torsdag 31 december 2009

En hädelse, en önskan och ett löfte...


Inför det nya året vill jag framföra tre angelägenheter. Först ut är vad som mycket möjligt kan komma att betraktas som en hädelse:

Inom ramen för kultur och underhållning har kriminalberättelsen en mycket stark position i vårt land. Ja, ibland kan man få intrycket att den närmast har en helig status. Böcker säljer i stora upplagor och filmer liksom serier - både inhemska och utländska - är oerhört omtyckta. Vidare tas det inte bara emot som väldigt smickrande hos de bland allmänheten som är förtjusta i genren, utan även delar av kulturetablissemanget intar en positiv och till synes okritisk hållning, då en utländsk (läs: brittisk) celebritet förklarat sig gilla en särskilt populär deckarfigur och dessutom spelar huvudrollen i filmatiseringar av densamma i autentisk miljö - det vill säga på plats, i vårt land.

Jag frågar mig bara... hur populärt och smickrande hade det istället varit om komissarie Wallander och hans medarbetare i Ystads poliskår utgjorts av en skådespelarensamble från exempelvis Polen, Ryssland, Kosovo eller något land från Mellersta Östern?

Den andra angelägenheten är en (sannolikt alltför naiv) önskan:

Jag skulle vilja se en mer medveten och självkritisk liksom kritisk attityd hos inte bara politiker, näringslivsrepresentanter och mediafolk växa fram, utan kanske främst hos alla dem som utifrån olika orsaker inte tror sig kunna påverka saker och ting. Det bor en eldsjäl i alla och man kan om man verkligen vill!

Slutligen vill jag avge ett löfte inför det nya året:

Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

GOTT NYTT 2010 TILL ER ALLA!!!

tisdag 29 december 2009

Ännu en av individualismens avarter


I diskussioner och debatter kring individualism figurerar enligt mina erfarenheter ofta tankegångar om huruvida vi som människor är lika eller olika; unika eller inte. Jag menar att vi som individer absolut är unika, men att vi till temperament och karaktär – det vill säga våra personligheter – definitivt kan vara direkt lika varandra.

Tyvärr finns det ett otäckt fenomen med i spelet kring denna syn om huruvida vi är lika eller olika. Det tycks som om vissa somligas syn på vars och ens unika individualitet samtidigt innebär en så att säga unik syn på vars och ens värde – som människa. Som om det att vara unik är liktydigt med att vara värd olika, vilket i förlängningen betyder att vissa somliga skulle vara mer värda än andra.

I ett tidigare inlägg tog jag upp vissa av individualismens avarter: om en till synes allenarådande fixering vid egennyttan; om en destruktiv självcentrering och egoism. Det är emellertid den nämnda företeelsen som i mina ögon är den mest skrämmande.

lördag 26 december 2009

Om att stå i centrum...


Alla hyllningar och all beundran, all avund och all missunsamhet - kort sagt: all uppmärksamhet - till trots...

...hur ofta reflekterar vi över det faktum att exempelvis en segrare, genom att befinna sig i centrum och därmed inte vara en i mängden, faktiskt står ensam?

fredag 25 december 2009

Om vår inställning till naturen


Att vi, eller vissa somliga av oss, fortfarande betraktar naturen som i synnerhet eller enbart en resurs, ägodel eller rättighet torde knappast vara en överdrift. Den är ett ting som endast har att vara oss till nytta, utan att i någon bemärkelse behöva tas hänsyn till - ett tankeförfarande som ger intrycket av att vi är separerade från naturen; som om vi står bredvid, utanför eller (kanske främst) över och därför inte behöver oroa oss för konsekvenserna av våra gärningar i och gentemot den.

Bästa exemplet på detta fenomen är hur nämnda betraktelsesätt speglas genom vårt språk; genom ett alltför ofta oreflekterat bruk av ord och begrepp. I bland annat media händer det med jämna mellanrum att man stöter på uttryck som "skadeinsekt" och/eller "skadedjur", alternativt "nyttoinsekt" och/eller "nyttodjur". Vidare kan begreppen "skräpfisk", "ogräsfisk" eller "vattensjuk mark" dyka upp. Dessutom kallas naturen gärna "grym", "oförsonlig" eller "skoningslös", även om den givetvis också behäftas med adjektiven "skön" eller "vacker".

Är inte denna inställning egentligen ett destruktivt och, i förlängningen, farligt envägsperspektiv - med utgångspunkt i våra egon? Är inte marken bara "sjuk" därför att den inte kan utnyttjas? Är ett djur inte bara till "skada" eller "nytta" utifrån vårt sett att se det? Och hur kan en fisk överhuvudtaget vara "skräp" - har någon någonsin hört talas om fisk som skräpar ner sin egen miljö?

Olika fenomen i naturen blir "katastrofer" då deras "raseri" drabbar oss. Naturen visar sig grym, oförsonlig, eller skoningslös då vi inte lyckas "bemästra" den. Visst, en orkan eller jordbävning är företeelser som ingen av oss ser fram emot. Jag medger att biet inflätat i spindelnätet, kycklingen i rävens gap, eller en ren tagen av en vargflock, kan se otäckt ut. Och grödor ansatta av diverse djur eller sjukdomar, eller en utebliven skörd till följd av torka, är definitivt ovälkomna händelser. Men, allt det ovan framställda är inte resultatet av ett överlagt agerande - i alla fall inte från naturens sida. Naturen bara är...

