måndag 31 december 2012

Ett löfte & en önskan...


Så var denna årstidscykel inne på sista versraden... och den kommande väntar med oskrivna blad...

Således dags för en upprepning - avgivande av mitt nyårslöfte. Och, ja: det blir ännu en återanvändning. Är nöjd med löftet. Dessutom tycker jag mig kunna säga det vara ett av mina främsta signum...

...alltså: 

Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

Härmed vill jag bara önska er alla ett...





...med allt vad det innebär!!!


lördag 29 december 2012

En ny religion?





Med tanke på textens resonemang och slutkläm, skulle det inte vara en överdrift att likna Jimmie Åkesson & Co i Pinocchiopartiet... ehm, sorry... Sverigedemokraterna vid en religiös sekt...


Lycka är...


...en mängd olika ting (som sagt i ett äldre inlägg) – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

...som upplevelsen med kråkan på bilden härunder. De finns i vår omgivning, men vi tänker inte på dem. I alla fall knappast på något välvilligt vis...





(Jomen, bilden är min)


Gick under senhösten en av många promenader längs bäcken här i Malmös södra delar... smög för att eventuellt få chans att se några av de öringar som bebor strömmen. Till min förvåning kom jag att ha sällskap en bra stund av denna medlem av kråksläktet. Min förvåning grundade sig på det faktum, att dessa befjädrade tvåbeningar vanligen är betydligt försiktigare i närheten av tvåbeningar som mig. Inte konstigt, med tanke på hur lynnigt människans förhållande till dessa grå- och svartskrudade spjuvrarna oftast är.


Kråkan följde mig under en betydlig del av bäckens sträckning, alltid uppe bland trädgrenarna och alltid på en gren som var endast någon meter ovanför mig. Den fick mig att börja grunna på om vem det var som studerade vem... När jag slutligen tappade intresset för invånarna i bäcken och istället lade fokus på Kraxe, för att utröna hur långt tålamod han/hon kunde tänkas ha, dök ytterligare två upp. Men då jag drog fram kameran ville nykomlingarna inte vara med - de drog sig högre upp i träden. Endast den första tillät mig att ta ett par bilder. Och samtidigt som jag "sköt", fick jag en känsla av att Kraxe hade gjort detsamma - om kråkor hade ägt och kunnat använda en kamera...


fredag 28 december 2012

Ut ur den oinspirerande dvalan...


Att efter så lång tid åter sitta vid tangentbordet, är lite som det var att vintertid komma ut till den gamla bilen - då den stått obrukad under mer än tre dagar i sträck. Man vet vart man vill komma (och man har ett flertal destinationer att välja mellan) men det gäller först att få igång maskineriet...

Nå... året, som snart har gått hela sträckan, har i vanlig ordning varit fyllt med händelser som både lyckats glädja och irritera. För egen del är de ljusaste ögonblicken semesterdagarna i Stockholms skärgård, första besöket i rikets huvudstad på 20 år (jupp!), samt resan över pölen till syster med familj i Tjikagå...

...till detta kan läggas ett antal konserter i Malmö och Köpenhamn, samt festivalen COPENHELL...

...och grabbarnas landslag i fortboll under hösten...

...och alla små samkväm med vännerna...

...och ett antal andra små som stora upplevelser!!

Det dystra? Tja... en hel del av det också... men, jag hoppar över det i skrivande stund. Dels är det en del av min värld och jag anser ska förbli så (visst, undantag kan alltid ske)... dels finns det tillräckligt med misär i vår omvärld, oavsett om detta förmedlas av media eller upplevs personligt!

Tillhör inte den glättigaste av individer, men varför krydda anrättningen med det beska, bittra och sura?? Livet är alltför kort för att enbart framläggas i mörka nyanser... sötma och ljus är oumbärliga företeelser - även om de också kan bedöva och blända (japp, det gick inte att undvika)...

Vad som väntar i framtidstöcknet, på andra sidan av bron mellan det nuvarande och det kommande året, det får vara tills dess att man nått det specifika målet.



(Jupp, bilden är min!)


Just nu vill jag bara säga: Hej och en bättre fortsättning - och allt det där...



fredag 16 mars 2012

Den anglofila monotonin...


Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?





Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

torsdag 15 mars 2012

En studie i självtillräcklighet...


Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?
– Hej! Ska flyga till Rom.
– Jaha?
– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.
– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.
– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?
– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.
– Okej?
– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?


måndag 12 mars 2012

Förändringens och avvikelsens välsignelse...


Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.






 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…


fredag 9 mars 2012

Ja, min själ...


Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!

torsdag 8 mars 2012

En något utdragen om vissa vuxnas beteende...


Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...



onsdag 7 mars 2012

Trög start...


