torsdag 30 september 2010

Subjektivitetens logik – Akt 14


Prolog:

Man känner andra (låt vara med största sannolikhet undermedvetet) som man förmodligen främst känner sig själv. Eller uttryckt något annorlunda: är inte de flesta ”etiketter” egentligen mer eller mindre dubbelhäftande?

Och varför inte krydda med en gnutta inkonsekvens..?


Scen I:

Självfallet är de si…

– De är så kollektivistiska. Ja, eller grupporienterade, om man så vill – eller hur? Att bara sådär leva efter vad som står i en skrift, va`? Ja, eller att gå efter vad en politisk eller religiös ledare, myndighet eller ett parti säger åt dem att göra? Jamen, hallå?

– Att de aldrig kan förmås att skapa en ordentlig och effektiv organisation? Varför ska det alltid behöva sluta med att alla drar åt sitt håll?

– Ja, alltså… de spelade ju inte dåligt – de är fantastiska var och en för sig. Men, de fungerar aldrig – i alla fall mycket sällan – som ett kollektiv. Men så har de ju ingen tradition av laganda…


Scen II:

Naturligtvis är vi så…

– Ja, i vår kultur uppfostras vi till individer. Här lär man sig sannerligen att tänka själv och bli en självständig individ! Det du!

– En av våra mest framträdande egenskaper är vår organisationsförmåga, vågar jag verkligen påstå. Vi har inga svårigheter som helst med att skapa en sund teamkänsla och i slutänden verkar vi som en!

– Alltså, vår absoluta styrka är ju kollektivet. Vi är ju inga egoistiska individualister – alla kämpar för varandra. Och det beror bara på att vi har så starka traditioner vad gäller laganda…

Barnet i mig...


Humorn och lättsinnet är knappast det mest utmärkande för den här bloggen. Dels anser jag att det inte tillhöra mina starkaste sidor (vilket inte betyder att jag inte föredrar ett gott skratt framför en allvarlig min). Dels finns det en uppsjö av bloggar som grundar sig främst eller enbart på glädje och skämt (och en hel del av dessa kan definitivt sägas handhas med bravur). Och dels menar jag att det bör finnas en rimlig balans mellan allvar och skoj. Jag drivs främst av det första, men är inte främmande för att då och då låta det hela slappna av (framför allt i goda vänners sällskap): ytterligheter är ytterst sällan av godo om jag får tycka...

Ett sätt att med humorns hjälp slappna av är att förkovra sig i animerad film. Är i den här kontexten kanske mest förtjust i WB:s skapelser Bugs Bunny och Duffy Duck. Men det finns så mycket annat som på senare år har skapats runtom vår värld och som jag blivit svag för. Önskar därför kort och gott bjuda på två kortfilmer som får lillemannen i mig att mysa eller skratta gott (kanske främst till följd av det "mänskliga" som speglas i dem). "Barnasinnet" känns ganska ofta vara en både underskattad och nedvärderad egenskap i vår så utvecklade och framstående västliga och "vuxna" del av världen. I min katalog är det just den som lyckas balansera det juvenila med det adulta en "mogen" individ.

Håll till godo!

Kram på er allesammans och en angenäm dag önskas!






onsdag 29 september 2010

Apropå avund och småsinthet...


Den avundsjuke tror att om hans granne bryter ett ben, så kommer han att kunna gå bättre själv.

(Helmut Schoeck 1922-1993)


Är det bara jag som får intrycket av att detta i mycket framstår som ett kännetecken för Jimmie & Co?

tisdag 28 september 2010

Cykloperna drömmer och längtar…


Besöks de ”endemiska” demokraternas hemsida och tas del av deras åsikter, är det framförallt en sak som sticker ut i jämförelse med vad som kommer till uttryck hos våra andra partier. Det är bara på nämnda hemsida som utsagor och framställningar, inom ramen för det politiska och samhälleliga engagemanget, retoriskt och med emfas deklarerar: ”I vårt Sverige”. Något som rätt och slätt kan översättas till: vår och ingen annans bild av landet. Detta gäller självfallet för alla partier, om man tar i beaktande att ordet ”parti” är synonymt med stycke, del eller bit av en helhet – i detta fall helheten Sverige – och att alla självfallet anser sig ha rätt utifrån sitt perspektiv. Det är bara det att ingen av de övriga partierna ger intryck av att exkludera (utan är till och agerar för så många som möjligt); av att vara sekter för dem som tänker grönt, blått respektive rött – oavsett ljus eller mörk variant. Det är lite av ”var och en är sig själv närmast”, där de endemiska är sig själv närmare än vad de övriga är. Tar man i sammanhanget med siffrorna som kom de ”endemiska” till del i valet, betyder ”I vårt Sverige” per definition att det skulle finnas ett ”de andras” Sverige: de återstående dryga nittio procentens.

Att jag valt begreppet ”endemiska” beror på min sarkastiska sida. De säger sig vara de ”äkta”, eller åtminstone ha den ”äkta” (vilket faktiskt kan tolkas som ”ursprungliga”) synen på allehanda företeelser, samt saker och ting, som på något vis berör vårt land. Jag vägrar dock att låta någon ha något som helst monopol på vad Sverige är eller ska bli. Det är mitt land lika mycket som deras, och detta bör de – om inte respektera så åtminstone – acceptera lika mycket som de själva kräver att alla övriga ska acceptera och respektera ”utfallet i riksdagsvalet”.

Ja, jag känner viss irritation. Men delar av den är samtidigt också riktad mot mig själv. Vad finns det att irritera sig över? Att de endemiska fått tillräckligt med röster för att få representation i vårt lands högsta politiska forum? Att de anser och framställer sig som mer värda än vissa andra som är del av vårt samhälle? Eller att de trots allt fick en så pass stor del av väljarnas röster? Förmodligen lite av varje. Men det är – vare sig jag gillar det eller inte – en del av allt det som en fungerande demokrati innebär, för att milt sagt uttrycka mig i floskelmässiga självklarheter.

De endemiska är trots allt en minoritet och i ett demokratiskt samhälle har och ska minoriteter ha exakt samma rättigheter som alla övriga, som majoriteten. Det är bara det att jag känner mig ytterst obekväm med en minoritet som tenderar att devalvera begreppen och fenomenen demokrati och yttrandefrihet genom att i just dessas – särskilt det sistnämndas – namn hårt peka ut andra minoriteter, bara för att dessa mer eller mindre inte passar in i någon av alla de mallar som ingår i ”I vårt Sverige”. De devalverar i lika hög grad som de "likasinnade" bland dem de gillar att peka ut (de som tenderar att devalvera orden diskriminering och rasism).