Det tycks som om naturen av vissa somliga tillskrivs ett tydligt medvetande. Som om det vore ett någonting som bara vill ställa till det för oss; som om det finns en illvilja eller obändighet vilka till varje pris måste stävjas - enbart för vår skull. Om naturen verklighet är "ond" och en medvetet aktiv "betraktare och aktör" skulle den med all sannolikhet för länge sedan ha fått oss att försvinna, eller åtminstone ha neutraliserat vår förmåga att ställa till med alltför stor skada - för allt och alla.

Det känns som det vore hög tid att upphöra betrakta naturen som ett väsen eller ting avskilt från oss och istället börja betrakta det hela - allt och alla - som ett enda fantastiskt samspel. En tanke som, att döma av citatet nedan, definitivt inte är ett nutida påfund, kopplat till den växande medvetenheten om tillståndet för vår miljö och tillvaro på denna planet:

För att kunna behärska naturen måste man lyda den.

(Francis Bacon 1561-1626)


måndag 21 december 2009

Frustrerat om en trend...


Kom hem något tidigare från arbetet idag och beslöt att stressa av via SVT:s textsidor. Läste mig igenom utrikes- och sedan inrikesnyheterna, för att avsluta med en kort titt på själva programmen. Avstressandet bröts ganska fort. Båda SVT:s kanaler visade samtidigt en programledare som följde en kocks förehavanden...

Jag undrar verkligen hur det står till med mångas förmåga att försöka sig på annat än vad som trenderna påbjuder via media - det vill säga att ha en någorlunda självständig hållning gentemot allt som är "inne". Med tanke på hur en ny trend bokstavligt talat mjölkas torr, kan man ju få intrycket av att företeelsen eller föremålet överhuvudtaget inte existerade innan en medias Columbus upptäckte den eller det. För bara några år sedan blev kortspelet poker ett någonting på gränsen till hysteri. Som om man uppfunnit hjulet eller elden igen...

Trollkonster i köket har visserligen alltid varit ett inslag i televisionens utbud. Men, det som det här med matlagning kommit att utvecklas till de senaste åren är inte på gränsen till det löjliga... det är enligt mig oåterkalleligt långt över detsamma!

Å andra sidan ligger det i tiden. Konsumtion är ju uppenbarligen den allenarådande trosinriktningen. Att frossa i både material och mat har med all tydlighet blivit vissa somligas väg till lycka. Och frälsta individer sprider gärna sin övertygelses evangelium...

måndag 14 december 2009

Ytterligare två favoriter...


Var jag har stött på de två nedan framställda citaten, eller vem som myntat dem, har jag tyvärr inte antecknat. Inte heller har mitt googlande varit till någon hjälp - förutom att visa på att det ena (det senare - i engelskspråkig version) tycks vara väldigt populärt. Visst, de rymmer både allvar och ett innehåll som inbjuder till eftertanke. Men de är i mina ögon kanske främst något galghumoristiska. Håll till godo:

Allt hopp är ute, så jag har absolut ingenting kvar att oroa mig för!

Vet du, ljuset i tunnelns ände skulle faktiskt kunna vara ett tåg!


fredag 11 december 2009

Är det inte dags för en sundare form av dualism?


Dualismen som fenomen är en stark - för att inte säga fastvuxen - komponent i människans alla kulturer och följaktligen i vårt sätt att betrakta och begrunda tillvaron. Gott och ont, vi och de, svart och vitt är bara några enkla prov på vad som skulle kunna benämnas tes och antites. Vad jag finner irriterande är emellertid det faktum att vi inte tycks komma någonstans med just teserna och deras antiteser. Syntesen eller synteserna lyser till synes med sin frånvaro. Det är som om vi - mänskligheten - av flera olika skäl har fastnat i ett motsatsernas eller motsatsförhållandenas permanenta tillstånd.

Min irritation grundar sig på intrycket av att vi - mänskligheten - verkar ha kört fast i en dualism som bygger på att ett jämförande är en tävling istället för att vara ett instrument med vilket endera representanten kan se vad denna eventuellt saknar. Jag ser inte dualismen som en bekräftelse på endera part ska "dominera" eller "vinna", där mottot tycks vara "Nej! Jag/Vi har ingen som helst nytta av det du/ni har eller står för!"

Jag känner att det är hög tid att verkligen försöka upphöra med denna dualism som av allt att döma bara innefattar "varken eller" eller "antingen eller". Jag känner att tiden är kommen för Syntesen; att dualismen främst börjar byggas på ett "båda och" - med mottot "Ja! Du/Ni kan alltid bidra med något! Kom med det Du/Ni har!"

torsdag 10 december 2009

En gnutta tankar kring självupptagenhet...


Ibland undrar jag hur angelägna vi egentligen är om att verkligen "nå fram". Hur ärliga är vi i vår ansats i att det framförda är just vad det är och inte ett medel genom vilket vi i själva verket bara vill framställa oss själva?

Jag tycker mig ha märkt att det är när vi kommunicerar som vi tenderar att visa på hur mycket eller lite egocentriska vi faktiskt är. Det är när vi kommunicerar som vi ofta kan visa på en osund självfokusering, och en likaledes osund oförmåga eller - ännu värre - ovilja att se brister hos oss själva. Det blir mottagaren som i dessa fall kan få klä skott för just en sådan oförmåga eller ovilja.

Självfallet är det ju mottagaren som är konstig, trögfattad och - eller - oförskämd... Det kan ju omöjligt vara något fel på avsändaren - på mig...

