onsdag 30 juni 2010

Något inte bara känns, utan är ruttet…


Under min relativa sysslolöshet den gångna våren kom jag några gånger att rycka in som vikarie på en väninnas arbetsplats – en firma som utför städning åt åldringar, eller andra som är oförmögna att i den bemärkelsen sköta sitt hem. Det var en på flera vis både kul och intressant tjänst man utförde, främst till följd av alla fascinerande personer man kom att träffa. Inte alltid, men ofta kom jag att ha antingen underhållande, spännande, roande och/eller lärorika – kort sagt stimulerande – konversationer med kunden ifråga. Den glädje vissa av dem kom att utstråla över att få lite sällskap och ett kort samtal var både upplyftande och deprimerande.

Jag kan hur som helst bara konstatera att det är på gränsen till överväldigande när jag tänker på vilken skatt vårt samhälle faktiskt har i dessa åldringar. Var och en är ett levande arkiv. Och var och en har en, på sitt specifika vis, fängslande levnadsteckning att berätta – för dem som skulle kunna tänka sig vilja lyssna. Det är det sista som gör att jag känner av en viss nedstämdhet, samt en rejäl portion önskan om att få klippa till någon ”skyldig”.

Här har vi en betydande del av befolkningen som av olika anledningar sitter ensamma och bara tynar bort, istället för att ges möjlighet att få delge av sina erfarenheter och kunskap. Om inget annat har de faktiskt förtjänat att åtminstone få en aning mer uppmärksamhet och uppskattning av oss medmänniskor. De har under sitt så kallade verksamma liv på olika – och sitt personliga – vis bidragit till vårt samhälle. Men så fort de passerat ett ”bäst-före-datum” så förpassas de alldeles för ofta till en tillvaro som närmast liknar isolation, och som i många bemärkelser ger intryck av att de inte duger någonting till, att de inte längre behövs. Just en trevlig och tjusig norm vår så kallade moderna och framstående västerländska kultur har lyckats utveckla.

Men, det är ju klart. ”Vi i väst” har ju inte tid med dessa petitesser. Vi är ju fullt upptagna med att sprida denna ruttna attityd och åskådning, detta kännetecken för civilisation, upplysning och framsteg, till de övriga som ännu inte hunnit kliva ut ur sin primitivitet. De stackarna har ju inte insett att frälsningen från det efterblivna stadiet kommer med det faktum att de improduktiva bara är i vägen för alla de andra i gruppen – de som måste producera för att alla vi andra ska kunna konsumera ännu mer...

tisdag 29 juni 2010

Tänka lika = Alltid bra…öh?


Att inte tänka eller att tänka lika är företeelser som definitivt är besläktade. Och då menar jag inte bara som fraser, utan i bemärkelsen av att vara hämmande, begränsande eller till och med destruktiva. Det finns ett otal exempel på hur otäck och/eller farlig en samling likasinnade kan vara för sin omgivning – och för detta behövs knappast en ihärdig propagandakampanj eller subtil hjärntvätt.

Vad jag emellertid här har i tankarna är det faktum att en sådan samling också kan utgöra en fara för sig själv. Ett i mina ögon gott prov på detta skulle kunna utgöras av en grupp till vilken ett av de starkaste kännetecknen kan – av en mängd olika orsaker – tillskrivas just en oförmåga eller ovilja till att tänka självständigt eller annorlunda. Gruppen befinner sig i ett rum på säg allting från femte våningen och uppåt, som endast har ett fönster och en dörr mot trapphuset. En kraftig brand utbryter plötsligt i rummet och den starkaste personligheten utbrister:

– Kvickt! Ut genom fönstret!

Sedan är det bara att överföra denna något grovt tillyxade och schablonartade liknelse på något samfund, en sekt, en stat eller vilken annan typ av samlingar eller sammanslutningar som helst…

måndag 28 juni 2010

"Mjukåterstart" med spel & sång...


Känns som om jag behövde de senaste dagarnas frånvaro en aning. Inte så mycket sommaren och den nu anlända värmen som avleder tankegångarna (vår-, höst-, grynings- och skymningsmänniska som jag är), som... som... ehm, som... Äh, spelar mindre roll. Jag bara behövde hämta andan en aning, känns det som.

Tänkte börja mjukstarten med att presentera en låt med ett nytt band jag upptäckt för någon månad sedan. Rättare sagt rör det sig om ett enmansprojekt från vårt västra grannland - det där med fjordarna och lussekåfftårrna ni vet...

