fredag 16 mars 2012

Den anglofila monotonin...


Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker – med koppling till nämnda företeelse.

Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”. Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”. Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.

Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.

Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt gick hem hos tittarna.

Och så det där med italiensk respektive tysk humors kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra barnsligheter, som var Benny Hills signum?





Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…

torsdag 15 mars 2012

En studie i självtillräcklighet...


Ibland studsar man till… är vissa somliga verkligen så indränkta i sin egen narcissism, att självinsikten befinner sig i centrum av det svarta hål som självgodheten utgör? Hörde följande på väg hem med tåget till Malmö (och Kastrup/Köpenhamn):

– Tjenna, vart är du på väg?
– Hej! Ska flyga till Rom.
– Jaha?
– Ja, först på en konferens, men också för att gräva i några arkiv för min fortsatta forskning.
– Ja, just det. Du är ju en så´n där överläst en. Begriper inte hur fan ni orkar flänga runt så där.
– Det är trevligt att resa och det vidgar vyerna. Reser du inte själv?
– Har visserligen varit i Norge… Danmark räknas ju knappt. Näfyfan, det behövs ju inte. Förresten kännar jag till många länder ändå, ska du veta. Kan rätt mycket om dem.
– Okej?
– Ja, allt sån´t går ju att läsa om på Wikipedia…

Är man elak om man tillägger ett: saliga äro de tjockskalliga?


måndag 12 mars 2012

Förändringens och avvikelsens välsignelse...


Ett av de i mina ögon bästa sätten att ”se saker och ting med nya ögon” är att lämna ett rumsligt och/eller tidsmässigt sammanhang. De flesta förändringar märks exempelvis mer om en kontinuerlig och/eller konsekvent utvecklingsprocess utsätts för ett avbrott – att man så att säga inte följt med eller varit del av densamma.

Ett typfall är om man under några dagar i rad ställer sig på samma plats vid samma tid i gryningen och oavsett medvetet eller oöverlagt inväntar dagsljuset (och slumpen vill att samtliga dygn har samma väderlek), för att en av dessa – av någon anledning – plötsligt lämna sammanhanget under en stund. Då man återkommer är det sannolikt ofta att avbrottet bidrar till upplevelsen: ”oj, vad ljust det blev helt plötsligt”.

Ett annat prov i den här kontexten är en grupp personer man dagligen under en längre period umgås med och därefter inte träffar på ett tag. Då man träffas igen kan det lätt hända att personerna ”plötsligt har längre hår”. Men vid ett påpekande blir reaktionen gärna ett nyvaket inbördes studerande och åtföljande kommentarer som: ”det har jag inte tänkt på överhuvudtaget”.

Det finns flera exempel att tillgå och sådana som kan appliceras på betydligt allvarligare och viktigare företeelser, men det får duga för denna gång.






 Jaha… och så en slutsats också…

Tja, befinner man sig både fysiskt och tankemässigt ”på samma trygga plats” längre perioder, eller till och med ”ständigt”, är det svårt att få nya insikter – med förbehåll för vissa somliga som trots allt inte vill befatta sig med sådana. Något som mestadels får mig att tänka på sanningssägare och ytterlighetsivrare, som chauvinister och fundamentalister av diverse sorter, samt deras ”medvetenhet” om tillvaron…


fredag 9 mars 2012

Ja, min själ...


Det är knappast någon nyhet att ett språk är ett fenomen i ständig förändring, samt att förändringsprocessen skjuter fart då kommunikationskanalerna och -sätten ökar i antal. Detta utmärks bland annat av att nya eller lånade ord och fraser typ kommer in i vardagsjargong likväl som i fackspråk… liksom – vilket lätt går att googla på nätet, om man nu vill fördjupa sig i temat.

Vidare utmärks nämnda process i de fall då ords och frasers innebörd ändrar mening – som ordet ”förvisso” vilket idag nästan uteslutande brukas i bemärkelsen ”visserligen” (vilket även accepterats på officiell och akademisk nivå), istället för den ursprungliga innebörden ”otvivelaktigt” eller ”fullt och fast”. Och detta sker mestadels helt omedvetet… liksom, typ…

Men vart har då de ord och fraser – vars bäst-före-datum gått ut – tagit vägen? Är det bara de äldre ”som inte vill eller kan hänga med längre”, eller de på något vis omvärldsisolerade, som fortfarande kan tänkas yttra ett ”dra dit pepparn växer” eller till och med ”släng dig i väggen” när det allt enligt tidsandan är på eller inne att säga ”fuck off”?

Hade (uppenbarligen) något tråkigt på arbetet för en tid sedan, eftersom jag började tankegnugga ett uttryck jag är helt hundra på att inte ha hört under det nya millenniet – använt det har jag inte (undantaget i sammanhangen som beskrivs i det följande). Frågade några kolleger, som representerar olika generationer, när de senast hört eller själva hade använt uttrycket ”ja, min själ”. Satte dem tydligen på pottan eftersom svaren i bästa fall blev vaga, förutom ett exempel där personen med fast övertygelse svarade att en moster uttryckt sig så under senaste släktmiddagen – för något år sedan. Givet personens ålder, måste denna moster ha varit tonåring under andra världskriget…

Således… inför kommande helg… vilka åldersstigna eller töntiga ord eller fraser har ni där ute inte hört eller använt senaste decenniet? När hörde eller använde ni själva frasen ”ja, min själ” senast?

Just det... önskar eder allesammans ett angenämt och sympatiskt veckoslut!

torsdag 8 mars 2012

En något utdragen om vissa vuxnas beteende...


Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...



onsdag 7 mars 2012

Trög start...


Märkligt vad svårt det ska behöva vara att kåmmbakka... 

Det känns emellanåt som om tankeverksamhet och åtföljande skrivande närmast fungerar likt de maskinerier som ger mest och bäst effekt ju mer man sliter på dem. Har puttrandet, stånkandet och pustandet legat nere en längre period tycks maskineriet själv ha glömt hur det egentligen går till för att först lyckas starta och sedan också driva det. Visst, tanken är återfylld, men det som egentligen ska till verkar vara samarbetsvilliga tändstift samt ett fungerande direktinsprut av bränsle. I de här ögonblicken är man nog mest lik en åldrad bil som hela vinterhalvåret stått still i ett dragigt garage norr om polcirkeln...

Och likväl så märkligt att det ska vara så trögstartat. Har ju definitivt inte varit inaktiv vad texter beträffar den senaste dryga månaden. Dels har några nya berättelser påbörjats, vars idéer poppat upp strax efter nyåret. Men främst har det svurits och svettats över att få till en i möjligaste mån säljande projektplan och ansökan till de nyutlysta forskningsutbildningarna på universitetet i Lund.

Och så sjunker blicken ner mot senaste inlägget för inspiration... bara för att konstatera att det där helguppehållet blev längre än vad jag själv trodde...