fredag 31 december 2010

Inför det kommande året: en önskan och ett löfte!


Jahapps, det gamla är på väg in i historieannalerna och det nya är i antågande med stormsteg...

Så här på tröskeln till det kommande året är det två ärenden som känns aktuella. Det första är en önskan, vilken framställs via en av stroferna ur den slovenske författaren, lyrikern och nationalskalden France Prešerens (1800-1848) verk "Hyllningsvisan". Strofen, som också utgör texten i Sloveniens nationalsång, lyder som följer (med ungefärlig översättning):


Živé naj vsi naródi,
ki hrepené dočakat dan,
da, koder sonce hodi,
prepir iz sveta bo pregnan
da rojak
prost bo vsak,
ne vrag, le sosed bo mejak!

Leve alla folk/nationer
som trängtar i väntan på den dag
(att) var solen än vandrar
konflikt från världen jagats bort
(att) varje landsman
kommer vara fri
(att) grannen inte längre kommer vara fiende, men vän!

 
Det andra ärendet är ett löfte som jag redan uttryckte för ett år sedan. Jag känner mig dock så tillfreds med detta löfte att jag rätt och slätt tänker upprepa det:
 
Jag lovar att fortsätta göra mitt bästa för att ifrågasätta till synes självklara föreställningar, det för givet tagna och det oreflekterade som florerar bland oss, oavsett om det sker inom ramen för media eller bara är en vanlig konversation mellan människor - vilket självfallet inkluderar mig själv!

GOTT NYTT 2011 TILL ER ALLA!!!

torsdag 30 december 2010

Apropå människans benägenhet till att skylla ifrån sig och slippa ansvar...


Tillståndet i världen är ett tema som alltemellanåt figurerar i samtal jag deltar i – oavsett om det rör sig om relativt djupdykande diskussioner, eller endast utgörs av artighetsstyrt kallprat. Världsekonomin, miljöförändringarna och konflikter är de tre vanligaste – och i ingen särskild ordning placerade – utvikningarna inom ramen för nämnda samtal. Senast igår (på arbetet) ”avhandlades” den sistnämnda kategorin, kopplad till sönderfallet av federationen som en gång bar namnet Jugoslavien. Vad som återkommande fått mig att med fingertopparna krafsa i hårbotten är det faktum att det titt som tätt skylls på ideologier i allmänhet och religioner i synnerhet för alla krig och allt dödande.

Jag kan sträcka mig till att företeelserna religion och ideologi utgör fundament i dessa fall. Men, det är likväl inte en religion eller en ideologi som krigar eller dödar, det är människor som av olika skäl väljer att göra det.

Fingret som trycker på knappen till bombluckorna eller pressar in en kulsprutas avtryckare, eller handen som svingar klubban, sitter inte på en religion eller en ideologi. De sitter på en person som väljer att antingen avstå eller att begå sin destruktiva gärning. Enbart symboliskt sett kan man säga att fingret eller handen utgör en utväxt på eller redskap för en religion eller ideologi. Att människor säger sig vilja döda eller dö i nämnda företeelsers namn är faktiskt ett helt annat tema.

Kort sagt: det är, när det kommer till kritan, inte religionerna eller ideologierna som skapat oss och våra tankar och gärningar…

onsdag 29 december 2010

Textskapartypiskt...


Det som börjar som skrivklåda kan sluta som skrivkramp.

(Jacob Paludan 1896-1975)


Det är märkligt hur lugnande det alltid är att andra också har samma erfarenheter...

Västerlandet är ju såå välutvecklat… Håhå-jaja…


Att studera beteenden och skeenden i kassaköer är både upplysande, fascinerande, underhållande och ilsktriggande...

Då jag i morse lämnade Willys på Limhamn, efter att ha inskaffat frukostingredienser, kunde jag konstatera att jag har tröttnat rejält på två företeelser. Den första är denna om…

… att vissa somliga bland oss representanter för västerlandet är så låsta i sina uppfattningar om ”de där” (främst personer vars yttre, bland vissa somliga, reflexmässigt framkallar etiketteringen ”muslimer, turkar eller blattar”) och deras syn på kvinnan och hennes skyldigheter (rättigheter anses inte existera enligt dessa somliga) och bla, bla, bla…

Jag upplever närmast dagligen situationer som lämnar feta fotavtryck i sittmuskulaturen på dessa uppfattningar. Just i kassakön i morse fick jag åter stifta ”bekantskap” med ett par, som jag sett ett halvt dussin gånger det senaste halvåret. Här vore ”den lättjefulle och självgode västerlandsmachon och hans lilla sydöstasiatiska vännina” en passande etikett.

Den första gången jag såg dem trodde jag i min naivitet att den drygt trettioåriga kvinnan tillhörde hemtjänsten och var hjälpreda åt en man i fyrtioårsåldern, som var lätt funktionshindrad. Kvinnan, som är ansenligt mycket mindre än mannen, kör alltid en full varuhusvagn, lyfter ur i kassan (hur tung varan än är) och fyller sedan påsar till bristningsgränsen. Mannen går och står hela tiden bredvid utan att bidra. Nåja, han betalar för varorna, men kan också sträcka sig till att ta en av påsarna – om dessa är tre. Hur det ser ut i det där ”västerländska” hemmet vågar jag inte spekulera i…

Den andra företeelsen är denna om…

… att konformistbenägna i min omgivning gärna uttrycker ett: ”du är ju för känslig”, ”bry dig inte så mycket” och ”det är väl ändå inte så farligt?”…

Jamenvaf..? Om ingen hade gnällt och knorrat i dessa och liknande situationer, hade vi ju fortfarande haft ett paradis här i Väst – där bekvämlighetens och själtillräcklighetens burka… oj, förlåt… slöja fortsatt att hindra oss från att se vår ”såå välutvecklade civilisation”…

måndag 27 december 2010

Den provokative i mig yttrar en hädelse…


Precis hemkommen från centrum sitter jag här framför detta som i vissa bemärkelser och sammanhang tycks ersätta dumburken. Efter en runda på stan kan jag konstatera att rådande vinterförhållande tycks dela folk i ”för och emot” – givetvis med vissa förbehåll. Lägger jag till erfarenheter av samtal och meningsutbyten från arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, är förhållandena ungefär två mot ett i de negativas favör.

Det torde inte ha undgått min omgivning att jag räknar mig till den första ”gruppen”. Jag är helt enkelt upprymd. Det är vitt, det är ljust, det är dämpat, det är mysigt, det är vykortsliknande och en hel rad andra tilltalande etiketter. På bussen hem följde jag ett lågmält samtal – närmare bestämt en dispyt – från ett yngre par. Duellens utgångspunkt var just det ovan framställda. Tösen var så att säga positiv, pågen var det knappast. Några av de andra resenärerna muttrade medhåll i det senare fallet.

Vad som slagit mig är definitivt inte det närmast lidelsefulla engagemang folk till synes demonstrerar i sina tycken och tänkanden i frågan. Vad som slagit mig är att väldigt många jag känner (i sanningens namn mer än hälften), som räknar sig som optimister och positiva till livet i allmänhet, oftast uppvisar en så dyster sida under bland annat dessa förhållanden – för att inte tala om hur det kan låta då det är mulet, eller i synnerhet då det regnar (för att inte nämna hur det kan låta då blåst adderas till dessa två ”dysterhetsföreteelser”).

Jag är medveten om att jag och mina likasinnade för vissa framstår som negativa och som dysterkvistar i våra inställningar, argumentationer och reflektioner. Det tycks bli så då det för givet tagna placeras under lupp och genomgår en kritisk granskning.

