söndag 25 oktober 2009

En drömvärld?


Emellanåt får man intrycket av att vissa somligas perfekta värld omfattar en tillvaro:

som alltid är precis så självklar, enkel och svart-vit som den förväntas vara…

i vilken uppdelningen i ett ”vi” och ”dem” är en naturlag…

med bara en sanning – och den tillhör inte ”dem”…

där individens fri- och rättigheter först och främst innebär att ”de andra” bara har skyldigheter – gentemot "mig" eller "oss"…

där "de" instinktivt och förbehållslöst anpassar sig till "oss" eller "mig"...

i vilken ”de” alltid är de som särbehandlas positivt…

i vilken ”vi” eller ”jag” alltid diskrimineras…

där ”deras” ansatser till, eller förehavanden i, strid med regler, lagstiftning, traditioner eller organisation i en stat och ett samhälle är liktydigt med mygel, parasiterande eller fusk...

där ”våra” eller ”mina” ansatser till, eller förehavanden i, strid med krångliga regler, en föråldrad lagstiftning, löjliga traditioner eller en ineffektiv organisation endast är en hälsosam civil olydnad gentemot - och ett charmigt tänjande av gränser i - stat och samhälle…

i vilken "deras" syn på saker och ting inte är värda att ta i beaktande eftersom det är just "deras syn"...

där tolkningen av innebörden av begreppen tolerans, hänsyn, respekt och öppet sinne är förbehållet "oss"...

måndag 19 oktober 2009

Om bristen på kommunikation...


I all litteratur jag under min studietid läste fanns naturligtvis mycket som var och är tankeväckande. Under helgen gick jag igenom alla anteckningar, för att sortera ut sådant jag fann inte längre vara användbart. I samband med detta stötte jag på följande: "Krig är yttersta konsekvensen av oförmågan att kommunicera". Minns tyvärr inte om citatet/utdraget fanns med i en artikel eller avhandling, och således är jag lika okunnig om upphovspersonens namn och eventuella titel.

Hur som helst fastnade tankarna kring detta under en stund. Med vissa konflikter i minnet, avslutade såväl som pågående, slog det mig plötsligt att krig väldigt ofta tycks vara eller ha varit yttersta konsekvensen av oviljan att kommunicera. Om så är fallet, är fenomenet ingenting annat än direkt kriminellt.

Inget nytt i det... men icke desto mindre sant...

söndag 18 oktober 2009

Intolerans?


Är man intolerant om man är intolerant mot intolerans...?



måndag 12 oktober 2009

Två favoriter bland allt tänkvärt...


Det är inte törnet som sticker dig, det är du som sticker dig på törnet.
(Afrikanskt ordspråk)


Idel solsken gör öken.
(Arabiskt ordspråk)


Det finns en hel hög med sammanhang som dessa ordspråk kan appliceras på...

Det första får mig ofta att tänka på hur många gånger man ställt till det för sig själv på grund av slarv, oaktsamhet eller okunskap. Man har helt enkelt bara klampat på som om man var osårbar och om något har gått snett, har man alltid skyllt på andra omständigheter än bristen på ansvarstagande gentemot sig själv.


Det andra är en i mina ögon perfekt metafor för det negativa i att sträva efter status quo.

söndag 11 oktober 2009

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"


Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

lördag 10 oktober 2009

Svart och Vitt


Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…