De talar vidare om ”gemenskap”. Men det är en gemenskap på deras villkor – en gemenskap enligt mottot ”alla oss, som tänker och tycker som vi”. En som i alltför hög grad förespråkar, alstrar och förstärker ett Vi-och-De-tänkande. Detta är i mina ögon alldeles för likt det som pågick under mellankrigstiden i det land som av de flesta i sin samtid betraktades som ett av de modernaste och mest utvecklade kulturellt sett. Ja, jag ska vara ännu tydligare: till följd av vissa gemensamma faktorer med det som kom att utspelas under nämnda tidsperiod händer det emellanåt att det snuddar vid att börja stinka ”nationalsocialism light”.

Om någon eller några säger sig vara emot företeelsen mångfald för att denna enbart är orsak till diverse problem, är det alldeles för lätt att börja raljera ”ja, men då är man ju för enfald”. Jag ställer inte helt upp på det sistnämnda eftersom det ligger farligt nära de tankegångar jag själv ställer mig emot. Men samtidigt är de endemiskas synvinklar ofta så snäva att det emellanåt faktiskt lutar åt förenklingar som börjar likna enfald.

Vad jag mest oroar mig för är att vissa eller många, bland alla dem som representerar åsikter som står i opposition till de endemiska demokraternas, ska börja svikta i sin hållning. Att det kan bli en utveckling som går mot ett hårdare debattklimat. Att toleransen för kräkningar av eller hets mot specifika samhällsgrupper kommer att höjas, likt det som skett hos våra grannar på andra sidan Öresund. Att yttrandefrihetens mekanismer kommer att modifieras och bändas till den milda grad att det börjar bli löjligt och otäckt på samma gång.

Det är surt. Men i en demokrati – som man vill ska fortsätta fungera som sådan – har även de enögda rättigheter, liksom självfallet skyldigheter (även om de ofta tycks anse att de endast är skyldiga sig själv någonting). Det är därför upp till alla, som anser sig vara vidsynta och toleranta, att på ett konstruktivt vis ta sig an uppgiften att hindra vårt land från att domineras av Cyklopernas drömmar och längtan!

måndag 27 september 2010

Bara en enkel hyllning...


Hösten är, vid sidan av våren, den årstid jag tycker om mest. Det är inte bara en period då tillvaron tjusar visuellt, med naturens tysta men mäktiga och vackra färgkaskader. Det känns också som en period som växlar mellan bokslut för det gångna året och förberedelser för det kommande - en tid för eftertanke, men också för framåtblickande.

Det är svamp- och bärplockning i de sydvästra delarna av vårt sydligaste landskap; fågelsträck längs kusterna, samt alltfler och alltmer avklädda lövträd i parker och skog. Det är vidare allt klarare och kyligare nätter, men också hårt väder vid Öresund, med tunga skyar och ihållande regn. Det är mys och förkovring i diverse litteratur i favoritsoffan och i läslampans sken, med passande musik i fonden. Det är TP- eller Riskkvällar med mat och dryck i vänners sällskap. Det är allt detta och så mycket mer... Men det får räcka.

Som avslutning vill jag presentera ett gäng som vårt land har alstrat, och som skapar musik och sång som passar ypperligt till hösten. Lake of tears är namnet och de bjuder på melankoli, väntan, längtan och skönhet.

En angenäm höst önskas!


Subjektivitetens logik – Akt 13


Prolog:

Bara en av många vardagliga scener i trafiken…


Scen I:

Herr och fru Javetminnsan (jupp, släktingar eller nära vänner till en viss Jan T. Lagén) som orsak till ett smärre missöde:

– Lugna dig då, människa – brusa upp så där! Så farligt var det väl ändå inte? Dessutom stod du ju faktiskt lite väl dumt.
– Ja, man ber faktiskt om det om man ställer sig på det viset…


Scen II:

Herr och fru Javetminnsan har utsatts för ett smärre missöde:

– Men, är du alldeles fullkomligt blind? Hur fan får man överhuvudtaget vistas ute i trafiken om man håller på så där?
- Ja, du ska vara riktigt glad att det inte blev något märke…

söndag 26 september 2010

Favorit i repris - del 5!


Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

Tänkvärt...


Det finns ingenting beständigt utom förändringen.

(Grekiskt ordspråk)

lördag 25 september 2010

Favorit i repris - del 4!


Historia utan slut?

– Titta, där är en sådan där igen, anmärkte den förste med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde den andre i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade den förste. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Lusstittattuttala suckade tungt där han stod i kontorskorridoren på det stora företaget och iakttog de anställda som var på väg hem för dagen. Det tycktes aldrig vilja upphöra. Alltsedan han kom till Härland, för snart ett och ett halvt decennie sedan, hade han upplevt allt från försiktig och avvaktande nyfikenhet till öppen fientlighet. Dominerade gjorde visserligen ointresset och ignoreringarna, men underliga eller direkt dumma frågor om livet och levernet i Därland samt sårande kommentarer eller tillmälen kom inte så långt efter.

Lusstittattuttala suckade igen, det hade efter halvtannat årtionde blivit en vana. Den i begynnelsen så påtagliga känslan av en ytterst svåröverstiglig mur hade allteftersom åren gick reducerats till en i vissa sammanhang osynlig men stängd gränslinje mellan häringar och däringar. Det hela var nu mestadels bara en medvetandets fond i vardagen, kännbar endast i sådana sammanhang som detta. I övrigt rullade livet på relativt grått och rutinmässigt. Man levde i Härland, men var bland vissa somliga inte helt accepterad – oavsett hur mycket möda som lades ner på att försöka smälta in. Å andra sidan var det ganska sällan som någon av häringarna verkligen bemödade sig om att ärligt och förbehållslöst lära känna ”de där”, som det oftast uttrycktes.

Var det verkligen så stor skillnad? Lusstittattuttala kunde emellanåt fortfarande grubbla över det som i något högre grad från häringarnas håll framställdes och debatterades som olikheter. Han hade till en början – de första fem-sex åren – givetvis själv varit fokuserad på alla konstigheter och det annorlunda som han konfronterats med i det nya landet. Men med tiden hade även likheterna börjat framträda, och så småningom kunde han konstatera att det faktiskt var betydligt fler ting och företeelser som var gemensamma än vad som reellt skiljde häringar och däringar åt. Ja inte ens utseendemässigt var skillnaderna särskilt stora. Häringarna var till fyra fjärdedelar av befolkningen ljus- eller rödhåriga. Däringarna var till hälften mörkhåriga och i övrigt ljus- eller rödhåriga.

