvecklades resonemang kring en destruktiv kontra produktiv/konstruktiv sådan. 

Här och nu kommer jag dock inte att utveckla ämnet något mer, utan nöja mig med att pränta ned innehållet i den "nyupptäckta" anteckningen (med koppling till en "destruktiv" egoism):

Egoister kan knappast ha en särskilt god verklighetsförankring... (de tror att) de vet att alla är som de själva...

måndag 3 oktober 2011

Bara en definition...


Egoism...

...självtillräckliga tankegångar och självklara uppföranden enligt filosofin: jag har ensamrätt på rättigheter, samt full och obegränsad ansvarsfrihet...

söndag 2 oktober 2011

Bara glädje!


Ja, ja, ja, ja, ja... jag vet att jag lagt upp denna snutt en två, tre gånger redan... Menvadsjuttsingen... kan nada hjälpa att den smittar - och dessutom har den ett budskap som i dessa dagar av allt starkare nationalism inte kan underskattas...


lördag 1 oktober 2011

Definitivt en kollektiv chimär…


Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

fredag 30 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 5!


Mjahapps...

Helgen på intåg som ett yrväder. Brukar betyda fest eller andra former av "rekreation". Vad kan då passa bättre än att dunsa in ett bidrag med undertecknads egna husgudar? Jupp, så får det bli...

Angenäm och tillfredsställande helg tillönskas allesammans!



I högsta grad ett dagsaktuellt fenomen...


Människor som alltid jagar efter större rikedom, utan att någonsin ge sig tid att njuta av den, är som hungriga som alltid lagar mat, men aldrig sätter sig till bords.

(Marie von Ebner-Eschenbach 1830-1916)


Givet konsumtionshetsen av idag är det sista i citatet ovan mer likt ett: "vi lagar ständigt käk, men hinner inte sätta oss till bords - utan slänger käket för att få en ursäkt att handla nytt och dyrare"...

torsdag 29 september 2011

Värt att upprepa - igen...


Alltså... ehm... genomtänkt?

Man stöter ganska ofta på situationer vari man kan förundras över vårt sätt att, till synes reflexartat och utan reflektion, reagera på olika företeelser omkring oss. Således frågar jag mig om vissa somliga någonsin tänkt på:

att det föreligger en viss paradox och ironi i det att först otvetydigt svara "ja" på frågan om huruvida vi bejakar och omhuldar demokrati, samt individens åsiktsfrihet och -mångfald, för att något ögonblick senare kunna utbrista "att bara kunna tycka på det viset" eller "din ståndpunkt är ren idioti"...

att det kan vara lika enfaldigt och fånigt - som givande och hippt - att dyrka eller hylla en mansgestalt som påstås ha återuppstått några dagar efter att ha dött uppspikad på ett kors, som att dyrka och hylla en mansgestalt som påstås åka omkring i en vagn dragen av getabockar och slå jättar i skallen med en hammare...

att senaste trenden i själva verket ofta är en företeelse eller pryl som bara två år innan skulle ha betraktats som löjlig och två år senare som ännu löjligare...

onsdag 28 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 4!


Klånk!

Så tykkte man det var dax för... Hmm... är uret redan så mykke? Jamen då blir det ju en go´nattvisa!

Sov sött, allesammans!



Ett glansfullt förflutet? Sure..!


En företeelse som jag upplever gör mig en smula tröttare för varje gång jag stöter på den, är den som innefattar vissa somligas närmast ändlösa jämförande och skrävlande visavi den egna kulturens eller det egna landets och folkets storslagna eller unika förflutna.

Hmm… skrev jag verkligen bara ”trött”? Okej, rättelse… jag menar ju självfallet att jag ruttnar ytterligare en aning för varje tillfälle som omfattas av det ovan beskrivna!

Alltså, hallå… ”ärade och fornstora da´r”, ”en magnifik forntid”, ”särpräglad och exklusiv historia”? Det talas och tycks emellanåt om dessa fenomen som om man personligen hade varit med om det hela – eller till och med haft ett eget och avgörande finger med i spelet. Och i slutänden rör det sig i den stora majoriteten av fallen närmast enbart om personliga (alternativt den närmaste kretsens) föreställningar och uppfattningar, grundade på ett önsketänkande som sällan har någon faktisk förankring i reell historieskrivning.