Eller hur?

tisdag 8 december 2009

Något om var och ens smak, tycke och tänkande...


Hur ofta träter vi inte om huruvida ett ting eller en företeelse är "antingen eller". Och hur ofta sitter vi inte och njuter när vi stöter på någon eller några som i princip förbehållslöst håller med?

Vid en mängd olika tillfällen kommer vi förr eller senare in på vad som bland annat är gastronomiska läckerheter och vilka som representerar dessa; vad som är avskyvärt i matväg och vilka som representerar detta. Vidare dryftar vi gärna vilka vi anser vara det attraktivaste folkslaget och vilka som representerar motsatsen; vilka resmål som är tilltalande och vilka vi inte ens under pistolhot skulle kunna tänka oss att spendera vår tid i; vilka språk som är vackrast och vilka som inte är det. Det finns naturligtvis många fler exempel på vars och ens smak visavi det mesta, men dessa framställda får duga för denna gång.

Vi framför således ofta och gärna vår smak beträffande allehanda saker och fenomen, och lika ofta och gärna ifrågasätter vi andras. Varför är det så mycket lättare att ställa sig tvivlande till andras omdöme och att kritisera både detta och personen ifråga? Varför ska det vara så svårt att - på ett direkt påstående - istället yttra:

- Det där var intressant. Jag håller visserligen inte med dig, men jag skulle gärna vilja att du närmare beskrev det du känner för och tycker om det du nyss nämnde. Du förstår, jag försöker att bättre lära känna mig själv. Och jag är ganska säker på att ett väldigt bra sätt är att samtidigt bättre försöka förstå dig. Och andra också - för den delen...

lördag 5 december 2009

Några tankar om grupptryck


Till en norms mest negativa inslag hör kanske främst oförmågan, oviljan eller ointresset till självständigt tänkande, och följaktligen en brist på självinsikt och självkritik. En obehaglig aspekt liksom ett sorgligt och destruktivt resultat av vissa normers oreflekterade och osjälvständiga efterlevnad är således grupptrycket.

tisdag 1 december 2009

Framsidans baksida...


Uttrycket "det finns inget ont som inte har något gott med sig" har vi alla emellanåt stött på i olika sammanhang, oavsett om det rört sig om exempelvis ett samtal, en monolog eller en text.

Men, ser man sig omkring så finns det otvivelaktigt mycket som visar på att uttrycket borde få en följeslagare - det vill säga ett uttryck som beskriver det omvända. Det finns sannerligen fog för ett: "det finns inget gott som inte har något ont med sig"!

lördag 28 november 2009

Den nya massrörelsen...


Jag betraktar mig själv som individualist och erkänner villigt att detta bland annat innefattar egoism, egensinne, samt en fallenhet för strävandet efter och framhävandet av personliga fri- och rättigheter. Men det som i mina ögon under senare tid alltmer tycks komma till uttryck är en individualism som närmar sig ett innehåll av enbart egoism, cynism, självcentrering och fokus på egennyttan.

Varför tycks vänlighet, empati, valet att stiga "undan och ge ett företräda" eller beredvilligheten att erbjuda en hjälpande hand - utan baktankar eller krav på motprestation - ofta tolkas som tecken på dumhet, svaghet eller "förlorarmentalitet"?

Det har liksom blivit en naturlag att alla ska förmås att forma sig själva till starka personligheter vars strävan efter självförverkligandet blivit själva ändamålet. Valmöjligheterna ligger mellan att ta ansvar för sig själv eller att ta ansvar för sig själv. Alla ska bli unika och alla ska bli vinnare. Den nya massrörelsen av och för lika unika individer!

Himmelriket för denna massrörelse tycks ju paradoxalt nog bestå i ett kollektiv av egoister, där betydelsen av att ta och ha ansvar gentemot sig själv främst handlar om att gynna och gagna sig själv - till och med om detta sker på andras bekostnad.

Den typen av individualism betackar jag mig för!

måndag 23 november 2009

Att ta och ge sig tid...


Följande ramsa minns jag inte längre var jag stötte på. Bara att det var i en tidskrift för över ett och ett halvt årtionde sedan, samt att den påstods vara en gammal irländsk bön. Ramsan är hur som helst en av de vackraste texter jag hittills haft nöjet och glädjen att få ta del av! Önskar varje besökare en trevlig läsning:

Ta dig tid att arbeta - det är framgångens pris.
Ta dig tid att tänka - det är maktens källa.
Ta dig tid att leka - det är den eviga ungdomens hemlighet.
Ta dig tid att läsa - det är visdomens grundval.
Ta dig tid att vara vänlig - det är vägen till lycka.
Ta dig tid att drömma - det är att slå följe med en stjärna.
Ta dig tid att älska och bli älskad - det är gudarnas privilegium.
Ta dig tid att se dig omkring - det finns ingen tid att vara inskränkt.
Ta dig tid att skratta - det är själens egen musik.

söndag 22 november 2009

Apropå vårt ofta instinktiva agerande...


Att vid en första anblick fälla ett omdöme om en främling
är som att yttra sig om en maträtt man aldrig har smakat.

(Undertecknad)

lördag 21 november 2009

För andra gången: Logik?