Den insikten bidrog i stor utsträckning till att det fortfarande var energikrävande att ”fonden” ibland – som nu – återgick till att kännas som en hög, kall och ovälkomnande mur. Direkta fördomar eller till och med öppen fientlighet var lättare att handskas med och bemöta. Det var gliringarna, ”lustigheterna” och mer eller mindre förtäckta nedvärderingar eller underskattningar som kändes mest. Att till exempel ”skoja” om namn eller efternamn istället för att ärligt bemöda sig om uttal – eller till och med vad dessa kunde betyda – var ett av många, både medvetna och omedvetna, metoder med vilka avstånd eller gränser bibehölls. Ja, att inte bli ”sedd”, att inte bli bekräftad som individ, var det som kom närmast tröstlösheten…

Lusstittattuttala avbröts i sina funderingar och lös synbart upp då han såg sina två kolleger och landsmän från det gemensamma företaget – städfirman – bana sig fram mellan alla tjänstekvinnor och män som i högre eller mindre grad jäktade iväg till helgledigheten. Utan att medvetet reflektera över situationen slappnade han av och kände lugnet som alla olika former av gemenskap frambringar. Han hälsade hjärtligt:

– Kvällens, grabbar. Läget?
– Jämna plågor, muttrade Konnstittnamn som han alltid brukade.
– Det knallar och går, log Merrklittnamn avmätt. Själv?

Lusstittattuttala ekade uttrycket, utan att överhuvudtaget tänka på att de båda hade brukat sig av ett som var typiskt för häringarna. De hade helt enkelt ”fördäringat” talesättet och använde det som sitt eget. Ett kallprat följde medan de väntade på att de sista av de kontorsanställda lämnat sina arbetsplatser och efter en knapp kvart skred de till verket.

En timme senare satt de i firmabilen på väg till nästa företagsbyggnad. Kallpratandet blev något ”varmare” då diskussionsämnet blev en ny restaurang som öppnat för bara någon månad sedan i stadens centrum. Lusstittattuttala fick veta att Merrklittnamn och Konnstittnamn varit där på besök med sina respektive familjer. Restaurangens ägare och anställda var komna från Annanstansien. De båda företagskollegerna berömde maten, men hade i övrigt mest lustiga eller fördomsfulla kommentarer att göra om serveringspersonalen. Lusstittattuttala fnittrade åt sina vänners utsagor och kommentarer medan han parkerade fordonet framför kontorshuset i vars lokaler de skulle tillbringa nästa timme. Medan de klev ut passerade en man och en kvinna som klart och tydligt visade att de var representanter för invånarna i Annanstansien.

– Titta, där går sådana där igen, anmärkte Merrklittnamn med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde Konnstittnamn i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade Merrklittnamn. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Favorit i repris - del 3!


Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är konstruktivt att beakta det faktum att en norm, precis som alla andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i väldigt hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk vad otäckt, en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, de andra eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi kanske har just sådana ungdomar, de andra eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi kanske börja betrakta termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i vår livscykel.

fredag 24 september 2010

Subjektivitetens logik – Akt 12


Prolog:

Känns ibland som om ”ärlighetens och hederlighetens” fanor hålls så högt att de emellanåt försvinner i ett töcken…


På scenen:

– Hur går det med etableringen där borta?
– Vi har bestämt att lägga ner. Deras regelverk är tilltrasslat så att det är obegripligt. Dessutom har vi inte lärt känna rätt folk och framförallt inte dem på nyckelpositionerna. Och vi hade definitivt inte lust att ”smörja dem”…

– Vad, ska ni resa österut ändå? Och till på köpet hyra bil under vistelsen? Hur vågar ni?
– Det ordnar sig! Du vet ju hur lätt det är när man talar med prassel och klirr där borta, ha ha?

– Hur var studieresan? Ni var nå´nstans i Öst va´?
– Ja, i flera länder faktiskt. Det var intressant. Men fan vad trött man blev på alla man mötte som representerade myndigheter eller affärslivet. Det var ju gräddfil hit och svågervälde dit.
– Skönt att vara hemma med andra ord, va´?
– Skojar du?


Epilog:

…med bland annat Skandia, HSB, Systembolaget och Göteborgs kommun i kulisserna…

torsdag 23 september 2010

En eftersträvansvärd balans...


Du ska älska dig själv lite mer än du älskar andra, för att inte bli utnyttjad. Men du ska betrakta en annan människa som ett konstverk du inte har rätt att peta i för dina egna planers skull.

(Poul Henningsen 1894-1967)

Favorit i repris - del 2!


Svart och Vitt


Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…

onsdag 22 september 2010

Lyfter på hatten...


Har precis läst en fantastisk artikel på DN:s kultursida, som touchar temat "nöje kontra allvar". Den är en uppmaning till och förslag på hur landets författare ska kunna återta en plats som samhällsförändrare. Detta ska de enlig artikelförfattaren börjat ge upp alltmer på grund av bland annat uppkomsten av de "sociala medierna" - där främst lättsinnet och nöjsekonsumtionen huserar på allvarets och djupets bekostnad.

Jag håller inte riktigt med. Tycker nog att det finns många bloggare som har en seriös och kritisk tankarnas tematik i sina inlägg - vilka kännetecknas både djup och bredd - bredvid sådana med ett betydligt mera lättsinnigt innehåll. Helt enkelt en tilltalande mix!

Några av dessa bloggare är mina kolleger och för dem vill jag verkligen lyfta på och vifta med huvudbonaden. Jag har några av dem på "Min blogglista", men önskar likväl skylta öppnare med dem. Därmed är detta en liten maning till att besöka Åsa, Skatan, Anjo och Lilla blå!

Slutligen önskar jag även uppmana till att läsa artikeln i DN - var och en med en ifrågasättande attityd gentemot det för givet tagna torde komma att gilla och uppmuntras av den:


Kram på allesammans!

Ett år... och en favorit i repris!


Idag är det exakt ett år sedan bloggen såg dataskärmens ljus och jag vet inte hur jag ska formulera vad jag känner. Trodde inte att den skulle vara så länge; att den skulle lyckas bibehålla min uppmärksamhet. Det har varit en del perioder då antingen idétorka eller ren mättnad har fått mig att inte orka befatta mig med den. Samtidigt har den fått mig att inse att jag faktiskt kan återuppta, fortsätta, med något jag för tillfället förlorat fokus på och lust till. Om något för bara några år sedan,som starkt engagerat mig, kändes ha nått en form av "vägs ände", slutade det alltid med att jag låste dörren och kastade bort nyckeln - för att vandra över bron, bränna den och fortsätta vidare till nästa "engagemang" eller intresse. Och det hade alltid också känts som ett riktigt val, som ett jag alltid var nöjd med.

