måndag 31 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 6


Prolog:

När är det egentligen meningen att vår ”upplysta” kontinent inte bara i teorin, utan också i praktiken ska bli ”enad”? Fortfarande kan jag få höra (eller läsa) utsagor som direkt tyder på att det än idag existerar en Hjärnridå – drygt tjugo år efter murens fall…


Scen I:

En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.

Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…

– Herregud, så läckert med dessa gamla hus, säger mamman och suckar på gränsen till lyckligt.
– Ja, instämmer pappan, de lyckas verkligen värna sin historia.
– Charmigt, pittoreskt och kultiverat! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan leende. Och människorna ser så nyfikna och godmodiga ut.
– För att inte säga gulliga och trevliga, skrattar mamman lätt…

… då bilen slutligen rullar ut ur den italienska byn.


Scen II:

En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.

Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…

– Så nedslitna och förfallna hus de har, suckar mamman buttert.
– Ja, instämmer pappan med en svag fnysning. Varför kan de inte riva och bygga någonting nytt?
– Okultiverat, eftersatt och rustikt! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan och snörper på munnen. Och människorna ser så misstänksamma och sura ut.
– För att inte säga sluga och otrevliga, muttrar mamman med lätt obehag i rösten. Varför ville du resa till de här länderna, Lars? Jag hoppas verkligen vi inte får problem med bilen…

…och pappan trycker ner gaspedalen för att kvickt lämna den slovakiska (eller var det slovenska?) byn bakom sig…

söndag 30 maj 2010

Med hälsning till egoismen...


Att förvänta sig någonting för ingenting, är den mest populära formen av hopp.

(Arnold H. Glasgow)


Brasklapp: denne ”Arnold H. Glasgow” tycks av allt att döma vara en fiktiv person. "Han" framställs antingen som en amerikansk humorist, författare och/eller psykolog enligt diverse källor på nätet… Hursomhelst är det en relativt insiktsfull och kreativ källa till visdomsord.

Bernadöttrar & Son AB!


Kort och gott: har redan framställt vad jag tycker och tänker om monarkin som institution, men det är värt att upprepas. Den är skattebefriad, den lever på "allmogens" skatter och på köpet har det visat sig att den inte behöver redovisa för hur den gör av med en stor del av skatteuppbörden. Hur absurt som helst i ett så kallat modernt samhälle!

Tycker följaktligen att man kunde ge två flugor på skallen med en smäll: befria alla, som inte vill svansa för denna relik, från att föda och göda den, och ge alla som vill fortsätta svansa för densamma en möjlighet att göra sig en slant på föremålen för sin dyrkan. Gör ett aktiebolag av kungahuset - dess nytta tycks ju ändå alltid främst förknippas med finans- och företagsvärlden i vårt kära land! Det borde ju kunna visa på hur stor nytta eller hur stort värde denna fossila inrättning egentligen gör respektive har...

Första filmtipset!


Anser att man i möjligaste mån ska undvika att pracka på folk diverse ting och företeelser... men inser i samma ögonblick att det är just det jag gör - ömsom direkt, ömsom indirekt - enbart genom att skriva vissa inlägg (jupp, erkännes, lite förlägen är jag). Är av åsikten att var och en ska få kunna välja eller upptäcka själv, eftersom jag själv inte är det minsta förtjust i det fenomen som i ytterlighetsfallen representeras av diverse religiösa missionärer eller telefonförsäljare (som på något baskat vis lyckats passera NIX).

Hursomhelst är jag så fylld av entusiasm över tre rullar jag haft ynnesten att bevittna under den snart gångna våren, att jag förmodligen skulle börja spela golf eller samla Wunderbaumare i ren frustration över att inte få deklarera just orsakerna bakom nämnda entusiasm. Följande tre alster tillhör således det bästa jag sett på bra länge:



- Skrönor från de gyllene åren http://www.youtube.com/watch?v=Dq366VCmS2c

Om eventuellt intresse väckts... önskar jag bara en kort och angenäm resa i filmernas lilla "verklighetsflykt"...

lördag 29 maj 2010

Sköna syskon: passiviteten, bekvämligheten, konformismen… NOT!


Världen är inte farlig på grund av dem som gör skada, utan på grund av dem som ser det utan att ingripa.

(Albert Einstein 1879-1955)

Kände för att vrida om den där taggen som sitter i var och en av oss, och som vi kan känna av då media åter råkar påminna oss om att allt inte står rätt till på kära gamla moder Jord – men, vilket vi oftast och reflexmässigt undviker att tänka på eller engagera oss i genom att kvickt bläddra förbi, eller skifta kanal via fjärrkontrollen.

Undrar hur ofta vi egentligen reflekterar över när vi senast gjorde någonting osjälviskt? Exempelvis ingrep i en bevittnad oförrätt av något slag, skänkte en slant till något välgörande, eller rent av plockade upp picknickskräpet efter barnrumporna som inte hade vett att ta det med sig…

Oj, förlåt! Jag glömde i min själviskhet att solidarisera mig med den där underliggande oron för att batteriet i fjärrkontrollen plötsligt ska ta slut. För att inte nämna den blodtryckshöjande känslan av att upptäcka frånvaron av chips- eller godispåsar i skafferiet…

Etiketter in absurdum


Det kan emellanåt bli ganska tröttande med alla etiketter vi så gärna häftar på oss själva, men kanske i synnerhet på andra omkring oss. Ska det vara så svårt att orka reflektera en ynka sekund över det faktum att vi tänker och talar olika beroende på företeelse och sammanhang? Att vi inte är färdigmejslade monument över eller strukturer av ”den” eller ”den” fullbordade och konstanta tankegången? Att vi faktiskt många gånger kan vara hyfsat ostrukturerade och motsägelsefulla – som då vi i ena stunden har en ytterst kritisk eller till och med fientlig inställning till en viss kategori eller grupp bland samhällsskikten, för att i nästa (då vi plötsligt har en värdering, hobby, livsstil eller ett fotbollslag gemensamt) kunna säga: ”här kan alla mötas, här är vi alla lika, fattiga som rika”?

Som vanligt rör det sig om det subjektiva. Det är nästan alltid lättare att ställa krav på sin omgivning än på sig själv, och det är sannerligen lättare att döma och fördöma än att ha överseende och ”fria” de andra.

Etiketter är visserligen – som jag nämnt i ett tidigare inlägg – en ofrivillig nödvändighet i det att våra tankar och resonemang alltid har en utgångspunkt. Men etiketten kan gärna bli destruktiv om den betraktas som någonting permanent. Detta gäller för både ”etiketterare” och ”den etiketterade”.