Märkligt vad svårt det ska behöva vara att kåmmbakka... 

Det känns emellanåt som om tankeverksamhet och åtföljande skrivande närmast fungerar likt de maskinerier som ger mest och bäst effekt ju mer man sliter på dem. Har puttrandet, stånkandet och pustandet legat nere en längre period tycks maskineriet själv ha glömt hur det egentligen går till för att först lyckas starta och sedan också driva det. Visst, tanken är återfylld, men det som egentligen ska till verkar vara samarbetsvilliga tändstift samt ett fungerande direktinsprut av bränsle. I de här ögonblicken är man nog mest lik en åldrad bil som hela vinterhalvåret stått still i ett dragigt garage norr om polcirkeln...

Och likväl så märkligt att det ska vara så trögstartat. Har ju definitivt inte varit inaktiv vad texter beträffar den senaste dryga månaden. Dels har några nya berättelser påbörjats, vars idéer poppat upp strax efter nyåret. Men främst har det svurits och svettats över att få till en i möjligaste mån säljande projektplan och ansökan till de nyutlysta forskningsutbildningarna på universitetet i Lund.

Och så sjunker blicken ner mot senaste inlägget för inspiration... bara för att konstatera att det där helguppehållet blev längre än vad jag själv trodde...

fredag 27 januari 2012

Livets goda...


...finns det troligen lika många av som det finns folk som har fäbless för diverse saker, ting och fenomen.

Ett av mina egna "glädjeämnen" är rätt och slätt ett glas öl. Huruvida smaklökarna vill bada i ljust, halvmörkt eller mörkt beror dock på dagsformen. Mörkt föredrar jag främst under vinterhalvåret, men det sker att suget efter ett mustigt och smakrikt märke även infaller under den ljusa tiden av solcykeln. 

Och så var det det där med glädjen. Den ökar ju som bekant om man delar den. Nu ska jag ut och dela glädje i goda vänners sällskap!

Önskar kort & gott en angenäm helg!!





Krympande värld... växande självrättfärdighet?



Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)


"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...


torsdag 26 januari 2012

”Vardagliga” misslyckanden eller missöden…


Vår vardag är närmast utan undantag proppad med situationer, händelser och företeelser vi oftast inte ägnar särskilt mycket tid och energi att analysera och reflektera kring – det är ju inte för inte som dessa bär epitetet ”vardagliga”. Och förmodligen får vi likväl genomleva mer ”dramatik” än vad vi – och vår omgivning – sannolikt är medvetna om. En av de ”vardagligheter” jag har i tankarna faller inom ramen för konceptet ”försöka göra rätt – men ändå blir resultatet knas”.

Styrda som vi är av oskrivna och outtalade men ändå så närvarande koder och normer agerar vi i regel instinktivt för att inte sticka ut för mycket i just vardagliga åtaganden och göromål. Ett exempel i sammanhanget är det emellanåt uppkomna behovet att spotta. Liksom många andra beteenden har synen på och bruket av detta "göromål" varierat rejält under historiens gång – som exempelvis under delar av 1800-talet då spottkoppar var ett ganska allmänt förekommande föremål i det offentliga. Idag anses det generellt som ett klandervärt beteende att öppet skicka iväg en salivkladd. I vissa kulturer och/eller länder är förfarandet till och med straffbart. Singapore och andra länder i Sydostasien torde i detta fall vara ett av de mest kända exemplen för en västerlänning.

Hursomhelst. För drygt ett och ett halvt år sedan hade jag huvudrollen i ett litet vardagsdrama som involverade ovan nämnda företeelse. Jag var på väg in till matsalen på arbetet och hade i vanlig ordning förpassat prillan – insvept i papper – till närmaste papperskorg. Men på vägen hade salivavsöndringen varit något envetnare än vanligt och jag styrde därför kvickt stegen mot en andra och lockförsedd papperskorg. Samtidigt hade en arbetskollega – en av de mest sympatiska – stövlat ut och kom mig till mötes med ett leende och ett:

– Tjänna! Allt bra med dig?

Med munnen full kunde jag inte svara. Och att svälja fanns definitivt inte med på kartan. Men samtidigt hade jag kollegan mellan mig och den behövliga papperskorgen. Och jag ville verkligen inte skicka iväg innehållet ”bara så där” – hade just varit en snygg gest, som i värsta fall även kan uppfattas som förolämpande. I ansatsen att därför ”göra rätt” gjorde jag instinktivt helt om och tog alltför demonstrativt några kliv bort mot buskaget som kantade gången. Men då jag vände mig om igen efter uträttat ärende såg jag att kollegan i sin tur hade vänt på klacken, med ett kroppsspråk som uttryckligen visade på just förnärmelse…





Vad..? Hur det gick sedan?