Unik historia? Egentligen på vad sätt? Varje kultur uppvisar egentligen samma omvandlingar, utvecklingssteg och processer oavsett var de uppkommit på planeten. Bara det faktum att  samtida kulturer (som under tidighistorisk tid varit närmast geografiskt isolerade) uppvisar samma utvecklingsmönster då de övergått från jägar- och samlarstadiet till det bofasta jordbrukssamhället tyder klart på att vi som grupp inte är särskilt annorlunda eller unika – även om vi på individuell nivå är det. Vad jag här tänker på är det faktum att ett samhälle eller kultur, så fort den blivit stationär, genomgick en klar och tydlig stratifiering och skapade så kallade samhällsgrupper eller -klasser, där jordbrukaren/hantverkaren, teckentydaren och den slagsmålsbenägna (okej då – ”krigaren”) blev de grundläggande. Visst, redan i de nomadiserande jägarkulturerna fanns det en viss hierarki och rollfördelning, men det var under det följande utvecklingssteget som alla våra olika kulturer börja uppvisa de demografiska asymmetrier som kännetecknar dem än idag. De nämnda ”klasserna” hade nämligen proportionellt sett ungefär samma numerära fördelning i samhället oavsett var detta befann sig på klotet, där den stora majoriteten utgjordes av ”producenterna” som i sin tur behärskades och styrdes av en aristokratisk och/eller teologisk minoritet.

Så småningom letade sig givetvis en ny samhällsgrupp in i kontexten, men handels- och kapitalinnehavarmagnaterna är en något senare del av historieskrivningen. Jag tänker hålla mig till det ”glänsande förgångna”…

Okej… Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Jaha? Vems då? Givet det ovan nämnda frågar jag mig vad sannolikheten är att vissa somliga verkligen skulle ha något att göra med sitt lands, sitt folks eller sin kulturs ”lysande och ärofyllda, forna dagar”? För att vi/jag är en del av ”ett långt och obrutet led av vad det nu kan tänkas vara för gemensam etnisk eller nationell beteckning”? Snälla, få mig inte att fnissa…

Det är nu jag trampar en bit in i snorkighetens och snobberiets träsk…

Innan vår moderna tids stater bildades (från 1500-talet) och innan nationalismen hade institutionaliserats (1800-talet) hade ett samhälles eller en kulturs minoriteter – jupp, ovan nämnda aristokrater och teologer – betydligt mer gemensamt med likarna i andra samhällen och kulturer än vad de hade med ”sin egen” majoritetsbefolkning. Vad är således sannolikheten för att ”de där uppe” skulle ha brytt sig om vissa somligas anfäder om de i sina familjenamn saknade ”det” som associationer till exempelvis mellanled som von, de la och/eller af innebär? Vidare är sannolikheten betydligt större att vissa somligas förfäder mer betraktades som ägodelar av ”minoriteten” än som jämlika ”svenskar”, ”tyskar”, ”slovener” och så vidare…

Än en gång: Ett lysande förflutet? En ärorik historia? Menkomigen… vems då? Minoritetens? Jaha? Sorry, men jag är faktiskt på väg att bli direkt arrogant… hursomhelst är mitt flin på väg in i den riktningen…

Det är rätt lustigt att vissa somliga vurmar för den samhällsgrupp i respektive kultur vars ursprung och historia faktiskt innefattar godtyckliga, egoistiska och självtillräckliga förfaranden – vilka sannolikt inneburit negativa följder för vissa somligas anfäder – som oftast rättfärdigats och legitimerats i efterhand.

