onsdag 27 januari 2010

En påminnelsedag!


Idag för sextiofem år sedan upptäcktes de otäckaste konsekvenserna av den mänskliga naturens svartaste särdrag. Vi hyllar och minns offren för en ideologi som i grunden bygger på tanken om att "de andra" inte är som "vi"; att "de andra" inte överhuvudtaget kan bidra med någonting nyttigt; att "de andra" enbart utgör ett hot i någon form.

Frågan är när vi verkligen kommer att ha lärt någonting alls av det som hände under de mörkaste åren i vår moderna historia?

Vill vi?

tisdag 26 januari 2010

Till vems glädje och lycka?


Att vara mån om andra är en av de ljusa sidorna vi människor äger. Men jag kan emellanåt inte låta bli att fråga mig om det är ett "månande" det rör sig om? Är vi i själva verket medvetna om ändamålet med vår åsikt då vi exempelvis yttrar ett "jag tycker du ska ha si och sådana kläder", eller ett "du ska ha si och sådan frisyr"?

Är det för att måltavlan för vårt tyckande ska må bra? Eller för att vi själva ska göra det; för att vårt tycke och vår smak, och därmed vi själva, ska öka möjligheterna till att bli bekräftade - via den eventuella förändring som kan bli följden av vår påverkan?

Hur ofta reflekterar vi egentligen över om vårt månande om den andre verkligen är innerligt och ärligt?

lördag 23 januari 2010

En stilla undran...


Varför tycks en lejonflocks jakt oftast - för att inte säga alltid - väcka och få mer uppmärksamhet än exempelvis den som en schakalflock genomför?

Varför tycks det vara så mycket mer underhållande att bevittna en jakt av oavsett vilket av de stora rovdjuren, än exempelvis ett par skators förehavanden då dessa bygger ett näste - eller snarare "nästen", eftersom de här fåglarna brukar bygga falska bon för att förvilla potentiella predatorer?

Varför dominerar en bild av rovdjuren som ständigt lyckade i sina jakter, när de i realiteten missar lika ofta som de fångar sitt byte alternativt utsätter sig för fara i sin jakt; jägaren kan i sin totala uppmärksamhet på bytet själv bli jagad - eller så sätter sig bytet till motvärn?

Jag undrar lite då och då om vi från begynnelsen är programmerade att fokusera på det grandiosa, praktfulla, bländande, sensationella och "gräsmattan på andra sidan" - eller programmeras vi till det av vår så kallade kultur?

onsdag 20 januari 2010

En enkel fråga...


Jag frågar mig emellanåt hur det kan komma sig att anhängarna av oavsett vilken tro ibland talar om sin gud som om denna vore en partiledare, och medlemmarna av oavsett vilket politiskt parti ibland faktiskt låter som om de menade gud då de talar om ledaren för sitt parti?

söndag 17 januari 2010

Om en hycklande förhållning...


En av de kanske intressantaste - och samtidigt både patetiska och smått otäcka - företeelserna inom ramen för vår syn på den federation som för tillfället är det ledande landet inom kultur, politik och ekonomi är vårt i alldeles för många avseenden torftigt medvetna tankesätt. Jag undrar om det bara kan handla om avundsjuka och mindervärdskomplex, som förhindrar en medvetenhet att tränga fram, eller om det endast rör sig om bristande eller obefintliga kunskaper grundat på ett ointresse för eller en ovilja till nyansering? Eller är det en kombination av allt det uppräknade?

Det finns en ofrivillig komik i det att någon ger uttryck för ett starkt ogillande och avvisande visavi någonting som på ett eller annat vis har sitt ursprung i USA - samtidigt som denna tömmer burken med Coca-Cola, rättar till baseball-kepsen (med Nike-logga) och sätter på dvd:n för att se på en av filmerna i Stjärnornas krig-serien.

Ett annat exempel är hyckleriet i att göra skadeglada, hånfulla eller nedsättande utläggningar om hur usla "de där jänkarnas" geografiska kunskaper är, eller om deras "arroganta" ointresse för någonting utanför deras eget land - samtidigt som vi blandar ihop länder med lustiga namn i den ostliga delen av vår egen "så upplysta" kontinent, för att inte nämna det faktum att vi inte vet var eller att dessa länder ens existerar. Och då ska jag inte nämna områden på den här planeten som bär namnen Afrika eller Mellersta östern...

måndag 11 januari 2010

Om avundsjuka...


Att avundas andra är lite som att underskatta och nedvärdera sig själv.

(Undertecknad)

fredag 8 januari 2010

Om något omänskligt...


Hemlösa, eller uteliggare, luffare, missbrukare, missanpassade, misslyckade - sannolikt kommer epitetet an på vem man frågar - väcker alltid känslor: allt ifrån medlidande till förakt - ja, till och med hat. De betraktas beroende på vår sinnestämning för dagen och vår inställning över lag i bästa fall med empati, även om detta säkerligen ofta också åtföljs av en känsla av något samvetsskavande i vår vardag. I sämsta fall torde de på en otäck sjunkande skala, från att oftast ignoreras eller nonchaleras, i ytterlighetsfallen enbart anses vara en form av parasiter, eftersom de utgör ett störande inslag i bilden av vårt högutvecklade, framgångsrika - för att inte säga perfekta - samhälle.

Visst måste det vara tillfredsställande att det existerar mindre lyckade, eller till och med fullständigt misslyckade, så att alla "lyckade" verkligen kan få belägg för en perfekt karaktär; att kunna ha några att hacka på och kunna betrakta från en "de perfektas" synvinkel? Och att i denna perfektionism få möjligheter till att kunna känna sig lite övermänsklig, genom att nedlåtande skänka dessa misslyckade tanken: "nåja, det är ju mänskligt att fela".

Det är i dessa fall som följande brasklapp är behövlig - för att inte säga en nödvändighet: det perfekta och felfria eller övermänskliga ligger i dessa sammanhang farligt nära det omänskliga!

torsdag 7 januari 2010

En liten bit av mig själv...


I filmen "Ett herrans liv" (originalets titel: Life of Brian) finns en scen jag tycker blir roligare för varje gång jag ser den. Brian försöker få folksamlingen - som följt honom i tron att han är Messias - att inse att de inte kan hänge sig åt massans dyrkan av en enskild; att denne enskilde inte kan vara ett rättesnöre för dem alla. Han säger åt dem att alla är individer och att alla är olika. En person i massan säger då:

- Inte jag!

Det är först på senare tid jag har insett varför detta avsnitt ur filmen är så väldigt kul och varför det tilltalar mig så: jag identifierar mig med denna enskilda person - ja, jag känner att jag rätt och slätt är denna.

Och eftersom delad glädje är dubbel glädje, så vill jag här bjuda på nämnda scen:


Håll till godo!

onsdag 6 januari 2010

Det där om att vara vuxen...


Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.