Insikten om att "bladet har vänts" känns dock faktiskt ännu bättre. Jag kan härigenom ge mig själv en möjlighet att utröna huruvida ett engagemang eventuellt skulle kunna föras in i en ny riktning, eller till en annan nivå. Allt detta återstår visserligen att se, men ett slut är hur som helst förpassat till en i skrivande stund okänd framtid.

För att "fira" bloggen har jag låtit mig inspireras av min bloggkollega Åsas inlägg den 26 augusti.  Hos Osorteradetankar  kunde man som besökare i det aktuella inlägget bland annat läsa följande:

"Jag tycker det är dags att vi sträcker lite på oss, blir lite egenkära och hyllar det skrivna ordet som är vårat. Tittar på vår skatt som vi skrivit ihop på eget bevåg, och funderar vad som vi tyckte vi gjorde bra. (...) Kom igen.. gräv bland era skatter, välj väl bland era favoriter och berätta snälla för mig."

Jag har sedan dess hunnit fundera en hel del och kunnat konstaterat att det finns ett antal jag är riktigt nöjd med, vilka jag följaktligen ämnar åter låta figurera här på bloggen den kommande veckan. Ingen av dessa är emellertid placerad i någon särskild ordning av ett "bra eller bättre".

Först ut på scen är den jag skrev den 30 september föregående år. Håll till godo!

Samma sak...?

- Kom inte hit.
- Vad?
- Stick!
- Varför det?
- Ni passar inte in.
- På vilket vis gör vi inte det?
- Ni är inte vi.
- Det är väl självklart att vi också är "vi".
- Det finns inte en möjlighet¨. Ni är inte vi.
- Är vi inte?
- Det är ni absolut inte.
- På vilket vis är vi inte det?
- Ni kan inte vara VI.
- Vi kan visst det vara VI.
- Omöjligt, NI kan aldrig bli VI!
- Enkelt, vi säger bara VI istället för vi.
- Men, så kan NI ju inte göra... så får NI inte göra!
- Visst kan vi det!
- Är ni idioter, eller? NI har aldrig varit VI, NI är inte VI och kommer heller aldrig att bli VI!
- Jaha, så ni är inte NI?
- Nej! Vi är VI! Och ni är NI!
- Så ni är VI och vi är NI?
- Så är det!
- Är inte det samma sak?

tisdag 21 september 2010

Apropå "dagen efter"...


Det värmer rejält då man de senaste dagarna har tagit del av nyhetsflödet i massmedia och ser viljan till engagemang mot sådant som representerar våra mest destruktiva sidor. Samtidigt anser jag att man i möjligaste mån bör försöka acceptera att antalet som tänker och agerar enligt det destruktiva, sannolikt är betydligt större än vi önskar eller tror att det är.

Vidare är det inte lätt att tampas med fasta övertygelser, särskilt inte om de ramas in av ytterlighetsperspektivens och -principernas förespråkare. Och särskilt inte om dessa valt den planhalva som är de mångfaldiga nyansernas, eller demokratins planhalva om man så vill. För det sorgliga är att så fort någon utanför dessa kretsar själv det minsta agerar enligt de mekanismer och tankegångar som ingår i ytterlighetsprincipens arsenal, så riskerar man att få ett överlägset och hånfullt "se där, ni rättfärdiga och politiskt korrekta änglar är ju egentligen precis som vi" som svar.

En del i min omgivning anser mig vara för långsam att "ta ställning", eller anser mig vara för otydlig i diverse frågor. Ja, jag är det till stor del. Men skälet till detta är att jag har en instinktiv motvilja till att fastna i något för givet taget eller - vid första anblicken - förenklat. I detta fallet anser jag mig dock ha en fast övertygelse: om en tidigare ljusskygg företeelse slutgiltigt har vågat, strävat och tagit sig ut i dagsljuset och på köpet erhållit legitimitet, då ska den konsekvent bearbetas. Men det ska fortfarande ske enligt de regler och principer som gäller för demokratins planhalva.

Jag väljer att avsluta med följande två frasmtällningar:

- Om man ser sig vara en "människovän", då har man också en skyldighet att aldrig hålla tyst!

- Dagens DN har en artikel på temat, och denna rekommenderar jag pepprigt hett och långstrumpskt starkt: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-hamnade-vi-har-1.1174540 !!!

Kram på er!

måndag 20 september 2010

Dagen efter...


Förundras en hel del över den uppenbara förvåning samt chockstämning – och, på sina håll, till och med direkt vrede och bitterhet – som råder på väldigt många håll idag, till följd av att vårt lands parlament har utökats med ytterligare ett politiskt parti. Själv är jag inte förvånad eftersom jag i våras slog vad med en bekant om att röstsiffrorna för de ”endemiska” demokraterna skulle bli allt mellan fem och åtta procent. Däremot är jag trött till max. Jag uppskattar inte att just i det här specifika fallet ha få rätt (och vidare att framstå som en besserschmitt, även om vadet från mitt håll mer var menat som en vidskeplig besvärjelse mot en utgång som den vi har fått). Hur som helst anser jag att det senaste ett och ett halvt decenniet präglats av alltfler tendenser till ökad intolerans och polarisering på flera håll runtom klotet.

Vidare finner jag analyserna och diskussionerna i diverse media vara väldigt intressanta idag. Ofta stöter man på utsagor om att tillbakagången för det mest dominanta partiet i vår historia, samt inträdet för intoleransens och den småaktiga självtillräcklighetens förespråkare i riksdagen, gjort Sverige mer likt europeiska länder. Detta speglar ju en bild eller tankegångar som tyder på att en majoritet bland oss fortfarande tycks ha haft svårt att förstå att vi faktiskt inte är en isolerad del av kontinenten – vare sig fysiskt eller psykiskt. Det speglar tyvärr faktiskt också en viss naivitet hos alldeles för många: sådana som ”Le Pen och Haider och deras rörelser är ju kontinentala företeelser, typiska för dess turbulenta historia”.

Ska man vända på det här trista faktumet, måste man dock hålla i minnet att detta fenomen – som nu är en del av även vår vardag – representerar en minoritet, om än en röststark och starkt aktiv sådan. Det är (definitivt ytterst floskelmässigt uttryckt!) upp till alla som menar att de är medvetna om och villiga till  nyanseringar, samt har en förmåga att vilja sätta sig in i ”den andres situation”, att anta utmaningen från allt det som representerar det svart-vita, småaktigt missunnsamma och självtillräckliga – och som definitivt inte kan eller vill kunna ”sätta sig i den andres situation”.

lördag 18 september 2010

Valdags och grubblerier...


