torsdag 31 december 2009

En hädelse, en önskan och ett löfte...


Inför det nya året vill jag framföra tre angelägenheter. Först ut är vad som mycket möjligt kan komma att betraktas som en hädelse:

Inom ramen för kultur och underhållning har kriminalberättelsen en mycket stark position i vårt land. Ja, ibland kan man få intrycket att den närmast har en helig status. Böcker säljer i stora upplagor och filmer liksom serier - både inhemska och utländska - är oerhört omtyckta. Vidare tas det inte bara emot som väldigt smickrande hos de bland allmänheten som är förtjusta i genren, utan även delar av kulturetablissemanget intar en positiv och till synes okritisk hållning, då en utländsk (läs: brittisk) celebritet förklarat sig gilla en särskilt populär deckarfigur och dessutom spelar huvudrollen i filmatiseringar av densamma i autentisk miljö - det vill säga på plats, i vårt land.

Jag frågar mig bara... hur populärt och smickrande hade det istället varit om komissarie Wallander och hans medarbetare i Ystads poliskår utgjorts av en skådespelarensamble från exempelvis Polen, Ryssland, Kosovo eller något land från Mellersta Östern?

Den andra angelägenheten är en (sannolikt alltför naiv) önskan:

Jag skulle vilja se en mer medveten och självkritisk liksom kritisk attityd hos inte bara politiker, näringslivsrepresentanter och mediafolk växa fram, utan kanske främst hos alla dem som utifrån olika orsaker inte tror sig kunna påverka saker och ting. Det bor en eldsjäl i alla och man kan om man verkligen vill!

Slutligen vill jag avge ett löfte inför det nya året:

Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

GOTT NYTT 2010 TILL ER ALLA!!!

tisdag 29 december 2009

Ännu en av individualismens avarter


I diskussioner och debatter kring individualism figurerar enligt mina erfarenheter ofta tankegångar om huruvida vi som människor är lika eller olika; unika eller inte. Jag menar att vi som individer absolut är unika, men att vi till temperament och karaktär – det vill säga våra personligheter – definitivt kan vara direkt lika varandra.

Tyvärr finns det ett otäckt fenomen med i spelet kring denna syn om huruvida vi är lika eller olika. Det tycks som om vissa somligas syn på vars och ens unika individualitet samtidigt innebär en så att säga unik syn på vars och ens värde – som människa. Som om det att vara unik är liktydigt med att vara värd olika, vilket i förlängningen betyder att vissa somliga skulle vara mer värda än andra.

I ett tidigare inlägg tog jag upp vissa av individualismens avarter: om en till synes allenarådande fixering vid egennyttan; om en destruktiv självcentrering och egoism. Det är emellertid den nämnda företeelsen som i mina ögon är den mest skrämmande.

lördag 26 december 2009

Om att stå i centrum...


Alla hyllningar och all beundran, all avund och all missunsamhet - kort sagt: all uppmärksamhet - till trots...

...hur ofta reflekterar vi över det faktum att exempelvis en segrare, genom att befinna sig i centrum och därmed inte vara en i mängden, faktiskt står ensam?

fredag 25 december 2009

Om vår inställning till naturen


Att vi, eller vissa somliga av oss, fortfarande betraktar naturen som i synnerhet eller enbart en resurs, ägodel eller rättighet torde knappast vara en överdrift. Den är ett ting som endast har att vara oss till nytta, utan att i någon bemärkelse behöva tas hänsyn till - ett tankeförfarande som ger intrycket av att vi är separerade från naturen; som om vi står bredvid, utanför eller (kanske främst) över och därför inte behöver oroa oss för konsekvenserna av våra gärningar i och gentemot den.

Bästa exemplet på detta fenomen är hur nämnda betraktelsesätt speglas genom vårt språk; genom ett alltför ofta oreflekterat bruk av ord och begrepp. I bland annat media händer det med jämna mellanrum att man stöter på uttryck som "skadeinsekt" och/eller "skadedjur", alternativt "nyttoinsekt" och/eller "nyttodjur". Vidare kan begreppen "skräpfisk", "ogräsfisk" eller "vattensjuk mark" dyka upp. Dessutom kallas naturen gärna "grym", "oförsonlig" eller "skoningslös", även om den givetvis också behäftas med adjektiven "skön" eller "vacker".