Kontentan är att alla inte egentligen är äkta optimister. För mig är en äkta optimist, och person med positiv inställning till livet, en individ som inte bara gläds och känner sig tillfreds med livet i solsken och plus tjugogradig värme. Tvärtom menar jag att en äkta optimist är en person som visar sina positiva karaktärsdrag i situationer och sammanhang som upplevas som motiga. Positiv energi behövs enligt min uppfattning främst då livet upplevs som jobbigt. Att vara medvindsoptimist eller vackert-väder-positiv är således – och i mina ögon – att lura sig själv. Det är lätt att skratta då solen skiner...

Kaxigt? Jupp, är den första att skriva under på det! Provokativt? Absolut!!

Konsekvent? Mja… gnydde ju några gånger själv då jag till följd av det överumplande vintervädret ofrivilligt förlängde min vistelse i skottarnas nejder för snart en månad sedan.

Dock: hävdar likväl att en äkta optimist är en person som delvis påminner om Gene Kellys rollfigur i den klassiska musikalrullen ”Singing in the rain”.

Har själv fnissande, skrattande och – emellanåt – invektivrabblande sladdat, skumpat, glidit och svettats de senaste veckorna på min nära tjugo minuter långa cykeltur till arbetet.

Smått galen? Kanske det… Snarare skulle jag själv hävda att jag då och då kan snurra in mig i ett rent dårpippitillstånd... men jag är i alla fall inte dyster!

Kram på er allesammans!

torsdag 23 december 2010

Julhälsning


Det har sannerligen varit si och så med ork och lust de senaste veckorna. Nu, så här i tiden för en av våra största helger, känner jag att disciplinen i alla fall får rycka upp sig ett litet snäpp över ett tillstånd som närmast går att betrakta som medvetslöshet.

Vill således önska alla vänner, bekanta och obekanta - som kan tänkas bli bekanta - en riktigt God Jul!!!

Till detta vill jag lägga en "bön" som jag hade i ett av de tidiga inläggen.

Må väl, ta hand om er och glöm inte att kramas!!!


Ta dig tid att arbeta - det är framgångens pris.

Ta dig tid att tänka - det är maktens källa.

Ta dig tid att leka - det är den eviga ungdomens hemlighet.

Ta dig tid att läsa - det är visdomens grundval.

Ta dig tid att vara vänlig - det är vägen till lycka.

Ta dig tid att drömma - det är att slå följe med en stjärna.

Ta dig tid att älska och bli älskad - det är gudarnas privilegium.

Ta dig tid att se dig omkring - det finns ingen tid att vara inskränkt.

Ta dig tid att skratta - det är själens egen musik.

 
(Gammal irländsk bön)

lördag 18 december 2010

Lite gnäll om snabba klipp och så en gnutta inkonsekvens…


Satt och tittade på Babel för någon vecka sedan och kunde först inte komma på vad det var som en bit in i programmet irriterade mig. Inte var det själva innehållet – diskussioner, reportage och diverse information om litteratur och författarskap var som vanligt en trevlig förkovring. Men så slog det mig: ständigt ändrande kameravinklar och fokus på respektive deltagare, som för tillfället hade ordet i dialogerna. Det påminde mig om den närmast hysteriska form och framställning som kännetecknar – kanske främst – dokusåpsartade produktioner i reklamkanalerna. Men, stilen har definitivt spillt över på de ”seriösare” programmen i de ”seriösare” public service-kanalerna.

Alltså, detta ”zappande”, dessa snabba klipp och kameravinklar.… Är det bara en spegling av dagens behov av ”aktion”? Att vi styrts dithän att vi betraktar en enda kameravinkel, utan klipp som ett sömnpiller och/eller orsak till att vi byter kanal för att finna mer ”håll-i-gång”? Okej, att det är ett koncept som går ihop med ett fartfyllt innehåll. Men, i ett studioprogram där deltagarna sitter ner i lugn och ro, känns detta koncept definitivt överarbetat.

Men, det är klart… Idag känns alldeles för mycket pågå i stressens, kortsiktighetens och de ”snabba (börs)klippens” tecken. Det får tydligen inte finnas någon risk för ett stillasittande; för någonting långrandigt, tråkigt och enformigt; för det som – gud förbjude – skulle råka kunna bli reflexivt och meditativt…

Vad fanken är vi rädda för? Att vi ska hinna andas och härigenom syresätta hjärnan så att tankeförmågan förbättras – och på så vis underlätta för slöjans undansvepande för att möjliggöra en klarsyn om vår tillvaro och omvärld?

Tja, världen är som den är. Den är vad vi själva gör den till. Den är verkligen sådan som vi förtjänar att den är (muttrade klichén). Den kommer aldrig att vara perfekt (vill inte heller ha den sådan). Men det skulle inte göra ont om vi kunde lägga lite av energin – vi så ihärdigt satsar på verklighetsflykt – på att bli aningen mer upplysta och ifrågasättande. Och på så vis styra det hela mot ett tillstånd som i alla fall kunde bli några nyanser ljusare än vad fallet faktiskt är i dag…

Men så blickar jag ut genom fönstret på det vykortsliknande sceneriet… och förlorar mig in i vinterdagdrömmeriernas värld…

fredag 17 december 2010

Livets ironier...


I regel är man sällskapets medelpunkt först när man har gått.

(Zsa Zsa Gabor 1917-)


Attans också, mumlade exhibitionisten och narcissisten samtidigt och något förnärmat...


Snack... och ingenting annat...


Sitter och blickar slött ut över vinterskruden som klär stora delar av vår kontinent. Funderar – något slöare – över vad som kan ha bidragit till att jag inte haft lust, ork, motivation eller liknande till att exponera mina grubblerier, iakttagelser, analyser eller rent nonsens den sista tiden.

Febern som slog mig i skallen under senaste helgen? Njet!

Idétorka, kanske? Überhaupt nicht! Har ett antal mer eller mindre färdiga inlägg samlade i ett Worddokument. För att inte tala om allehanda anteckningar som fyller diverse papperslappar, blad eller sidorna i små fickskrivblock...

En av dessa mentala svackor som då och då tydligen bara måste komma, och som egentligen enbart betyder att batterierna står på återuppladdning? Hmm… mja… nja… jo, lite…

Okej, poängen med det hela då? Gilla läget och ta det som det kommer – skrivlusten är ju inte konstant. Borde ha lärt mig vid det här laget…

Kort och gott: hej på er allesammans... och en angenäm helg önskas!!

torsdag 9 december 2010

Outforskade delar av Världen? Det är bara att leta på vår egen kontinent!


Har sett ännu ett avsnitt av Kinas mat på SVT och har återigen den där irriterande känsloblandningen jag haft sedan jag började följa serien. Glädjen och upprymdheten över att uppleva hur min världsbild breddas och fördjupas solkas av den samtida frustrationen över hur lätt det är att ”styra” och ”forma” bilden av vår omvärld för den bredare allmänheten.

Jag ser det bara som positivt att få djupare insyn i ett landområde på andra sidan klotet. Ett landområde vilket fram tills för bara ett årtionde sedan fortfarande främst var associerat med världens största befolkningsmängd, samt ett auktoritärt statskick vars politiska ideologi i stort sett har förkastats i Väst. Landets växande ekonomiska betydelse – och därmed globala inflytande – är främsta orsak till det allt högre värdet på ”nyfikenhetsmarknaden”. Kina har blivit coolt, häftigt och allsköns annat positivt enbart på grund av att den västliga ”finansvärlden” fått nya marker att husera på. För några år sedan speglades detta "nya intresse" av serien om dess natur. Nu – i den kulinariska trendens svall – är det maten som är attraktiv för tv-programsindustrin. Kina ”ligger i tiden”. Kina ”är på”. Kina är ”inne”…

Fortfarande: jag ser det enbart som positivt att perspektiven på vår omvärld ökar; att vi lär känna och någorlunda kommer närmare ”de andra” samt dessas kultur och historia.

