Krympande värld... växande självrättfärdighet?

Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)

"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...

Överlägsen logik?

Något makaber tankegång… erkänns! Men jag kan för höge bövelen inte låta bli. Hursomhelst triggades tanken då jag i höstas såg ännu en dokumentär om andra världskrigets mest fasansfulla komponenter…

Till saken:

Så kallade övermänniskor och likasinnade framhäver gärna sin överlägsenhet (och vissa andras underlägsenhet). Vidare framhåller de att de av naturen och efter behag har rätt att styra och ställa med dem de betraktar som underlägsna. Dessutom är en av deras främsta plikter att bibehålla den egna gruppens och/eller kulturens ”renhet”. För att korta ner detta svammel: de har enbart rättigheter och kronisk ansvarsfrihet, medan motsatsen gäller för alla som inte är – eller tänker – som de.

För mer än ett halvt århundrade sedan kom de obehagligaste aspekterna av dessa tankegångar tyvärr dessutom att uttryckas praktiskt – i synnerhet i vår egen världsdel. Lagstadgad diskriminering, dito förföljelser, utrensning av icke önskvärda, koncentrations- och dödsläger, för att bara nämna några av dessa ruttenhetens företeelser.

Ännu en – och bland de vidrigaste – är biologiska och/eller medicinska experiment i syfte att främja ”de överlägsnas” fortbestånd. Och – inte bara, men i synnerhet – i det här sammanhanget undrar jag hur det egentligen stod till med logiken hos dessa ”de överlägsna”. Borde de egentligen inte hej vilt ha sökt efter frivilliga – och dessutom funnit dem – bland just ”de överlägsna”? Jag menar: var inte denna typ av forskning när allt kommer omkring fullkomligt värdelös och totalt meningslös om källmaterialet – försökspersonerna –  utgjordes av dem som "övermänniskorna" ansåg vara ”underlägsna” eller till och med ”värdelösa”..?

Bara historielöshet och sorgligt torftiga geografikunskaper… eller?

Tycker mig ha märkt att det på senare tid i somliga kretsar och i vissa sammanhang blivit närmast löjligt populärt att hänvisa till kristendomen och så kallade kristna värderingar då ”kritik” yttras gentemot allt och alla som inte anses höra hemma inom ramen för det ”västerländska” – i synnerhet gäller detta människor och kulturer från Mellersta Östern.

Har därför ganska svårt att hindra skrattverket att gå till verket inför ett obestridligt faktum: hade Jesus Kristus – källan till den så omhuldade kristendomen – klampat iland hos oss, eller på något annat håll i det så västerländska Europa idag, skulle han kort och gott bara komma att betraktas som en blatte…

Det moderna samhällets paradox...

Är det inte ironiskt att vi betraktar en mer än godkänd ekonomi som synonymt med frihet? För i realiteten har vi ju förslavats av pengarna...

"Guilt by association"?

Alltså... emellanåt undrar jag hur det egentligen står till med vår - exakt, med mänsklig - logik (i aktuella fall främst den västerländska)...

Alltså... varför är det OK med badbyxa eller dito dräkt i det offentliga rummet, men inte kalsippisar och trosingar? Är det enbart associationen det rör sig om? Att man betraktas som "påklädd" i badkläder, medan man i underkläder är som Adam & Eva efter att de hade knaprat på kunskapsfrukten?

Ännu en apropå individualismen

Det har ofta förundrat mig att trots det att människor älskar sig själva mer än andra, så sätter folk mindre värde på sitt eget omdöme än andras.

(Marcus Aurelius 121-180)

Håhåjaja, ingenting nytt under solen inte. Redan de gamla romarna konstaterade..

Subjektivitetens logik – Akt 15

Prolog:

Svart och vitt? Hjältar och skurkar, frihetskämpar och terrorister… Det finns bara översittare å ena sidan och hackkycklingar å den andra? Är det så enkelt?

Eller?

På scenen:

– Tänk så vår världsdel har härjats under historiens gång.

– Tala inte om det. Att vi alltid ska ha haft ett land som velat erövra och förtrycka…

– Vilken tur att britterna fortsatte hålla stånd 1940. Jag hade inte haft någon större lust att obligatoriskt vifta med högerarmen i luften varenda dag.

– Ja, för att inte tala om tvånget att kunna tyska…

– Fy fan för att hamna under ockupation. Jag hade fått fnatt om jag hade tvingats leva efter andras godtycke. De fick verkligen lida under tyskarna i länder som Frankrike och Nederländerna under andra världskriget.

– Ja, vilken lycka att USA anslöt sig till Storbritannien i den där fighten. Fattar inte att det finns de som avskyr både jänkare och engelsmän…

Epilog:

… och i fonden rullar det på med bilder från Indien och Indonesien under 1940-talet… och vidare från Algeriet och Vietnam under 1960- och 70-talen…

Paradoxer är kul…

Avvikelser, orimligheter, motstridigheter, det ovissa – ja alla överraskningar som på något vis bryter mot normer, det förutsedda eller förväntade, och inte minst det vi brukar ta för givet – är något jag föredrar att betrakta som kryddor i vardagen. De hjälper de små grå att motionera och hålla sig i trim, och är de där ständigt närvarande aspekterna av vardagen som ger belägg för att tillvaron sällan är så svart-vit och okomplicerad som vi tenderar att se den, samt önskar eller till och med kräver att den ska vara.

Ja, jag är också glad i rutiner och det slentrianmässiga; jag önskar och föredrar också lugn, ro och sinnesfrid. Och, nej, jag har heller inte mycket till övers för överraskningar som restskatt eller en punktering mitt ute på landsbygden (utan att ha reparationsmaterial tillhanda). Men i längden är risken överhängande att det blir – i alla fall för min del – som att gnida samma stråke mot samma sträng. Därav mitt behov av dessa kryddor.

Vidare är jag relativt svag för tve- eller mångtydigheter oavsett om dessa inbegriper ett ord, en fras, en mening eller en hel utläggning. Följaktligen har jag en viss vurm för ordlekar, vitsigheter och liknande. Det brukar vara en fröjd och en kick att få ta del av slutresultatet av en ordkonstnärs ekvilibristik. Vad skulle således kunna vara mer tilltalande än en gåta, en rolig historia eller anekdot vars poäng är inramad av en paradox?

I inledningen till filmen ”Ingenmansland” (handlingen utspelad under det bosniska inbördeskriget) – en av mina favoritrullar – frågar en av aktörerna: vet du vad det är för skillnad på en pessimist och en optimist?

På motfrågan "vad" blir repliken: pessimisten säger ”det kunde inte vara värre”, medan optimisten säger ”jodå, det kan det”...