fredag 31 december 2010

Inför det kommande året: en önskan och ett löfte!


Jahapps, det gamla är på väg in i historieannalerna och det nya är i antågande med stormsteg...

Så här på tröskeln till det kommande året är det två ärenden som känns aktuella. Det första är en önskan, vilken framställs via en av stroferna ur den slovenske författaren, lyrikern och nationalskalden France Prešerens (1800-1848) verk "Hyllningsvisan". Strofen, som också utgör texten i Sloveniens nationalsång, lyder som följer (med ungefärlig översättning):


Živé naj vsi naródi,
ki hrepené dočakat dan,
da, koder sonce hodi,
prepir iz sveta bo pregnan
da rojak
prost bo vsak,
ne vrag, le sosed bo mejak!

Leve alla folk/nationer
som trängtar i väntan på den dag
(att) var solen än vandrar
konflikt från världen jagats bort
(att) varje landsman
kommer vara fri
(att) grannen inte längre kommer vara fiende, men vän!

 
Det andra ärendet är ett löfte som jag redan uttryckte för ett år sedan. Jag känner mig dock så tillfreds med detta löfte att jag rätt och slätt tänker upprepa det:
 
Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

GOTT NYTT 2011 TILL ER ALLA!!!

torsdag 30 december 2010

Apropå människans benägenhet till att skylla ifrån sig och slippa ansvar...


Tillståndet i världen är ett tema som alltemellanåt figurerar i samtal jag deltar i – oavsett om det rör sig om relativt djupdykande diskussioner, eller endast utgörs av artighetsstyrt kallprat. Världsekonomin, miljöförändringarna och konflikter är de tre vanligaste – och i ingen särskild ordning placerade – utvikningarna inom ramen för nämnda samtal. Senast igår (på arbetet) ”avhandlades” den sistnämnda kategorin, kopplad till sönderfallet av federationen som en gång bar namnet Jugoslavien. Vad som återkommande fått mig att med fingertopparna krafsa i hårbotten är det faktum att det titt som tätt skylls på ideologier i allmänhet och religioner i synnerhet för alla krig och allt dödande.

Jag kan sträcka mig till att företeelserna religion och ideologi utgör fundament i dessa fall. Men, det är likväl inte en religion eller en ideologi som krigar eller dödar, det är människor som av olika skäl väljer att göra det.

Fingret som trycker på knappen till bombluckorna eller pressar in en kulsprutas avtryckare, eller handen som svingar klubban, sitter inte på en religion eller en ideologi. De sitter på en person som väljer att antingen avstå eller att begå sin destruktiva gärning. Enbart symboliskt sett kan man säga att fingret eller handen utgör en utväxt på eller redskap för en religion eller ideologi. Att människor säger sig vilja döda eller dö i nämnda företeelsers namn är faktiskt ett helt annat tema.

Kort sagt: det är, när det kommer till kritan, inte religionerna eller ideologierna som skapat oss och våra tankar och gärningar…

onsdag 29 december 2010

Textskapartypiskt...


Det som börjar som skrivklåda kan sluta som skrivkramp.

(Jacob Paludan 1896-1975)


Det är märkligt hur lugnande det alltid är att andra också har samma erfarenheter...

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…


Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…

måndag 27 december 2010

Den provokative i mig yttrar en hädelse…


Precis hemkommen från centrum sitter jag här framför detta som i vissa bemärkelser och sammanhang tycks ersätta dumburken. Efter en runda på stan kan jag konstatera att rådande vinterförhållande tycks dela folk i ”för och emot” – givetvis med vissa förbehåll. Lägger jag till erfarenheter av samtal och meningsutbyten från arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, är förhållandena ungefär två mot ett i de negativas favör.

Det torde inte ha undgått min omgivning att jag räknar mig till den första ”gruppen”. Jag är helt enkelt upprymd. Det är vitt, det är ljust, det är dämpat, det är mysigt, det är vykortsliknande och en hel rad andra tilltalande etiketter. På bussen hem följde jag ett lågmält samtal – närmare bestämt en dispyt – från ett yngre par. Duellens utgångspunkt var just det ovan framställda. Tösen var så att säga positiv, pågen var det knappast. Några av de andra resenärerna muttrade medhåll i det senare fallet.

Vad som slagit mig är definitivt inte det närmast lidelsefulla engagemang folk till synes demonstrerar i sina tycken och tänkanden i frågan. Vad som slagit mig är att väldigt många jag känner (i sanningens namn mer än hälften), som räknar sig som optimister och positiva till livet i allmänhet, oftast uppvisar en så dyster sida under bland annat dessa förhållanden – för att inte tala om hur det kan låta då det är mulet, eller i synnerhet då det regnar (för att inte nämna hur det kan låta då blåst adderas till dessa två ”dysterhetsföreteelser”).