Vad som däremot stör mig, är att det i detta sammanhang aldrig tycks kunna finnas en jämn fördelning. När ska det komma lika ingående och genomarbetade dokumentärer och informativa serier om Afrika eller Sydamerika? Eller varför inte om (ur ett västligt perspektiv sett) ”lågstatusterritorier” som Mellersta Östern eller det som – så generaliserande och godtyckligt – kallas Östeuropa?

Det är främst i samband med det sistnämnda jag emellanåt är på gränsen till att få fnattattacker. Givet de fördomar och stereotyper visavi ”Östeuropa” – för att inte nämna ”Balkan” – som fortfarande klart kan skönjas inte bara bland folk i allmänhet utan även hos mediarepresentanter och politiker i västra Europa, vore det väl en prioritet att belysa dessa delar av vår egen kontinent? Att veta mer om andra delar av Världen än sitt eget ”närområde”, och dessutom matas med information som väcker ännu mer intresse för de avlägsnare delarna, känns i detta sammanhang inte bara som något absurt, utan som direkt korkat. Existerar verkligen en ärlig önskan om att uppnå en så kallad europeisk integration – eller åtminstone någon form av gemenskapskänsla – från beslutsfattande håll, vore väl första prioritet att just upplysa oss i ”västra Europa” om det som i de flesta bemärkelser fortfarande är ett Terra Incognita i vår egen lilla Världsdel?

Jävig? Moi? Må så vara! Jag anser det icke desto mindre ligga till enligt ovan framställda framställning…

Tänkvärda favoriter i repris...


Följande inlägg var ett av de första tio jag skrev då bloggen fortfarande var en spädis. Gillar de två visdomsfraserna så mycket att jag anser dem vara värda att framställa igen (givetvis med mina åtföljande synpunkter i släptåg)


Det är inte törnet som sticker dig,
det är du som sticker dig på törnet.

(Afrikanskt ordspråk)


Idel solsken gör öken.

(Arabiskt ordspråk)


Det finns en hel hög med sammanhang som dessa ordspråk kan appliceras på...

Det första får mig ofta att tänka på hur många gånger man ställt till det för sig själv på grund av slarv, oaktsamhet eller okunskap. Man har helt enkelt bara klampat på som om man var osårbar och om något har gått snett, har man alltid skyllt på andra omständigheter än bristen på ansvarstagande gentemot sig själv.

Det andra är en i mina ögon perfekt metafor för det negativa i att sträva efter status quo.

onsdag 8 december 2010

Livets vändpunkter…

De kan vara många. Men, det är bara några som är verkliga milstolpar. En av dessa brukar vara anknuten till musik. Antingen det rör sig om en sång, en artist eller ett gäng, så är dessa obönhörligt en del av ens minnen och fortsatta levnadsbana.

Okej, det får räcka med floskler. Skulle härmed vilja presentera de fem musikstycken som utgjorde mina ”har-sett-ljuset-upplevelser” som elva-, tolv- respektive femtonåring – och som stakade ut mitt fortsatta ”vill-lyssna-mer-på-sökande”. Samtidigt vill nyfikenheten att jag uppmanar mina bloggkolleger att göra samma sak. En slags stafett med andra ord.

Kom igen – vad, vem eller vilka fick just dig att bli ”frälst”???














”Fria, självständiga och oberoende”? Jasså?


Har vid detta laget sett och upplevt ett antal köpcentrum under mina resor runtom vår kontinent och så över pölen under besöken hos lillasyster. Tillfällena att betrakta och studera medmänniskorna i dessa miljöer har varit, många, goda och diversifierade. Vad som slår mig är inte trendernas påtagliga likriktning och enformighet, utan den stora mängden av till synes oreflekterat och förbehållslöst ”efterapande”.

Minns i dessa sammanhang också ofta tillbaka på en historieföreläsning, på vår sydligaste universitetsort, som belyste och analyserade de översta samhällsskiktens liv och leverne från tidigmodern tid till dagens datum. Ett ord som ett antal gånger kom med i föreläsarens framställning och resonemang var begreppet mode.

Tankarna snurrar…

Mode… skapat och upprätthållet av en samhällselit, som hade alldeles för mycket fritid… för övrigt folk, som inte visste vad de skulle göra av sin frihet och fritid (när de väl fick dem)… Och ”folket” följde efter trots, eller just på grund av, att den avskydde lika mycket som avundades och beundrade ”eliten”. Folket ville ju bara leva gott… och eftersom den inte hade andra referenser beträffande ett ”gott liv” än elitens, blev just eliten och dess liv och leverne ”rättesnöret”…

Visst, något raljerande, men det går inte att komma ifrån att det knappast är någon ”vanlig” Nilsson, Koskinen eller Bijelobradić som sätter trenderna. Låt vara att det sitter en ”vardaglig” Lisa eller Johan och låter sin kreativitet flöda för brödfödan i design- och modevärlden. Slutresultatet är likväl att det är ett väldigt smalt skikt som fortfarande sätter upp riktlinjer, kriterier och normer för ”övriga folket” – vare sig detta vill eller ej. Och modeindustrin är fortfarande en aspekt av glamour, yta och glitter – och vice versa, vilket knappast kan sägas förknippas med annat än de översta samhällsskikten.

Och detta med trender och mode är emellanåt rejält skrattretande. Vad vi med glädje bär eller klär oss i under ett eller ett par års tid, är i regel någonting vi oftast reagerar på med avsmak, motvilja och/eller löje om det presenteras ett eller ett par år innan det blir just en trend. För att inte nämna det faktum att vi gärna skrattar rått åt trenden några år efter att den har försvunnit in i en annan – skapad och marknadsförd av ett smalt skikt.

Således har ”vi övriga” (eller åtminstone ett alldeles för stort antal av oss) enligt min mening faktiskt aldrig (eller ännu inte) lyckats göra oss fria, självständiga och oberoende som individer – i dessa ords rätta bemärkelser. Nästa gång jag får höra någon uttrycka att ett av ”vårt utvecklade Västs” starkaste kännetecken är just individualismen, kommer jag att noga se till att jag inte har någon slags vätska i munnen…

tisdag 7 december 2010

Tänkvärt - ännu en gång...


Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig
utan ditt eget samtycke.

(Eleanor Roosevelt 1884-1962)

Återkomst med lite gnäll


”Man lär sig så länge man lever och ingenting blir som man tror…”

Så sjöng någon under förra seklets 70-tal. Vem det var minns jag inte, bara att det var en tjej. Det ligger en del i det på ståendet. Åtminstone har jag själv kunnat erfara detta den senaste dryga veckan.

Långhelgstrippen till Glasgow, och firandet av en väns fyra decennier långa vistelse på detta klot, var tänkt att bara bli ett trevligt avbrott i vardagen. Istället blev det en ofrivilligt förlängd ”semester”, med vissa specifika konsekvenser – under vilken jag kom till insikt om att jag fortfarande inte har kartlagt mig själv i den utsträckning jag trodde mig ha gjort. Orsaken till den förlängda vistelsen torde vara onödig att gå in på. Norra Europas väder de senaste två veckorna tillhör ju nyhetsflödenas toppkandidater. Kort sagt blev det tre extranätter i haggisens hemland, varav två i dess huvudstad Edinburgh.

Eftersom jag vanligtvis får kickar av nya situationer – platser, personer och all de upplevelser som följer med i paketet – skulle det inträffade egentligen ha varit en rejäl ”vitamininjektion”. Läggs därtill mitt närmast nördiga historieintresse kunde situationen svårligen ha varit bättre: en oplanerad vistelse i huvudstaden i helmaltswhiskyns och kiltarnas land. Och för att toppa anrättningen, så avslöjade rundvandringarna i centrala Edinburgh ett ytterst angenämt antal krogar och nattklubbar vars grundläggande koncept är hårrd råkk.