Är inte denna inställning egentligen ett destruktivt och, i förlängningen, farligt envägsperspektiv - med utgångspunkt i våra egon? Är inte marken bara "sjuk" därför att den inte kan utnyttjas? Är ett djur inte bara till "skada" eller "nytta" utifrån vårt sett att se det? Och hur kan en fisk överhuvudtaget vara "skräp" - har någon någonsin hört talas om fisk som skräpar ner sin egen miljö?

Olika fenomen i naturen blir "katastrofer" då deras "raseri" drabbar oss. Naturen visar sig grym, oförsonlig, eller skoningslös då vi inte lyckas "bemästra" den. Visst, en orkan eller jordbävning är företeelser som ingen av oss ser fram emot. Jag medger att biet inflätat i spindelnätet, kycklingen i rävens gap, eller en ren tagen av en vargflock, kan se otäckt ut. Och grödor ansatta av diverse djur eller sjukdomar, eller en utebliven skörd till följd av torka, är definitivt ovälkomna händelser. Men, allt det ovan framställda är inte resultatet av ett överlagt agerande - i alla fall inte från naturens sida. Naturen bara är...

Det tycks som om naturen av vissa somliga tillskrivs ett tydligt medvetande. Som om det vore ett någonting som bara vill ställa till det för oss; som om det finns en illvilja eller obändighet vilka till varje pris måste stävjas - enbart för vår skull. Om naturen verklighet är "ond" och en medvetet aktiv "betraktare och aktör" skulle den med all sannolikhet för länge sedan ha fått oss att försvinna, eller åtminstone ha neutraliserat vår förmåga att ställa till med alltför stor skada - för allt och alla.

Det känns som det vore hög tid att upphöra betrakta naturen som ett väsen eller ting avskilt från oss och istället börja betrakta det hela - allt och alla - som ett enda fantastiskt samspel. En tanke som, att döma av citatet nedan, definitivt inte är ett nutida påfund, kopplat till den växande medvetenheten om tillståndet för vår miljö och tillvaro på denna planet:

För att kunna behärska naturen måste man lyda den.

(Francis Bacon 1561-1626)


måndag 21 december 2009

Frustrerat om en trend...


Kom hem något tidigare från arbetet idag och beslöt att stressa av via SVT:s textsidor. Läste mig igenom utrikes- och sedan inrikesnyheterna, för att avsluta med en kort titt på själva programmen. Avstressandet bröts ganska fort. Båda SVT:s kanaler visade samtidigt en programledare som följde en kocks förehavanden...

Jag undrar verkligen hur det står till med mångas förmåga att försöka sig på annat än vad som trenderna påbjuder via media - det vill säga att ha en någorlunda självständig hållning gentemot allt som är "inne". Med tanke på hur en ny trend bokstavligt talat mjölkas torr, kan man ju få intrycket av att företeelsen eller föremålet överhuvudtaget inte existerade innan en medias Columbus upptäckte den eller det. För bara några år sedan blev kortspelet poker ett någonting på gränsen till hysteri. Som om man uppfunnit hjulet eller elden igen...

Trollkonster i köket har visserligen alltid varit ett inslag i televisionens utbud. Men, det som det här med matlagning kommit att utvecklas till de senaste åren är inte på gränsen till det löjliga... det är enligt mig oåterkalleligt långt över detsamma!

Å andra sidan ligger det i tiden. Konsumtion är ju uppenbarligen den allenarådande trosinriktningen. Att frossa i både material och mat har med all tydlighet blivit vissa somligas väg till lycka. Och frälsta individer sprider gärna sin övertygelses evangelium...

måndag 14 december 2009

Ytterligare två favoriter...


Var jag har stött på de två nedan framställda citaten, eller vem som myntat dem, har jag tyvärr inte antecknat. Inte heller har mitt googlande varit till någon hjälp - förutom att visa på att det ena (det senare - i engelskspråkig version) tycks vara väldigt populärt. Visst, de rymmer både allvar och ett innehåll som inbjuder till eftertanke. Men de är i mina ögon kanske främst något galghumoristiska. Håll till godo:

Allt hopp är ute, så jag har absolut ingenting kvar att oroa mig för!

Vet du, ljuset i tunnelns ände skulle faktiskt kunna vara ett tåg!


fredag 11 december 2009

Är det inte dags för en sundare form av dualism?


Dualismen som fenomen är en stark - för att inte säga fastvuxen - komponent i människans alla kulturer och följaktligen i vårt sätt att betrakta och begrunda tillvaron. Gott och ont, vi och de, svart och vitt är bara några enkla prov på vad som skulle kunna benämnas tes och antites. Vad jag finner irriterande är emellertid det faktum att vi inte tycks komma någonstans med just teserna och deras antiteser. Syntesen eller synteserna lyser till synes med sin frånvaro. Det är som om vi - mänskligheten - av flera olika skäl har fastnat i ett motsatsernas eller motsatsförhållandenas permanenta tillstånd.