Ett talande prov på detta är de låsningar som ofta förekommer i resonemang och meningsutbyten med kopplingar till vår syn på saker och ting inom ramen för vars och ens liv och leverne. Jag blir lika ofta påklistrad som tillfrågad huruvida jag är socialist, kommunist, eller åtminstone någon form av ”vänster” eller inte, eftersom jag anser mig stå för vars och ens lika rättigheter och skyldigheter; för jämställdhet; för solidaritet; för månandet och värnandet om de förfördelade eller svaga; för månandet och värnandet om naturen och miljön – som vi alla definitivt är en del av.

En gång för alla: vad har egentligen jämställdhet, solidaritet eller miljömedvetenhet med ”höger” och ”vänster” att göra? Är det inte snarare så att jämställdhet rätt och slätt är en fråga om sunt och normalt tänkande? Har inte solidaritet med att göra huruvida vi är mänskliga eller ej? Och är inte ett miljötänkande egentligen frågan om allas vårt väl och ve (vi har ju faktiskt inte en reservJord i vår omedelbara närhet)?

Om dessa tankar nu är "låsta till "vänster", betyder det att "höger" innebär ett absolut motsatsförhållande? Är det så enkelt? Kanske för vissa somliga, men jag undanber mig dessa förenklingar. Och, visst, det är upp till var och en att fortsätta med etiketteringar i enfaldens tecken…

fredag 28 maj 2010

Låt en vän veta att den är just det!


Den amerikanske författaren Francis Scott Fitzgerald (1896-1940) myntade i mina ögon någonting väldigt tänkvärt angående vänskap och vänner. Citatet lyder:

Låt oss lära oss att visa vänskap för en människa när denna är i livet och inte efter att denna har dött.

Rent metaforiskt anser jag att dessa ord också kan tolkas som att man bör visa sina vänner att de är just det, innan man eventuellt råkar "växa", flytta eller på något annat vis komma ifrån varandra. Ett sätt är att - för att göra en pastisch på John F. Kennedy - fråga sig själv vad man kan göra för sina vänner, istället för att fråga sig vad de kan göra för dig. Ett annat är att helt enkelt ge dem en kram!

torsdag 27 maj 2010

Istället för visdomsord...


Aforismer, ordspråk och visdomsord är alltid en trevlig förkovring. Men lika många gånger kan en dikt eller en sångtext vara en fantastisk källa till inspiration, insikt eller bara ett enkelt nöje.

Då jag i tonåren på allvar snöade in på den metalliska banan, var texterna ofta lika viktiga som själva musiken. Visst skrålade man med i texter som ingick i "ös-till-fest", men det var alltid de något djupsinnigare alstrens innehåll som gav någonting. Det är i min värld lite som att titta på en mer kommersiellt inriktad rulle för den rena underhållningens skull, även om det är då jag får anstränga de grå som jag egentligen trivs som mest.

Listan kan göras lång på de konstellationer som inom den hårda rockens ram utmärker sig med någon form av samhällskritik, reflektioner kring vår natur och vår tillvaro, eller bara en fängslande berättelse. Ett gäng jag alltid har med i en relativt stabil topp fem, är kanadickerna i Rush. Särskilt deras tidiga era (från 1974 och årtiondet ut) omfattar - i mina öron - en mängd fantastiska nummer, vars texter är en fröjd att ta del av. Till de absoluta favoriterna hör genombrottsplattan "2112", på vilken första sidan utgör ett fiktivt och ytterst tilltalande framtidsepos. Verket i sig avslutas dock med låten "Something for nothing" - en riktig öronfröjd. Texten i denna låt har följt mig sedan trettonårsåldern och är än idag både en sporre och någonting tänkvärt i all sin banala poesi.

Som säkert framgått mellan raderna är det min avsikt att presentera både sång och text...

...mycket nöje!!!

Something For Nothing

Waiting for the winds of change
To sweep the clouds away
Waiting for the rainbow´s end
To cast its gold your way
Countless ways
You pass the days

Waiting for someone to call
And turn your world around
Looking for an answer to
The questions you have found
Looking for
An open door

You don´t get something for nothing
You can´t have freedom for free
You won´t get wise
With the sleep still in your eyes
No matter what your dream might be

What you own is your own kingdom
What you do is your own glory
What you love is your own power
What you live is your own story
In your head is the answer
Let it guide you along
Let your heart be the anchor
And the beat of your own song

You don´t get something for nothing...


http://www.youtube.com/watch?v=096LhjGNNCk

onsdag 26 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 5


Prolog:

Har vid det här laget hunnit med diverse olika anställningar, med diverse olika arbetsuppgifter, tjänster och uppgifter, inom diverse olika branscher. Nästan utan undantag har man, i samtal, diskussioner eller utbrott under arbetsdagarnas lopp, fått erfara den ständiga följeslagaren till vårt betraktande av tillvaron och människan: den ofta oreflekterade uppdelningen i ett ”vi och dem”, samt resultaten av detta fenomen. I min värld skulle alla tvingas att i ett halvår få praktisera hos ”dem”, för att få hjälp på traven med att vidga eller mångfaldiga sina respektive perspektiv.

Misstänker att detta känns igen…


Scen I:

Direktör Nilsson, alternativt tjänstemannen – med chefsbefattning – Johansson om sina anställda:

– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…


Scen II:

Tjänsteman Nilsson, alternativt svetsare Johansson om sina överordnade:

– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…

Vett och etikett i ”buschen”


För ett antal inlägg sedan utgöt jag min frustration över vissa somligas beteende i samband med fiske – i synnerhet under den intensiva horngäddesäsongen i maj. Jag framhöll då att detta fritidsnöje tyvärr omfattas av två otäcka företeelser, vilka enbart är kopplade till de sämsta sidorna i vår (mänskliga) natur. I samband med detta tog jag också upp det direkt vidriga vis på vilket många också försöker fånga nämnda fiskart. Sanningen att säga finns det tyvärr fler avarter än så – och inte endast förekommande under fisket efter horngädda.

Men, låt oss starta med just ryckfisket, som jag berörde mer i förbifarten i det nämnda inlägget. Denna fångstmetod tycks delvis bero på några myter kopplade till det aktuella fisket, vilka bygger på okunskap (som myter i princip alltid gör). Och delvis beror den, enligt mig, på att oerfarna tar efter vissa av de ”erfarna”, som i sitt ryckande kan fånga ansenliga mängder horngädda – och därmed triggas habegäret hos de förstnämnda av de senares girighet.