Och vad sker? Nedstämdhet och frustration tar över. Okej, visst, de oförutsedda utgifterna är aldrig trevliga. Och ovissheten beträffande hur länge jag och mina reskamrater skulle tvingas vänta på bättre väderförhållanden är naturligtvis ett annat tungt argument. Men, jag trodde mig under de gångna åren faktiskt ha lyckats samla på mig tillräckligt med pragmatism för att ”gilla läget”. Visserligen kommer flygbolaget att täcka några av de extra kostnaderna, men inte alla. Å andra sidan finns det människor i betydligt värre knipa, så det hela var egentligen ett ”I-landsproblem”. Och när har människan faktiskt kunnat göra någonting åt vädrets makter?

Jag har en tendens att till följd av vissa frågor, respektive vissa specifika sammanhang, uttrycka mig ungefär enligt följande: ”det beror på min dagsform” och ”det är sällan som nerverna lugnar sig så mycket som av nya upplevelser”. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag verkligen måste ha varit i totalt fel dagsform. Men, gnällspiken är inte riktigt klar ännu...

Väl hemma hade ”stressen” under beskrivna vistelse medfört ett virusbesök, som efter någon dag kom att utvecklas till en hejdundrande förkylning. Dock är dessa tillstånd numera inte lika hämmande som de var främst under min tjugoårsperiod. Då fanns det verkligen fog för den – vågar jag hävda – förenklade bilden av ”den förkylde mannen”. Idag ser jag det främst som en möjlighet att ta igen en del sömn – hostan, snuvan, slöheten och olusten beträffande allt och inget, samt allt annat åsido.

Således har jag via detta inlägg förhoppningsvis tagit mitt första steg i ”tillfriskningen”…

torsdag 25 november 2010

In vino veritas...


Med tanke på den helg som väntar mig får jag innerligt hoppas att jag kommer att lyckas hålla det aktuella citatet i minnet...

Härmed önskar jag er alla redan nu en trevlig helg. Själv sticker jag över till högländarnas största tätort tidigt under morgondagen, för att delta i ett 40-årsfirande. Sköt om er och ha det bäst!

Novemberkram till er alla!!


En av nackdelarna med vin är att det får människor att förväxla ord med tankar.

(Samuel Johnson 1709-1784)

Att förenkla kan komplicera…


Stövlade i helgen in på Akademibokhandeln och fick ögonen på en tjock volym med titeln: Maten runt Medelhavet – En resa för matälskare genom Frankrike, Italien, Marocko och Spanien. Min första tanke som följde var (erkänns!) aningen sarkastisk: ”jaha, varför har det inte varit någonting på nyheterna om att Medelhavet har blivit en halvcirkel?”.

Om det först står ”runt Medelhavet” och det därefter räknas upp några länder som endast är belägna i den västra delen, varav ett av dem dessutom är mer av ett ”Atlantland”, framställs en bild som i förlängningen skulle kunna inbjuda till förvirring, (grova) generaliseringar och (direkta) felaktigheter – och, i det långa loppet, förutfattade föreställningar. Visst, de flesta torde naturligtvis veta att det finns andra länder än dessa kring Medelhavet. Men ”syns du inte, finns du inte”, vilket i min bok utgör en öppen port för de negativa företeelser som uppräknats i föregående mening.

Andra och besläktade prov i det här sammanhanget är användningen av de – beroende på just kontext – alltför diffusa geografiska termerna ”Balkan” och ”Östeuropa”. Eller, omvänt, bruket av ”England” då det faktiskt är tal om Förenade kungadömet eller Storbritannien – eller i värsta fall någon av de andra delarna.

Känner ganska många personer med ursprung från en rad länder i de centrala, östra och sydöstra delarna av vår kontinent. Dessa har kommit att utveckla en ganska rå humor om ”Västs” skrala geografiska eller kulturella kunskaper. Vad beträffar individer från Storbritannien, så vet jag att skottar och walesare inte blir särskilt smickrade om någon, efter en vistelse i enbart Cardiff eller Swansea respektive Glasgow eller Aberdeen, i oavsett situation säger: ”i England”. Och då är det nog överflödigt att ta upp förhållandet ”Spanien-Katalonien”…

Hårklyverier? Tja, min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Denna företeelse är i mina ögon bara en av många som visar på hur ofta vår omvärld framställs på ett förenklat vis, vilket i slutänden komplicerar istället för att underlätta. Att inte precisera specifika fakta underlättar enligt min mening för fördomar och stereotyper. Dessutom innefattar det inte bara respektlöshet, utan även ett mått av arrogans.

onsdag 24 november 2010

Nöjd och glad!


Vaknade upp efter nattens arbetspass, staplade fram till skrivbordet och skådade ut genom sovrumsfönstret. Det vita landskapet fick mig att le. Har alltid gillat snö. Den gör tillvaron ljus i en tid som karaktäriseras av dagsljusets reträtt och dämpar den stressande ljudfond som kännetecknar det urbana landskapet. Dessutom blir jag alltid fylld av en skön känsla när jag upplever barnens ljubel, skratt och tjut över alla "möjligheter" som snön har att erbjuda. Okej, den ställer också till oreda (främst i trafiken), men denna är många gånger mera orsakad av vår egen brist på beredskap och planering än på detta element i sig.

När jag började ta mig igenom nyhetsskörden på de största tidnibgarnas nätupplagor, fick jag ännu en trevlig överraskning. Ett av rockgängen jag (alldeles för) länge väntat på att få en möjlighet att se på en scen ska ut på Europaturné under våren. Och på köpet tycks de ha lagt sin spelning i staden under just min årsdag! Tjoho - Rush kommer till Malmö! Fånigare leende har jag inte haft på åtminstone ett par dygn...

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på inlägget häromdagen, som tog upp dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil. I denna talades det om hur sällan som en rockkonstellation höll ihop under flera decennier - där Rolling Stones, The Who och Anvil tillhörde undantagen. Med detta i minnet kunde jag inte låta bli att snörpa på munnen. Rush skulle i detta sammanhang också behöva ett omnämnande. Trion har hållt ihop sedan första halvan av 1970-talet; sedan sin andra skiva. Och den har genomgått en utvecklingsprocess som - i mina ögon - endast de stora förmår att göra.

Tänker härmed avsluta inlägget med en liten kavalkad (i omvänd ordning) genom den musikaliska utveckling som Rush har gjort under en period av över trettio år! Håll till godo!












tisdag 23 november 2010

Tankegångar kring den bruna medicinen…


Har den senaste dryga månaden tagit mig igenom sex alster som behandlar högerpopulismens- och extremismens historia, framväxt och etablering i både vårt land och övriga Europa under tiden efter andra världskriget. Fenomenet börjar ärligt talat göra mig obehaglig till mods. Och anledningen till det är inte – som under mellankrigstiden – att demokratin riskerar att avskaffas, utan att den snarare riskerar att transformeras till någonting som i slutänden kan få samma resultat.

Målet för nationalsocialisterna i 1930-talets Tyskland var att direkt avskaffa den parlamentariska demokratin som statskick, för att på så vis få full kontroll över statsapparaten i syfte att genomdriva sina ideologiska visioner. Idag är målet alldeles uppenbart att med hjälp av demokratins mekanismer och företräden omvandla densamma till det redskap som ska möjliggöra genomdrivandet av "arvtagarnas" ideologiska visioner. Det är naivt, korkat självtillräckligt och destruktivt självbelåtet att betrakta dessa rörelser och organisationer (läs: partier) som enbart retoriska tokstollar och/eller obskyra sektföreträdare. De vet verkligen hur demokratins svagheter ska utnyttjas till deras fördelar och de agerar verkligen utifrån och enligt med denna kunskap.