Hursomhelst, Glittertind är namnet (vackert liksom fjället i fråga) och det står för en - enligt mina öron - tilltalande mix av hårdrock, punk, folkmusik och "vikingatoner" (nix, inte åt högerknäppgökshållet). Låtens titel är just "Glittertind" och känns så läckert livsbejakande i både ton och text som exempelvis bara sommarljuset här på våra nordliga breddgrader kan göra!

Håll till godo!!

Glittertind

Vi tror mest på freden!
Vi eier ikke sverd!
Fornuften, arbeidsgleden,
Er selve livets verd!

Vi tror ikke drap og brann,
Gavner noget land!
Vi tror på evig seier,
For rettsinn og forstand!

Som Glittertind under isbreteppets drakt,
Skal friheten stå rakt I samme prakt!
Som Nordsjøen alltid skyller inn mot strand,
Vil vi som dyrker freden holde stand!

Og flere følger efter,
Om mange av oss falt!
For vi har indre krefter,
Vi overlever alt!

Vi har en hellig seierstro,
Som styrker og gir ro!
Vi vet at ånd er evig,
Og liv vil alltid gro!

Som Glittertind...


torsdag 24 juni 2010

Midsommar!


Med tanke på hur denna högtid firas i vårt land, skulle jag vilja hävda att detta är den egentliga "nationaldagen". Samkväm med släkt, vänner och bekanta, med nubbe, jordknölar och en rad varianter av sill, samt de där röda bären och piskad grädde... Snaskens!

Sämre kan man ha det.

Därmed önskar jag allesammans en:


GLAD OCH SKÖN MIDSOMMAR!!!

måndag 21 juni 2010

Tanketrött?


Ibland händer det…

Det har hänt nu.

Det händer att jag liksom dagdrömmer; att jag sjunker in i mig själv – i mina reflektioner; att jag väver in mig i en tankekokong. Men, likväl upplever jag inget annat än en väntan; att tankegångarna är fullkomligt tomma på innehåll… kala… rensade… sterila…

Det är som att vandra i en korridor vars väggar tyst skriker ”frånvaro”; vars alla rum utmed dess sidor, vilka jag blickar in i, bedövar med sina ljudlösa vrål av tomhet.

– Inget kan ju alstras av ingenting, svarar plattityden…

Jag suckar.

Är det bara en reflektionernas paus? En grubbleriernas vila? I väntan på…

Ja, på vad?

Big Bang?

Tolerans kontra intolerans...


Livet är inte svårare än att man skaffar sig vänner genom att vara vänlig och fiender genom att vara fientlig.

(Mikal Rode 1908-1993)

Banalt?

Ja, men icke desto mindre sant...

söndag 20 juni 2010

Alltså, jag bara frågar...


Satt efter andra matchen och surfade bland en rad trångsynta inlägg på diverse håll på nätet. Vet egentligen inte varför jag en söndag orkade göra mig tröttare än jag kände mig, men hursomhelst. Medan jag läste ett av alla mer eller mindre krystade inlägg om ”vi och de”, sköt växten bakom bildskärmen iväg en flock frön av vilka ett kom att träffa min ena korpglugg. Resultatet blev självfallet en syrlig kommentar och ett öga som tårades. Men samtidigt bara trillade tre korta meningar in från tankemaskineriet:

– Tårar är salta.

– Blod är rött.

– Skit stinker.


Och jag ställer frågan: är där någon människa överhuvudtaget på detta stoftkorn i kosmos som upplever det på annat vis?

Nej, jag misstänkte det. Så vad f-n är egentligen den grundläggande skillnaden?

lördag 19 juni 2010

En trevlig underhållning. Men..!


Som många av oss har jag tagit - och kommer att fortsätta ta - del av årets slutspel i fotbollsvärldsmästerskapet. När en match är som bäst, är det en underhållning svår att (om jag får tillåta mig) matcha. Kvick, teknisk och attackbenägen fotboll är en fröjd att se. Ja, det är ett ytterst tilltalande tidsfördriv detta spel. Men, det är ett spel, en lek...

Med tanke på reaktionerna i diverse media på främst misslyckanden, misstag eller missar hos vissa somligas gunstlingar kan man bara sucka och konstatera (vilket givetvis redan har konstaterats ett antal gånger), att följande definition på ett landslag - oavsett sport - sannolikt är adekvat:

Ofrivilligt ombud och omedveten ersättning för vissa somligas självkänsla, samt oförmåga till självinsikt och ett eget och givande liv.