Min irritation grundar sig på intrycket av att vi - mänskligheten - verkar ha kört fast i en dualism som bygger på att ett jämförande är en tävling istället för att vara ett instrument med vilket endera representanten kan se vad denna eventuellt saknar. Jag ser inte dualismen som en bekräftelse på endera part ska "dominera" eller "vinna", där mottot tycks vara "Nej! Jag/Vi har ingen som helst nytta av det du/ni har eller står för!"

Jag känner att det är hög tid att verkligen försöka upphöra med denna dualism som av allt att döma bara innefattar "varken eller" eller "antingen eller". Jag känner att tiden är kommen för Syntesen; att dualismen främst börjar byggas på ett "båda och" - med mottot "Ja! Du/Ni kan alltid bidra med något! Kom med det Du/Ni har!"

torsdag 10 december 2009

En gnutta tankar kring självupptagenhet...


Ibland undrar jag hur angelägna vi egentligen är om att verkligen "nå fram". Hur ärliga är vi i vår ansats i att det framförda är just vad det är och inte ett medel genom vilket vi i själva verket bara vill framställa oss själva?

Jag tycker mig ha märkt att det är när vi kommunicerar som vi tenderar att visa på hur mycket eller lite egocentriska vi faktiskt är. Det är när vi kommunicerar som vi ofta kan visa på en osund självfokusering, och en likaledes osund oförmåga eller - ännu värre - ovilja att se brister hos oss själva. Det blir mottagaren som i dessa fall kan få klä skott för just en sådan oförmåga eller ovilja.

Självfallet är det ju mottagaren som är konstig, trögfattad och - eller - oförskämd... Det kan ju omöjligt vara något fel på avsändaren - på mig...

Eller hur?

tisdag 8 december 2009

Något om var och ens smak, tycke och tänkande...


Hur ofta träter vi inte om huruvida ett ting eller en företeelse är "antingen eller". Och hur ofta sitter vi inte och njuter när vi stöter på någon eller några som i princip förbehållslöst håller med?

Vid en mängd olika tillfällen kommer vi förr eller senare in på vad som bland annat är gastronomiska läckerheter och vilka som representerar dessa; vad som är avskyvärt i matväg och vilka som representerar detta. Vidare dryftar vi gärna vilka vi anser vara det attraktivaste folkslaget och vilka som representerar motsatsen; vilka resmål som är tilltalande och vilka vi inte ens under pistolhot skulle kunna tänka oss att spendera vår tid i; vilka språk som är vackrast och vilka som inte är det. Det finns naturligtvis många fler exempel på vars och ens smak visavi det mesta, men dessa framställda får duga för denna gång.

Vi framför således ofta och gärna vår smak beträffande allehanda saker och fenomen, och lika ofta och gärna ifrågasätter vi andras. Varför är det så mycket lättare att ställa sig tvivlande till andras omdöme och att kritisera både detta och personen ifråga? Varför ska det vara så svårt att - på ett direkt påstående - istället yttra:

- Det där var intressant. Jag håller visserligen inte med dig, men jag skulle gärna vilja att du närmare beskrev det du känner för och tycker om det du nyss nämnde. Du förstår, jag försöker att bättre lära känna mig själv. Och jag är ganska säker på att ett väldigt bra sätt är att samtidigt bättre försöka förstå dig. Och andra också - för den delen...

lördag 5 december 2009

Några tankar om grupptryck


Till en norms mest negativa inslag hör kanske främst oförmågan, oviljan eller ointresset till självständigt tänkande, och följaktligen en brist på självinsikt och självkritik. En obehaglig aspekt liksom ett sorgligt och destruktivt resultat av vissa normers oreflekterade och osjälvständiga efterlevnad är således grupptrycket.

tisdag 1 december 2009

Framsidans baksida...


Uttrycket "det finns inget ont som inte har något gott med sig" har vi alla emellanåt stött på i olika sammanhang, oavsett om det rört sig om exempelvis ett samtal, en monolog eller en text.

Men, ser man sig omkring så finns det otvivelaktigt mycket som visar på att uttrycket borde få en följeslagare - det vill säga ett uttryck som beskriver det omvända. Det finns sannerligen fog för ett: "det finns inget gott som inte har något ont med sig"!