Prolog:
Man känner andra (låt vara med största sannolikhet undermedvetet) som man förmodligen främst känner sig själv. Eller uttryckt något annorlunda: är inte de flesta ”etiketter” egentligen mer eller mindre dubbelhäftande?
Och varför inte krydda med en gnutta inkonsekvens..?
Scen I:
Självfallet är de si…
– De är så kollektivistiska. Ja, eller grupporienterade, om man så vill – eller hur? Att bara sådär leva efter vad som står i en skrift, va`? Ja, eller att gå efter vad en politisk eller religiös ledare, myndighet eller ett parti säger åt dem att göra? Jamen, hallå?
– Att de aldrig kan förmås att skapa en ordentlig och effektiv organisation? Varför ska det alltid behöva sluta med att alla drar åt sitt håll?
– Ja, alltså… de spelade ju inte dåligt – de är fantastiska var och en för sig. Men, de fungerar aldrig – i alla fall mycket sällan – som ett kollektiv. Men så har de ju ingen tradition av laganda…
Scen II:
Naturligtvis är vi så…
– Ja, i vår kultur uppfostras vi till individer. Här lär man sig sannerligen att tänka själv och bli en självständig individ! Det du!
– En av våra mest framträdande egenskaper är vår organisationsförmåga, vågar jag verkligen påstå. Vi har inga svårigheter som helst med att skapa en sund teamkänsla och i slutänden verkar vi som en!
– Alltså, vår absoluta styrka är ju kollektivet. Vi är ju inga egoistiska individualister – alla kämpar för varandra. Och det beror bara på att vi har så starka traditioner vad gäller laganda…