Tack för ordet.

Nu ska jag gå och förkovra mig i nästa match...

Subjektivitetens logik – Akt 9


Prolog:

Geografi?

Skrala kunskaper?

Jojo, det är ju alldeles förfärligt att omgivningen aldrig inser vem som faktiskt utgör världsalltets centrum…


Scen I:

– Det är så tröttande att de fortfarande förväxlar oss med Schweiz.
– Hö hö! Ja, eller så tror de att Skandinavien är ett land.
– Ja, eller att huvudstaden heter Norge.
– Jamen så har de aldrig fattat någonting.
– Hopplöst. Att man får vara så korkad.
– Äh, det handlar ju bara om arrogans och självtillräcklighet…


Scen II:

– Zimbabwe? Jag trodde det var Zambia!
– Jo, men det är ju omöjligt att hålla koll på alla de där namnen och platserna.
– Slovakiens huvudstad? Zambias största stad? Laos huvudstad? Och vem fan bryr sig?
– Vad då inte juggar? Vem fan vill egentligen hålla reda på röran av alla länder där borta?
– Och vad skulle det ha för betydelse? Jag hade inte tänkt flytta dit. Tänker du?
– Jamen det där är ju bara struntländer i delar av världen som ingen bryr sig om…

fredag 18 juni 2010

Ett egoismens kännetecken...


Ondskan är ett berg. Var och en bestiger sitt eget för att peka ut de andras.

(Afrikanskt ordspråk)

torsdag 17 juni 2010

Njutning...


Att cykla iväg och ut på vischan en vår- eller sommardag utan ett egentligt mål och bara andas in dofter...

Att ensam vandra ut i den lappländska vildmarken, bestiga en fjälltopp och plocka hjortron och blåbär på vägen...

Att stå utvadad någonstans på Öresundskusten en stilla vårskymning och fridfullt kasta med flugspöet - utan egentlig tanke på någon fångst...

Att ligga på en filt på en stubbåker i mitten av augusti en stjärnklar natt och räkna spåren efter perseidernas enkla resor in i vår atmosfär...

Att fylla munnen med (OLW:s) ostbågar precis när suget har fallit på...

Att stå på en hög punkt längs Öresund i skymningen och ha Rainbows "Stargazer" som ljudkuliss via min iPod...

... för att nämna några av livets godbitar.

Livslust!


Vilken misärens dimension jag än har störtdykt i några gånger – och sannolikt kommer att störtdyka i igen – uppskattar jag livet till max. ”Gå bort” är det sista jag hade tänkt göra…

(Undertecknad)

onsdag 16 juni 2010

Och så lite skratt igen...


För att bryta den senaste kavalkaden av allvar och djupsinne tänkte jag det kunde vara givande att bjuda på några små klipp, som förhoppningsvis ska vara till glädje.

Aningen billigt kanske, den första... Men med tanke på vad som har utspelats runtom planeten de sista två åren, så skulle detta mycket möjligt ha kunnat vara en dokumentär...


Är man mer än väldigt förtjust i något, bör man (i min värld) också ha en sund distans till det. För att inte nämna det faktum att man också bör kunna skämta om detsamma. Här följer ett exempel ur hårdrockens historia - vad som är den så kallade "Dödsmetallens" ursprung...


Och så en klassiker... uppfinningsrikedom och ihärdighet ska ju enligt gängse normer vara dygder...


Håll till godo!

Subjektivitetens logik – Akt 8


Prolog:

Håhåjaja… in- eller utrest… Villkoren tycks inte alltid sammanfalla…


Scen I:

Dit...

– Jo, förstår du, min systerdotter har faktiskt blivit ordförande för en av våra kulturföreningar däröver. Är det inte fantastiskt hur de engagerar sig i att bibehålla vårt nationella och kulturella arv?
– Ja, hon och familjen har faktiskt lyckats hitta några importbutiker där de säljer våra specialiteter, eller typisk husmanskost. Fantastiskt att kunna ha möjligheter till ett stycke av hemlandets kök där borta…
– Ja, barnen går i en hemspråkig klass. Tänk va´? Vad fint att de värnar modersmålet. Vilken fördel det måste vara att vara tvåspråkiga, inte sant? Och de har till och med lyckats lära de där andra några ord och meningar på vårt språk! Fantastiskt, eller hur?
– Ja, jag har faktiskt själv tänkt bosätta mig där efter pensionen. Och jag är inte alls orolig över om jag kommer att trivas – snarare tvärtom. Det finns ju faktiskt en liten ö av hemlandet däröver…


Scen II:

Hit...