Vad jag dillar om? Tja… när vissa, beroende på omständigheterna, valde eller påbjöds att bli jordbrukare och/eller hantverkare under historieutvecklingens gång, valde andra (tvivlar på att dessa ”tvingades”) att endast förmå sig ha kunskap i vapenbruk respektive ”tolkning och tydning av gudarnas vilja och önskemål”. Vad detta därefter ledde till, kan mer eller mindre sammanfattas med följande raljerande:

…en rad obildade gorillor självutnämner sig till ”ädlingar”, samt begynner och genomdriver konsekvent en maffialiknande beskyddarverksamhet… …och lierar sig (och vice versa) med den hop som hävdar att gudarna talar till dem, och som ger sig ensamrätt på tolkandet av himmelska tecken samt monopol på en yttersta sanning – som i det mesta innebär just ett rättfärdigande och legitimerande av ”sakernas tillstånd i landet och livet”… …tills dess att historiska, kulturella och samhälleliga realiteter äntligen lyckas bryta den ”ärorika och enastående” tideräkningens gång…

Således: praktfull och särpräglad, lysande och unik historia? Vems? Människans? I vilken bemärkelse? Hade det inte varit för att vi trots allt – och främst vissa somliga – har lyckats utveckla humanism, viss ödmjukhet och respekt för varandras olikheter respektive likheter, skulle jag ha fniss... Nix pix! Jag skulle ha fnyst ett:

PYTTSAN!!!

tisdag 27 september 2011

Tänkvärt II!

Värt att upprepa...


Genomtänkt?

Ibland undrar jag om vissa somliga överhuvudtaget har begrundat följande faktum:

att den person de just slängt glåpordet "svennejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att den person de just slängt glåpordet "blattejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän...

att individen som irriterar oss så fruktansvärt - och som det anklagande och fientligt, föraktfullt, förbittrat, hånfullt, högdraget, ilsket, oförsonligt eller spefullt riktade fingret pekar på - vid en noggrannare granskning faktiskt är omgiven av en spegelram..?

måndag 26 september 2011

Fanatismens, fundamentalismens och extremismens grunddrag...


Folk som vill dela sina religiösa åsikter med dig vill nästan aldrig att du delar dina religiösa åsikter med dem.

(Dave Barry 1947-)

Varför får mig detta att tänka på försäljare, Jehovas vittnen eller liknande, samt Jimmy & Co eller liknande?

Det moderna samhällets paradox...


Är det inte ironiskt att vi betraktar en mer än godkänd ekonomi som synonymt med frihet? För i realiteten har vi ju förslavats av pengarna...

fredag 23 september 2011

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...


En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

torsdag 22 september 2011

...firande!!


Att man inte ramlat över denna snutt själv...

Jallafall... Min högst respekterade och omtyckta kollega kloktok kom med en "present" bloggens Årsdag till ära, vilken jag absolut menar måste "delas med av"... Att dela glädjen är ju att mångaldiga den!

Tack, kloktokskan - du är ett riktigt ljus!

TJOHO!!


Födelsedag...


Se där... har trots allt (det vill säga nästan, nästan, nästan enbart mig själv) lyckats släpa fram den här bloggen till den tredje solcykelns tröskel. Vad månde bliva..?

Fira? Hmmm... tja... hmmm... okej! Tar en slurk Laphroaig när jag kommit hem från eftermidagspasset och lyssnar samtidigt på Beethovens "Ode till glädjen"... alternativt Black Sabbaths "Heaven and hell" - det får duga helt enkelt...

Nu slänger jag bara in ett citat jag anser träffar pricken vad spännvidden i vårt släktes karaktärsdrag beträffar...

Ha en bra dag!!!


Människan frodas där änglar skulle dö i extas 
och grisar av avsmak.

(Kenneth Rexroth 1905-1982)

onsdag 21 september 2011

Tänkvärt!


Idag är man ju liksom, typ, på hugget...

...hursomhelst, följande snutt talar sannerligen för sig själv...


Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 3!


Duns! Nytt bidrag ur "arkivet"...

Råkk e gått!!




"Guilt by association"?


Alltså... emellanåt undrar jag hur det egentligen står till med vår - exakt, med mänsklig - logik (i aktuella fall främst den västerländska)...