Jag ska rösta imorgon. Och ja: jag har gjort mitt val. Men samtidigt har det under sensommaren alltmer börjar skava i tankegångarna. Delvis har det med årets valrörelse att göra, vilket även ett antal bloggkolleger mer eller mindre har tangerat eller direkt beskrivit i några av sina inlägg. Blir så baskat slokad av pajkastning, ursäkter och motbeskyllningar. Fan, det låter ofta mer "måste hålla mig vid makten till varje pris" än "vad som är bäst för så många som möjligt i vår gemensamt delade plätt av kontinenten"...

Men det som främst gnager, är det som i viss mån utgör den sista citatteckeninfattade utsagan ovan: det faktum att "parti" - eller, som det är idag, konglomerat av ideologiska institutioner - faktiskt bara utgör en viss specifik del av en helhet. Helheten Sverige - eller vilken annan motsvarande helhet - kommer att på söndag återigen att styckas in i en vinnare och en förlorare. Och trots att det är väldigt mycket tal om små egentliga skillnader mellan blocken, så kommer det likförbannat att finnas de som inte känner sig kunna associera sitt tycke och tänkande med "vinnarsidan".

Okej, visst, demokratins spelregler  - och allsköns annat som är kopplat till just demokrati, valmöjligheter och åsiktspluralism - i all ära. Men jag kan inte komma ifrån tanken om att det har börjat kännas föråldrat - precis som bensinmotorn. Det känns som om detta samhällsystem, som västvärlden danat och utvecklat, någonstans börjar hacka. Och hackandet har för min del med att göra med att ett parti bara utgör ett stycke av en helhet (synonymerna för begreppet "parti" är bland annat just "del" eller en "bit" av). Företrädarna för en attityd till eller syn på allt mellan mull och galaxer kommer aldrig att se en helhet. Visst, de ser en helhet ur sitt perspektiv, men aldrig sätter man sig in i de andras perspektiv. Därav de alltmer friktionsbenägna pockanden som maskineriet i skallen börjat fomulera som ett ifrågasättande av något förgivet taget - som är i behov av att genomgå reformer och som söker nå en ny position i alla de utvecklingsprocesser som en kultur eller ett samhälle består av och i sig själva utgör.

Begreppet "demokrati" (läser jag i en synonymordbok) betyder "folkvälde eller -styre", men också "majoritetsvälde". Dessa två betydelser krockar ju egentligen med varandra. Om man med "folket" menar alla som bor på ett specifikt avgränsat territorium - Sverige för vår del - så kan man ju inte tala om demokrati om det samtidigt är kopplat till "majoritet", för då är ju en del av "folket" mer eller mindre uteslutet. Med tankegångar - vars utgångspunkter - ramas in och styrs av företeelsen "parti", kommer helheten aldrig att uppnås och ett pendlande mellan olika synsätt kommer att fortgå.

En del av "spelreglerna, mekanismerna och verkligheten"? Tja, dessa "spelregler och mekanismer" är i sina värsta former också orsaker till långt mycket värre konflikter än de verbala. Ett helhetstänkande börjar kännas alltmer aktuellt i min tillvaro - särskilt med tanke på den så kallade globaliseringen (som har kommit för att stanna, vare sig man vill det eller ej). Men, det är just i "min tillvaro". Med tanke på hur glada vi fortfarande är i det där med ett småaktigt och begränsat jämförande och tävlande, för vår egen - eller för "partiets" - skull, så betvivlar jag att liknande tankegångar kommer att få någon större spridning inom överskådlig tid.

Å andra sidan fanns det ju vissa somliga som under aktuella tidsperioder hävdade att "jorden alltid har varit platt", eller att "folket inte kan klara av att styra sig själv - det krävs en stark hand för det"...

fredag 17 september 2010

Ett av fanatismens grundläggande motton...


Det är mycket bättre att vara fast förankrad i nonsens än att ge sig ut på tänkandets farliga hav.

(John Kenneth Galbraith 1908-2006)

torsdag 16 september 2010

Subjektivitetens logik - Akt 11


Prolog:

Upplysning, sekularisering och förmåga till ett självständigt tänkande är de gällande orden i - och utmärkande för - den moderna delen av världen? Fan tro`t…


Scen I:

Bara en av många dagar i kafferummet på arbetet…


– Religioner är en pest. Fattar inte sådana de där ”troende” att vi faktiskt lever på 2000-talet?
– Ja, är det inte både patetiskt och sjukt? Tro på en Gud och ”hans son,” eller sitta och dyrka och be till krucifix, månskäror och stjärnor och andra symboler? Jo, tjo!
– He he! Och så ska de också skylta med sina vidskepliga tecken.
– Ja, kan du fatta att det faktiskt finns så`na som till och med tycker det är coolt och häftigt med nå`n som hängts upp på ett kors, eller nå`n som hittat en ”sanning” ute i en öken?

– Hur fan kan man slösa sin tid på att gå i kyrka, moské eller annat så`nt trams?
– Kusligt va`? Att fortfarande leva kvar på medeltiden!?
– Ja, man ryser när man tänker på att vissa faktiskt fortfarande tror på det övernaturliga.
– Snacka inte om det.

– Fy helvete vilka hysteriska fanatiker de där religionerna får fram. Kan du tänka dig, va`? Att tvärsäkert hävda att det finns en gud eller någon form av andar? Och sedan att göra saker, ja att döda, bara för att man blint tror på nå`n idé eller dogm.
– Jo men, du vet, det är ju så`na som aldrig har kunnat tänka själva. De tror ju på allt som står i nå`n helig skrift eller löjlig bok och lyder minsta vink från dem som predikar…


Scen II:

Bara en av många dagar i kafferummet på arbetet…


– Du, jag är lite nyfiken. Gick du på den där alternativkursen?
– Ja. Och det var intressant och mycket givande. Jag mådde riktigt bra efter kristallterapin och healingen. Och så fick vi lära oss att se våra auror.
– Häftigt! Kan du se min nu?
– Bara svagt. Jag måste faktiskt gå flera kurser för att bli fullärd.
– Okej. Men fixade du några kristaller som jag bad dig om?
– Ja, jag har dem hemma. Men… titta, du har ju skaffat dig Tors hammare!
– Ja, jag vill ha något som symboliserar våra uråldriga traditioner och ett tecken på vår ursprungliga – riktiga – tro. Jag har också fixat en duktigt vacker tavla där Tor slår Mjölner i skallen på jättarna.
– Coolt!

– Ska du med på vikingamarknaden? I år har de byggt ett helt tempel också, där de ska genomföra olika blotceremonier.
– Absolut, fattas bara! Men först ska jag iväg till det där mediet igen. Du skulle ha varit med under seansen – så mycket han kunde berätta om mig och mina förfäder.
– Coolt!