– Vad då vill ha egna kulturföreningar? Bibehålla sitt nationella och kulturella arv? De bor ju här nu! De får väl allt se till att ta seden dit de kommer…
– Vad då maten passar inte? Dumheter, de får väl anpassa sig. Alla kan lära sig att tillaga och äta det som vårt lands kök har att erbjuda!
– Va´, värna sitt hemspråk? Kommer inte på fråga. Här får de se till att tala vårt språk. Vad har de för nytta av sitt eget här förresten? Vi har ju definitivt ingen som helst nytta av det!
– De klumpar ju bara ihop sig med sina egna och andra konstiga. Hur ska de då kunna lära sig något om vårt land och våra traditioner?

tisdag 15 juni 2010

Giv oss idag… vår dagliga dos… II


Underhållning?

Fortplantning, jakt, handgripligheter, avlivning, fortplantning, jakt, handgripligheter, avlivning, fortplantning, jakt, handgripligheter, avlivning, fortplantning, jakt, handgripligheter, avlivning, fortplantning, jakt, handgripligheter, avlivning, fortplantning, jakt, handgripligheter, avliv...

En viss smak av hyckleri...


Världen föraktar den svage ty den beundrar kraften, till och med om den är en kraft till ont.

(Björnstjerne Björnson 1832-1910)


Mänsklighetens alla kulturer innefattar en mängd dygder, som med all sannolikhet förespråkas i alla möjliga sammanhang runt om vår planet. Oskick och synder är något som det följaktligen torde propageras emot – likaledes i alla möjliga sammanhang.

Det slår mig att citatet ovan kanske först och främst beror på just sammanhanget. Rätt eller fel plats, rätt eller fel tidpunkt och – mest sannolikt – resultatet av en gärning bidrar till vad en individ kommer att betraktas som…

Trots förlusterna i döda, saknade, sårade och lemlästade hyllas en ledare – politisk eller militär – eftersom resultatet blev en seger (senaste exemplet i modern tid torde vara Margaret Thatcher och Falklandskriget). Om resultatet istället varit ett nederlag, hade samma ledare anklagats för bland annat hänsynslöshet, karriärslystnad, klåperi och slakt. Med andra ord allehanda synder och oskick.

Den kriminelles finurliga och lyckosamma tilltag hyllas förmodligen särskilt i snävare kretsar. Men, som vissa specifika ”kupper” visat – exempelvis helikopterrånet för inte så länge sedan – finns det en beundran att märka mellan raderna även hos en bredare allmänhet (att på detta vis dra staten eller samhället vid näsan kan ju också ses som en form av ”civil olydnad”). Om vågstycket istället misslyckas på något vis, i synnerhet om förövaren eller förövarna åkt fast, då betraktas de som förlorare och parasiter; det vill säga som ”de” vars karaktärer kännetecknas av just oskick och synder.

Dessa tankesätt speglas vidare också i den uppmärksamhet (och beundran) de mörka och motbjudande karaktärerna får inom ramen för underhållnings- och nöjesbranschen. Hur många av oss har egentligen något starkare minne av de ”snälla, goda och rättvisa” i någon film eller serie? Istället fängslas vi av ”svin och banditer”, och det är just dessa vi föredrar att diskutera kring om filmen eller serien flyter upp som samtalsämne.

Att vi tycks ha lättare för att (och uppenbarligen gärna vill) identifiera oss med skitstövlarna, är i mina ögon aningen skrämmande och säger egentligen rätt mycket om hur nära vi faktiskt har till de destruktiva sidorna som ingår i vår natur som människor.

Är det också därför vi är så benägna att så hårt döma den förövare som åkt fast? Så länge skitstöveln kommit undan, kan och vill vi se den framgångsrike ”överlevaren” i oss själva. Men då skitstöveln eventuellt åkt fast vill vi under inga omständigheter kunna förknippas eller identifiera oss med ”förloraren”..?

måndag 14 juni 2010

Vackert om vänskap


Gå inte framför mig, jag kanske inte följer efter. Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder dig. Gå bara bredvid mig och var min vän.