Alltså... varför är det OK med badbyxa eller dito dräkt i det offentliga rummet, men inte kalsippisar och trosingar? Är det enbart associationen det rör sig om? Att man betraktas som "påklädd" i badkläder, medan man i underkläder är som Adam & Eva efter att de hade knaprat på kunskapsfrukten?

tisdag 20 september 2011

Nöjen i det hårda 70-talets tecken - 2!


Liksom av bara farten... ...för att det är kul...

Här är en till!

Angenäm dag önskas!





Nöjen i det hårda 70-talets tecken!


En bloggkollega efterlyste för en tid sedan mer av hårrd råkk på det här stället...

Givet senaste tidens allvarsdominans känns det vara hög dax för litta förkovring i de instrumentala och sångmässiga små nöjenas tillvaro. Låt se... varför inte grunda med nostalgi? Lite... hmm... nej, mycket av årgång 70-tal...

Jupp, den första i en kavalkad favoriter från nämnda årtionde...

Håll till godo!





måndag 19 september 2011

Vid vägskälet...


Gnrk kliade sig med bakbenet i örat alltmedan blickarna från de tre ögonen individuellt fokuserade på bildskärmens kontrollpanel – som utgjordes av en skiva med ett hundratal prickar i olika nyanser av färgerna rött, blått, grönt, gult, samt kontrasterna svart och vitt. En kombination av blickar på de olika prickarna innebar ett specifikt kommando för att styra alla nödvändiga funktioner i Färdmedlet. Gnrk ”kommenderade” sökare och sensorer att fokusera på en slumpvis utvald punkt på planetens yta, ”ställde” in zoomen på skarpaste läge, ”aktiverade” lyssnar- och kännarapparaturen och lutade sig tillbaka då det första scenariet plötsligt visades på bildskärmen.

Gnrk blev omedelbart fascinerad av det som utspelades. Tre tvåbeningar satt uppenbart och hade en viloperiod i vad som tydligen var en stor och ytterst rymlig sal i ett monteringstempel för fortskaffningsmedel. Det kom en fnysning från Gnrk då data från sensorer, sökare och kännare började löpa över bildskärmens övre halva. Ett kort ”kommando” och audiofunktionen aktiverades.

Detta släkte var tydligen fysiskt primitivt. De kommunicerade fortfarande via matintagen. Dock (ett visst erkännande kunde noteras hos Gnrk) brukade de sig även av ett rudimentärt kroppsspråk, vilket var en av grunderna till den tankebaserade kommunikationsformen – som var så karaktäristiskt för Gnrks släkte.

I bakgrunden på den stora salen syntes vad som sannolikt var namnet på antingen ägaren till industrin, eller det fortskaffningsmedel som monterades. Det var fem tecken: det första utgjordes av en skarp vinkel med öppningen uppåt. Det andra en cirkel och det tredje en rät vinkel vars spets pekade åt sydväst. Fjärde tecknet var detsamma som det första, medan det femte var en upprepning av det andra. ”Ljudvärdena” passerade förbi, men Gnrk närmast ignorerade dessa fakta.

Plötsligt kändes en ny närvaro bakom sittdynan. Det var assistenten Sprk som kommit in för att delta i analyserandet av iakttagelserna. En kort ”hälsningsfras” följde och så koncentrerade sig de båda långväga resenärerna på bildskärmens lilla drama. Det började gå aningen hetsigt till.

De tre tvåbeningarna (i tre färgnyanser) var enligt ”översättarfunktionen” inbegripna i ett småaktigt tjatter som klart var sprunget ur tävlingsinstinkten. Den ljusaste hade ställt sig upp och slog ut med de övre extremiteterna i en gest av tvärsäkerhet och självgodhet:

– Varför skulle vi i Väst inte leda och lära er andra? Vi har ju kommit med rymdfart, datateknologin och utvecklat det mest användbara färdmedlet i historien. Vår vetenskap och kultur är överlägsen allt annat.

Den med mörkast skal genmälde med ett hånfullt flin:

– Ha! Persien hade städer och använde metaller när ni fortfarande kastade sten och benbitar på varandra i primitiva hyddor av kvistar och grenar! Visst, ni har teknologin. Men knappast särskilt mycket hjärta och själ.