– Tro är ju bara vidskepliga och blinda flummerier. Herregud! Nej du, forskning är exakt – så är det bara! Bara löjligt och meningslöst att alls försöka ifrågasätta vetenskapen! Där har du min övertygelse!
– Håller med fullt ut! Och blir jag ombedd är jag absolut beredd att på varje sätt och till varje pris försvara det där – utan undantag! Jag skulle kunna dö för precis allt det som vi i Väst står för…

onsdag 15 september 2010

Att ett mångfaldigt och självständigt tänkande kännetecknar oss i Europa? Jo, visst, tjänna…


Med viss anknytning till förra inlägget…


Det finns en rad företeelser kopplade till våra rangordningar av ”de andra” som jag kan bli så infernaliskt trött på. Ett av dessa är den – ur vårt subjektiva perspektiv – ”status” vissa länder eller kulturer har i jämförelse med andra.

Att vi rangordnar är en sak. Det ingår i våra prioriteringsmekanismer och är således nödvändigt för vår tillvaro. Men det jag finner destruktivt är det faktum att vissa positioner i det närmaste tycks vara permanenta. En inställning eller attityd frambringas och sprids av dem med olika former av inflytande, för att så småningom reproduceras i en växelverkan mellan just de inflytelserikas påverkan och mottagarnas oförmåga eller ointresse av att ifrågasätta. Med detta inte sagt att de ”inflytelserika” själva inte skulle ha oförmåga eller ointresse av att ifrågasätta – snarare tvärtom. Hursomhelst tycks detta alstra en förgivet tagen tradition, vars makt i dessa sammanhang inte ska underskattas.

Ett banalt, simpelt eller löjligt (beroende på vars och ens respektive inställning) exempel på detta fenomen fanns tydligt att ta del av under sommarens världsmästerskap i fotboll. Närmare bestämt i samband med diskussionerna, anmärkningarna och utläggen i respektive tv-kanals studio under evenemangets gång. Det var ingen tvekan om vilka deltagarnationer som i dessa ”experters” ögon låg på de övre stegen i statustrappan, och vilka som inte gjorde det – det vill säga vilka som oavsett vad kom att få mer uppmärksamhet än andra.

Det bästa exemplet upplevdes i samband med att Slovakien spelade ut Italien ur VM. Vad som följde i studion var på gränsen till patetiskt. Man analyserade och diskuterade ”jättens” nederlag och oförmåga att prestera, och ignorerade i praktiken fullständigt segraren. Över hela situationen låg det en kompakt och solid tankespärr med titeln ”Vad gick fel, Italien?” istället för ett vidsynt och intresserat: ”Bra gjort, Slovakien!”

Visst, det är absolut förståeligt att de traditionella halv- och helgiganterna, med sina långa traditioner och framstående positioner inom ramen för världens fotbollshistoria, kom att få störst utrymme och uppmärksamhet. Fattas bara – framgång (och vissa misslyckanden) säljer. Och att erbjuda det kunden (tittaren) förutsetts vilja ha är en viktig faktor för en tv-kanals fortbestånd. Men då utrymme och uppmärksamhet främst tycks ha med igenkänningsfaktorn att göra, blir jag rejält trött. Att ett besegrat Italien får mer utrymme än en segrare vid namn Slovakien (som fotbollsexperterna å det bestämdaste menar inte är en blåbärsnation – ”det finns inga sådana i ett VM”) är på gränsen till löjligt och över gränsen till det sorgliga. Särskilt om man tar i beaktande att det faktiskt är två länder från en och samma kontinent.

Okej, idrottsjournalister kanske inte är de mest ”allmänbildade” i en bredare allmänhets ögon. De är trots allt dödliga de också. Men allting är relativt och det finns de som visar prov på både hög bildningsgrad och ett allt annat än trångsynt sinnelag. Läggs dessutom till att just en journalistikens viktigaste aspekter är (åtminstone borde vara) en (själv)kritisk förhållning gentemot sitt värv, då anser jag att det vore hög tid att verkligen börja spegla en världs mångfald, istället för att fortsätta med framställningar av den begränsade världsbild som ingalunda bara gemene man – utan kusligt många ”inflytelserika” – tycks äga.

tisdag 14 september 2010

Rangordningens patetiska aspekter...


Ett ganska paradoxalt förhållningssätt som emellanåt kan upplevas i vårt kära land är denna då vi till en främling – som offentligt talar sitt modersmål, bryter kraftigt eller har svårt att formulera sig på vårt språk – otåligt, förnärmat eller syrligt kan morra något om att ”här talar vi svenska”, för att i nästa ögonblick kunna utbrista ett ”fuck”, ”shit” eller ”whatever”.

Att språket i vårt eget land har högst status ser med största sannolikhet alla som en självklarhet. Att vi – eller åtminstone vissa somliga av oss – vidare anser att ett främmande språk kan ha högre status än ett annat är lika sannolikt förbundet med det faktum att främlingar (något förenklat) brukar delas upp i kategorier som engelsmän, jänkare, australiensare, fransmän, italienare å ena sidan, och utlänningar och blattar eller svartskallar å den andra.

Men vad är det då som gör att svenskan i vissa sammanhang faktiskt tycks kunna få kliva åt sidan? Vad är det egentligen som gör att vi – eller åtminstone en ansenlig mängd av oss – uppenbarligen anser att ett främmande språk kan ha högre status än vårt eget? Och att detta inte uppfattas som något störande, utan tvärtom tycks betraktas som naturligt och till och med smickrande?

Ett exempel är begreppen ”sale” och ”outlet”. Vad sjutton är det för fel på ”rea” och ”utförsäljning”, alternativt ”lagerförsäljning”? Och hur kommer det sig att något så starkt förknippat med våra traditioner och kultur som ishockeyn, har klubbar som bär allt annat än svenska namn? I detta sammanhang är det bara speedwayklubbarna som tycks värna det inhemska.

Jag skulle kunna fortsätta men orkar helt enkelt inte. Frågorna får helt enkelt hänga där de hänger. Kan dock bara konstatera att vi – eller vissa somliga – gillar att rangordna oss själva i förhållande till ”de andra” (och till vår fördel), som i sin tur blir rangordnade enligt vårt självklara tycke och tänkande. Och samtidigt kan vi likväl ”sälja vår själ”…

fredag 10 september 2010

Bara en fanatikers önsketänkande?


Fick rysningar då jag stötte på utsagan nedan. Samtidigt kan jag inte riktigt bli klar över om obehaget berodde på personen som är källan till citatet, eller på att detta tyvärr innehåller ett visst mått av sanning. Hur som helst kan man fråga sig varför det så ofta ska behöva ta så lång tid innan vi människor - åtminstone tillräckligt många av oss - konkret reagerar på en motbjudande företeelse?


