1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
11. Tror du inte att vi vet något om dig?
Jag har alltmer börjat fascineras av det fenomen som bär etiketten ”jantelagen”. Min förhållning till den har i princip endast varit kritisk och ifrågasättande, och följaktligen har jag även haft ett inlägg direkt kopplat till detta fenomen. Kort sagt har jag (ja, absolut något senfärdigt) konstaterat att mitt förhållningssätt i det här fallet varit tvärtemot det jag anser mig representera – och också gärna framhålla: det kritiska, vars blickar helst ska riktas genom gråskalans glasögon.
Under höstens gång har jag således i allt större grad börjat titta på denna ”lag” med något andra ögon. Dels som jag främst efter valet tycker mig ha märkt att begreppet börjat figurera tätare i olika media, och då framför allt på nätet och i pressen. Men i synnerhet eftersom jag anser mig kunna hävda att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar vara starkt kopplade till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar.
Det torde inte vara en underdrift att i sammanhanget påstå att det finns en dagsaktuell koppling till debatten kring Jimmie & Co och deras väljare. De sistnämnda nämns vidare ofta i samma andetag som termerna ”marginaliserad”, ”outsider”, ”förlorare” och/eller ”utslagen”, vilket grovt förenklat skulle betyda att alla andra tillhör ”vinnarna”, ”de gynnade” och/eller ”betydelsefulla”. Med andra ord: etablissemanget eller eliten.
Nu är detta självfallet en klar förenkling. Och det är inte poängen med detta inlägg. Vad jag önskar ta upp, är att en del debattörer – och deras kommentatorer – påstår sig veta att de marginaliserade demonstrerar ett missnöje via denna form av ”protest mot etablissemanget”. Och att protesten i sig bara är en av jantelagens komponenter – de andra är ”gnäll, avundsjuka och missunnsamhet”. Det är ofta samma debattörer och åsiktsförmedlare som också anser att jantelagen är något representativt för ”vanligt folk”, som känner sig åsidosatta, förfördelade eller marginaliserade. Eller till och med betraktar det hela som någonting ideologiskt som hör till den politiska arenans vänsterhalva. Detta skulle i förlängningen betyda att ”eliten” hör hemma på den högra halvan av samma arena? Jo, visst, säkert…
Det är i sådana här fall jag menar att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar ha anknytningar till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar. Jag får nämligen intrycket av att ordet ”gnälla” i dessa kontexter är den omdefinierade betydelsen av begreppet ”kritiskt och sunt ifrågasättande”. En individ som i oavsett exempel ger uttryck för en legitim rättskänsla och ett ifrågasättande av ett reellt orättvist förhållande kan avfärdas som avundsjuk och missunnsam. Samma personer, som ger uttryck för dessa avfärdanden kan i nästa ögonblick ställa krav (ja, eller ”gnälla”) på att egna önskningar eller privilegier ska tillfredsställas, ger istället bara ett uttryck för en sund självkänsla och är aktivt engagerad för sina rättigheter.
Vad är egentligen skillnaden mellan en ”etablerad person” som gör nedlåtande uttryck för en ”marginaliserad persons” hävdelsebehov och strävan uppåt, och en ”marginaliserad” som uttrycker sitt misshag för ”den etablerades” arrogans och självtillräcklighet? Är det ena ett berättigat hävdande av sina rättigheter, så gäller detsamma i min katalog beträffande det andra. Och skulle det ena kunna påstås vara hemmahörande inom ramen för jantelagen, så är det definitivt samma sak för det andra!
Jag kommer alltid att ha en ifrågasättande attityd visavi avundsjuka och missunnsamhet – och dess följeslagare skadeglädjen. Detsamma gäller för arrogans, översitteri och självgodhet, vilka i sin tur tenderar att ha en stark koppling till de föregående egenskaperna enligt mina erfarenheter. Att påstå att det förstnämnda skulle vara karaktäristiskt för enkom de marginaliserade i vårt samhälle är lika hjärnförlamat som att hävda att det andra är typiskt för de etablerade…