Jag är medveten om att jag och mina likasinnade för vissa framstår som negativa och som dysterkvistar i våra inställningar, argumentationer och reflektioner. Det tycks bli så då det för givet tagna placeras under lupp och genomgår en kritisk granskning.

Kontentan är att alla inte egentligen är äkta optimister. För mig är en äkta optimist, och person med positiv inställning till livet, en individ som inte bara gläds och känner sig tillfreds med livet i solsken och plus tjugogradig värme. Tvärtom menar jag att en äkta optimist är en person som visar sina positiva karaktärsdrag i situationer och sammanhang som upplevas som motiga. Positiv energi behövs enligt min uppfattning främst då livet upplevs som jobbigt. Att vara medvindsoptimist eller vackert-väder-positiv är således – och i mina ögon – att lura sig själv. Det är lätt att skratta då solen skiner...

Kaxigt? Jupp, är den första att skriva under på det! Provokativt? Absolut!!

Konsekvent? Mja… gnydde ju några gånger själv då jag till följd av det överumplande vintervädret ofrivilligt förlängde min vistelse i skottarnas nejder för snart en månad sedan.

Dock: hävdar likväl att en äkta optimist är en person som delvis påminner om Gene Kellys rollfigur i den klassiska musikalrullen ”Singing in the rain”.

Har själv fnissande, skrattande och – emellanåt – invektivrabblande sladdat, skumpat, glidit och svettats de senaste veckorna på min nära tjugo minuter långa cykeltur till arbetet.

Smått galen? Kanske det… Snarare skulle jag själv hävda att jag då och då kan snurra in mig i ett rent dårpippitillstånd... men jag är i alla fall inte dyster!

Kram på er allesammans!

torsdag 23 december 2010

Julhälsning


Det har sannerligen varit si och så med ork och lust de senaste veckorna. Nu, så här i tiden för en av våra största helger, känner jag att disciplinen i alla fall får rycka upp sig ett litet snäpp över ett tillstånd som närmast går att betrakta som medvetslöshet.

Vill således önska alla vänner, bekanta och obekanta - som kan tänkas bli bekanta - en riktigt God Jul!!!

Till detta vill jag lägga en "bön" som jag hade i ett av de tidiga inläggen.

Må väl, ta hand om er och glöm inte att kramas!!!


Ta dig tid att arbeta - det är framgångens pris.

Ta dig tid att tänka - det är maktens källa.

Ta dig tid att leka - det är den eviga ungdomens hemlighet.

Ta dig tid att läsa - det är visdomens grundval.

Ta dig tid att vara vänlig - det är vägen till lycka.

Ta dig tid att drömma - det är att slå följe med en stjärna.

Ta dig tid att älska och bli älskad - det är gudarnas privilegium.

Ta dig tid att se dig omkring - det finns ingen tid att vara inskränkt.

Ta dig tid att skratta - det är själens egen musik.

 
(Gammal irländsk bön)

lördag 18 december 2010

Lite gnäll om snabba klipp och så en gnutta inkonsekvens…


Satt och tittade på Babel för någon vecka sedan och kunde först inte komma på vad det var som en bit in i programmet irriterade mig. Inte var det själva innehållet – diskussioner, reportage och diverse information om litteratur och författarskap var som vanligt en trevlig förkovring. Men så slog det mig: ständigt ändrande kameravinklar och fokus på respektive deltagare, som för tillfället hade ordet i dialogerna. Det påminde mig om den närmast hysteriska form och framställning som kännetecknar – kanske främst – dokusåpsartade produktioner i reklamkanalerna. Men, stilen har definitivt spillt över på de ”seriösare” programmen i de ”seriösare” public service-kanalerna.

Alltså, detta ”zappande”, dessa snabba klipp och kameravinklar.… Är det bara en spegling av dagens behov av ”aktion”? Att vi styrts dithän att vi betraktar en enda kameravinkel, utan klipp som ett sömnpiller och/eller orsak till att vi byter kanal för att finna mer ”håll-i-gång”? Okej, att det är ett koncept som går ihop med ett fartfyllt innehåll. Men, i ett studioprogram där deltagarna sitter ner i lugn och ro, känns detta koncept definitivt överarbetat.