Vilken tur för härskare att folk inte tänker.

(Adolf Hitler 1889-1945)

onsdag 8 september 2010

Subjektivitetens logik – Akt 10


Prolog:

Att omgivningen aldrig kan lära sig vad som är rätt och riktigt…


Scen I:

De är så märkliga…


– Varför måste de ha så konstiga namn?
– Ja, och så har de mage att kräva att vi skriver och uttalar det rätt också…

– Va´då diakritiska tecken? Varför ska de behöva ha så´na där obegripliga bokstäver?
– Ja de får ju skärpa sig. Det blir för krångligt att ständigt behöva anpassa tangentbordet…

– Kolla! He he! Han heter Stanko! He he!
– Hö hö! Fattar inte att han har vågat behålla det. Vet du förresten om att Bögballe är ett efternamn i Danmark? Hö hö!



Scen II:

…vi är ju normala!


– Visst är det kul att vara ute på resa, men fan vad skönt att komma hem så man äntligen kan få sitt namn rättstavat och korrekt uttalat igen. Ska det verkligen vara så svårt med Tjärnlund och Sjöström?
– Ja, jag begriper inte att de aldrig kunde lära sig. Är det så jäkla invecklat? Man skulle ju kunna tro att de inte ville begripa…

– Att de alltid ska ha sånt besvär att få prickarna och cirkeln på rätt plats över o och a.
– Ja, om de överhuvudtaget får dit dem. Det är ju trots allt en viss skillnad om man heter Hörstedt. Men, det är klart. Vissa begriper inte den betydelseskiljande faktorn som de diakritiska tecknen innebär…

– Det blev ofta jobbigt under konferensen där borta. Högman och Höglander fick flera korkade frågor från de engelskspråkiga delegationerna, med anledning av sina efternamn. Fast värst var det för stackars Jerker. En britt och två av jänkarna var riktigt pinsamma…
– Fy fan vad respektlöst och idiotiskt. De borde ju fatta att det inte alls betyder samma saker på vårt språk. Och så är ju varje persons namn och efternamn de viktigaste identitetsmarkörerna...

måndag 6 september 2010

En liten passning till intoleransen!


Den människa, som inte med framgång tagit itu med sig själv, ska aldrig med framgång ta itu med någon annan.

(Harry Emerson Fosdick 1878-1969)

söndag 5 september 2010

Kan man hoppas på att det rör sig om en desperation?

Flera gånger de senaste två åren har jag undrat över vad den påtagligt växande styrkan och ökande intensiteten i intolerans samt främlingsrädsla och dito fientlighet runt om vårt klot egentligen kan bero på. Det jag under sommaren ett flertal gånger tycker mig ha fått uppleva är en förnimmelse av desperation (väl gömt under ett ”vi vädrar morgonluft”); att denna ”extremhögervågens comeback” kanske egentligen handlar om inledningen till ett otäckt och destruktivt fenomens dödsryckningar; att dess styrka kanske egentligen är en spegling av medvetenheten om dess egna bräcklighet orsakad av dess högst tvivelaktiga moral och etik.

En tankegång, som ofta levereras som ett svar, i media i samband med framställningar eller diskussioner kring detta tema är denna om globaliseringen och dess konsekvenser. Denna utvecklingsprocess anses skapa osäkerhet och rädsla – hos vissa delar av befolkningen i respektive länder – inför en framtid som visar upp en allt mer accelererande samhällsutveckling och demografisk förändring. Jag accepterar denna teori, om än med vissa förbehåll. Men, den rimmar hur som helst väl med mina ovan framställda reflektioner.

Det fenomen som under förra seklet kom att få en så stark genomslagskraft hos både stater och enskilda individer, och som kulminerade åren 1933-45, tycks ha grundat sitt inflytande genom att det framträdde som en form av ”frälsning”. Med facit i hand kan man något raljerande säga att det i så fall har rört – och fortfarande rör – sig om en ”frälsning för (främst själsligt) svaga karaktärer”. Men, man bör också vara medveten om att man med sådana tankar är ute på minerad mark: vem är man att så självklart sätta sig över någon annan (vilket är just en av det aktuella fenomenets viktigaste grundsatser)?

Fenomenets styrka och intensitet idag ska enligt min teori således basera sig på ett förtvivlans raseri, sprunget ur den kollektiva vetskapen om att det i omgivningens ögon och till följd av andra världskriget var solkat av sin egen svärta och ruttenhet. Men, det besegrades dock bara. Det förgjordes inte (som alltför många uppenbarligen hade trott eller hoppats på under större delen av tiden fram till ”Murens fall”). Och trots att det och dess tillbedjare, samt dessas passiva respektive aktiva sympatisörer, fick sig en rejäl törn 1945, så har det endast bidat sin tid och samtidigt genomgått en metamorfos till något på ytan mera rumsrent. Samtidigt har världens utveckling gått därhän att jordmånen för denna egoistiska ”filosofi” återfått sin bördighet.

Jag får därmed intrycket av att fenomenets desperation skulle kunna bygga på att genomslaget och etableringen för ett verkligt globalt tänkande i förlängningen faktiskt innebär en uppluckring för hämmande och trångsynta inställningar och åsikter – som de flesta av oss faktiskt hyser i någon form, och i mer eller mindre grad. Det kan med andra ord formuleras såsom att fenomenet ”tävlar mot klockan”. Och för att inte riskera att marginaliseras ännu mer än det gjorde efter just 1945, så har det gått till offensiv på en skala bara jämförbar med det som utspelades under mellankrigstiden. Allt i ett ”sista” försök att få tillräckligt med anhängare för att bibehålla sin livskraft.

Jag är väl medveten om naiviteten och önsketänkandet i mina tankegångar. Samtidigt känner jag att det är viktigare än på mycket länge att ett sådant hopp frodas, stärks och syns för att kunna stävja detta fenomens tillväxt och eventuella kulminering – ett alternativ jag definitivt inte vågar tänka på.

lördag 4 september 2010

Va!? Fick du bara en?

Inläggen här inleds relativt ofta med att jag nämner att någonting – i regel en ”företeelse” – ”fascinerar” mig. Reflekterade över detta faktum häromdagen och kunde bara konstatera att: det visserligen är mycket jag inte alls är intresserad av, men att detta definitivt inte gäller för våra – människans – alltför ofta instinktiva, oreflekterade och förgivet tagna utsagor och/eller ageranden. Det var bara att rycka på axlarna och hoppas på att fantasin fortsättningsvis kan bidra till att inledningarna inte blir alltför upprepande.

