måndag 7 januari 2013

Slicka uppåt, sparka neråt!


Ett begrepp eller uttryck som relativt markant florerat i diverse media under de senaste åren är diverse varianter på ”vänsterns kris” (det handlar i sammanhanget självfallet om den så kallade politiska vänstern). Och oftast är då exempelvis ledarsidans, nyhetsinslagets eller ett blogginläggs innehåll direkt eller indirekt kopplat till socialdemokraterna. Och inte finns det någon som faktiskt tycks vilja säga emot.

Instämmer själv i det ovan, att (vad som allmänt kallas) vänstern – och i synnerhet arbetarrörelsen – tycks befinna sig i kris. Men vad som hittills fått mina ögonbryn att närma sig hårfästet, är att jag ännu inte stött på någon som diskuterat eller placerat den aktuella företeelsen inom ramen för en, historiskt sett, kulturell och samhällelig utvecklingsprocess.

Den period som kännetecknade jordbrukskulturernas övergång till industrialismen, kännetecknades generellt sett samtidigt av de socialt oföränderliga ståndssamhällenas transformering till ”moderna och flexibla” klassamhällen. Det blev både i teorin och praktiken möjligt för de mindre bemedlade eller resurssvaga att klättra uppåt på den sociala statusstegen – och för besuttna en viss risk att kasa ner på densamma (nåja - ”host” - relativt sett).

Nå, för att knyta an till det andra stycket. Den allmänna krisen inom vänstern och, som nämnt, socialdemokratin har jag ännu inte sett bli kopplad till de ovan beskrivna historiska fenomenen – samt till något som vid upprepade tillfällen tycks bli en konsekvens av dessa.

När det som raljant och förenklat brukar betecknas som borgarklassen fick sina önskemål om fri- och rättigheter infriade (efter ihärdigt och många gånger kostsamt kämpande under en stor del av 1800-talet), kom den snart att på flera vis identifiera sig mer med sin tidigare samhälleliga och ideologiska motpart än med dem som kom att hamna på efterkälken. Då (den lika raljant och förenklat betecknade) arbetarklassen organiserade sig under andra hälften av 1800-talet, och krävde samt strävade efter att få sina fri- och rättigheter tillgodosedda, stötte den på patrull. ”Borgarna” som på många vis anammat och införlivat värderingar, seder och bruk från sina tidigare så ifrågasatta och sannolikt också föraktade samhällsantagonister, var nu i stor utsträckning ovilliga att dela med sig och lierade sig oftast med ”överklassen”.

1900-talet såg så småningom hur ”arbetarklassen” genomgick något av en metamorfos. Det var aldrig direkt uttalat, men ”arbetaren” påminde alltmer om ”medelklass” – vilket i vissa sammanhang var och är detsamma som ”borgarklass”. Det blev relativt vanligt att exempelvis processkötare Hanna och plåtslagare Frasse skaffade sig bostadsrätt, radhus, eller till och med villa. Med detta följde i flera bemärkelser också en utveckling av värderingar, seder och bruk, som tidigare brukade tillskrivas ”borgarna” (och i stor utsträckning fortfarande tycks göra det) – som i förlängningen fick sina influenser från samhällets översta skikt. Individualismen, med sin anda av ”jag först och främst” samt ”var och en är sin lyckas smed” är mottot, stridsropet eller riktlinjen som från och med seklets sista årtionde allmänt sett kommit att ta över mångas tanke- och föreställningsvärld, på bekostnad av ett helhetstänkande.

Jag anser en av de viktigaste orsakerna till krisen inom socialdemokratin vara den, att majoriteten av dess historiska väljarbas inte riktigt kan identifiera sig med värderingarna, sederna och bruken, som tills för inte så länge sedan på många vis var förknippade med främst vänstern och arbetarrörelsen. Föreställningarna om allas lika rätt, respekt för och hänsyn till medmänniskan, värnandet om de svaga och mindre resursfulla, samt begreppet solidaritet är inte något som dagens ”arbetarklass” främst tycks kunna eller vilja förknippas med. Man har istället gjort samma tanke- och idémässiga resa som sina tidigare samhällsantagonister i ”borgarklassen”. 

Så länge ideologer och övrigt ledarskikt inom vänstern (och i synnerhet socialdemokratin) inte tar detta i beaktande, kommer den rådande tidsandan sannolikt att fortsätta vinna mark och förstärkas. Rent ut sagt: en iögonfallande okunskap om historia, samt en märklig brist på insikt om vissa mekanismer i vårt beteendemönster.

 Men, det är klart. Det är ju som Ebba Grön formulerade det i låten ”Slicka uppåt, sparka neråt”.





fredag 4 januari 2013

Ordspråk, talesätt and grubbels


"Nu går skam på torra land" är en fras vi alla sannolikt har stött på någon gång... vare sig det varit i en text, hörts på radio eller i en diskussion man beörat, eller något som ingått i en diskussion eller ett replikskifte man själv deltagit i.