Tja, min förklaring till det ”avvisande beteendet” – kollegan hade inte sett att jag spottade – godtogs strax därefter! Och dessutom kom vi att ha en kul och självfallet något analytisk diskussion kring vissa normers och andra självklarheters hämmande, eller till och med destruktiva, följdverkningar då de konfronteras med vissa vardagliga realiteter.

fredag 20 januari 2012

Lycka är…


…en mängd olika ting – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

Som en morgon med uppsprucken eller klar himmel, efter att flera dagar i följd har varit draperade i den tunga och dunkla molnighetens svepning…





(Jupp, bilden är min!)


torsdag 19 januari 2012

onsdag 18 januari 2012

Apropå intoleransens strävan efter acceptans (och in i finrummet)...


När hänsynslösheten vill vara fin kallar den sig uppriktig

(Stig Johansson 1936-)


Lustigt, citatet får mig att tänka på Jimmy & Co:s ältande om ”sanning” och ”vi säger bara vad ni tänker”…

måndag 16 januari 2012

Ingenting är heligt – allt går att driva med?


Det finns de som menar att man kan (och ska) driva med, göra narr av, samt skoja och skämta om allt. Jag kan bara delvis instämma. Jag är visserligen själv svag för satir (i synnerhet politisk) samt ironisk och sarkastisk humor – i synnerhet då det är riktat mot företeelser (som girighet och orättvisor), enskilda individer eller grupper som på något vis är till skada eller obehag för sin omgivning. Men jag blir allt från betänksam till upprörd då svaga eller på något sätt drabbade – exempelvis barn eller sjuka – är föremål för ”skämtet”, eller om det rör sig om miljökatastrofer eller liknande tragedier. Direkt förbannad blir jag om någon allt-går-att-skoja-om-förespråkare ihärdig hävdar att ”ingenting är heligt” i situationer då ”humorn” bara är en dålig ursäkt för trakasserier, eller ännu sämre kamouflerad hets.

Tyvärr upplever jag att detta inte är ett alltför sällsynt fenomen. Och givet ovan nämnda sammanhang vill jag därför yttra följande till den här företeelsens profeter, försvarsadvokater och (miss)brukare:

– Så man kan skoja och skämta om allt? Utmärkt! Börja då med er själva!

fredag 13 januari 2012

De rullande textremsornas värld…


Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…

onsdag 11 januari 2012

En gång till om egoism!


Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Och så finns det vissa somliga - de där "kritiska" - som kräver att alla andra anpassar sig till dem...

Det där om att vara vuxen...


Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

söndag 8 januari 2012

En kul en...


Givet senaste inläggens något svårmodiga eller bitska innehåll känns det som hög tid att balansera upp det hela med något mera lättsinnigt. Ett citat som exempelvis ger en kul bild i skallen kanske? Jupp, så får det bli...


Den värdinna som bjuder på för starka cocktails 
får vara beredd på att hennes krukväxter dör.

(Jacob Paludan 1896-1975)



(Illustrationen ursprungligen från följande länk: http://blog.redfin.com/losangeles/2008/04/many_buyers_playing_the_waiting_game.html )



lördag 7 januari 2012

Passande synonymer!


Med tanke på vad och hur vissa somliga (i synnerhet de som ihärdigt hävdar att de enbart är "kritiska") vräker ur sig i allehanda mediers kommentarsfält (och hur många dessa vissa tycks vara), känns det som om ordet "kommentarsfält" borde bytas ut i just dessa sammanhang.

Exempelvis tycks mig "spottkopp" eller "latrinkärl" - eller bådadera - vara betydligt mer adekvata begrepp...

fredag 6 januari 2012

Bara lite vardagsgrubbleri om "Oss" och "Dem"


Det händer att man i diverse olika sammanhang - som exempelvis på bussen, i en kö, vid lunchbordet på arbetet eller på någon tillställning - kan få höra något i stil med:

"Jag har ingenting som helst emot Dem så länge de sköter och gör rätt för sig, men om de ställer till problem ska de ut. Och går de inte frivilligt, ska de sparkas ut!"

Det är här man börjar fundera och ändar i frågan:

"Men hur ska vi då göra när någon eller några bland "Oss" upphör att sköta och göra rätt för sig...?"


torsdag 5 januari 2012

I begynnelsen...


Lite högtidligt påstås det att "I begynnelsen" var Ordet"...

Var det inte snarare att så att det var Tanken som startade det hela? Och med tanke på hur det hela i vissa bemärkelser har utvecklats, tycker jag det verkar vara mer än rimligt att vi ställer oss frågan om inte ordet följdes av en Rapning..?