Att vi har våra föreställda bilder om "de andra" är inget förundransvärt. Vad som däremot fortfarande kan slå mig är vår tendens att rangordna "de andra". Det finns många exempel på att vi betraktar somliga bland "dem" med betydlig större förståelse, sympati, tålamod, (positivt) intresse och - kanske främst - tolerans än vissa andra. För några år sedan var jag på en trevlig tillställning med både gamla och nya vänner och bekanta. Där fick jag uppleva det kanske mest talande exemplet på det ovan framställda.

Vi var en grupp samlad i värdparets kök och diskuterade bland annat den ganska nyligen genomförda utvidgningen av EU. Diskussionen hettade till då den kommit att utvecklas till att beröra senaste decenniets stora immigration till Europa och Sverige. Ganska snart hade vi delats upp i några för och några emot - med ett litet övertag för de förstnämnda. Störst skepsis demonstrerade den äldre brodern till en av mina vänner, och hans gode australiske vän. De båda var inte särskilt sympatiskt inställda till den stora mängden människor från främst utomeuropeiska kulturer. Tilläggas ska att australiensaren mestadels formulerade sig på engelska, då hans svenska var väldigt svag - vilket jag fann överraskande då det avslöjades att han permanent levt och arbetat i Sverige under de senaste tre åren.

Just som ett ganska hetsigt meningsutbyte, om att ställa krav på invandrare och asylsökande, avslutats mellan den äldre brodern och en av de andra, ursäktade sig australiensaren och ilade iväg till en avskild plats i lägenheten - till följd av sina njurars försorg. Nu utspelades ett replikskiftande, som jag än idag finner intressant (och sorgligt). Det lät ungefär som följer:

- Vad kass svenska han snackar, anmärkte värdinnan med förvåning i rösten.
- Han är ju från Australien, svarade den äldre brodern.

Då kunde jag inte låta bli att slänga ur mig ett:

- En blatte, alltså.
- Lägg av, protesterade brodern, han är ju australiensare.
- Jaha, men australiensare är väl också utlänningar? fortsatte jag (provocerande - det erkänns).
- Nej för fan, man kan ju förstå honom – vi kan ju tala engelska med honom.
- Jaha? Då kan vi ju börja tala engelska med alla invandrare och så är språkförbistringen ur världen.
- Vad fan vill du? De ska lära sig svenska. Utlänningarna har bara att anpassa sig!
- Men inte utlänningar från engelsktalande länder?

Där bad värdparet oss bestämt att avsluta argumentationen. Jag förstår deras ingripande. Det hade börjat bli ganska känsloladdat och det var trots allt en fest vi var på. Jag är även medveten om att mitt relativt utmanande sätt inte hjälpte till att minska friktionen. Och att slå hål på vissa uppfattningar är svårt redan som det är. Men, att ge upp och sluta bry sig om fenomenet skulle vara detsamma som att låta stereotyper, fördomar, förenklingar, förgivettagandet samt ett ytligt betraktelsesätt triumfera.

tisdag 17 november 2009

Om en aktuell företeelse...


Den senaste tiden har ett i media ofta förekommet tema varit "anpassning". Det vill säga kravet på just detta som bland annat samhälle, stat och allmänhet bör och ska ställa på "de som kommer hit".

Visst, inget fel i det. Det finns absolut kriterier som för allas bästa bör följas, för att saker och ting inte ska riskera att gå överstyr. Tänker då främst på lagarna och reglerna, samt skyldigheter och rättigheter för var och en - gentemot var och en.

Vad jag emellertid reagerar på, är känslan av att det ibland låter misstänkt mycket som om det egentligen rör sig om "våra" krav på en minoritets underkastelse. Att "de" vilkorslöst ska förmås att acceptera sin självuppgivelse.

Det värsta i sammanhanget är, att det inte längre bara tycks komma från ett visst extremt håll...

måndag 16 november 2009

Hur står det till med självkritiken och självinsikten?


Då jag stöter på allehanda fundamentalisters utsagor - oavsett skriftliga eller muntliga - om sin respektive syn på allt mellan andligt och värdsligt, händer det ofta att jag skakar på huvudet. De framstår som så låsta i sin övertygelse, att ingenting överhuvudtaget kan få dem att inse tillvarons alla nyanser. Jag stötte på ett citat för inte så länge sedan, som träffande beskriver detta fenomen. Det myntades av den engelske filosofen och statsmannen Francis Bacon (1561-1626)och lyder:

Man föredrar att tro på det man helst håller för sant.


Visst är det lätt att nicka instämmande och kanske till och med fälla kommentaren "precis så ser det ut i skallen på en extremist"? Men hur fria är vi - som gärna betraktar oss själva som "normala" - från denna åkomma?

Ärligt...?

söndag 15 november 2009

Vi och vår tid...


En person jag har hållit av gick bort i veckan. Eftertanke, dysterhet, sorg och saknad präglar en hel del av tiden. Man önskar att man tillsammans hade tagit tillvara mer av den tid man hittills fått till skänks. Frågan är om man ens nu kommer att ha lärt sig att ge sig tid med nära och kära? Läxan är bitter och svårsmält.