Hade jag fått bestämma, hade jag infört dryga böter för detta – rent ut sagt – svinaktiga uppförande. Jag undrar ofta vilka rubriker det hade blivit om massmedia exempelvis fått nys om att vissa somliga saftskallar hade försökt sig på att jaga vilt med kulspruta. Precisionen och konsekvenserna är nämligen inte särskilt olika. Jag har många gånger sett horngäddor - som suttit med en eller flera krokar i rygg, buk eller stjärt - falla av och simma iväg med gud vet vilka sår. Har också själv fångat ett antal fiskar som haft djupa eller stora rivsår efter att ha ”sluppit undan”, och likväl huggt igen. Värst hittills är ett par honor vars romsäckar stuckit ut som hjortron ur de uppslitna bukarna, samt fiskar vars ena öga varit en trasig massa. Jag undrar ofta också över hur detta ”fiske” hade bedrivits om horngäddan haft päls eller fjädrar – och gnytt eller pipit som en liten hundvalp. Ja, detta gäller alla fiskar för den delen…

Fast, det är klart… här är litet av ett omvänt strutsbeteende… Det som sker under vattenytorna går ju inte att se. Måste ju vara hur skönt och befriande som helst att slippa ha ytterligare en dimension att behöva rådbråka sitt samvete med…

Okej, då går vi till myterna…

Dels kan man få höra att horngäddan inte äter under lekperioden och därför inte hugger. Min erfarenhet är att de visserligen inte jagar under själva lekakten, men jag har i alldeles för många fall noterat både märlkräftor, som småfisk i dessa fiskars magsäckar för att vederlägga denna ”sanning”.

Dels hör man relativt ofta att horngäddorna ”slår till bytet med stjärten”, och att detta skulle vara orsaken till att de mer ”fastnar” på kroken än hugger på densamma. Det räcker att titta på denna fiskarts fysionomi för att förstå att de har en jaktmetod som påminner om spjut-, svärd- och segelfiskarnas. De jagar ifatt enstaka bytesfiskar. Men då de kommer på ett stim slår de med ”näbben”, bedövar ett antal av sina offer och kan därefter lugnt sluka ett antal i rad – och undviker på så vis att slösa energi på att jaga bytena en efter en. Vidare är horngäddan liksom de ovan nämnda arterna en snabbsimmare av rang, och hastigheten kan då bidra till att bytet ”missas” i ett utfall. Om man då står och rycker i sitt spö kommer fiskedraget att få en oregelbunden gång, som kan fastna var som helst på en horngäddas kropp. Detta sker så mycket troligare då horngäddan under maj månad är samlad i stim inför leken. Och även om man fiskar utan häcklor eller extrakrokar på – och med små trekrokar – kan denna långsträckta fisk emellanåt fastna eftersom man ofta vevar in draget snabbt, vilket i sin tur tvingar horngäddan att attackera med hög fart (med minskad precision som resultat).

Då jag började byta ut originalkroken till åtminstone hälften så stora trekrokar – och sänkte invevningshastigheten – visade sig bara ungefär var tionde horngädda jag fick vara felkrokad. Övriga har då fastnat i nacke eller någonstans i skallen. Med sänkt hastighet känner man för övrigt också ofta de frenetiska stötarna då horngäddan ”slår” med näbben.

Den sista myten är den om att fisken är oätlig, eller till och med giftig, till följd av de gröna benen. Färgen beror på ämnet vivianit och är helt ofarlig. Tvärtom är horngäddan en riktigt god fisk och har man en gång smakat på varmrökt, finns – enligt mina upplevelser – ingen ”återvändo”.

Så kan vi gå över till en avart som är kopplad till andra så kallade sportfiskmetoder…

Jag undrar vad som rör sig i skallen på dem som lämnar en mängd hoptrasslad fiskelina efter sig. (Jag är i och för sig hyfsat säker på att det inte kan röra sig särskilt mycket i en tom behållare.) Har alldeles för ofta hittat de sorgliga konsekvenserna av dessa dödsfällor. Ett par gånger har jag lyckats rädda en vettskrämd fågel ur dessa djävulska härvor. Men, jag har tyvärr oftare funnit en kvävd. Ska det vara så svårt att ta detta elände med sig hem? Alternativt (dock ej rekommendabelt) kan man skära det i småbitar, så det blir ofarligt. Hursomhelst ska man alltid ta med sig sitt skräp hem, eller hitta en tunna att förpassa dessa så kallade civilisationsrester till.

Här börjar det faktiskt kännas som om vår disciplin i detta fall blivit sämre det senaste årtiondet. Jag hittar tyvärr allt oftare allehanda mikrosoptippar ute i naturen. Vissa somligas omdöme sträcker sig uppenbarligen endast – eller gör det? – till boets fyra ytterväggar. Hade varit intressant att studera dessas reaktion om man dumpade innehållet i en förbrukad picknickkorg på deras matta i vardagsrummet…

måndag 24 maj 2010

Till bloggens besökare...


Har drabbats av en lätt idétorka, men är främst distraherad av alla intryck och inlärningsuppgifter på mitt nya sommarvikariat. Vet därför inte exakt när jag återkommer till bloggandet, vilket jag naturligtvis hoppas ska ske så snart som bara möjligt.

Tills dess... må väl, sköt om er och krama gärna någon i er närhet!!!

torsdag 20 maj 2010

En kort och tänkvärd en!


Människan använder förstoringsglas för att se andras fel istället för att använda spegeln till att upptäcka sina egna.

(Lucius Anneus Seneca 4 f.kr-65 e.kr.)

onsdag 19 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 4


Prolog:

…herr och fru Javetminnsan – sannolikt nära vänner, eller kanske till och med släktingar, till en viss Jan T. Lagén – på promenad…


Scen I:

…en söndag eftermiddag i hemortens centrum…

– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, alla vet ju hur konstiga de där är…


Scen II:

…en vacker sommarkväll vid en internationellt berömd sevärdhet under en helgresa till en av landets mest besökta turistorter…

– Såg du hur de där såg ut?
– Jamen kära du, vi har ju alltid vetat hur konstiga de där är…


Scen III:

…under sin semester i Därbortistan…

– Ser du hur de där ser ut?
– Jamen kära du, vi vet ju att de är konstiga här…

tisdag 18 maj 2010

En ytterst kort om miljöförstöringen


Förr flyttade vi oss till andra landområden eller till och med kontinenter, om hemtrakternas levnadsförhållanden på något vis hade försämrats till den milda grad att vår överlevnad berodde på just det. Jag undrar hur många som egentligen tänker på att vi faktiskt inte kan ro till månen?

Vi skulle för länge sedan ha behövt börja agera som om vi lånat planeten av våra efterkommande, istället för att uppföra oss som om våra föräldrar hade testamenterat den till oss…

Miljöbrott borde egentligen allra minst klassas som brott mot mänskligheten…

söndag 16 maj 2010

Vemodets kväll...


Trodde inte att en känd persons bortgång skulle få någon direkt verkan på mig. Men, då jag fick veta att den före detta sångaren i Elf, Rainbow, Black Sabbath och Dio gått bort, infann sig likväl melankolin...

Minnena av specifika sammanhang med denne sångares musik är många. Alla är positiva och ljusa. Och alla kommer så att förbli...