Den tredje – den i en ljust brungul nyans – skrattade överlägset:

– Ja, men kunskaperna om metallen fick ni från oss i Kina och vi hade papper medan ni fortfarande ristade tecken i lerbitar eller på sten. De där i ”Europa” är knappt värda att nämna i det här sammanhanget…

Gnrk och Sprk växlade vid ett av sällsynta tillfällen blickar med varandra. Dessa varelser var i sanning fortfarande långt ner på en tanke- och medvetandeskala. De båda forskarkollegerna fortsatte att iaktta planeten och dess invånare under en längre tidsperiod, för att slutligen börja diskutera de fakta de hade tagit del av.

– En teknologi på tröskeln till flera vitala och banbrytande upptäckter, summerade Sprk några ”dygn” senare. Detsamma gäller övrig vetenskap – med ett visst undantag för tanke- och medvetandekunskaperna.

Men, en mängd olika varianter på en grundläggande kultur som i mycket fortfarande är låst av ett egenkärt, självtillräckligt, samt tävlings- och konkurrensinriktat tänkande, med bara de mest basala insikterna om ett helhetsperspektiv, inflikade Gnrk.

Vad är er mening?

Gnrk tvekade en stund, men svarade slutligen lakoniskt:

Antingen fortsätter de som idag – tävla och konkurrera, och betrakta varandra med misstänksamhet – med följden av att endast en kommer att stå som ”vinnare”, bara för sedan börja ta kål på sig själv eftersom det inte längre finns en opponent och kontrahent att förpassa till historien. Eller så lyckas insikten om att de faktiskt delar en enda Sfär vinna, och de kommer att inse att ett tävlande och konkurrerande är gynnsammast och mest fruktbart om detta parallellt löper med viljan att uppnå ett ”gemensamt bästa”…

söndag 18 september 2011

Homo Sapiens - den tröglärda primaten...


Ingen människa är enfaldig nog att vilja ha krig hellre 
än fred. Ty i fredstid begraver sönerna sina fäder, 
men i krigstid begraver fäderna sina söner.

(Herodotos 484-425 f. kr.)


När man ser tidpunkten vid vilken dessa tankar kom till uttryck går det inte att fly från insikten om att vårt släkte måste vara det mest korkade däggdjur som stått på den här planetens yta...

fredag 16 september 2011

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?


Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

onsdag 14 september 2011

Hög tid vi skaffar egen lägenhet och körkort...


Var och en av oss stöter då och då på utsagor eller diskussioner om att vi alla är barn av Moder Natur eller Skaparen, eller någonting i den riktningen.

Okej... men när och hur ska vi egentligen förmås att växa upp???

tisdag 13 september 2011

Inte riktigt framme ännu...


Jag tror att jag har funnit den felande länken mellan djuret 
och den civiliserade människan. Det är vi.

(Konrad Lorenz 1903-1989)


Elakt? Visst, men lik förbaskat alldeles för sant alldeles för ofta...

söndag 11 september 2011

Världsklass(er) i förändrad värld...


Ett decennium har passerat. Tio år har gått under vilket det har blivit mindre kul att resa med flyg; delar av Orwells 1984-scenario blivit realitet; de negativa attityderna ökat i omfång gentemot människor från den muslimska världen i allmänhet och Mellanöstern och Nordafrika i synnerhet…

I praktiken alla jag känner vet – minns – var de befann sig eller gjorde då de fick nyheten den här dagen. Själv satt jag strax efter lunchtid och diskuterade C-uppsatsämne och val av handläggare på min dåvarande examinators arbetsrum, på historiska institutionen i Lund. Jag råkade kasta ett öga på den påslagna datorskärmen bakom hennes rygg; en smal textremsa gled fram över bildens övre del och förkunnade någonting i stil med: flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag minns att jag inte hade något som helst minne av att någon ny Hollywoodprodukt i katastrofgenren snart skulle ha premiär – och att jag tyckte det var underligt att min väldigt seriösa lärare alls kunde tänkas vilja ta del av reklamsnuttar om just sådant skräp. Det var först på tåget hem under eftermiddagen jag insåg att någonting verkligen allvarligt hade skett, eftersom samtalsbruset var högre och intensivare än vanligt och att jag hörde något om två plan i skyskraporna.