Till minne av min kusin Matjaž - och som en påminnelse till mig själv (samt till er som eventuellt tar del av detta) - vill jag därför framföra en låttext om just livet. Den ingår i en låt från albumet Keeper of The Seven Keys - Part II, som mina gamla favoriter Helloween gav ut 1988, och är skriven av gitarristen Kai Hansen. Håll till godo:


March Of Time

Hours of lust, hours of tears passing by before my eyes
today, tomorrow, yesterday. . .one life
days of joy, day of sadness come and go to pass me by
a month, a year, one hundred years, they fly


[Bridge:]
Ohh, one day I will be gone to lead another life
ohh, and this world will stop to turn around with me

[Chorus:]
`Cause time. . .marches
time. . .marches
on without us all, never stops, yes
time. . .marches
time. . .marches
on and on and on, flies eternally


Times of peace, times of fights, constant movement is our life
can't stop no more, not until. . .we die
we long for more. . .eternity, and maybe there's another life
this one is short, no matter how you try


[Bridge:]
Ohh, but never give up all the hope to lead a good life
no, don't waste your given time to make things worse


[Chorus:]
Time. . .marches
time. . .marches
on without us all, never stops, yes
time. . .marches
time. . .marches
on and on and on, flies eternally


Plese, please help me see, the best way to be
make a change and we, live eternally
no more wasted years, no more wasted tears
life's too short to cry, long enough to try


[Chorus:]
Time. . .marches
time. . .marches
on without us all, never stops, yes
time. . .marches
time. . .marches
on and on and on, flies eternally

lördag 14 november 2009

Ett av extremismens kännetecken


I Shakespeares drama "Richard III" utspelas en ordväxling som alltid har fått mig att rysa.

I den första aktens andra scen ledsagas den mördade kungen Henrik IV till graven av svärdottern Lady Anne. Begravningsföljet stöter ihop med förövaren - Richard III - och Lady Anne förbannar denne för det som skett. I den påföljande dialogen utbrister hon förbittrat "Till och med ett odjur kan äga medkänsla", varpå huvudpersonen lakoniskt svarar "Men inte jag, så jag är inget odjur"...

Tycker inte det finns så många bättre framställningar av den fullbordade egoisten, vilket är vad en extremist är i mina ögon!

fredag 13 november 2009

Ännu en favorit bland allt tänkvärt...


Att tänka är det hårdaste arbete som finns,
det är förmodligen därför som så få ägnar sig åt det.

(Henry Ford 1863-1947)

Ja, hur många gånger har man inte underlåtit att stanna upp och ge vissa upplevelser eller företeelser en tanke? Istället har man reagerat impulsivt eller instinktivt på desamma. Det är sorgligt ofta som man har "kastat första stenen" och sedan upptäckt att man själv långt irån varit "skuldfri"!

torsdag 12 november 2009

Logik?


Följande upplevdes under min tid som historiestudent...

...en diskussion ofrivilligt uppsnappad på institutionsbiblioteket - uttryckt ungefär så här:

- Är boken om deras historia skriven av någon utomstående?
- Ja. Hur så?
- Ja, alltså, jag tänkte på objektiviteten. Den borde ju logiskt sett vara lättast att uppnå av just någon utifrån.
- Det ligger mycket i det.

Bara några dagar senare satt den första röstens ägare på samma plats, tillsammans med en annan studentkollega, och diskuterade ungefär samma ämne. Då uppsnappades följande tankeväckande ordväxling:

- Vad? Du menar att de är här och förbereder en bok om vår historia?
- Ja, det var vad jag fick höra i alla fall.
- Kan man ju ställa sig skeptiskt till.
- Varför det?
- Jamen, hur ska en som inte är född och har vuxit upp här kunna ha en känsla för vad som är rätt och riktigt i vår historia?

onsdag 11 november 2009

En kort reflektion kring yta...


Ytan kan blända sägs det. Ju mer polerad desto starkare borde glansen vara - och därmed chansen, eller risken, att bländas.

Ett eventuellt innehåll borde följaktligen inte blända förrän det tagits ut... om det alls bländar. Hur som helst skulle det kunna vara minst lika vackert som paketets utsida.

Undrar då hur mycket skulle ha sett ut om alla ytor vore transparenta?

måndag 9 november 2009

Idag blev livet lite tommare...


Matjaž Ilc (1970-2009)


Älskad son, far, bror och kusin. Jag kommer att sakna dig...

Från Järnridå till Dimridå...


Muren föll för tjugo år sedan denna dag…

Mycket vändes till det bättre. Ett vidrigt samhällssystem, som krackelerat under en längre period, fick en dödsstöt. Det blev symbolen för slutet på den epok som bevittnat en delad kontinent. EU-forin hade visserligen ännu inte infunnit sig, men Europa fick en återförenad storstad och ett ånyo enat land.

Men, fick vi ett alltmer enat Europa? Vet ”vi” i ”Väst” egentligen någonting mer om ”dem” i länderna där borta i ”Öst”? Har stereotyperna och fördomarna egentligen försvunnit? Är det inte så att de i vissa bemärkelser kanske till och med förstärkts?

Fram t o m 2004 kunde det i media tyckas att Europa sträckte sig till Oder och Sudeterna i öst, och Karawankerna och Steineralperna i syd. Men då länderna, som en gång ingick i det så kallade Östblocket, kom med i "EUropa" framställdes dessa – och kanske i synnerhet dess invånare – som ett hot liknande det som den tidigare Warszawapakten utgjorde mellan 1945 och 1989. Då var det en flodvåg i form av det kommunistiska Europas militärapparat som fruktades. Så småningom kom en annan flodvåg att fruktas… den ”sociala turismens”.

Glädjen i samband med - och i den närmaste tiden efter - murens fall är svår att beskriva för någon som inte upplevt den. Murens fall innebar också Järnridåns kollaps och med det hade man förväntat sig att ”sikten skulle vara klar” – att kunskaperna om ”dem” där borta skulle upphöra att befinna sig i ett töcken. Men, vem hade egentligen förväntat sig att en ridå skulle komma att bytas ut mot en annan?

söndag 8 november 2009

"Vi", "De" och "De andra"...