Den lille mannen med den fantastiskt stora och vackra rösten... har vandrat iväg till sitt silverberg, för att där söka fånga sin regnbåge...

R.I.P

Ronnie James Dio

(1942-2010)

Följande gäller inte bara uttalade extremister


Människor hatar ofta varandra därför att de fruktar varandra. De fruktar varandra därför att de inte känner varandra. De känner inte varandra därför att de inte har några förbindelser med varandra. De har inga förbindelser med varandra därför att de lever åtskilda.

(Martin Luther King Jr. 1929-1968)

Begreppen ”hat” och ”fruktan” är visserligen väl hårda och drastiska i sammanhanget, men citatet innefattar likväl en viktig symbolik. Och till alla oss som någon gång och eventuellt har kläckt följande tanke: ”fy fan för brats”; ”fy fan för arbetarungar”; ”fy fan för akademiker; ”fy fan för obildade”; ”fy fan för religiösa”; ”fy fan för ateister”; "fy fan för punkare"; "fy fan för kläddsnobbar"; "fy fan för moderater"; "fy fan för vänsterpartister"; ”fy fan för skåningar”; ”fy fan för stockholmare”; "fy fan för golfspelare"; "fy fan för trädkramare"; "fy fan för dörrförsäljare"; ”fy fan för knarkare”; "fy fan för lapplisor"…

… önskar jag härmed rikta följande:

Har du någon gång möjligen skänkt en ”sådan” en kram?

Gör det!

lördag 15 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 3


Prolog:
Följande dialoger är starkt inspirerade av dels ett samtal jag tjuvlyssnade på idag vid en busshållplats; dels nyligen funna anteckningar om ett uppsnappat samtal på mitt före detta arbete – för ungefär ett år sedan…

…hade det inte på en och samma gång varit så sorgligt och skrämmande, kunde man skratta sig svettig åt den ofrivilliga komiken i vissa somligas resonerande...


Scen I:

– Hittat något kneg? Du har ju sökt... Vad är det? Snart ett år, va?
– Nej, inget alls. Du då?
– Nej. Men, farsan tycker jag ska börja dela ut tidningar.
– Seriöst?
– Ja, men du vet ju hur han tänker. Han fattar ju inget.
– Men, blev du inte erbjuden ett riktigt kneg förra veckan?
– Jamen tror du jag har lust att städa? Glöm det.
– Ja, nej… skulle inte heller falla mig in…


Scen II:

– Fattar inte varför man fortsätter ta hit de där. Vi har ju för fan knappt jobb till oss själva och så ska det komma hit polacker eller negrer och sno våra.
– Ja fy fan. Det är gott att det här stället bara tar in våra egna. Jag fattar inte heller varför de där ska få komma hit.
– Äh, men vi har ju alltid styrts av naiva idioter.
– Håller med om det…

(Samma par under lunchpausen ett par timmar senare…)

– Hur går det med ditt sökande, förresten? Hittat något annat?
– Nej, men jag har bestämt mig för att dra till Norge och söka, när det här sommarjobbet är slut… Storbrorsan har några kontakter där…
– Har han arbetat där borta?
– Ja, han var i Bergen i två år. Han flyttade till Oslo i våras…
– Fan att jag inte tänkt på det själv… Har man chans att man hänga på?
– Visst, ska bara höra med brorsan…

Sånt gör mig tokig av ilska!


Tog mig ner till Ön igår kväll, för att se om horngäddan eventuellt var på hugget. Det var den inte. Men en havsöring fick lite tandvärk… Synd att den lossnade – då den hoppade ur vattnet såg den nämligen ut att vara av lovlig längd (och hade då definitivt ändat som kallrökt kulinaritet). Hursomhelst, hatten av och lycka till där ute i sundet, min svartprickiga och silvriga vän!

Det var emellertid en annan upplevelse som förmörkade mina två timmar i vind och vågbrus. Då jag anlände till den plats jag brukar stå på, hittade jag ett halvdussin horngäddor slängda bland stenarna – enbart för att ruttna. Under några minuter satt jag bara ner och kände en, på gränsen till uppgivenheten, tung trötthet. Sedan kom ilskan och jag vet att jag skulle ha gjort mig mer än lovligt olycklig om någon individ i det ögonblicket hade kommit och sagt något i stil med: ”fattar inte varför vissa gnäller, det är ju gott om fisk i haven”.

Detta är en av de två avarter jag tyvärr har fått och får bevittna under högsäsongen för nämnda fiskart. Den andra är den skrämmande girighet och totala brist på insikt och respekt för naturen, som vissa somliga utvecklar i samband med fiske efter horngädda. Bland det värsta jag hittills fått uppleva var då jag för flera år sedan fann två plastpåsar – modell större – fulla av förtorkade eller ruttna och stinkande horngäddor, slängda längs grusvägen som leder ut till Västhamnspiren i Helsingborg.

Menvadihelv… vad driver dessa personer till detta? Inte nog med att det ofta går att få en ansenlig mängd av dessa vackert silvriga, långsmala och näbbförsedda fiskar på kort tid. De fångas också ofta medvetet och överlagt med den mest avskyvärda form av individuellt fiske. Med häcklor eller flera stora trekrokar försöker vissa somliga rycka fast horngäddorna, som under lekperioden i maj går samlade i större stim. Jag är fortfarande för upprörd för att gå in i detalj på hur denna vidrighet ser ut i verkligheten, och kommer därför att spara en framställning för ett kommande inlägg.

Jag kan dock inte upphöra att fundera över vilka destruktiva mekanismer vi tydligen har i oss. Vad är det som triggar vissa somliga att besinningslöst fånga en mängd fisk, bara för att sedan slänga dem? Om de åtminstone skänkte bort sin fångst, kunde jag tänka mig att ha överseende med detta uppträdande. Men, ofta är just de som bara dumpar fiskarna också de som bedriver "sporten" (fy f-n för det uttrycket) på det ovan nämnda viset.

Och frågan kvarstår: vad driver dessa människor? Är det bara ett sätt att försöka kompensera ett skralt eller obefintligt självförtroende? Är det ett resultat av den hybris vissa somliga utvecklar och bär på; en hybris grundad på tanken om att ”vi”, att människan är skapelsens krona – att just vi är satta att styra och ställa i naturen, efter eget tycke och tänkande? Eller är det bara ren och skär girighet och vinningslystnad, i kombination med de absolut destruktivaste sidorna av vår tävlingsinstinkt?

Jag kan inte tro annat än att det rör sig om en förening av det uppräknade. Det är sannolikt samma förkastliga mekanismer som drivit (och fortfarande driver) vissa somliga inom finans- och affärsvärlden, att agera på de sätt som bland annat lett till den senaste ekonomiska krisen. Jag ser, i vilket fall som helst, detta som ett skrämmande bevis på att dessa egenskaper inte är typiska för en viss specifik yrkes- eller samhällskategori. Girighet, frosseri och glupskhet finns med största sannolikhet mer eller mindre latent hos oss alla. Skillnaden tror jag snarare ligger i mängden kunskap och medvetenhet, och framför allt viljan att agera därefter.