Men, det är klart… Idag känns alldeles för mycket pågå i stressens, kortsiktighetens och de ”snabba (börs)klippens” tecken. Det får tydligen inte finnas någon risk för ett stillasittande; för någonting långrandigt, tråkigt och enformigt; för det som – gud förbjude – skulle råka kunna bli reflexivt och meditativt…

Vad fanken är vi rädda för? Att vi ska hinna andas och härigenom syresätta hjärnan så att tankeförmågan förbättras – och på så vis underlätta för slöjans undansvepande för att möjliggöra en klarsyn om vår tillvaro och omvärld?

Tja, världen är som den är. Den är vad vi själva gör den till. Den är verkligen sådan som vi förtjänar att den är (muttrade klichén). Den kommer aldrig att vara perfekt (vill inte heller ha den sådan). Men det skulle inte göra ont om vi kunde lägga lite av energin – vi så ihärdigt satsar på verklighetsflykt – på att bli aningen mer upplysta och ifrågasättande. Och på så vis styra det hela mot ett tillstånd som i alla fall kunde bli några nyanser ljusare än vad fallet faktiskt är i dag…

Men så blickar jag ut genom fönstret på det vykortsliknande sceneriet… och förlorar mig in i vinterdagdrömmeriernas värld…

fredag 17 december 2010

Livets ironier...


I regel är man sällskapets medelpunkt först när man har gått.

(Zsa Zsa Gabor 1917-)


Attans också, mumlade exhibitionisten och narcissisten samtidigt och något förnärmat...


Snack... och ingenting annat...


Sitter och blickar slött ut över vinterskruden som klär stora delar av vår kontinent. Funderar – något slöare – över vad som kan ha bidragit till att jag inte haft lust, ork, motivation eller liknande till att exponera mina grubblerier, iakttagelser, analyser eller rent nonsens den sista tiden.

Febern som slog mig i skallen under senaste helgen? Njet!

Idétorka, kanske? Überhaupt nicht! Har ett antal mer eller mindre färdiga inlägg samlade i ett Worddokument. För att inte tala om allehanda anteckningar som fyller diverse papperslappar, blad eller sidorna i små fickskrivblock...

En av dessa mentala svackor som då och då tydligen bara måste komma, och som egentligen enbart betyder att batterierna står på återuppladdning? Hmm… mja… nja… jo, lite…

Okej, poängen med det hela då? Gilla läget och ta det som det kommer – skrivlusten är ju inte konstant. Borde ha lärt mig vid det här laget…

Kort och gott: hej på er allesammans... och en angenäm helg önskas!!

torsdag 9 december 2010

Outforskade delar av Världen? Det är bara att leta på vår egen kontinent!


Har sett ännu ett avsnitt av Kinas mat på SVT och har återigen den där irriterande känsloblandningen jag haft sedan jag började följa serien. Glädjen och upprymdheten över att uppleva hur min världsbild breddas och fördjupas solkas av den samtida frustrationen över hur lätt det är att ”styra” och ”forma” bilden av vår omvärld för den bredare allmänheten.

Jag ser det bara som positivt att få djupare insyn i ett landområde på andra sidan klotet. Ett landområde vilket fram tills för bara ett årtionde sedan fortfarande främst var associerat med världens största befolkningsmängd, samt ett auktoritärt statskick vars politiska ideologi i stort sett har förkastats i Väst. Landets växande ekonomiska betydelse – och därmed globala inflytande – är främsta orsak till det allt högre värdet på ”nyfikenhetsmarknaden”. Kina har blivit coolt, häftigt och allsköns annat positivt enbart på grund av att den västliga ”finansvärlden” fått nya marker att husera på. För några år sedan speglades detta "nya intresse" av serien om dess natur. Nu – i den kulinariska trendens svall – är det maten som är attraktiv för tv-programsindustrin. Kina ”ligger i tiden”. Kina ”är på”. Kina är ”inne”…

Fortfarande: jag ser det enbart som positivt att perspektiven på vår omvärld ökar; att vi lär känna och någorlunda kommer närmare ”de andra” samt dessas kultur och historia.

Vad som däremot stör mig, är att det i detta sammanhang aldrig tycks kunna finnas en jämn fördelning. När ska det komma lika ingående och genomarbetade dokumentärer och informativa serier om Afrika eller Sydamerika? Eller varför inte om (ur ett västligt perspektiv sett) ”lågstatusterritorier” som Mellersta Östern eller det som – så generaliserande och godtyckligt – kallas Östeuropa?