Detta var en av helgens nyheter på SVT:s hemsida den lidna helgen…


Danmark hotar utvisa "sociala bedragare"

Danmark ska öka kontrollen på utlänningsområdet. Jobbar människor svart och saknar arbets- och uppehållstillstånd ska dom utvisas på grund av "socialt bedrägeri".
Det slogs fast när integrationsminister Birthe Rönn Hornbech och Dansk Folkeparti enades på fredagskvällen.
När myndigheterna gör razzior mot svartjobb ska man utöka granskningen om det är människor som saknar arbets- och uppehållstillstånd som utför jobbet.
Utvisning ska bli följden för "socialt bedrägeri", fusk som är så allvarligt att det leder till frihetsstraff.
Integrationsminister Birthe Rönn Hornbech uppger för Danmarks Radio att uppgörelsen är en avsiktsförklaring, som ska mynna ut i konkreta åstramningar.
Dansk Folkeparti tror att antalet fall av anhöriginvandring kommer att minska som följd av uppgörelsen.



Med ett stort förbehåll för medias alltför ofta förenklade – eller till och med vinklade – framställningar av olika nyheter, är det främst en fundering som gnager mig i sammanhanget...

Som framgår av texten är en fuskare i Danmark uppenbarligen en ”social bedragare”, om denne saknar arbets- och uppehållstillstånd. Med andra ord bör det betyda att alla de övriga – både de danska medborgarna och de med arbets- och uppehållstillstånd – är ”asociala”. Eller?

Det är i mina ögon på plats med en brasklapp… ”Vi” bör inte betrakta ”de andra” på andra sidan sundet som konstigare eller obehagligare i sin behandling av ”de andra andra” Det känns nämligen som om det inte finns någon garanti för att samma utveckling inte skulle kunna komma till stånd även hos oss.

söndag 25 oktober 2009

En drömvärld?


Emellanåt får man intrycket av att vissa somligas perfekta värld omfattar en tillvaro:

som alltid är precis så självklar, enkel och svart-vit som den förväntas vara…

i vilken uppdelningen i ett ”vi” och ”dem” är en naturlag…

med bara en sanning – och den tillhör inte ”dem”…

där individens fri- och rättigheter först och främst innebär att ”de andra” bara har skyldigheter – gentemot "mig" eller "oss"…

där "de" instinktivt och förbehållslöst anpassar sig till "oss" eller "mig"...

i vilken ”de” alltid är de som särbehandlas positivt…

i vilken ”vi” eller ”jag” alltid diskrimineras…

där ”deras” ansatser till, eller förehavanden i, strid med regler, lagstiftning, traditioner eller organisation i en stat och ett samhälle är liktydigt med mygel, parasiterande eller fusk...

där ”våra” eller ”mina” ansatser till, eller förehavanden i, strid med krångliga regler, en föråldrad lagstiftning, löjliga traditioner eller en ineffektiv organisation endast är en hälsosam civil olydnad gentemot - och ett charmigt tänjande av gränser i - stat och samhälle…

i vilken "deras" syn på saker och ting inte är värda att ta i beaktande eftersom det är just "deras syn"...

där tolkningen av innebörden av begreppen tolerans, hänsyn, respekt och öppet sinne är förbehållet "oss"...

måndag 19 oktober 2009

Om bristen på kommunikation...


I all litteratur jag under min studietid läste fanns naturligtvis mycket som var och är tankeväckande. Under helgen gick jag igenom alla anteckningar, för att sortera ut sådant jag fann inte längre vara användbart. I samband med detta stötte jag på följande: "Krig är yttersta konsekvensen av oförmågan att kommunicera". Minns tyvärr inte om citatet/utdraget fanns med i en artikel eller avhandling, och således är jag lika okunnig om upphovspersonens namn och eventuella titel.

Hur som helst fastnade tankarna kring detta under en stund. Med vissa konflikter i minnet, avslutade såväl som pågående, slog det mig plötsligt att krig väldigt ofta tycks vara eller ha varit yttersta konsekvensen av oviljan att kommunicera. Om så är fallet, är fenomenet ingenting annat än direkt kriminellt.

Inget nytt i det... men icke desto mindre sant...

söndag 18 oktober 2009

Intolerans?


Är man intolerant om man är intolerant mot intolerans...?



måndag 12 oktober 2009

Två favoriter bland allt tänkvärt...


Det är inte törnet som sticker dig, det är du som sticker dig på törnet.
(Afrikanskt ordspråk)


Idel solsken gör öken.
(Arabiskt ordspråk)


Det finns en hel hög med sammanhang som dessa ordspråk kan appliceras på...

Det första får mig ofta att tänka på hur många gånger man ställt till det för sig själv på grund av slarv, oaktsamhet eller okunskap. Man har helt enkelt bara klampat på som om man var osårbar och om något har gått snett, har man alltid skyllt på andra omständigheter än bristen på ansvarstagande gentemot sig själv.