Jag anser att det hela skulle kunna liknas vid följande: pluralismens mångskiktade dryck i demokratins cocktailglas är inte längre menad att helt sonika bara slängas ut ur parlamentsmatsalarna – för att istället ersättas av en bägare med den bruna sörjans ”medicin”. Istället ska så många skikt i cocktailglaset som möjligt förmås att anta en brun ton, genom att ”medicinen” långsamt droppas ner via yttrandefrihetens pipett.

Det jobbigaste i sammanhanget är att jag får en känsla av att göra våld på demokratins principer bara genom att vädra minsta tanke om att slå sönder bägaren, eller slänga denna och dess sörja på soptippen…

måndag 22 november 2010

Absolut värt att tänka på...



Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

(Martin Luther King Jr. 1929-1968)

 
Kom igen!! Ut och ryt allesammans!!!


”De” = ”Ett”, ”Vi” = ”Varierade”…


På mitt nuvarande vikariat har jag många gånger fått uppleva det oreflekterade kategoriserandet beträffande ”de andra”. Inte minst har jag själv studsat till några gånger efter att reflex- eller slentrianmässigt ha fällt ett omdöme, gjort en framställning eller svarat på en fråga. Det är både intressant och aningen otäckt att se hur vanlig denna företeelse faktiskt är.

På arbetsplatsen passerar dagligen ett stort antal fordon, där frekvensen av sådana med utländska registreringsskyltar är mycket hög. Och det är i samband med diverse olika situationer vari ett fordon är inblandat, som det framgår hur komplext människan oftast tycks betrakta sammanhang som omfattar ”det kända”, ”det vi identifierar oss med”, och hur förenklat och kategoriskt det brukligen är i motsatta fall.

Om det i en personbil med exempelvis dansk eller tysk registrering sitter personer vars utseenden avslöjar ett ursprung i Sydostasien, mellanöstern eller Afrika söder om Sahara, är omdömet kusligt ofta och likväl ett: ”danskar/danskarna” eller ”tyskar/tyskarna”. Är fordonet däremot från vårt land, blir bilden/kommentaren nästan alltid ”nyanserad”.

Som mest komiskt blir det då en arbetskollega utrycker något i stil med det första exemplet ovan och vi samtidigt har ännu en kollega i sällskapet, vars ursprung (till synes) är detsamma som personerna i det aktuella fordonet...

söndag 21 november 2010

Det smittar!

Har vid ett par tillfällen nämnt vad jag är svag för, av vilket fåglar och animerad film kanske tillhör "tio i topp". Alltså vore en lyckad kombination just en tecknad film med en fågel i en av huvudrollerna. Bjuder härmed på en av mina absoluta favoritscener ur filmens värld - en som fortfarande får mig att förlänga livet.

Håll till godo!




Ren njutning...


Har varit ute på min årliga ”öringsafari” och trots att jag sedan länge inte är aktivt engagerad i vatten- och fiskevård, är det varje gång en ren njutning att bara få vara ute och ta del av ett av naturens många skådespel. Då novemberregnen får vattendragen att svälla kan man, om man vet var och vad man ska söka efter, få uppleva en föreställning som definitivt inte saknar dramatik och ”action”: öringarnas lek.

Hanarna i deras – i regel – mörkare lekdräkter bevakar sitt ”revir” och jagar obönhörligt bort varje potentiell rival. Ibland, mestadels då de är jämbördiga i storlek, kan det gå mycket våldsamt till (dödsfall förekommer): de biter varandra, ”stångas och brottas” eller så kan den ene av dem med rasande fart ramma den andre i sidan. Den dominante hanen får så småningom leka med ett antal honor, vilka samtliga visar sitt accepterande genom att börja gräva i den grusbädd som är den aktuella hanens revir. Men jag har även sett att honorna konkurrerar – om än inte lika ”brutalt” som deras partners gör.

Vid dessa tillfällen är fiskarna många gånger så fokuserade på sina bestyr att man, givetvis med lite försiktighet, kan komma förvånande nära. Detta gäller främst då hanarna bråkar, och jag har vid flera tillfällen suttit på huk på en strömmande bäcks strandbrink och praktiskt taget haft två ilskna och testosteronstinna öringar under hakan. Några gånger har jag också lyckats sitta bara halvannan meter från ett par som lekt. Honan lägger sig på sidan, sprattlar och slår med stjärten för att med strömmens hjälp få undan grus och småsten i syfte att bilda en grop, i vilken hon därefter portionerar ut en del av sin rom samtidigt som hanen befruktar med sin mjölke. Proceduren upprepas så till dess att honan är klar, något som kan ta timmar i anspråk om fiskarna är riktigt stora.

I sammanhanget finns en intressant detalj: ”sneakers”. Detta är så kallat brådmogna hanar, inte mer än ett par decimeter långa, som kan samlas i imponerande antal bakom paret (har som mest räknat ett dussin en gång bakom ett par öringar i trekilosklassen). Deras storlek gör att de oftast ignoreras av den dominante hanen. De inväntar tillfället då honan släpper iväg sin rom och rusar då fram för att försöka bidra till befruktningen.

Här i Malmö finns en bäck jag besöker en eller ett par gånger varje höst. Då jag bodde i Helsingborg hade jag betydligt fler vattendrag att välja emellan, där de flesta finns i miljöer utanför bebyggelse. Den nuvarande bäcken rinner däremot till stor del genom villabebyggelse. Det har således förekommit några tillfällen då personer frågat mig vad jag sysslar med, och om jag eventuellt kommer från ”miljöförvaltningen” eller liknande. Ibland förklarar jag hur det ligger till, ibland inte. Jag anser visserligen att det är fördelaktigt om så många som möjligt har viss hum om vad naturen kan erbjuda av upplysning och underhållning. Samtidigt är fisken mycket sårbar under denna period – särskilt i en liten bäck – och jag känner till ett par fall, där individer ”fixat lax” till matbordet i vattendrag ”de aldrig trodde det kunde finnas så stor fisk i”. Detta är ett brott både lagligt och moraliskt. Öringen är fredad under årets tre sista månader, det vill säga under den kritiska lekperioden, och på sina håll i vårt land ända fram till slutet av mars. Under lekperioden ska den därför lämnas ifred. Tyvärr kan vissa somligas girighet vara fiskens största problem under denna period.

Jag gillar höst och öringleken är bara en av många orsaker till detta. Dåligt väder och tråkig årstid finns inte, enligt min mening – bara dåliga kläder och fel inställning. Frisk luft och ett dramatiskt skådespel, som dessutom är helt gratis, är fullt tillräckligt för att jag ska uppfatta det som en ren njutning.

Apropå det fria ordets (bruna) skugga...


Har seriöst börjat ruttna på alla dessa krumbukter och slå-knut-på-sig-själv-utsagor hos vissa somliga i föresatsen att ”yttra sig fritt”, där syftet att få framhäva sin egen perfektion och överlägsenhet inte kan dölja ett närmast ängsligt: ”men (snälla) kan jag/vi inte få tycka att de där andra är konstiga, efterblivna, underlägsna och farliga parasiter?”.

Hade dessa och andra besläktade tankegångar varit som exempelvis mygg (irriterande, men dock möjliga att uthärda) skulle det vara sin sak. Nu finns det i mina ögon tyvärr en överhängande risk för att en ökad utbredning och ”legitimering” av just nämnda tankegångar öppnar upp för mer av ett ”vi-och-dommande” – och i förlängningen mer av friktion ute i samhället.