För att uttrycka mig aningen floskelmässigt: att agera på ett visst vis på grund av dumhet eller okunskap må vara förlåtet, men de som överlagt agerar på dito vis – trots kunskap – är inget annat än kriminella i mina ögon. Och skulle jag få bestämma, hade jag först gett dessa en chans (alla förtjänar en andra chans) till bot och bättring, därefter skulle jag ha förpassat dem med obotlig attityd till en omloppsbana runt Uranus.

torsdag 13 maj 2010

Att sprida lite glädje...


Har passerat några år sedan jag var inne på att frenetiskt marknadsföra min tanke om kramandet. Kort gick denna ut på att man, då dagen börjar, skulle fråga sig själv: "vem ska jag krama idag, och i sin tur be att skicka kramen vidare"?

Varför jag upphörde kan jag inte komma ihåg. Men jag gissar att det gick slentrian i detta engagemang, och därmed ledsnade jag helt enkelt... vilket sannerligen är trist! Kramar är gratis och man får ofta tillbaka mer än vad man själv har satsat.

En annan källa till glädje är alla former av filmsnuttar och videos man kan stöta på på nätet. Brukar titta på de två nedan bara för att de helt enkelt fyller upp hela ens varelse med ljus, feelgood-känsla och fågelkvitter. Musikvideon är jag hyfsat säker på att inte lika många sett eller känner till som videon, vilken för mig innehåller det indirekta budskapet om ett enda släkte på en enda gemensam värld...

Håll till godo! Njut! Och gå sedan och krama någon!!!

http://www.youtube.com/watch?v=4BXTBg8s3Ts

http://www.youtube.com/watch?v=zlfKdbWwruY

onsdag 12 maj 2010

En kort om det där skadeglada...


Alla har vi någon gång fått uppleva den där tillfredsställelsen man kan känna då exempelvis en översittare, som länge fått härja ostört, äntligen fått smaka den egna medicinen och/eller hejdats och fått stå till svars för sina handlingar. Oavsett om det är en individ i klass med Hitler, Stalin eller Milošević; en ledare för ett brottssyndikat, en maktmissbrukande representant för någon myndighet, någon som förgriper sig på barn eller någon som är överlagt vårdslös med djur, så önskar man en sådan åt hetast möjliga trakter. Och om eller när de väl - på ett eller annat vis - får plikta för sina gärningar, så upplever vi det jag menar är en rättfärdig (skade)glädje.

Sorgligt nog existerar även en mörkare och destruktivare variant av denna företeelse, för att uttrycka mig schablonmässigt - en som jag tyvärr uppfattar vara vanligare än den ovan beskrivna. I mina ögon är skadeglädjen - som bottnar i missunnsamhet eller illvilja - dock enkom en glädje för de ynkliga...

tisdag 11 maj 2010

Subjektivitetens logik – Akt 2


Prolog:
Det finns några röda trådar som binder de följande scenerna samman (förutom en) – fördomarnas och missunnsamhetens är två av dem. En tredje kan sammanfattas med det danska ordspråket: det vackra man inte kan härma, det svärtar man…


Scen I:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd yngling med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Jaha, ännu en av de där bratsen som lånat pappas bara för att göra sig märkvärdig…”


Scen II:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en alldaglig man med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Och hur sjutton har den råd med den kärran? Skattesmitare eller vinst på Triss?”


Scen III:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung man med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Men, se där. Det är ju Nilssons grabb. Ser ju ut att gå riktigt bra för honom… Var det förresten inte på ett universitet i USA han hade studerat?”


Scen IV:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en välklädd ung kvinna med ”inhemskt” anlete…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Jaha ja… ännu en av dessa bitchar som gjort karriär.”


Scen V:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung och modemedvetet klädd man med främmande yttre…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Oväntat att den där kom i en kebabräser… luktar ju maffia lång väg...”


Scen VI:

En BMW eller Mercedes – modell dyrare – stannar till utanför en lunchrestaurangs uteservering och ut kliver en ung man med främmande yttre…

En mycket möjlig tankegång hos en av serveringens gäster:

”Typiskt att en så´n ska ha ett så´nt åk… Men, är den betald?”

måndag 10 maj 2010

Är det inte för dumt?


Fördomar sparar verkligen tid. Man kan bilda sig uppfattningar utan att bekanta sig med fakta.

(E. B. White 1899-1985)

Subjektivitetens logik – Akt 1


Prolog:

Det brukar inte vara många dagar på en vecka som jag inte roas eller oroas, fängslas eller avskräcks, gläds eller tråkas ut, överraskas eller inte får en ryckning i ögonbrynen av det dagliga skådespelet som vårt släkte utgör och medverkar i. Ett av de mest fascinerande fenomenen är nog hur instinktivt, känslomässigt och ytligt vi till övervägande del fortfarande tenderar att betrakta och döma vår omgivning. Ja, det är lika intressant som lärorikt att ta del av alla olika synsätt som reflekterar mångfalden och enfalden i våra existenstolkningar.

Detta tycks i synnerhet gälla för sådant vi inte kan identifiera oss med; sådant vi av diverse orsaker inte kan relatera till; sådant vi betraktar som oförenligt med våra värderingar och övertygelser, eller sådant vi anser strida mot vad vi uppfattar som den kontextuella normen. Vi ser nästan bara vad man lärt oss att se. Vi ser nästan bara vad vi vill se. Och vi tycks alldeles för sällan förmå oss själva att bryta ramarna som begränsar eller hämmar vårt eget perspektiv…

Tänkte härmed framföra en serie ”skådespel” i en rad akter, som på några olika vis berör och speglar det ovan beskrivna temat.


Scen I:

Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...

– Shit, vad mysigt det där ser ut då…

– Det märks verkligen att det blivit varmare och ljusare…

– Tror jag tar o ringer Tina och Tobbe och ser om de är sugna på en pava i det fria…

– Härlig bild av den svenska sommaren…

…och avlägsnar sig leende från den trendigt klädda och chict solbrända gruppen, som sittandes eller utsträckta på en filt i en park är sysselsatt med att glömma sin vardag.


Scen II:

Fyra individer sitter och inmundigar alkohol offentligt. Det är allmänt känt att detta inte är tillåtet på den aktuella platsen. En rad förbipasserande iakttagare tänker eller mumlar...

– Men har de ingen skam i kroppen?

– Måste de där sitta och supa offentligt?

– Ska man behöva se dem var gång man kommer förbi här?