(Albert Camus 1913-1960)

En gnutta mer kärlek…


Har det senaste dygnet bearbetat alla intryck jag fått under min vistelse i de blekingska nejderna. Känslan kan bäst sammanfattas med frasen ”nöjd, mätt och belåten”. Dels som en följd av att ha lärt känna en rad nya personer, dels som resultat av några ytterst tillfredsställande konserter och dels beroende på att ha befunnit mig i en tilltalande miljö – både själva festivalområdet och boendet i den blekingska semivildmarken.

Vistelsen i naturen har inneburit några solo timmar i grönskan, med närkontakt med en råget, kläckande och svärmande dagsländor av några arter, samt en fladdermus som uppenbarligen hade strul med sitt radarsystem och så när höll på att torpedera undertecknads panna. Sannerligen entusiastiska och frenetiska små liv de där flygande pälsbollarna. Upplevelser i naturen tillhör de företeelser jag absolut vill sätta under rubriken kärlek!

Vistelsen på festivalområdet – både arbets- och nöjesmässigt – medförde några små slutsatser, men främst var det en period av glädje och skratt. Kan efter en rad festivaler i princip konstatera att dessa sannerligen är en plats för några bland de mest oväntade händelserna som innefattar människan. Kanske det framför allt är en plats där man kan uppföra och utstyra sig på sätt som i en vardaglig kontext kunnat medföra ögon- och näsborrsvidgande reaktioner, samt åtföljande skrik på hjälp från aktuella uppenbarelser och upplevelser.

Och så musiken… Oavsett vilken form av toner och klanger vi alla helst föredrar, kunde jag och en ytterst god vän redan under andra festivaldagen konstatera att det rör sig om ingredienserna: känsla, smärta, styrka och kärlek (begrepp som naturligtvis kan tolkas efter allas eget tycke). Vilket naturligtvis blev så mycket mer skrattframkallande då Snorbromsens frontfigur under sin spelning dagen efter ofta poängterade – som nämnt i förra inlägget – att ”hårdrock är kärlek”…

Den trevligaste upplevelsen för egen del var emellertid mötet och det halvtimmeslånga samtalet med tre hårt råkkande ”syskon”, som rest ända från Sao Paulo i Brasilien för att för första gången få se ett band. Är inte det kärlek? Att de samtidigt skulle uppleva Skandinavien är en annan femma…

Fanatism? Nördighet? ”Skaffa sig ett liv”? Hmm… Subjektiviteten har sina egna tolkningar och åsikter. Varför inte kunna glädjas med andras entusiasm, istället för att oftast hemfalla åt ifrågasättandet av varandras smak och åtföljande förnuft? En glad och själsligt tillfredsställd individ är ingen Hitler, Bush, Bin Laden eller Laserman…

Detta får bli det sista inlägget med anknytning till musik… i alla fall för tillfället.

Må väl!

lördag 12 juni 2010

Kärlek...


Detta skulle sannolikt ha skrivits på söndag, alternativt natten till denna dag. Men det har - trots väderleken - hittills varit en tid av trevligheter... samt några euforiska toppar. Så här inför sista festivaldagen känner jag mig mer än nöjd, även om jag från början betraktade årets startfält som det svagaste sedan jag började bevista SRF.

Igår lämnade jag (och mina vänner) Norje med ett fånigt leende på läpparna, orsakat av främst två ting: "upptäckten" av ett nytt gäng, samt spelningen som presterades av vårt lands (och kanske hela råkkvärldens) idag överlägset roligaste live-gäng Mustasch (okej - i min tillvaro är det så...).

Redan under fredagsfrukosten kände jag att dagen skulle bli speciell. Hade vissa känningar i nackmuskulaturen efter Death Angels spelning; kände en ro i kropp och själ efter sydstatsgänget Blackberry Smokes trevliga toner; samt hade fått min mörka sida mättad av Slayers domedagsmuller efter torsdagen. Detta hade tillfredställt förväntningarna och resten var bara en avslappnad väntan inför vad som komma skulle...

High on Fire är en trio som inkarnerade känslan av stridsvagnsslaget vid Kursk 1943... och blev senaste gänget att samla alster av. Mums! Alltid trevligt med nya upptäckter (sade Columbus så 1492 vid Bahamas kust?)...