Det är främst i samband med det sistnämnda jag emellanåt är på gränsen till att få fnattattacker. Givet de fördomar och stereotyper visavi ”Östeuropa” – för att inte nämna ”Balkan” – som fortfarande klart kan skönjas inte bara bland folk i allmänhet utan även hos mediarepresentanter och politiker i västra Europa, vore det väl en prioritet att belysa dessa delar av vår egen kontinent? Att veta mer om andra delar av Världen än sitt eget ”närområde”, och dessutom matas med information som väcker ännu mer intresse för de avlägsnare delarna, känns i detta sammanhang inte bara som något absurt, utan som direkt korkat. Existerar verkligen en ärlig önskan om att uppnå en så kallad europeisk integration – eller åtminstone någon form av gemenskapskänsla – från beslutsfattande håll, vore väl första prioritet att just upplysa oss i ”västra Europa” om det som i de flesta bemärkelser fortfarande är ett Terra Incognita i vår egen lilla Världsdel?

Jävig? Moi? Må så vara! Jag anser det icke desto mindre ligga till enligt ovan framställda framställning…

Tänkvärda favoriter i repris...


Följande inlägg var ett av de första tio jag skrev då bloggen fortfarande var en spädis. Gillar de två visdomsfraserna så mycket att jag anser dem vara värda att framställa igen (givetvis med mina åtföljande synpunkter i släptåg)


Det är inte törnet som sticker dig,
det är du som sticker dig på törnet.

(Afrikanskt ordspråk)


Idel solsken gör öken.

(Arabiskt ordspråk)


Det finns en hel hög med sammanhang som dessa ordspråk kan appliceras på...

Det första får mig ofta att tänka på hur många gånger man ställt till det för sig själv på grund av slarv, oaktsamhet eller okunskap. Man har helt enkelt bara klampat på som om man var osårbar och om något har gått snett, har man alltid skyllt på andra omständigheter än bristen på ansvarstagande gentemot sig själv.

Det andra är en i mina ögon perfekt metafor för det negativa i att sträva efter status quo.

onsdag 8 december 2010

Livets vändpunkter…

De kan vara många. Men, det är bara några som är verkliga milstolpar. En av dessa brukar vara anknuten till musik. Antingen det rör sig om en sång, en artist eller ett gäng, så är dessa obönhörligt en del av ens minnen och fortsatta levnadsbana.

Okej, det får räcka med floskler. Skulle härmed vilja presentera de fem musikstycken som utgjorde mina ”har-sett-ljuset-upplevelser” som elva-, tolv- respektive femtonåring – och som stakade ut mitt fortsatta ”vill-lyssna-mer-på-sökande”. Samtidigt vill nyfikenheten att jag uppmanar mina bloggkolleger att göra samma sak. En slags stafett med andra ord.

Kom igen – vad, vem eller vilka fick just dig att bli ”frälst”???














”Fria, självständiga och oberoende”? Jasså?


Har vid detta laget sett och upplevt ett antal köpcentrum under mina resor runtom vår kontinent och så över pölen under besöken hos lillasyster. Tillfällena att betrakta och studera medmänniskorna i dessa miljöer har varit, många, goda och diversifierade. Vad som slår mig är inte trendernas påtagliga likriktning och enformighet, utan den stora mängden av till synes oreflekterat och förbehållslöst ”efterapande”.

Minns i dessa sammanhang också ofta tillbaka på en historieföreläsning, på vår sydligaste universitetsort, som belyste och analyserade de översta samhällsskiktens liv och leverne från tidigmodern tid till dagens datum. Ett ord som ett antal gånger kom med i föreläsarens framställning och resonemang var begreppet mode.

Tankarna snurrar…

Mode… skapat och upprätthållet av en samhällselit, som hade alldeles för mycket fritid… för övrigt folk, som inte visste vad de skulle göra av sin frihet och fritid (när de väl fick dem)… Och ”folket” följde efter trots, eller just på grund av, att den avskydde lika mycket som avundades och beundrade ”eliten”. Folket ville ju bara leva gott… och eftersom den inte hade andra referenser beträffande ett ”gott liv” än elitens, blev just eliten och dess liv och leverne ”rättesnöret”…

Visst, något raljerande, men det går inte att komma ifrån att det knappast är någon ”vanlig” Nilsson, Koskinen eller Bijelobradić som sätter trenderna. Låt vara att det sitter en ”vardaglig” Lisa eller Johan och låter sin kreativitet flöda för brödfödan i design- och modevärlden. Slutresultatet är likväl att det är ett väldigt smalt skikt som fortfarande sätter upp riktlinjer, kriterier och normer för ”övriga folket” – vare sig detta vill eller ej. Och modeindustrin är fortfarande en aspekt av glamour, yta och glitter – och vice versa, vilket knappast kan sägas förknippas med annat än de översta samhällsskikten.