– Ja, leva på mina pengar är ni bra på…

…och avlägsnar sig surmulet från den slitet klädda gruppen - med mer eller mindre härjade anleten - som sittandes på och kring en parkbänk är sysselsatt med att glömma sin vardag…

söndag 9 maj 2010

Absolut värt att tänka på...


Ordspråket jag fann på nätet för några dagar sedan inspirerade till ett tidigare inlägg om just ord, och vilken makt ett dylikt kan omfatta. Jag anser att det aktuella ordspråket är så bra att jag tyckte det var värt att föras vidare. Och det är absolut värt att skänka en tanke då och då...

Du är herre över det ord som inte är sagt. Det uttalade ordet är herre över dig.

(Engelskt ordspråk)


Den som är stark bör vara snäll


De senaste årens ökande massmediala närvaro av de – vad jag föredrar att kalla - ”endemiska demokraterna”, samt deras idéer och ståndpunkter, har bidragit till att grubbleriverket inuti skallen dragits med en hel del övertid. Och det jag hittills har fått höra, läsa eller se, har gett mig en bild av individer som av flera – för mig svårbegripliga – skäl tycks ha ett kroniskt behov av att kunna etikettera och peka ut någon eller något som i deras sinnesvärld är störande, hotande eller kränkande.

Dessa relativt småaktiga och trångsynta karaktärer borde egentligen få ett helt nytt begrepp uppkallat efter sig. Jag menar att det handlar om en speciell företeelse inom ramen för bland annat beteendevetenskapen och sociologin. Visst ryms det både xenofobi och rasism i deras tankegångar. Men, mitt intryck är och förblir att det först och främst verkar röra sig om ett fenomen som väldigt starkt påminner om det man kan få uppleva vid matbordet, då en grupp femåringar väntar på efterrätten. I den juvenila skocken ingår ett par av grannarnas småknattar, vars glasskålar oupphörligt har ögonen på sig. När mamma eller pappa väl börjar fördela godiset får det inte råda minsta tvivel alls om att husets ungar får minst lika mycket i sina skålar som de små gästerna.

I värsta fall kan det annars mycket väl ske ett utbrott, som starkt påminner om det jag fick uppleva under ett mellanmål i trädgården hos en gammal vän för några somrar sedan. Min vän och dennes familj hade, förutom mig, haft tre av grannbarnen på besök vid det aktuella tillfället. Då fruktsalladen och grädden kom på bordet, och tallrikarna fördelades, kom ett morrande från husets minsting – en tös på drygt fyra:

– Vaffårr ska dom osså ha? Dom bor ju´nte här ju!!

Jag börjar bli alltmer övertygad om att det för vissa somliga inte spelar så stor roll var en främmande person kommer ifrån. Om vårt land nu hade varit fritt från vilken utifrån anländ människa som helst, så hade dessa likväl gett sig den på att hitta några andra ”de andra” att ständigt haka upp sig på. Och nämnda individer skiljer sig i mina ögon inte det minsta från de så kallade störiga bland ”de där” - vilka de nästintill lidelsefullt har så mycket energi och fokus på.

Det går inte att komma ifrån att det bland hitkomlingarna finns de som bara anser sig ha rättigheter och som kvickt devalverar det rätta och riktiga värdet och betydelsen av begreppen diskriminering och rasism. Dessa kräver alltid respekt, men tycks också alltid glömma att det är något man inte får utan gör sig förtjänt av. I den bemärkelsen skiljer sig inte sådana odågor alls från "kollegerna" bland de endemiska demokraterna, eller dem som delar dessas åsikter. Tvärtom skulle de allesammans kunna bilda en gemensam egoist-, självömkans- och självbelåtenhetsklubb.

Men, i slutänden går det likväl inte att komma ifrån det faktum att – om man kan uttrycka sig så – ”etablerade” alltid har en överliggande position gentemot ”nykomlingar”. Och även om jag till fullo anser att man som gäst bör ha vett att uppföra sig och ta hänsyn till vissa regler och riktlinjer, så bör den så kallade gästgivaren i sin tur bemöta gästen på ett tolerant och hänsynsfullt vis. För båda gäller ju kort och gott att man i slutänden vill bli sedd och bekräftad. Och för att citera Astrid Lindgren – en av mina absoluta förebilder – i bilderboken Känner du Pippi Långstrump:

– Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!

Dessa fantastiska fåglar...


Vet inte hur tydligt det egentligen framgått, men till mina absoluta favoriter i djurvärlden hör just fåglarna, eller - som de emellanåt också benämns i nordvästra Skåne - pjoddarna. Dels för den mångfald och variation i storlek och form som denna djurfamilj bjuder på, dels för alla trollbindande, rogivande och lärorika upplevelser dessa varelser har att erbjuda. Till detta kan läggas ett ytterst tungt argument för att framhålla det tilltalande i moder naturs reportoar av föreställningar: det är gratis! Något att kanske särskilt ta fasta på i denna nu rådande och så materialistiska och konsumtionshetsande epok, där just underhållningen utgör en så vital del av vår stressade tillvaro.

Under mina många vistelser i ute skog och mark, liksom stad och park, har jag fått se både det ena och det andra. Det har faktiskt hunnit bli så pass många eskapader som olika fågelarter har skänkt mig, att jag inte riktigt vet vilken eller vilka jag ska presentera. Det finns både sorgliga, upprörande och spektakulära händelser i mitt minne. Men det är nog de som framkallat mitt leende eller skratt som dominerar - något som torde ha understrykts via ett par av mina tidigare inlägg.

Jag väljer att göra så här: detta får rätt och slätt bli det första i en serie inlägg om tilldragelser kopplade till dessa fantastiska varelser. Och då begreppet drama gärna associeras till teatermaskerna, som representerar tragedin och komedin, så får det bli två framställningar vars innehåll är - givetvis ur vårt mänskliga perspektiv - tragiska respektive komiska.

Den första händelsen utspelades för snart två decennier sedan, då jag stod och flugfiskade efter horngädda utvadad vid Hittarpsrevet norr om Helsingborg. Föreställningen, som utspelades medan jag tog paus efter två timmars frenetiskt viftande, hade i rollbesättningen två havstrutar samt tre, fyra ejderhonor med säkerligen ett tjog dunbollar i släptåg.

Medan jag satt och tuggade på en macka, sittandes på en av många stenbumlingar på revet, kom ett ejderdaghem simmandes förbi knappt tio meter ut. Jag gav dem bara ett halvt ögonkast eftersom dessa scener är så vanliga under maj månad längs våra kuster. Men mitt fokus fångades ganska kvickt av att honorna började fösa ihop ungarna. En havstrut hade börjat utföra störtdykningar mot flocken - alltid från motsatt håll i ejdrarnas simriktning. Medan de distraherade honorna samlats i en halvbåge framför ungarna dök akterifrån plötsligt en andra trut upp på arenan - inflygning längs med vattenytan - och snappade åt sig en av de bakersta dunbollarna. I paniken som följde spreds ejdrarna i alla riktningar och den förste truten gjorde så en snabb störtdykning, för att sekunderna senare lämna platsen med ännu en unge.