Mustasch... ja, hur kan jag rättvist beskriva detta gängs förmåga på scen? Till alla anhängare av dist, tyngd, mörker & ljus, melankoli, smärta, glädje och skönhet... Nästa gång Snorbromsen är i er omedelbara närhet, gå och se... bättre live-upplevels får man verkligen leta efter. Mycket tyngd; mycket självdistans, oerhört mycket humor och kärlek! Eller, för att citera frontmannen Ralf Gyllenhammar: "hårdrock är kärlek, mina vänner... och kärlek är hårdrock!"

Man kan bara bli glad av sådana ord...

Kärlek till er alla! Nu ska jag sticka och råkka under festivalens sista dag...

Tjoho!

tisdag 8 juni 2010

Mår bara bra...


Sitter i en stuga vid en sjö i de blekingska skogarna (norr om Karlshamn) och har en ledig dag - innan Festivalen bryter loss. Idéerna har uppenbarligen också tagit sig en paus... har gått omkring aningen rastlöst till följd av nämnda torka. Är dock medveten att detta bara är tillfälligt och att det räcker att jag kliver ut och tar en promenad, för att antingen få uppleva något litet drama med koppling till naturens alla kännetecken och egenheter, eller för att jag ska domna bort i den halvdvala som utgör den där märkliga tröskeln till mitt undermedvetnas kreativa sida.

I ärlighetens namn ska jag emellertid erkänna att jag faktiskt inte giter vara för kreativ i skrivande stund. Vill bara njuta av ögonblicken i varje "just nu"... Musiken från en av mina Spotify-listor dundrar trevligt på i bakgrunden. Utanför krusar sig vattenytan av en oavbruten bris. Det är halvklart och lagom temperatur utomhus. Och mycket annat oväsentligt känner jag inte för att fylla utrymmet med.

Återkommer naturligtvis så fort skrivklådan åter pockar på. Och det lär hursomhelst inte dröja, med tanke på det myller av människor och intryck som en musikfestival innebär. Tills dess...

må väl, sköt om er och skänk någon i er närhet en kram!

lördag 5 juni 2010

Återigen om dessa "De andra"


Vi har alla någon gång upplevt att någon vi känner resonerar och yttrar sig på ett generaliserande, förenklande, fördomsfullt eller okunnigt vis om någonting, för att sekunderna efteråt nästan märkbart rycka till och titta på oss med en förlägen eller fånig blick - alltmedan det kvickt kommer ett:

- Men, du är inte alls som de där. (Och kanske till och med tillägger) Dig känner vi ju!

Detta har jag upplevt kunna ske i allehanda sammanhang. Vi ger oss oftast inte en sekund extra att reflektera kring våra föreställningar och uppfattningar om de vi inte känner, oavsett om det rör sig om en skåning som yttrat sig om stockholmare inför en bekant eller släkting som är just stockholmare eller tvärtom; en AIK-supporter som yttrat sig om MFF-anhängare inför en bekant eller släkting som just är MFF:are och vice versa; en representant för ett yrkesfack som yttrat sig om lekmän inför en "oskolad" bekant och tvärtom...

Journalisten och författaren Lena Sundström har i sin senaste bok Världens lyckligaste folk, som behandlar xenofobi och rasism i Danmark, i mina ögon sammanfattat denna företeelse och dessa mekanismer på ett talande vis i följande utsaga:

Främlingsfientlighet handlar sällan om den du har framför dig. Den handlar om "de andra".

fredag 4 juni 2010

Det är individen som räknas...


Känns alltmer som om det är större likhet mellan individer, än vad det är skillnad mellan nationaliteterna, könen, trosinriktningarna och åldersgrupperna...

Känns också som om det vore av godo om vi betydligt minskade bruket av vissa somliga etiketter...

onsdag 2 juni 2010

Bara en gnutta upplysning...


Ville endast meddela att jag under morgondagen reser iväg till grannlandskapet Blekinge, för att under några dagar sysselsätta mig inom ramen för uppbyggandet av Sweden Rock Festivalen. Därefter följer själva festivalen, som jag givetvis kommer att ta del av - för första gången på fyra år...

...vilket naturligtvis kommer att ge en hel del tillfälligheter att i sin tur studera beteenden och skeenden bland systrar och bröder skallskakare! Hur stor tillgång till en dator, och följaktligen möjligheter till inlägg, jag kommer att ha under kommande tio dagar vill jag låta vara oskrivet...

...men, jag ska verkligen göra mitt bästa!