Resten av dagen försummades alla mina förberedelser för uppsatsarbetet. Jag var klistrad framför TV:n och datorn till långt in på småtimmarna. Och jag minns både sorgen, fasan och vreden jag själv upplevde. Sorg inför alla de som drabbades, fasan till följd av bilderna från fallande eller hoppande ur tvillingtornen och vreden gentemot de extremegoister som utförde dådet till följd av en perverterad övertygelse.

Det dröjde dock inte länge förrän jag tyckte mig uppleva samma känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad bland många nordamerikaner (och övriga ”västerlänningar”), som utgjorde den grundläggande myllan ur vilken dessa ”religiösa” egoister kunde spira. Extrema handlingar är ytterst sällan resultatet av en idé fullkomligt ut ur det blå. Och min övertygelse om att det ena ger det andra kunde bara bli starkare.

När jag under morgontimmarna idag kort tog en titt på etermediet och några tidningars hemsidor hos oss, i Slovenien, Storbritannien och Tyskland slog mig en tanke. Det var en ytterst delikat balansgång som pågick. De flesta kommentarer och diskussioner var sakliga, upplysande och på flera vis intressanta. Men i skuggorna kunde jag inte låta bli att skönja någonting störande, ja oroande.

Jag frågar mig hur stort allt detta hade slagits upp idag om det istället hade varit tvillingtornen i Kuala Lumpur som då hade varit målet? Eller Kreml och Vasilijkatedralen i Moskva? Eller Den förbjudna staden i Beijing? Eller Jesus-statyn i Rio De Janeiro? Eller stadskärnan i någon av Indiens eller Afrikas alla storstäder?

Ja, det rör sig i sammanhanget om en verklig ”världsstad”. Ja, det var (och är fortfarande på flera vis) planetens mäktigaste centrum för finans (politik behövs knappast nämnas, det är ju fortfarande synonymt med ekonomi) och kultur. Ja, vi (västerlänningar) har en väldigt speciell relation till staden – kanske i synnerhet vi i Skandinavien. Men, det rör sig för satiken om människor och jag kan inte annat än att få en skavande känsla av att den empati och sympati som förmedlas i media delvis speglar en syn på vem eller vilka som är värda en större tilldelning av dessa företeelser och vilka som inte är det…

lördag 10 september 2011

Hästar under huv och åsnor bakom styret...


Med koppling till de gånger jag stöter på uttryck som: 

- Hö hö, den har långt över femhundra hästar under huven!

Eller:

- Hajjar du? Maxar över trehundra!!

Alltså... Med full respekt för alla dem som är helt betuttade i motorsport oavsett kategori... eller ombyggnad och design av diverse fordonskategorier (är själv barnsligt förtjust i den estetiska förändring ett vardagligt åk kan genomgå). Men, vad är det för mening med ett helt sabla stuteri under motorlocket - som medger högre hastigheter än vad de flesta jetplan har vid start och landning - om lagstiftningarna på de flesta håll i världen endast medger att bara en viss del av havreknaprarna kan användas på allmänna vägar? För att i nuvarande tid inte tala om det absurda i den "törst" som allt detta gnäggande innebär...

Jäpp, jag är trög som sirap på antarktis, när det kommer till tolerans för utsagor som alltför ofta tycks vara förbundna med försök till kompensation för en svag personlighet. Och visst svär jag i ett heligt byggnadsverk av något slag eftersom jag själv bevistat ett "dragrace" och själv gärna trycker till extra på gaspedalen när jag befinner mig på någon av kontinentens fartdåreframkallande vägnät. Men jag har definitivt aldrig kunnat förstå tjusningen med de mekaniska vrål som - faktiskt först efter den egentliga "bilrevolutionen" efter andra världskriget (jupp, sant, H. Ford gjorde "revolutionen" redan under mellankrigstiden - men det var i USA) - gått och blivit någonting "naturligt" i vår tillvaro på det här gruskornet i kosmos. För mig kommer det alltid att förbli ett konstlat ljud vi faktiskt inte har någon praktisk nytta av...


fredag 9 september 2011

Nutidens predikstol...