Hur grymt detta drama än hade tett sig (fortfarande: det är så vi har en benägenhet att se det) kunde jag inte sitta och förundras över vad som varit en fascinerande uppvisning i ett effektivt samspel två havstrutar emellan.

Den andra händelsen involverar också en havstrut och dess byte. Och även denna gång hade jag en upplevelse i samband med fiske.

Jag hade under sista majveckan, i mitten på förra årtiondet, stått på stenarna strax norr om den stora vågbrytaren i Västhamnen i Helsingborg. Fångsten varierade: horngädda, torsk och gråsej. Inte långt från mig stod en äldre herre, vars behandling av icke önskvärd fisk lämnade allt i övrigt att önska (dock får detta bli ett kommande inlägg om vissa somligas inställning till naturen). Efter några timmars spinnfiskande hade han tydligen mättnat. Han packade ihop, rotade i sin fångstspann och slängde plötsligt iväg de två gråsejar han tidigare valt att behålla!

Jag bara stirrade på hans ryggtavla då han frustande gick iväg. Nej, mycket riktigt var mitt stirrande inte av det vänliga slaget. Därefter kastade jag en blick på de två halvkilosstora gråsejarna som flöt på Öresunds yta. Jag hade blivit aningen trött av det som skett, så jag valde att sätta mig ner och tända en tobaksrullad.

Medan jag rökandes satt och aningen surt muttrade över vissa somligas beteenden, började en havstrut att cirkla över de två gråsejarna. Jag blev något förvånad då den landade intill den ena. Visst har jag sett hur glupska dessa måsfåglar verkar vara, och vad de är kapabla att svälja, men en gråsej i halvkilosklassen är överkurs. Just som tanken for genom skallen slog truten dock näbben om fisken och började svälja - med uppenbar möda. Jag kunde bara gapa stumt då fiskstjärten slutligen försvann.

Efter att ha flutit stilla en längre stund, började jag undra över hur den mådde. Min erfarenhet är att måsar och trutar i praktiken alltid lyfter direkt efter att ha svalt något som de plockat upp från vattenytan. Den här havstruten började som förutsett att slå med vingarna, bara för att endast orka upp någon decimeter ur vattnet och flaxa fram tre eller fyra meter - för att slutligen landa något mindre graciöst än de vanligtvis brukar. Överlast, helt klart. Därefter följde ett antal liknande försök innan truten helt sonika (och buttert?) valde att flyta kvar och låta matsmältningen göra sitt. Och rätt gissat: jag fick ett långt och gott skratt!

Som avslutning vill jag presentera en scen ur en av mina gunstlingar bland Disneys animerade produktioner, där just en fågel sprider glädje. Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=gEmh6f1zDlM


lördag 8 maj 2010

Ord och lekar


Titt som tätt händer det att man går, cyklar eller kör omkring i ett tillstånd som har starka likheter med en form av halvdvala. Man registrerar bara precis det nödvändigaste i sin omgivning, alltmedan kreativitetens och grunnandets tyglar slappt fladdrar inuti skallen.

Vad som då kan få uppmärksamhetsnivån att höjas några snäpp är bland annat diverse ord eller uttryck, som vi stöter på i allehanda sammanhang – en affisch, en skylt, ett plakat, ett brottstycke ur en sångtext (exakt: ur iPoden) eller ett samtal (från förbipasserande), för att nämna några exempel. Det är då någonting spritter till inne i huvudet och stramar åt tyglarna för att pocka på koncentration. Det är då som ett och annat seriöst frambringas. För det mesta ”lyckas” emellertid fånerierna dominera. Har dock insett att just dessa utgör en sund och välbehövlig trycklättarventil för de, till övervägande delen, allvarstyngda tankegångarna jag brukar vara sysselsatt med.

Alltså… har på senare tid återigen samlat på mig ett antal ord som jag inte kan låta bli att ha aningen knäppa funderingar eller åsikter kring...

Det första är Fiskrökeri – kopplat till en felaktig – alternativt överlagt annorlunda – särskrivning skulle detta begrepp absolut kunna införas under kategorin billig och tramsig humor.

Det andra är uttrycket Klockrent – vilket jag menar har en passande synonym i ordet "Urtvättat"!

Och så ett tredje: Radioaktiv – det skulle kunna vara den strålande beskrivningen av en individ som är anställd på en eller annan radiostation…

Slutligen: Om jag skäms? Inte skvatt!

fredag 7 maj 2010

Kul i naturen - för andra gången...


För den som icke äger kännedom är rikets tredje stad bokstavligt talat synonym med två olika representanter ur fågelsläktets gåsfamilj. Närmare bestämt rör det sig om grågås och vitkindad gås. Den senare av dessa två arter gav mig häromdagen anledning till en ny skratteruption.

Jag var ute på en sedvanlig promenad häromkvällen och drog mig norrut mot centrum - sett ur Limhamnsperspektivet - och hade som vanligt skallen dränkt i ljudet från min iPod (denna gång utgjordes spellistan av orkestrar vars toner ryms inom ramen för den hårda rockens extrema varianter). Då jag nått den första av dammarna vid "Ribban" stötte jag ihop med en större grupp av ovan angivna gässart, som ännu inte blivit passiva till följd av den annalkande skymningen. Medan jag sakta passerade de betande fåglarna började ett av de norska svartmetallgängen sitt brutala värv i mina öron. Sekunderna senare skrämde jag nästan fjädrarna av de närmaste fyra, fem näbbförsedda varelserna.

Jamenhallå... jag kan ju inte hjälpa att alldeles för många av de där svartmetalliska "hårdingarna" nyttjar en image vars uppenbarelser i de flesta bemärkelser får mina, emellanåt något vildsinta, tankegångar att associera sig till bilder av (bittra) pandor och (ilskna) tvättbjörnar - och numera även (kom tyvärr inte på ett adekvat adjektiv) vitkindade gäss!

Ja, jag garvade högt! Och länge!!

Och: nej, det fanns inga andra medmänniskor i min närhet som denna gång kunde tänkas ha tagit anstöt av min skrattattack.

Önskar slutligen bara tacka mina vitkindade och svartögda fjädervänner för en fantastisk, inspirerande och livsförlängande upplevelse...

onsdag 5 maj 2010

Med adress till flockmentaliteten.


