Svacka? Nix, djupdykning!

Vet inte hur jag ska börja detta… Alltså…

Äh!

Kanske så här: har under den sistlidna veckan fått erfara hur förbålt svårt det är att äntligen lyckas börja klättra, resa sig, eller stiga upp ur en mer än lovligt låg position vad beträffar lust, inspiration, kreativitet och glädje med anknytning till skrivandet.

Först skyllde jag naturligtvis på hettan – trivs inte med den, som det större flertalet till synes gör. Blir tung och mossig i skalle och kropp av att befinna mig i en tryckkokare. Dessutom blir det i längden något energikrävande att förklara inställningen till stekande sol och dräpande luftfuktighet för dem som fullkomligt perplext fascineras och/eller förfasas över att någon faktiskt kan ogilla situationen. Tja, tycker det räcker med att poängtera det faktum att folk på platser där dylika väderförhållanden dominerar inte hyser samma förbehållslösa dyrkan av sol och hetta (det arabiska ordspråket jag brukat i ett av de tidigaste inläggen talar för sig själv: bara sol gör öken)... med all respekt för alla dem som är denna väderlekens förespråkare och supporters.

Men, nu är jag naturligtvis långt ute i periferin…

Vädret har naturligtvis spelat roll (och gör det än i viss mån), men så har även allt annat som sker under semestertider – trots att jag själv är mitt inne i ett sommarvikariat. Viss idétorka har rått, men främsta orsaken till inbromsningen och djupdykningen sitter inne i den egna skallen. När man upplever att inspirerande händelser inte längre inträffar, eller om de inträffar och lusten inte faller på – utan tvärtom en viss leda – så infinner sig en frustration som tyvärr har benägenheten att utvecklas till en bromskloss. Parallellt upptäcker man att grin- och gnällpellen inuti en börjar ta över.

Fyförsatiken vilken diva som faktiskt huserar innanför skalet. Det värsta är att den faktiskt tog kommandot under några väl långa dagar. Det bästa med svackan är emellertid att jag upptäckte att den där aspekten av min destruktiva sida alls fanns/finns och att det bara är jag själv som kan ge den en match. Men det bör ske med omsorg och kärlek…

Är det sådant som kallas att mogna? Hoppas det. Även om vissa processer sannerligen kommer senare än behövligt…

Avslutning: kan inte lova att mina inlägg kommer lika tätt som de gjort de senaste månvarven (det är ju förvisso sommartider ännu ett tag framöver), men jag ska göra vad jag kan.

Kram till alla er som trots allt haft ork och lust att fortsätta besöka bloggen!!

Hjärtevärmande och leendeframkallande...

Följande videosnutt kan inte annat än att få en le. Kanske främst den person som huvudfiguren berättar om, men givetvis även huvudfiguren själv - som är ett gott tecken på att vi kan övervinna våra destruktiva sidor om vi är medvetna om dem och verkligen vill.

Go´ lördag önskas!

http://www.youtube.com/watch?v=TBwIRq_hmjg

Utrotningshot?

Vill redan på förhand be om överseende för den låga nivå som detta inlägg kommer att innehålla…

Det händer allt emellanåt att man på diverse håll på nätet eller i media – från bland annat endemiskt demokratiskt håll – stöter på argumentation som både direkt och indirekt hävdar att den ursprungliga kulturen och folkgruppen är utrotningshotad till följd av de främmande elementens hitkomst. I retoriken görs också paralleller till exempelvis ursprungsbefolkningen i de båda amerikanska kontinenterna – och hur denna delvis försvann från karta och historia till följd av just en massimmigration.

Jag har absolut förståelse för oron och rädslan som många hyser för den stora och bitvis snabba förändring som både samhälle och demografi gjort de senaste två decennierna i vårt land. Alla kan självfallet inte vara förbehållslöst bejakande visavi kvicka utvecklingsprocesser i vår omgivning. Åtminstone tar det tid för vissa att själv anpassa sig till eller acceptera den förändring som sker i detta nu. Men då argumentationen inbegriper en, mer än väl över gränsen, barnslig självömkan så börjar den också kännas mer än lovligt tjatig och imbecill.

