Sverige är ett litet land!
Detta är en fras – eller en variant på en rad liknande – som alltemellanåt figurerar i den mediala världen, men som också kommer till uttryck i diskussioner eller samtal jag då och då är en del i. Enligt mina erfarenheter är de olika varianterna av denna utsaga vanligast förekommande inom ramen för sport och ekonomi. Men, de dyker givetvis även upp i många andra sammanhang där ett jämförande och/eller ursäktande är på gång. För att inte nämna de exempel som ligger inom ramen för vissa somligas åsikter om ett föreliggande hot – både yttre och inre – mot land, stat och invånare.
Inom sporten brukar frasen i regel höras då en förlust eller ett misslyckande av våra representanter i någon av de olika tävlingsgrenarna ska bortförklaras. Men jag upplever också att den istället ska addera ännu mer av tyngd och ”ära” till en framgång eller slutgiltig seger. I båda fallen är tanken om vårt lands storlek översatt till befolkningsmängden. Detsamma kan sägas gälla då Jimmie & Co, samt dess likar, raljerar om risken för att den inhemska kulturen samt ”ursprungsbefolkningen” ska bli alltför utspädd, till följd av ett ”enormt inflöde utifrån”.
När vi ändå är inne på ”kultur” är det ofrånkomligt att ta upp vårt språk. Svenskan betraktas som ett litet sådant – med allt vad det då innebär av begränsningar och faror i vissa somligas verklighetsuppfattning. Närmast skrattretande i den här kontexten torde dock sådana här tankegångar kring landets geografiska yta vara.
Jamenalltså… litet? I förhållande till vad? Eller vilka?
Jupp! Alldeles riktigt! Nu blir det dags för lite torr statistik…
Tar man en titt på invånarantalet befann sig Sverige, med sina drygt nio miljoner, på plats 85 utav 192 bland planetens länder år 2008 – en bit in på den övre halvan, med andra ord. Avgränsar man denna jämförelse till att endast omfatta våra grannar, är vi obestridligen en mastodont. ”Medelstort” vore väl dock snarast den mest passande etiketten på det hela taget.
Kikar man på den geografiska storleken är vårt land beläget på 55:e plats. Det vill säga: Sverige tillhör den största tredjedelen och kan således ingalunda kallas ”litet”. Och begränsar man det till att endast omfatta Europa är vi det fjärde eller femte största – beroende på om Ryssland är medräknat – av kontinentens 47 eller 48 stater. I detta sammanhang är vårt land en jätte.
Det sistnämnda gäller slutligen också för svenskan som språk. Det beräknas finnas nästan 7000 språk på planeten. Svenskan ligger för närvarande på plats 91 i storleksordningen. Dessutom är det ett officiellt språk i två olika länder (samt i EU), något som knappast gäller för den överlägset största delen av vår världs övriga språk.
Summerar man siffergymnastiken ovan och lägger till det anseende som Sverige – och mycket som är kopplat till det – har på diverse internationella plan (räcker att nämna Nobelpriset), kan man inte låta bli att börja klia sig själv i håret. Det går inte att komma ifrån att det verkar som om vi i detta sammanhang faktiskt bara tycks mäta oss med dem som på diverse vis är större eller fler. Med tanke på hur ofta etiketten ”landet lagom” figurerar i olika kontexter, och hur vedertaget det är att ”inte förhäva sig”, kan jag inte undgå att förnimma känslan av en paradox. Det blir ofrånkomligt att undra över huruvida dessa tankegångar egentligen inte bara är en form av (medveten eller kamouflerad?) gardering mot ett klandrande: ”vilken hybris”.
Det må vara hur det vill med detta – får kanske ta upp det i ett kommande inlägg. Mina egna erfarenheter har hursomhelst visat mig att dylika tankegångar ingalunda är unika för oss. Under varje besök i mina föräldrars hemland Slovenien blir jag minst ett par gånger påmind om hur av- och begränsat vi människor ofta tenderar att betrakta vår tillvaro och omgivning.
På påståendet ”Sverige är ett litet land” skulle jag således vilja fnissa (att fnysa vore något för arrogant – inte sant?):
– Pyttsan! Moder Svea, Fader Göte, samt Faster och Farbror Norrland hör ju – om inte till de största, så – för höge fanken till de stora!