Och detta med trender och mode är emellanåt rejält skrattretande. Vad vi med glädje bär eller klär oss i under ett eller ett par års tid, är i regel någonting vi oftast reagerar på med avsmak, motvilja och/eller löje om det presenteras ett eller ett par år innan det blir just en trend. För att inte nämna det faktum att vi gärna skrattar rått åt trenden några år efter att den har försvunnit in i en annan – skapad och marknadsförd av ett smalt skikt.

Således har ”vi övriga” (eller åtminstone ett alldeles för stort antal av oss) enligt min mening faktiskt aldrig (eller ännu inte) lyckats göra oss fria, självständiga och oberoende som individer – i dessa ords rätta bemärkelser. Nästa gång jag får höra någon uttrycka att ett av ”vårt utvecklade Västs” starkaste kännetecken är just individualismen, kommer jag att noga se till att jag inte har någon slags vätska i munnen…

tisdag 7 december 2010

Tänkvärt - ännu en gång...


Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig
utan ditt eget samtycke.

(Eleanor Roosevelt 1884-1962)

Återkomst med lite gnäll


”Man lär sig så länge man lever och ingenting blir som man tror…”

Så sjöng någon under förra seklets 70-tal. Vem det var minns jag inte, bara att det var en tjej. Det ligger en del i det på ståendet. Åtminstone har jag själv kunnat erfara detta den senaste dryga veckan.

Långhelgstrippen till Glasgow, och firandet av en väns fyra decennier långa vistelse på detta klot, var tänkt att bara bli ett trevligt avbrott i vardagen. Istället blev det en ofrivilligt förlängd ”semester”, med vissa specifika konsekvenser – under vilken jag kom till insikt om att jag fortfarande inte har kartlagt mig själv i den utsträckning jag trodde mig ha gjort. Orsaken till den förlängda vistelsen torde vara onödig att gå in på. Norra Europas väder de senaste två veckorna tillhör ju nyhetsflödenas toppkandidater. Kort sagt blev det tre extranätter i haggisens hemland, varav två i dess huvudstad Edinburgh.

Eftersom jag vanligtvis får kickar av nya situationer – platser, personer och all de upplevelser som följer med i paketet – skulle det inträffade egentligen ha varit en rejäl ”vitamininjektion”. Läggs därtill mitt närmast nördiga historieintresse kunde situationen svårligen ha varit bättre: en oplanerad vistelse i huvudstaden i helmaltswhiskyns och kiltarnas land. Och för att toppa anrättningen, så avslöjade rundvandringarna i centrala Edinburgh ett ytterst angenämt antal krogar och nattklubbar vars grundläggande koncept är hårrd råkk.

Och vad sker? Nedstämdhet och frustration tar över. Okej, visst, de oförutsedda utgifterna är aldrig trevliga. Och ovissheten beträffande hur länge jag och mina reskamrater skulle tvingas vänta på bättre väderförhållanden är naturligtvis ett annat tungt argument. Men, jag trodde mig under de gångna åren faktiskt ha lyckats samla på mig tillräckligt med pragmatism för att ”gilla läget”. Visserligen kommer flygbolaget att täcka några av de extra kostnaderna, men inte alla. Å andra sidan finns det människor i betydligt värre knipa, så det hela var egentligen ett ”I-landsproblem”. Och när har människan faktiskt kunnat göra någonting åt vädrets makter?

Jag har en tendens att till följd av vissa frågor, respektive vissa specifika sammanhang, uttrycka mig ungefär enligt följande: ”det beror på min dagsform” och ”det är sällan som nerverna lugnar sig så mycket som av nya upplevelser”. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag verkligen måste ha varit i totalt fel dagsform. Men, gnällspiken är inte riktigt klar ännu...

Väl hemma hade ”stressen” under beskrivna vistelse medfört ett virusbesök, som efter någon dag kom att utvecklas till en hejdundrande förkylning. Dock är dessa tillstånd numera inte lika hämmande som de var främst under min tjugoårsperiod. Då fanns det verkligen fog för den – vågar jag hävda – förenklade bilden av ”den förkylde mannen”. Idag ser jag det främst som en möjlighet att ta igen en del sömn – hostan, snuvan, slöheten och olusten beträffande allt och inget, samt allt annat åsido.

Således har jag via detta inlägg förhoppningsvis tagit mitt första steg i ”tillfriskningen”…