Hursomhelst… en av många uppvisningar inom ramen för vad vissa kallar ”sportfiske” som medverkar till att tankemaskineriet – och främst dess ifrågasättaravdelning – blir irriterat, är denna om fisketurers resultat. Ja ja ja (tänk inte så kvickt – jag hinner ju för höge bövelen inte med!), här finns en brasklapp:

Jag gillar fiske själv (även om det har lugnat sig rejält sista årtiondet). Emellanåt mer än vad vissa kring mig förmodligen anser eller har ansett vara normalt, och jag gläds naturligtvis också åt att kunna få ha en eller flera fenförsedda varelser på matbordet.

Vad jag är ute efter är detta då fisket uppenbarligen inte grundar sig på egentlig strävan efter lite rekreation, och inte är ett trevligt sätt att själv ordna med råvarorna till en måltid. Utan, då fisket enbart tycks vara ett medel med vars hjälp en (uppenbarligen) skral självkänsla ska försöka stärkas. Här kommer vi åter in på jämförandets och tävlandets samt avundens och missunnsamhetens destruktiva aspekter, vilket i dessa sammanhang långt ifrån enbart omfattar de direkt involverade – detta fenomen styr och ställer gärna och ofta med även de flesta i omgivningen.

Det är sannerligen en intressant (för att inte säga något hämmad, tröstlös och patetisk) inställning denna:

A är en dubbelt så bra fiskare som B… A har ju fångat två och B bara en (alternativt: A har ju fångat en dubbelt så stor som B; A har ju fångat något).

Till detta kan så läggas de som ”känner A” och som oftast omedvetet demonstrerar att de gärna vill spegla sig lite i glansen av ”mästarinnan/mästaren”:

Hörde du va A fick igår? Ja, du, jag känner A och vi ska faktiskt ut tillsammans till helgen…

Resonemanget kan säkerligen överföras på sammanhanget jakt också, men vi stannar vid fisket och går vidare till nästa och lika intressanta inställning(ar). Denna kan jag ganska ofta på stöta under turer till kust eller vattendrag, men också under diskussioner med personer som visar sig ha fisket som ”fritidsintresse”. Den uttrycker sig med vissa variationer men grundläggande är ett (emellanåt närmast besatt):

Jag måste ha fisk!

Satan också! Fiskjäveln släppte!

Helvete! Jag fick ingen fisk! Jävla fiskjävlar!

Men, alltså… är det fiskens fel? Hos vissa somliga tycks allt ansvar för ett fysiskt och/eller psykiskt välbefinnande vila på allt annat än dem själva. (Skulle vara intressant att få veta huruvida denna företeelse även förekommer i svamp- och bärplockarnas skara.) Man får ju nästan intrycket att själva överlevnaden beror på just fångad fisk, något vi i I-länderna definitivt inte behöver bekymra oss för. Det är som om fisken skulle ha skyldigheter – en tankegång som tycks kunna överföras på det mesta vissa somliga har någon form av relation till.

Hade jag själv inte någon gång mumlat surt efter en tur, skulle jag ha uppmanat dessa vissa somliga följande:

– Väx upp! Eller sök hjälp!

torsdag 2 september 2010

Ville bara meddela att...


...jag med största sannolikhet kommer att vara något distraherad och frånvarande den närmaste tiden.

Orsaken är det här: http://mysorys.blogspot.com/  (och ett par andra textrelaterade engagemang, som det är mer än himmelshög tid att jag en gång för alla avslutar).

Och självfallet är du/ni mer än välkomna att titta in där oxå!!

Stor kram!

onsdag 1 september 2010

Konsekvenserna av en utflippad koncentration...


Allt emellanåt händer det att man fortsätter att läsa en text trots att koncentrationen tröttnat och gått och lagt sig, eller åtminstone flytt till skallens fikarum. Blicken fortsätter följa bokstäverna som bildar ord, meningar och stycken, men det rör sig i själva verket om en form av vaken dvala. Ingenting av det som ögonen transporterar in till mottagningscentralen tycks bearbetas, utan går istället direkt in till det som kan kallas raderingsavdelningen.

Det är i dessa ögonblick jag kan få en något obehaglig känsla av att det egentligen är någon annan än jag själv som är sysselsatt med att förkovra sig i en eller annan sorts lektyr. Detta skedde senast i eftermiddags, då jag höll på att försöka avsluta en volym om en polis som arbetat under täckmantel i den där federationen på västra sidan av den stora pölen (kort sagt rörde sig den relativt fängslande berättelsen om en infiltration – av de avgjort mindre fängslande motorcykelgossarna – i helvetesänglarnas tragikomiska lekstuga).

Hursomhelst… jag fick läsa om större delen av det sista kapitlet till följd av att mitt (misstänker jag) undermedvetna uppenbarligen, och av någon anledning, hade gjort koncentrationen allt annat än samarbetsvillig. Omläsningen gick dock bara med nöd att genomföra eftersom koncentrationen efter sin paus tydligen hade fått någonting alldeles för uppiggande i sig, och envisades med att parallellt få mig att grubbla över det zombieläsande tillståndet samt den där bieffekten som ger känslan av att föra någon annans blick över de skrivna raderna.

Det var främst i samband med det sistnämnda som jag började undra över hur en tolk eller översättare kände sig då hon eller han för första gången stötte på ett idiomatiskt uttryck i exempelvis svenskan. En person vars karaktär kännetecknas av ett svagt logiskt tänkande, men en motsatt frekvens av vild föreställningsförmåga (erkänns… beskrivningen stämmer bra in på undertecknad), borde antingen riskera skrattsmärtor i käkar och bukhåla, eller värk i panna och hårfäste till följd av förtvivlade slag med öppen hand mot det första och dito slitningar av hårsäckarnas utväxter.

I samma ögonblick som jag slog igen boken, började en hel flock av vårt språks fraser att dansa sin ystra dans med fantasin. Samtidigt började jag leka med tanken på hur en person - med ovan beskrivna karaktär - som för första gången kom i kontakt med vissa av våra talesätt eventuellt kunde tänkas tolka dessa...

Tankegångarna pockade följaktligen på en fysisk tillvaro och nödsakade således denna avslutning (ber om överseende för det något obehärskade resultatet av grubblerierna):


1. Klart som korvspad…

- Hallå? Hur klart är egentligen det spadet som man har kokat korv i?


2. Vara på smällen…

- Men…öh...? Brukar representanter för denna folkgrupp ofta befinna sig ovanpå en explosion? Är det frivilligt eller..?


3. Nu går skam på torra land…

- Det var som… Skammen tillbringar övrig tid under vatten…