Fann ett citat häromdagen som jag menar verkligen är värt att beakta. Det ger en mycket talande beskrivning av de destruktiva sidorna av vår suktan efter att bland annat "höra ihop med", samt det för vissa somliga så självklara "lika barn leka bäst". Det är myntat av den tyske skribenten och dramatikern Sigmund Graff (1898-1979) och lyder enligt följande:

Enighet ger styrka, men för det mesta också blindhet.

tisdag 4 maj 2010

Paradoxer är kul…


Avvikelser, orimligheter, motstridigheter, det ovissa – ja alla överraskningar som på något vis bryter mot normer, det förutsedda eller förväntade, och inte minst det vi brukar ta för givet – är något jag föredrar att betrakta som kryddor i vardagen. De hjälper de små grå att motionera och hålla sig i trim, och är de där ständigt närvarande aspekterna av vardagen som ger belägg för att tillvaron sällan är så svart-vit och okomplicerad som vi tenderar att se den, samt önskar eller till och med kräver att den ska vara.

Ja, jag är också glad i rutiner och det slentrianmässiga; jag önskar och föredrar också lugn, ro och sinnesfrid. Och, nej, jag har heller inte mycket till övers för överraskningar som restskatt eller en punktering mitt ute på landsbygden (utan att ha reparationsmaterial tillhanda). Men i längden är risken överhängande att det blir – i alla fall för min del – som att gnida samma stråke mot samma sträng. Därav mitt behov av dessa kryddor.

Vidare är jag relativt svag för tve- eller mångtydigheter oavsett om dessa inbegriper ett ord, en fras, en mening eller en hel utläggning. Följaktligen har jag en viss vurm för ordlekar, vitsigheter och liknande. Det brukar vara en fröjd och en kick att få ta del av slutresultatet av en ordkonstnärs ekvilibristik. Vad skulle således kunna vara mer tilltalande än en gåta, en rolig historia eller anekdot vars poäng är inramad av en paradox?

I inledningen till filmen ”Ingenmansland” (handlingen utspelad under det bosniska inbördeskriget) – en av mina favoritrullar – frågar en av aktörerna: vet du vad det är för skillnad på en pessimist och en optimist?

På motfrågan "vad" blir repliken: pessimisten säger ”det kunde inte vara värre”, medan optimisten säger ”jodå, det kan det”...

måndag 3 maj 2010

“Soundtracks of our lives”


Brukar promenera eller cykla ner till ön vid Limhamn bara för att få en stilla stund vid havet. Gjorde som vanligt en liten fotgängartur för några dagar sedan. Det var en underbar kväll och solen hängde lågt över horisonten. Stämningen var inte på gränsen till – den var – poetisk. Till detta bidrog så en rad alster på spellistan i min iPod.

Just som jag kommit till den tänkta destinationen, och ställt mig på de stora stenbumlingarna som utgör öns erosionskydd mot sundet och betraktade siluetten av Köpenhamn, och kände mig som mest sentimental och nostalgisk, hade det slagit mig att jag stod mitt i en av oräkneliga ögonblicksscener i mitt eget liv – med en passande fond fylld av tilltalande likväl som talande toner. Men, då jag efter en längre stund stått och njutit av sydstatsgänget Blackfoots ”Left turn on a red light”, liksom de allt starkare färgerna på kvällshimlen, infann sig ännu en insikt – denna gång en som rejält stört min sinnestämning.

Det var minnet av hur jag på en fest för inte så länge sedan hade haft en ganska frenetisk utläggning om hur tröttande förutsägbara vissa produkter från Hollywood kunde vara, och hur i synnerhet musiken tycktes oumbärlig för att stegra eller understryka skeendet på duken. Givetvis hade jag haft en aning roligt på bekostnad av ”dem” som till synes inte har tålamod med filmer utan den överdramatiserande effekt som musiken alltför ofta utgör. I samband med detta hade jag bland annat kommit att något elakt anmärka att iPod-revolutionen nu äntligen möjliggjort att filmens bakgrundsmusikförstärkta tillvaro nu kunde bli allas (nåja, åtminstone för dem som är ägare till en fickstereo av något slag) personliga lilla variant av verkligheten.

Det hade inte varit särskilt kul att tvingas erkänna att jag faktiskt stått och kastat sten i glashus då jag njutit av ögonblicken på stenarna. Stämningen var naturligtvis bruten och medan jag något surt snörpte med munnen började jag vandra hemåt, alltmedan grubblandet fortsatte. Jag kunde bara lakoniskt konstatera att vi i diskussioner eller samtal säkerligen är ute på tunn is betydligt oftare än vi överhuvudtaget är medvetna om. För att inte nämna de gånger vi ”bryter igenom” men ändå inte känner av insiktens väckande väta, till följd av att våra medvetanden – ”egon” torde vara mer adekvat – är så absorberade av sina egna ”torra fötter”…

Den som väntar på något gott...


"Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge" är säkerligen ett talesätt som alla bland oss här i IKEA:s, kräftskivans och snusets hemtrakter hört talas om minst en gång i livet. Jag frågar mig nästan alltid om det inte var en masochist som egentligen myntade uttrycket? I vilket fall som helst måste det bara röra det sig om en individ med extremt tålamod och en uthållighet bortom det normala; någon som förmådde omgivningen att uppfatta och acceptera nämnda egenskaper som dygder. Och allt detta sannolikt för att i omgivningens ögon inte framstå som lätt imbecill...

...som undertecknad, då jag i två års tid väntade ut rätt förhållanden och tillfälle för att kunna fånga min hittills största (bäck)öring - bara för att släppa tillbaka den...

...eller då jag som totalförälskad grabb i tidiga tonåren hade cyklat - på en minicykel - från Helsingborg till Malmö för att träffa henne med enormt H - och precis hade hunnit kysst henne då hon utbrister: du kan inte stanna här mer än ett par timmar, mina föräldrar vet inte om att jag har pojkvän!

Nä, fy för den där svavelluktande... Jag anser att talesättet definitivt borde modifieras och lyda på detta sanningsenligare vis:

den som väntar på någonting gott, väntar ALLTID för länge...

söndag 2 maj 2010

En aspekt av livet...


Alltemellanåt händer det att man stöter på citat, utsagor eller diskussioner som berör ett - för oss alla - viktigt innehåll i livet. Vad jag här är ute efter är de olika mål i livet som vi alla sätter upp, samt den väg vi väljer eller tvingas att ta för att uppnå dem. I dessa sammanhang framställs alltid "vägen" eller "resan" och inte själva destinationen eller fullbordandet som det väsentliga. Jag kan inte i alla fall inte minnas att någon gång ha fått erfara motsatsen.

Hur som helst är jag inte av någon avvikande uppfattning. Tvärtom delar jag åsikten att det är strävandet och erfarenheterna längs stigarna som är behållningen. Jag skulle därför vilja presentera ännu ett bidrag till alla visdomsord kopplade till aktuella företeelse - och ett av mina favorituttryck. Det utgör titeln på en (go´) låt skapad av herr Kilmister, anförare av gänget Motörhead... Håll till godo!

The chase is better than the catch.