Det andra är en i mina ögon perfekt metafor för det negativa i att sträva efter status quo.

söndag 11 oktober 2009

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"


Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"

lördag 10 oktober 2009

Svart och Vitt


Det var en gång…


…”Svart” och ”Vit” var de enda representanterna av sin sort, men stack inte bara ut i det stora hela, utan spelade till och med huvudrollen i detta sammanhang. Det var svårt att inte lägga märke till dem, vilket vid en första reflektion kunde tyckas vara en underlig företeelse med tanke på att de egentligen borde försvinna i mängden. Det behövdes emellertid ingen djupare analys för att förstå orsakerna bakom deras dominerande ställning, vilken inte så mycket berodde på att de var unika som på vad de egentligen representerade – och oavbrutet var sysselsatta med.

Både ”Svart” och ”Vit” var bokstavligt talat manifestationer av antagandet, förenklingen, självklarheten och ytligheten. De var varandras likar och samtidigt varandras motsatser, och utgjorde således - var och en för sig - en form av ytterlighetsprincip. Vidare var de båda lika företagsamma och övertygade om att just de såg klarast och tydligast på oavsett vad i det stora hela. Därmed var de båda också lika övertygade om att just de hade svaret på allt och intet – och att det var den andre som var den blinde, vilken skulle kunna komma att leda det stora hela i fördärvet. Detta medförde att de båda ägde en grundmurad uppfattning om att det bara var precis de som hade mandat att sprida sina respektive sanningar. Givetvis betydde detta en enveten strävan efter att uppnå hegemoni, vilket i slutänden innebar att de två oupphörligen låg i luven på varandra. Som mildast uttryckte sig denna tvekamp via en någorlunda saklig om än ganska frän debatt; som värst genom direkt fysiska konfrontationer. Med andra ord var det dessa kraftmätningar som låg till grund för deras förhärskande inflytande.

Det var vidare denna polarisering som i sin tur utgjorde källan till att övriga mängden nästan helt kommit att utvecklas till två likvärdiga anhängarskaror – främst till följd av att majoriteten önskade svart-vita, förenklade och självklara svar på just allt och intet. Följaktligen var det stora hela snart sagt helt uppdelat enligt principen ”svart-vitt”. Och så hade det varit i en mindre evighet när tålamodet kommit att sina hos de fåtaliga resterna av de opåverkade, kritiska och opartiska. Det beslöts att det verkligen var hög tid att agera på något vis. Alltså drog sig de neutrala – eller Gråskalan som de också kallade sig – bort när den svart-vita trätan nådde en av sina många toppar.

De neutralas rådplägning resulterade i två beslut. Först skulle de samtliga infiltrera de två antagonisternas respektive följen, varpå de svart-vita dogmerna grundligt skulle studeras, och slutligen skulle de återsamlas för att sammanställa all insamlad kunskap. Dessa insikter skulle sedan utgöra basen för ett avgörande beslut under ett andra möte.

Hela operationen kom därefter att genomföras fortare än vad som hade förväntats; främst till följd av att båda sidors budskap visat sig vara förvånande torftiga till innehållet och därmed enkla att studera. Men också på grund av att de båda budskapen faktiskt knappast skiljde sig åt – till de neutralas, eller Gråskalans, förundran. Sammanställningen kom därför att överstökas kvickt och summeringen likaså. Därefter följde det andra rådslaget, under vilket den lämpligaste bland dem valdes att representera samtliga neutrala. Det beslöts dessutom att den utvalda representanten, som kom att kallas ”Grå”, omedelbart skulle skrida till verket. De svarta och vita lägren, med ”Svart” och ”Vit” i respektive spets, skulle härmed konfronteras.

”Grå” klev in på scenen just som den färskaste duellen mellan ”Svart” och ”Vit” höll på att byggas upp till en klimax. ”Grå” stannade till och betraktade de båda där de stod och ömsom fräste, ömsom skrek smädelser åt varandra i ett alltmer accelererande tempo av meningsutbyten:

– Odugling! kom det från ”Svart”.
– Nolla! svarade ”Vit”.
– Arsle!
– Röv!
– Stackare!
– Mes!
– Förbannade våp!
– Fördömda kräk!
– Imbecilla ynkrygg!
– Sinnesslöa mähä!
– Löjliga åsna!
– Patetiska nöt!

I en plötslig paus drog de två antagonisterna häftigt efter andan och vrålade slutligen unisont:
– SATANS KRETIN!
– Det var trevligt att se att ni också kan vara överens, kommenterade ”Grå” med något ironisk stämma. Men, är ni inte det för det mesta egentligen?

”Svart” och ”Vit” ryckte till, vände sin uppmärksamhet på källan till det plötsliga avbrottet och stirrade på ”Grå”. Deras blickar speglade först överraskning. Sedan nyfikenhet. Därefter förundran, följt av tvivel. Slutligen infann sig en irritation – som kvickt övergick i surmulen fientlighet. Utan vidare ord drog de sig tillbaka.

Så följde en period då de båda lägren, så fort deras motsättning eskalerade, kom att ansättas av Gråskalan i allmänhet och ”Grå” i synnerhet. Många av anhängarna till ”Svart” och ”Vit” kom att börja lämna sina läger: några till följd av att inget konkret längre kunde ske utan att bli avbrutet av obekväma påpekanden från neutralt håll; andra på grund av att de tyckte en tredje parts åsikter och budskap blev alldeles för svårt att hantera; vissa rätt och slätt för att andra gjorde det.

Både ”Svart” och ”Vit” beslöt slutligen att något måste göras åt situationen som uppkommit. De kunde absolut inte tolerera ett tredje alternativ i det stora hela, särskilt inte som den alltför ofta speglade och visade på delar från de båda andras perspektiv. Först försökte båda sidor att med ömsom hot, ömsom lockelser få över Gråskalan på sin sida. Men då de insatta ansträngningarna inte bar frukt, insåg de två att det bara fanns en lösning: i ett hemligt möte slöt de fred med varandra och bestämda att gå till gemensam attack mot Gråskalan.