Apropå reklamens grepp om vår tillvaro...

Hur många prylar är det egentligen vi faktiskt inte visste att vi behövde (eller saknade) innan just den där reklamsnutten talade om det för oss???

måndag 22 augusti 2011

Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...


Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.


fredag 19 augusti 2011

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…


Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…


– INN JÅRR FÄJS!!!


fredag 15 juli 2011

Semester...


Det börjar bli lite väl mycket av ett "vargen-kommer-syndrom" i detta sammanhang...

Har varit på en kort-semester på Västkusten och då haft tid att rannsaka mig själv vad bloggen beträffar. Kort och gott har jag konstaterat att den inte varit särskilt inspirerande de senaste månvarven. Och den lusten och det tycket önskar jag innerligt tillbaka. Vet dock att ett "tvingande" är det minst konstruktiva i sådana här fall. Suget måste komma spontant...

Anser mig dessutom ha varit aningen nonchalant mot både besökare och mig själv. Ber i samband med detta om överseende.

Således: har paus/semester/vila (inte nedläggning) tills lusten är tillbaka...


Ta hand om er och ha en riktigt god sommar!!

onsdag 6 juli 2011

Det blev bara en platt kommentar…


”Återkommer under morgondagen”… Jooodå… och allting går att sälja med mördande reklam…

Bör fortsättningsvis vara antingen restriktiv eller konsekvent visavi liknande utfästelser. En utsaga av den sort jag präntade in i senaste inlägget är ju liksom skrudad i förpliktelsens klädnad. Annars kan jag lika gärna sälla mig till den flock av populistimpregnerade politiker som blivit ett allt mer omfattande fenomen det senaste decenniet – både hos oss och utomrikes. Om inget annat för att – som i skrivande stund – slippa ge mig i kast med ett spörsmål som i de flesta hänseenden överskridit sitt ”bäst före datum”.

Hursomhelst… Dagen efter SN:s pajasdoftande pamflett slukade jag bokstavligt talat det mesta jag kom över visavi kommentarer, inlägg och annat med koppling till just denna. Det var med viss bister tillfredsställelse jag kunde notera den storm som händelsen piskade upp och att vederbörande institutions högsta höns slutligen gick ut med en pudel.

Tvivlar dock starkt på att det egentligen rör sig om en definitiv reträtt. Yttranden av dessa slag som kom från ingenjörs- och ekonomsekten par excellens, tycks liksom ligga i tiden. Som en av mina bästa vänner yttrade under vårt samtal – med anledning av händelsen – den aktuella kvällen: ”detta hade inte skett för tio år sedan”. Jag håller å det fullkomligaste med i denna åsikt. Och ser med visst intresse fram mot nästa försök att – kan inte uppfatta det på annat vis – misskreditera bildning (oavsett om denna är ”klassisk” eller icke). Misstänker dock att nästa försök kommer att bli av den betydligt mer förslagna sorten.

Något väl oengagerad?

Medhålles… således ytterligare en anledning till att hädanefter ta mig an något specifikt när detta är färskt som en nykläckt kyckling…

torsdag 30 juni 2011

Den nya religionens fundamentalistiska nylle...


Ja, temperamentet är emotionellt och passionerat... Jupp, har lätt för att fräsa till... Jomenvisstserdu, självtänder ibland - främst till följd av översitteri, självtillräcklighet och annat trotsålderstrams från arroganta individer... Dessa mina egna tramsigheter ingår liksom i paketet. Men, stelkrampsförbannad blir jag egentligen högst vartannat eller vart tredje år. 

I detta nu är tillståndet just sådant...

Orsak: Svenskt Näringslivs hjärnblödning till utspel idag...

Nejfaråthelv... kan inte avsluta idag. Tuggar fortfarande fradga och andas ut svavel...

Återkommer under morgondagen... jag vet, inaktuellt, men vad fan? Det blir ju bara en karavan av invektiv annars...