Ingen – inte ens de med bottenlösa hål i sin själ – tjänar på en sådan utveckling. Trubblet är att detta inte finns med på kartan i dessas föreställningsvärld om vägen till ”frälsning”…

lördag 20 november 2010

En hälsning till hybrisen!


Att vara bäst i världen säger egentligen inte så mycket med tanke på hur den ser ut.

(Stig Johansson 1936-)

fredag 19 november 2010

Ego kontra saklighet...


En av de obehagligaste företeelser som den mänskliga naturen kan demonstrera är då dess argument o åsikter har kullkastats. Den enskilda individen eller gruppen sluter sig först, gör sig onåbar, för att via hånfullhet och självgodhet sluta i ilska och vrede – där dess förolämpningar och sarkasmer uteslutande är uttryck för det desperata försöket att återta någonting den aldrig har haft. Trots att individen slungar ut sina verbala attacker utan att se på motparten, eller att gruppens ansatser till att förlöjliga – det vill säga förminska – enbart växlas sinsemellan genom blickar av ”samförstånd”, är yttringarna alltid riktade mot det ”hot” som just motparten utgör.

I slutänden ger detta mig alltid intrycket av att personen eller gruppen ifråga egentligen inte är så särskilt intresserad av ”hur det mest sannolikt kan tänkas förhålla sig med det omstridda spörsmålet”, utan snarare bara vill ”vinna munhuggningen”. Det handlar med andra ord – och i mina ögon – inte om ämne och/eller fakta, utan om att fylla behovet av att ”vara någon”, ”att duga”. Kort sagt: känns som om det mest fruktbara vore att inse att man kan ha åsikter, men att man inte är sina åsikter!

Med detta sagt (okej, skrivet) hoppas jag vid alla högre makter att insikten gjort mig förmögen att eventuellt parera dylika tendenser hos mig själv…

torsdag 18 november 2010

Lite granna om Mörkret...


(Tack för inspirationen, Åsa!)

Har sedan barnsbenen behållit en viss ”mörkerrädsla”, vilket bland annat resulterat i min fäbless för rysare, spökhistorier och så kallade gotiska berättelser. Ja, jag är mycket svag för en god framställning av något otäckt, hemlighetsfullt, övernaturligt eller mystiskt. Och jag skriver gärna själv om det. Detta i sin tur – konstaterade jag för ett drygt årtionde sedan – utgjorde och utgör fortfarande en form av vaccinering mot just ”barnets rädsla” i mig.

Men så reflekterade jag idag omväxlande i symboliska termer och i konkreta betydelser kring detta med rädsla för mörkret: mörkret i sig skrämmer mig inte – det är ju egentligen barmhärtigt eftersom det hindrar oss från att se. Ljuset däremot är skoningslöst, för det är i ljuset som alla (verkliga) fasor faktiskt avslöjas och syns…

Kärlek II


Brukar följa programmet Dox på SVT som visar utomordentliga dokumentärer. Nu i veckan blev det extra tilltalande eftersom det indirekt kom in på en av mina stora ”kärlekar” i livet – ja, om inte den största – den hårrda råkken. Minns fortfarande hur jag som elvaåring blev ”kysst” av KISS; som tolvåring förlorade mig till Sex Pistols (låt vara punk - de var hårrda!); som fjortonåring föll pladask för Status Quo – för att året därpå för evigt bli besatt av Black Sabbath.

Då jag i tisdags hade förkovrat mig i dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil (nåja, jag hade redan ett halvår tidigare läst boken som utgör den skrivna motsvarigheten till filmen) kunde jag ännu en gång konstatera att människan är ytterst fascinerande. Och då i synnerhet de känslor vi bär och när för oavsett vad i våra liv.

Filmen är dock inte en framställning om musiken. Den handlar om två vänner som i över tre decennier fortsatt att sträva och kämpa – och vara lojala mot varandra – efter att en gång ha snubblat på tröskeln till det stora genombrottet. Anvil var ett av de mest lovande gängen inom genren i början av 1980-talet. Minns själv hur jag blev fullständigt tagen av vad som var något ”nytt” 1982, och jag trodde de skulle komma att tillhöra giganterna inom hårrd råkk. Tre år senare verkade de vara puts väck. Under alla år blev jag påmind endast då jag råkade få syn på ännu en platta bland obskyra akter i skivhandlarnas importfack.

Filmen väckte också tankar kring hur lätt många av oss (de flesta?) tenderar att ge upp våra mest innerliga drömmar. Grabbarna (nåja, gubbarna) fortsatte producera album och turnera under de hundår de fick genomleva efter att under en kort period ha fått smaka på en smula succé. Deras hängivenhet och lojalitet till sitt värv må vara absurd, fånig, ja till och med idiotisk. Men, det är sådan hängivenhet som i mina ögon ofta bidragit till att föra vår utveckling vidare. Det är sådan hängivenhet som är ren kärlek. Och jag har bestämt mig för att nästa gång jag känner mig ”less” på något som (egentligen) ligger mig varmt om blodpumpen, fortsätta uthärda. I annat fall är det mig själv jag sviker, inte mitt intresse – min ”kärlek”. Att ”ge upp” är alldeles för ofta det enklaste (och kanske fegaste) att göra istället för att förverkliga sina drömmar och därmed sig själv.

Härmed rekommenderar jag varmt en film om kärlek, lojalitet, hängivenhet och allt som hör därtill. Anvils historia är värd beundran och empati (oavsett om man är skallskakare eller ej), och det budskap den förmedlar är verkligen värt att begrunda. Och nämnda historia avslutas i mina ögon på ett vackert vis – med följande citat av gruppens sångare:

Det dyrbaraste och viktigaste i livet är relationerna. Människorna man känner, platser man har besökt och upplevelser man har haft.

Kram på er allesammans!

lördag 6 november 2010

Tömd...


Känns lite som att ropa "vargen kommer"...

För bara några veckor sedan deklarerade jag idétorka och att denna skulle vara övergående. Men, jag har den senaste tiden börjat känna av en viss leda beträffande analyser och ifrågasättanden. Mina batterier är urlakade, bränsletanken är tömd. Jag vill verkligen känna den där hungern efter ifrågasättande igen...

Hur lång tid detta kan tänkas ta vet jag inte. Och den här gången vill jag vara hundra på att det är en solid "återkomst" - inte hackig som jag själv har upplevt det sedan senaste "dippen". Samtidigt har också ett dåligt samvete börjat infinna sig, till följd av att jag känner mig inte längre ha varit så aktiv i kommenterandet på mina bloggkollegers sidor (feedback av alla de slag är viktig)... För det ber jag om överseende.

Det som dock mest har börjat påverka min situation, är att jag allt starkare känner att jag kommit in i en period då jag bara vill "berätta" - ägna mig åt verklighetsflykt (och på så vis rå lite mer om mig själv). Och det ämnar jag delvis göra på min andra blogg: Mys och rys. Känner ni för det är ni varmt välkomna dit...

...annars: på återseende - och må väl tills dess...

Kram på er alla!!

torsdag 4 november 2010

Subjektivitetens logik – Akt 19


Prolog:

Konflikter eller samarbetssvårigheter… Rör det sig endast om konsekvenserna av oförmågan eller – ännu värre – oviljan att kommunicera med varandra?


Scen I:

På den här sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Scen II:

På den där sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Epilog:

”Se vad de gör mot oss”? ”Det är sådana de är”? Är det inte, när allt kommer omkring, snarare ett: ”se vad Vi gör med varandra” och ”det är sådana Vi (människor) är”?

onsdag 3 november 2010

Ännu en gång: tänkvärt!