Sagt och gjort. I lönndom mördades ”Grå” av ”Svart” och ”Vit”, och Gråskalans övriga representanter började trakasseras i gemensamma aktioner av de mest fanatiska tillbedjarna till de två tidigare konkurrerande partierna. En hel del av de neutrala tvingades snart till tystnad; andra tvangs på flykt; några försvann spårlöst liksom ”Grå” och de resterande tvingades ansluta sig till endera de svarta eller de vita.

Snart hade ”ordningen” återställts och en kort tid därefter firades triumfen med en fest utan dess like. Under det gemensamma segertalet började ”Svart” och ”Vit” dock argumentera om vilken av sidorna som mest förtjänade lovord och erkännanden för att ha tystat Gråskalan…

onsdag 30 september 2009

Samma sak...?


- Kom inte hit.
- Vad?
- Stick!
- Varför det?
- Ni passar inte in.
- På vilket vis gör vi inte det?
- Ni är inte vi.
- Det är väl självklart att vi också är "vi".
- Det finns inte en möjlighet¨. Ni är inte vi.
- Är vi inte?
- Det är ni absolut inte.
- På vilket vis är vi inte det?
- Ni kan inte vara VI.
- Vi kan visst det vara VI.
- Omöjligt, NI kan aldrig bli VI!
- Enkelt, vi säger bara VI istället för vi.
- Men, så kan NI ju inte göra... så får NI inte göra!
- Visst kan vi det!
- Är ni idioter, eller? NI har aldrig varit VI, NI är inte VI och kommer heller aldrig att bli VI!
- Jaha, så ni är inte NI?
- Nej! Vi är VI! Och ni är NI!
- Så ni är VI och vi är NI?
- Så är det!
- Är inte det samma sak?

söndag 27 september 2009

För andra gången: Genomtänkt?


Man stöter ganska ofta på situationer vari man kan förundras över vårt sätt att, till synes reflexartat och utan reflektion, reagera på olika företeelser omkring oss. Således frågar jag mig emellanåt om vissa somliga någonsin tänkt på:

att det föreligger en viss paradox och ironi i det att först otvetydigt svara "ja" på frågan om huruvida vi bejakar och omhuldar demokrati samt individens åsiktsfrihet- och mångfald, för att något ögonblick senare kunna utbrista "att bara kunna tycka så" eller "din ståndpunkt är ren idioti"...

att det kan vara lika enfaldigt och fånigt - som givande och hippt - att dyrka eller hylla en mansgestalt som påstås ha återuppstått några dagar efter att ha dött uppspikad på ett kors, som att dyrka eller hylla en mansgestalt som påstås åka omkring i en vagn dragen av getabockar och slå jättar i skallen med en hammare...

att senaste trenden i själva verket är en företeelse eller en pryl som bara två år innan skulle ha betraktats som löjlig och bara två år senare som ännu löjligare?

torsdag 24 september 2009

En fantastisk dikt


Denna gång önskar jag endast presentera ett vackert resultat av dramatikern, manusförfattaren och skådespelaren Kent Anderssons (1933-2005) kreativitet. Läs, njut och begrunda:



Vi går alla omkring med en vinge



Vi går alla omkring med en vinge

som vi inte kan flyga med

som blir till en börda för oss

som vi måste smyga med.



Vi hade nog kunnat flyga

om inte alla självutnämnda vicevärdar,

skolmästare

och alla dom praktiska, taktiska

nitiska, kritiska

anemiska, akademiska

felfinnarna med pekpinnarna


hade sagt:



Du kan väl inte flyga!



Håll dig på marken, din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga

med ett enda vingslag

pröva din flygförmåga

så tar vi din vinge en dag!



Vi går alla omkring med en vinge,

en dröm, en längtan, en sång



Tänk om våra vingar finge

flyga tillsammans en gång.

onsdag 23 september 2009

Genomtänkt?


Ibland undrar jag om vissa somliga överhuvudtaget har begrundat faktum:

att den person de just slängt glåpordet "svennejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän ...

att den person de just slängt glåpordet "blattejävel" åt, skulle kunna vara en släkting till en arbetskollega, bekant eller - till och med - en nära vän ...

att individen som irriterar oss så fruktansvärt - och som det fientligt, föraktfullt, förbittrat, hånfullt, högdraget, ilsket, oförsonligt eller spefullt riktade fingret pekar på - vid en noggrannare granskning faktiskt är omgiven av en spegelram?

tisdag 22 september 2009

...och så var den i rullning


Jaha, då har man sällat sig till alla andra som på något vis - och av olika orsaker - drivs att göra ett eget avtryck i epok och vidd. Det ska dock genast erkännas att det inte är särskilt bevänt med kreativiteten så här mitt i jungfrutexten. Vad i alla typsnitts namn ska man egentligen pränta ner?

Kanske ta den lätta och skygga vägen? Kanske citera en av många favoriter bland ordspråken, tankarna och åsikterna, vilka har anknytning till orden i bloggens rubrik?

Avgjort! Så får det bli! Bara att hålla till godo!

Några tänkvärda ord av Walter J. Lippmann (1889-1974):

Där alla tänker lika, tänker ingen särskilt mycket.