Men då måste jag fråga följande: innebär frasens betydelseinnehåll att Skammen vanligtvis befinner sig i blötare miljöer? Typ ett sumphål eller liknande??

Fan vet... eller?

måndag 31 december 2012

Ett löfte & en önskan...


Så var denna årstidscykel inne på sista versraden... och den kommande väntar med oskrivna blad...

Således dags för en upprepning - avgivande av mitt nyårslöfte. Och, ja: det blir ännu en återanvändning. Är nöjd med löftet. Dessutom tycker jag mig kunna säga det vara ett av mina främsta signum...

...alltså: 

Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

Härmed vill jag bara önska er alla ett...





...med allt vad det innebär!!!


lördag 29 december 2012

En ny religion?





Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...


Lycka är...


...en mängd olika ting (som sagt i ett äldre inlägg) – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

...som upplevelsen med kråkan på bilden härunder. De finns i vår omgivning, men vi tänker inte på dem. I alla fall knappast på något välvilligt vis...





(Jomen, bilden är min)


Gick under senhösten en av många promenader längs bäcken här i Malmös södra delar... smög för att eventuellt få chans att se några av de öringar som bebor strömmen. Till min förvåning kom jag att ha sällskap en bra stund av denna medlem av kråksläktet. Min förvåning grundade sig på det faktum, att dessa befjädrade tvåbeningar vanligen är betydligt försiktigare i närheten av tvåbeningar som mig. Inte konstigt, med tanke på hur lynnigt människans förhållande till dessa grå- och svartskrudade spjuvrarna oftast är.


Kråkan följde mig under en betydlig del av bäckens sträckning, alltid uppe bland trädgrenarna och alltid på en gren som var endast någon meter ovanför mig. Den fick mig att börja grunna på om vem det var som studerade vem... När jag slutligen tappade intresset för invånarna i bäcken och istället lade fokus på Kraxe, för att utröna hur långt tålamod han/hon kunde tänkas ha, dök ytterligare två upp. Men då jag drog fram kameran ville nykomlingarna inte vara med - de drog sig högre upp i träden. Endast den första tillät mig att ta ett par bilder. Och samtidigt som jag "sköt", fick jag en känsla av att Kraxe hade gjort detsamma - om kråkor hade ägt och kunnat använda en kamera...


fredag 28 december 2012

Ut ur den oinspirerande dvalan...


Att efter så lång tid åter sitta vid tangentbordet, är lite som det var att vintertid komma ut till den gamla bilen - då den stått obrukad under mer än tre dagar i sträck. Man vet vart man vill komma (och man har ett flertal destinationer att välja mellan) men det gäller först att få igång maskineriet...

Nå... året, som snart har gått hela sträckan, har i vanlig ordning varit fyllt med händelser som både lyckats glädja och irritera. För egen del är de ljusaste ögonblicken semesterdagarna i Stockholms skärgård, första besöket i rikets huvudstad på 20 år (jupp!), samt resan över pölen till syster med familj i Tjikagå...

...till detta kan läggas ett antal konserter i Malmö och Köpenhamn, samt festivalen COPENHELL...

...och grabbarnas landslag i fortboll under hösten...

...och alla små samkväm med vännerna...

...och ett antal andra små som stora upplevelser!!

Det dystra? Tja... en hel del av det också... men, jag hoppar över det i skrivande stund. Dels är det en del av min värld och jag anser ska förbli så (visst, undantag kan alltid ske)... dels finns det tillräckligt med misär i vår omvärld, oavsett om detta förmedlas av media eller upplevs personligt!

Tillhör inte den glättigaste av individer, men varför krydda anrättningen med det beska, bittra och sura?? Livet är alltför kort för att enbart framläggas i mörka nyanser... sötma och ljus är oumbärliga företeelser - även om de också kan bedöva och blända (japp, det gick inte att undvika)...

Vad som väntar i framtidstöcknet, på andra sidan av bron mellan det nuvarande och det kommande året, det får vara tills dess att man nått det specifika målet.



(Jupp, bilden är min!)


Just nu vill jag bara säga: Hej och en bättre fortsättning - och allt det där...



fredag 16 mars 2012

Den anglofila monotonin...


Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?





Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

torsdag 15 mars 2012

En studie i självtillräcklighet...


Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?
– Hej! Ska flyga till Rom.
– Jaha?
– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.
– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.
– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?
– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.
– Okej?
– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?


måndag 12 mars 2012

Förändringens och avvikelsens välsignelse...


Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.






 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…


fredag 9 mars 2012

Ja, min själ...


Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!