Go´ natt, nu sticker jag och tjurar ett tag!

onsdag 29 juni 2011

Värt att tänka på...


Tror mig veta att vi alla emellanåt hemfaller åt att ta någonting i vår tillvaro för givet. Visst, det är lätt att det blir slentrian i vårt vardagliga tänkande och agerande - vill inte påstå annat. Men, så finns det aspekter av livet vi sannolikt borde ta större hänsyn till....

Mer än så vill jag inte kladda ner med floskler. Det får räcka med citatet som följer nedan... och en liten uppmaning: skänk "dem" i nämnda citat en extra tanke - eller en kram...


Vänner får man inte, de förtjänar man.

(Carl Rakosi 1903-2004)


tisdag 28 juni 2011

Tutte-, Kättjefylla-, Slagsmåls- samt Gucciväsk- och "fröken Hilton"-testets facit!


Tjahapps, då har en vecka passerat sedan det där infallet att ta reda på hur mycket ett specifikt tema kan tänkas locka folk till en blogg – och dess inlägg. Nåja, det rörde sig om mer än ett tema i rubriken som utsågs till ”bete”. Främst var jag nyfiken på vad analysinstrumenten kunde tänkas säga om kategorin ”sökord” och ”nytillkomna”. Och, ja, det erkänns villigt att jag hade en viss förväntan på en ökad frekvens vad beträffar dessa exempel.

Vad är då utfallet efter en veckas tid? Intressant skulle jag vilja påstå. Visst blev det ett litet skutt i besöksstatistiken under första dygnet. Men med facit i hand ligger inlägget på endast fjärde plats. Tre senare inlägg har haft fler besök.

Under kategorin ”sökord” finns vidare inte en enda träff med koppling till rubriken, medan kategorin ”nytillkomna” är något iögonfallande. Vanligtvis utgör snittet för ”nya” besök på denna blogg cirka 15 % per dygn. Den aktuella perioden är det bara första dygnet som det ligger på knappt en tiondel. Resten av tiden utgör ”nya” endast 5 % av besöken. Till detta bör läggas att den sammanlagda besöksfrekvensen varit under snittet under föreliggande period.

Vad kan tänkas kunna dras för slutsatser av detta då? Med tanke på populariteten hos bloggar vars teman är just begreppen i den aktuella inläggsrubriken, kan det sägas att ”betet” närmast blev ett fiasko. Eller kan det möjligen vara så att rubriken helt enkelt har drunknat ute på webben? Cynikern i mig har – det erkänns ännu en gång villigt – svårt att tro att intresset för dessa aspekter av livet skulle ha dalat något särskilt den senaste veckan. Å andra sidan var jag väl kaxig i min tro på vissa ords benägenhet att locka eller fresta – jupp, jag är inte bara framme vid korset, jag är halvvägs uppe på det.

Andra förklaringar skulle kunna vara midsommartid – och sommar i allmänhet – som ”distraktionsfaktorer”. Det finns en möjlighet att dessa påverkar ”lusten” att besöka bloggiversum, vilket kan sägas påverka frekvensen av nya besök – det känns rimligt att kunna tänka sig att man är mer benägen att surfa efter nya bloggar att besöka under de årstider som ökar vars och ens inomhusvistelse. Mina erfarenheter av bloggare, bloggande och bloggar gör dock att jag inte vill tillskriva dessa faktorer alldeles för stor betydelse.

Med detta som facit känns det relevant att försöka igen under lövfällningens tid. Jag kommer emellertid att vara betydligt försiktigare i mina teoretiseringar och tankegångar kring betydelsen av visa ord och begrepp.

måndag 27 juni 2011

Intermezzo IV: "Kort om extremism - igen!"


Nyttan med extremister består vanligtvis i
att de visar var mitten finns.

(Mikal Rode 1908-1993)


Mer att tillägga känns överflödigt...

lördag 25 juni 2011

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"


(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)


Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

torsdag 23 juni 2011

Önskar er alla...


... en ypperlig och tillfredsställande Midsommarhelg!!!

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"


(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)


Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...