Hursomhelst: ta hand om er... för nu ska jag en tid få njuta av skönhet, brutalitet, energi och melankoli... Kort sagt av:

HÅRRD RÅKK!!!

Redan de gamla grekerna…


Det är stor skillnad på vänskap baserad på nytta och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap.

(Aristoteles 383 f. kr-322 f. kr.)


Vackra ord beträffande äkta vänskap kontra egoism… Men, antiken frambringade en imponerande mängd visdomsord och tankar om vår mänskliga natur. Det räcker att man googlar lite för att inse hur tidigt människan varit högt utvecklad psykologiskt. Ja bara det faktum talar för sig själv, att en väldigt stor del av fackbegreppen och -orden i vår upplysta vetenskap har sitt ursprung i dåtidens grekiska och latin.

Givet tankegången ovan, samt det faktum att en väldigt stor del av vår idéhistoria och vårt sätt att filosofera och resonera har sin grund i de gamla grekiska tänkarna, är det aningen svindlande och skrämmande att vårt släkte inte har kommit längre rent själsligt eller andligt. I synnerhet med tanke på att det i tid rör sig om en bra bit mer än två årtusenden. Våra samhällens och kulturers teknologiska och materiella utveckling har under samma tidsspann däremot hunnit med att frambringa formidabla apparater och maskiner. Vi har exempelvis kunskaper om förmågan att klyva atomer och att sända iväg föremål till andra himlakroppar – och träffa en utvald punkt med plus minus si och så många meter.

Rent mentalt är vi dock fortfarande på det stadiet som då innefattade slaveri; vissas (i många fall) egenhändiga upplyftning av sig själva till ett ”vi – besuttna – har rättigheter” och resten till ett ”de har skyldigheter”; uppdelningen i så kallade civiliserade och barbarer; det materiellas kraft över tanken (som i vår tid till och med stegrats i och med konsumtionskulturens framväxt och ”helighet”)… m.m, o s v, etc…

Frågan – om när vi på den här planeten i större utsträckning ska börja betrakta varandra som vänner (vilka man samarbetar med, för samtligas fördel) istället för att småaktigheten och kortsiktigheten ska dominera oss emellan – känns något meningslös eftersom vår medvetenhet om dessa angelägenheter, som synes ovan inte är ny. Den relevanta frågan är nog snarare om tillräckligt många av oss vill det…

tisdag 1 juni 2010

Dags för lite skratt...


Ett skratt betyder så mycket...

Fann följande klipp på en blogg jag besökte och letade upp en version på tuben. Tyckte det åter var dags för ett lättsammare inlägg, då de senaste gått i allvarets och det något djupsinnigas tecken.

Mycket nöje!!!


Subjektivitetens logik – Akt 7


Prolog:

Herr och fru Javetminnsan (just det, precis, exakt, de nära vännerna – eller är det möjligen släktingarna? – till en viss Jan T. Lagén) på väg någonstans…


Scen I:

…till fots i hemortens centrum. De passerar en gata en god bit från ett övergångsställe – i något sävlig takt – och blir varnade av en cyklist, samt inhöstar ett irriterat yttrande från ett fordons signalhorn:

– Att cyklister är korkade visste jag, men att bilisterna alltid ska vara så´na bufflar! dundrar herr Javetminnsan.
– Men, kära du, vissa tänker ju bara på sig själv.


Scen II:

…på cykel i hemortens centrum. Något hälsovådligt pressar de sig förbi en bilkö och brakar in på en gågata full med flanörer. På vägen har några bilister deklarerat sin irritation via signalhornen och på gågatan dundrar herr Javetminnsan slutligen:

– Bildårarna är bara egoister, men fotgängarna är ju direkt korkade som aldrig ser en komma!
– Men, kära du, vissa tänker ju bara på sig själv.


Scen III:

…med bilen i hemortens centrum. En cyklist försöker i möjligaste mån att snabbt ta sig fram på den smala gatan – och herr Javetminnsan frustar indignerat medan bilens tuta talar:

– Varför kan de inte lämna cykeln hemma och ta bussen, eller gå in till sta´n?
– Men, kära du, vissa tänker ju bara på sig själv.

Vid ett övergångsställe tar sig en barnfamilj och några ynglingar över i maklig takt. Herr Javetminnsan grymtar, på gränsen till självömkande:

– Kan de inte rappa på? De gör det säkert med vilje!
– Men, kära du, vissa tänker ju bara på sig själv…