Om gud hade funnits så hade han väl inte varit så dum att han skapat hedningar.

(Tage Danielsson 1928-1985)


Får mig att tänka på att det verkligen inte behövs en "yttre" faktor eller dito omständigheter för att "de andra" ska börja avskys, fruktas och förföljas...

måndag 1 november 2010

Hur långt har vi kommit egentligen - och vad är skillnaden mot det förgångna?


Utvecklingen går vidare? Okej... enligt vem? 

Visst, man kan absolut tala om ett teknologiskt framåtskridande. Men, den mentala biten? Människans "natur"? Jag är skeptisk (för att travestera Dr Dengroth)... för vad är det för skillnad på "snacket och tematiken" i de över två decennier gamla videosnuttarna nedan, och det man kan stöta på i diverse olika sammanhang idag?






söndag 31 oktober 2010

Lite tankar kring fenomenet "jante"…


1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
11. Tror du inte att vi vet något om dig?


Jag har alltmer börjat fascineras av det fenomen som bär etiketten ”jantelagen”. Min förhållning till den har i princip endast varit kritisk och ifrågasättande, och följaktligen har jag även haft ett inlägg direkt kopplat till detta fenomen. Kort sagt har jag (ja, absolut något senfärdigt) konstaterat att mitt förhållningssätt i det här fallet varit tvärtemot det jag anser mig representera – och också gärna framhålla: det kritiska, vars blickar helst ska riktas genom gråskalans glasögon.

Under höstens gång har jag således i allt större grad börjat titta på denna ”lag” med något andra ögon. Dels som jag främst efter valet tycker mig ha märkt att begreppet börjat figurera tätare i olika media, och då framför allt på nätet och i pressen. Men i synnerhet eftersom jag anser mig kunna hävda att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar vara starkt kopplade till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar.

Det torde inte vara en underdrift att i sammanhanget påstå att det finns en dagsaktuell koppling till debatten kring Jimmie & Co och deras väljare. De sistnämnda nämns vidare ofta i samma andetag som termerna ”marginaliserad”, ”outsider”, ”förlorare” och/eller ”utslagen”, vilket grovt förenklat skulle betyda att alla andra tillhör ”vinnarna”, ”de gynnade” och/eller ”betydelsefulla”. Med andra ord: etablissemanget eller eliten.

Nu är detta självfallet en klar förenkling. Och det är inte poängen med detta inlägg. Vad jag önskar ta upp, är att en del debattörer – och deras kommentatorer – påstår sig veta att de marginaliserade demonstrerar ett missnöje via denna form av ”protest mot etablissemanget”. Och att protesten i sig bara är en av jantelagens komponenter – de andra är ”gnäll, avundsjuka och missunnsamhet”. Det är ofta samma debattörer och åsiktsförmedlare som också anser att jantelagen är något representativt för ”vanligt folk”, som känner sig åsidosatta, förfördelade eller marginaliserade. Eller till och med betraktar det hela som någonting ideologiskt som hör till den politiska arenans vänsterhalva. Detta skulle i förlängningen betyda att ”eliten” hör hemma på den högra halvan av samma arena? Jo, visst, säkert…

Det är i sådana här fall jag menar att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar ha anknytningar till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar. Jag får nämligen intrycket av att ordet ”gnälla” i dessa kontexter är den omdefinierade betydelsen av begreppet ”kritiskt och sunt ifrågasättande”. En individ som i oavsett exempel ger uttryck för en legitim rättskänsla och ett ifrågasättande av ett reellt orättvist förhållande kan avfärdas som avundsjuk och missunnsam. Samma personer, som ger uttryck för dessa avfärdanden kan i nästa ögonblick ställa krav (ja, eller ”gnälla”) på att egna önskningar eller privilegier ska tillfredsställas, ger istället bara ett uttryck för en sund självkänsla och är aktivt engagerad för sina rättigheter.

Vad är egentligen skillnaden mellan en ”etablerad person” som gör nedlåtande uttryck för en ”marginaliserad persons” hävdelsebehov och strävan uppåt, och en ”marginaliserad” som uttrycker sitt misshag för ”den etablerades” arrogans och självtillräcklighet? Är det ena ett berättigat hävdande av sina rättigheter, så gäller detsamma i min katalog beträffande det andra. Och skulle det ena kunna påstås vara hemmahörande inom ramen för jantelagen, så är det definitivt samma sak för det andra!

Jag kommer alltid att ha en ifrågasättande attityd visavi avundsjuka och missunnsamhet – och dess följeslagare skadeglädjen. Detsamma gäller för arrogans, översitteri och självgodhet, vilka i sin tur tenderar att ha en stark koppling till de föregående egenskaperna enligt mina erfarenheter. Att påstå att det förstnämnda skulle vara karaktäristiskt för enkom de marginaliserade i vårt samhälle är lika hjärnförlamat som att hävda att det andra är typiskt för de etablerade…

fredag 29 oktober 2010

Subjektivitetens logik – Akt 18


Prolog:

”Moral och etik är ju inte deras starkaste sida!”

Hmmm... att det ska vara så lätt att peka finger (ska jag säga som skriver detta)…


På scenen:

– Som de där har agerat under historiens lopp. Tänk att de fortfarande inte kan förmå sig att be ursprungsbefolkningarna eller före detta kolonier om ursäkt?
– Men du vet ju hur de där stormakterna – och andra länder – med sitt koloniala förflutna alltid har agerat… de har bara rättigheter och andra har bara att finna sig i det.

– Tänk vad de svarta har fått stå ut med, va´? Först upprivna från sina rötter, för att sedan tvingas leva som någons ägodel.
– Ja, och bara för att bli andra klassens medborgare när ”rättigheterna” äntligen lagstadgades.

– Ibland skäms man faktiskt för att vara vit!
– Ja, det är verkligen inte ett vackert förflutet som där kolonisatörerna och deras ättlingar har.

– Demokratier kallar de sig och så kan de inte förmå sig att kompensera för övergreppen och förtrycket i det förgångna.
– Nåja, de har ju tagit sitt förnuft till fånga i åtminstone Australien och Kanada…

 
Epilog:

… i kulisserna står samer och romer och väntar…

onsdag 27 oktober 2010

Två gånger kul citat...


Fann två citat som får mig inte bara att le - jag på gränsen till bryter ihop av skratt! Det första apropå "att fly verklighet och ansvar". Det andra till följd av den talande liknelsen...


Genom att sticka huvudet i sanden löser man alla problem - man kvävs.

(Stig Johansson 1936-)

Att bära på en hemlighet är som att gå omkring med våta päron i en papperspåse.

(Stig Johansson 1936-)



tisdag 26 oktober 2010

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…


Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

måndag 25 oktober 2010

Subjektivitetens logik – Akt 17


Prolog:

Fotboll, ishockey, handboll, basket, bandy m m, o s v, etc… Eller bara en ordinär dag med mänskliga relationer och interaktioner (oavsett internationellt eller på det lokala – eller personliga – planet)?

Nåja, låt spelet börja!


Scen I:

Svart lag och/eller supportrar:


– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!
– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!
– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!


Scen II:

Vitt lag och/eller supportrar:


– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!
– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!
– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!


Epilog:

Aldrig överens? Men visst är man det också! Se bara vad som sker då bollen är över sido- eller kortlinjen:

– (Båda lagen unisont) Den är vår!

söndag 24 oktober 2010

Subjektivitetens logik – Akt 16


Prolog:

Som del av Västerlandet har synen på och respekten till det täcka könet i vårt land verkligen kommit långt sedan det patriarkala 1800-talet och tiden dessförinnan. Inställningen till och åsikter om jämställdhet är självfallet både positiva och progressiva. Förtrycket av, våldet mot och diskrimineringen av kvinnorna har praktiskt taget förpassats till historiens skräphög. Situationen på andra håll i världen lämnar dock alltför mycket i övrigt att önska…


Scen I:

De är ju så efter…

– Man baxnar när man tänker på vilken primitiv och vidrig kvinnosyn de har.
– Ja, männen har alla rättigheter och kvinnorna har bara att rätta sig efter det.

