Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Det är de små hundarna som skäller högst...

En ideolog kan försvara en sak så starkt 

att alla förstår att den är svag.

(Piet Hein 1905-1996)

Än en gång ploppar det till innanför skrynklade ögonbryn: varför får mig dessa ord att tänka på frasen "Gud vill det" (oavsett om denna yttras av en frikyrkopastor, mulla eller annan religiös dårpippi), Jimmy och de endemiska demokraternas tjat om "de andra", eller en försäljares "yttersta sanning" beträffande sin pryl eller syssla?

Definitivt en kollektiv chimär…

Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

– Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

– Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

– Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla…

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

– Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

Om tidsmässigt relaterade hägringar.

Skrev i vintras ett inlägg som tog upp underhållningsbranschens (läs: TV- och filmmedierna) tendenser att skapa "ljud som inte finns". Tanken slog mig, då jag häromdagen låg och slötittade på en av många filmatiseringar av Alexandre Dumas frejdiga och hurtiga musketörer, att det inte bara är ljud som kan förvränga ”bilden” av tillvaron – visionen i sig själv kan ha en rubbning.

I just det här fallet var det byggnader eller byggnadsverk (broar exempelvis) som fick mig att haja till. Dessa såg flera hundra år äldre ut (bland annat slitna och av ålder blekta fasader) vilket kontrasterade mot de arkitektoniska stilarna och strukturerna som klart och tydligt ingick i just den samtida kontexten. Något märkligt således att en 1600/1700-talsbyggnad i samma tidsålderssammanhang framstår som den egentligen ser ut idag. Borde dessa inte rimligen se nybyggda och fräscha ut – med andra ord: hyfsat ge känslan av inte riktigt intorkad färg?

Frågar mig om orsaken kan vara att upphovsmännen/kvinnorna önskat förstärka intrycket och känslan av ”dåtid” – var man då inte medveten om paradoxen i det hela? Rör det sig möjligen bara om en begränsad produktionsbudget, som inte tillät en adekvat ”makeup” och/eller rekvisita? Eller är man själv en ”föreställningarnas fånge” och därmed inte medveten om hur en tidsmässig situation egentligen torde framstå?

Det må vara hur det vill med detta (även om jag är böjd att tro att det rör sig om en kombination av det första och det sista fallet). Summan av detta är i mina ögon åter ett prov på hur illusorisk vår bild av verkligheten kan vara, och hur lätt denna bild fortgår att reproduceras, till följd av – vad som verkar vara – en oförmåga att kunna sätta sig in i vissa sammanhang…