– De är totalt respektlösa mot våra kvinnor, som blir kallade både det ena och det andra.
– Ja, herregud, man blir ju mörkrädd.

– Kan du begripa hur i helvete de orkar med sin machoattityd?
– Men det är väl inte så underligt om man tänker på vilka komplex man måste få när man kommer hit från samhällen med så löjligt lågt utvecklade kulturer som de där borta.


Scen II:

Vi har ju kommit så långt…

– Brudar är inte bara korkade! De är för fan helt värdelösa bakom ratten också!
– Ha ha! Du är bara sur för att hon stack ifrån dig!
– Håll käften! Jag sparkade ut henne! Slynan gjorde en vänstersväng!
– Va´? Så hon horade rundor?

– Jag och Danne drar till Thailand över vintern. Hänger du på? Det kommer som vanligt att bli "fest-i-ett" med knulluder och kröka.
– Klart som fan! Billigt dricka och att dunka på en risätare är aldrig fel!

- Hö hö! Eddie Meduza är för jävla skön den! ”Fruntimmer är madrasser me´ hål i”! Hö hö!
- He he! ”Är dom en meter från spisen eller sängen så är dom på rymmen”! Ha ha!


Epilog:

… och händelserna i Bjästa är ju ett tragiskt undantag..?

fredag 22 oktober 2010

Två trevligheter inför helgen...


Helgen är i annalkande, skallen känner bara för att njuta av fredagskvällen och jag känner för att bjuda på två favoriter bland de mjukare tongångarna - ett original och en cover...

En angenäm kväll tillönskas och kram på er allesammans!





torsdag 21 oktober 2010

En individualismens avart... eller?


När det blir tal om vårt gemensamma ansvar stiger antalet eremiter mycket drastiskt.

(Stig Johansson 1936-)


Kommer man in på ämnet "miljöproblem och överexploatering", känns citatet ovan otäckt relevant...
 

onsdag 20 oktober 2010

Bara lite triviala grubblerier…


Det torde vara en allmän ”sanning” att ”allt bara tycks öka takten”. Är man inte själv inbegripen i en konversation med detta som tema så stöter man på det i diverse sammanhang i media, eller råkar höra någon fälla en kommentar om företeelsen.

Nu är detta fenomen ingenting nytt. Jag tycker mig kunna säga att den accelererande utvecklingen diskuterats och kommenterats i alla fall de senaste två decennierna – om inte mer. Och den lär diskuteras och kommenteras ännu under en obestämbar tidsperiod framöver.

Samtidigt har jag börjat få en känsla av att – om inte ett ”slut” så åtminstone – ett ”stopp” börjar nalkas (med en ökande acceleration) givet den alltmer ökande informationen om svårigheterna, och i vissa bemärkelser direkta farorna, som vi människor i all större utsträckning står inför.

Den här ”hastigheten”, med vilken våra samhällen har utvecklats teknologiskt, politiskt och kulturellt de senaste tvåhundra åren, kan enligt min uppfattning definitivt betraktas som en historisk trend. Och om det är någonting historien obestridligen kan visa upp, är det just en rad olika företeelsers uppkomst, utveckling och fall – eller i varje fall en form av utfasning. Således kommer inte heller detta fenomen att fortgå i det oändliga.

Självklarheter? Absolut! Men icke desto mindre…

Frågan är då vilket av det ovan framställda som kommer att ske: fall eller utfasning?

Jag föll häromdagen in i ännu ett tankeknådande av de grå kopplat till det spörsmålet. Kommer det att ända med att ”Vi människor” i ren desperation – och symboliskt sett – kommer att skjuta oss själva i skallen? Eller kommer det att ända med att vårt släkte skapar en ny trend, vars dominerande innehåll kommer att vara eftertanken?

Den naive optimisten i mig hoppas och tror på det sista – inte minst grundat på den starkaste instinkten som människan, och allt annat levande, föds med. Cynikern i mig fnyser dock åt detta och hänvisar till den morbida sidan av vår natur: i ytterlighetssituationer, där inga utvägar går att finna, tenderar vi att vilja ta till just drastiska åtgärder. Realisten i mig, slutligen, tror sig veta att det kommer att röra sig om någonting som innehåller båda dessa aspekter…


… och här sitter jag och skakar på skallen åt mina egna, närmast dystopiska, tankegångar. Lort! Nu behöver jag verkligen en öl i kombination med mycket trevlig musik. Först till kylskåpet och sedan till stereon!!

Subjektivitetens logik – Akt 15


Prolog:

Svart och vitt? Hjältar och skurkar, frihetskämpar och terrorister… Det finns bara översittare å ena sidan och hackkycklingar å den andra? Är det så enkelt?

Eller?


På scenen:

– Tänk så vår världsdel har härjats under historiens gång.
– Tala inte om det. Att vi alltid ska ha haft ett land som velat erövra och förtrycka…

– Vilken tur att britterna fortsatte hålla stånd 1940. Jag hade inte haft någon större lust att obligatoriskt vifta med högerarmen i luften varenda dag.
– Ja, för att inte tala om tvånget att kunna tyska…

– Fy fan för att hamna under ockupation. Jag hade fått fnatt om jag hade tvingats leva efter andras godtycke. De fick verkligen lida under tyskarna i länder som Frankrike och Nederländerna under andra världskriget.
– Ja, vilken lycka att USA anslöt sig till Storbritannien i den där fighten. Fattar inte att det finns de som avskyr både jänkare och engelsmän…


Epilog:

… och i fonden rullar det på med bilder från Indien och Indonesien under 1940-talet… och vidare från Algeriet och Vietnam under 1960- och 70-talen…

tisdag 19 oktober 2010

Att vilja är att ha mod...


Funderar då och då på om motsatsen till rädsla eller feghet egentligen är mod. Tar jag del av exempelvis historisk facklitteratur, eller biografier och liknande, får jag ofta intrycket av att det snarare rör sig om allt från starka övertygelser, via självhävdelse- och bekräftelsebehov, till ren och skär dumhet. Och allt detta är då kopplat till beslutsamhet och i slutänden vilja.

Jag tänker vidare på en serie jag för något år sedan följde på Kunskapskanalen. Den handlade om "modiga" kvinnor i olika länder. Två avsnitt har gett mig bestående minnen. Den ena framställde en journalist från Libanon, som trots att hon nästan hade omkommit i ett attentat, fortsatte sitt arbete för att följa, undersöka och belysa intriger och ljusskygga verksamheter (samt en grannstats direkta inblandning) i det komplicerade spel som kampen om den politiska makten i landet innebär. Den andra behandlade den många gånger direkt livsfarliga kamp en kvinna i ett Västafrikanskt land förde/för mot omskärelse av unga flickor - där traditioner, maktstrukturer och enskilda inflytelserika personer på alla vis sökte hindra att hon lyckades med sin strävan.

I den övervägande majoriteten av dessa exempel har huvudfigurer/huvudfiguren erkänt att de/den känt rädsla - ibland till och med skräck. Och likväl har de fortsatt med oavsett vad de höll/håller på med. Mod? Ja säkert, men då snarare i bemärkelsen viljan att åstadkomma eller uppnå ett mål man har satt upp inom ramen för den eller de övertygelser man har. Kan i detta sammanhang inte låta bli att tänka på frasen: "rädslan att förlora (livet) är större än viljan att vinna".