På sommarvikariatet har jag varit med om att två gånger iaktta ett fordon tillhörande en privat företagare, vars sidor är dekorerade med fraser i stil med just: ”indianerna släppte också in för många och hur lever de idag?” och ”jag är utrotningshotad”. Naturligtvis förstår man att personen ifråga önskar provocera. Men nivån ligger – om jag får tillåta mig själv – sannerligen inte på den högre eller mera utvecklade nivån. Och med den erfarenhet av vissa diskussioner jag i det förflutna haft med några personer vars inställning varit liknande, kan jag konstatera att det är oerhört svårt – ofta omöjligt – att föra ett sakligt och objektivt samtal kring temat. Sanningen att säga känner jag hur jag själv har tröttnat på att i det längsta sträva efter en sansad och någorlunda civiliserad inställning…

…och känner hur jag just nu – och denna gång – själv önskar hemfalla åt den låga nivå som vissa somliga upprätthåller…

Alltså, mitt svar på detta tjat om ”utrotningshot” lyder därmed:

Ligger det verkligen till på det viset, att hotet tycks så omedelbart överhängande, så är mitt tips att ansluta dig/er till en hemsida för dem utan partner och därefter – eller i mån av napp – införskaffa adekvat mängd Viagra.

Just det, höll på att glömma… en charmkurs vore med största sannolikhet också en vis investering!

Minsta motståndets lag?

Skratta inte åt andras dumhet. Den är din chans.

(Henry Ford 1863-1947)

Stötte på detta citat för någon dag sedan. Tanken slog mig hur representativ och beskrivande dess tankegång är för vårt beteende (eller gäller det bara vissa somliga av oss?). Vi skrattar, pikar och/eller till och med hånar någon som gjort bort sig istället för att faktiskt ta tillfället i akt och ”öka våra egna aktier”. Med detta menar jag att vi oftast tycks ha en fallenhet för att nöja oss med att kul på andras bekostnad (ofta då någon på arbetsplatsen eller i andra sociala sammanhang genom en fadäs bidrar till att halka något pinnhål på den aktuella gruppens statusstege) och tycks glömma att vi själva skulle kunna visa framfötterna genom att kliva in på scenen och göra det missbedömda, felaktiga eller klumpiga korrekt – med störst vinst då vi samtidigt undviker att ytterligare ”knuffa på den bortgjorde”.

Således tycks vi ha en fallenhet för att i vissa specifika sammanhang i stort sett bara ha fokus på att bevaka vad andra gör, istället för att se vad vi själva skulle kunna göra. Men, det är klart. Det är ju självfallet både roligare och mindre krävande att hoppas på att andra ska demonstrera sina tillkortakommanden, än att lägga lite tid och energi på att själv lära sig något och på så vis kunna demonstrera en bredare och djupare kunskap om oavsett vad.

Fyra fenomenala ballader...

Musik är så mycket...

Jag tänker dock inte fördjupa mig i all de adjektiv som eventuellt skulle kunna förstärka, förhöja eller försköna en text om just musik. Vill bara presentera några av mina absoluta favoriter inom kategorin ballader. Och naturligtvis är det en rad med gäng inom den hårrda råkkens ram som alstrat följande eminenta stycken.

Det är bara att njuta!

http://www.youtube.com/watch?v=hHDZ5rYiMz0

http://www.youtube.com/watch?v=rfP8aUwgbcU

http://www.youtube.com/watch?v=B32yjbCSVpU

http://www.youtube.com/watch?v=GJ5itsfmVow

Kort om det subjektiva och egoistiska.

Patriotism är övertygelsen att ens fosterland är överlägset alla andra därför att man själv är född där.

(George Bernard Shaw 1856-1950)

Ännu en historia utan slut?

Såg häromdagen en mycket intressant brittisk dramadokumentär om det hårda, invecklade och bitvis farliga arbetet som låg bakom och ingick i den process som avvecklade den sydafrikanska apartheidregimen. Det som kom att utspelas i Sydafrika under 1990-talets första hälft var och är ett fantastiskt prov på människans vilja och förmåga till försoning, förlåtelse, tolerans, ödmjukhet och ”att mötas halvvägs”. Ett verkligt bevis på att vi faktiskt förmår att övervinna mörkret – och dess komponenter egoism, hämndbegär, fruktan och cynism – inom oss själva.

Vår historia har annars sannerligen ett alldeles för långt och dystert register av – om inte katastrofala, så åtminstone – obehagliga utvecklingar efter att makt- och/eller systemskiften ägt rum någonstans i vår värld. Och vi tycks ha en alldeles för svag vilja eller förmåga att faktiskt lära av historien. Bara i vår egen så kallade framgångsrika och utvecklade världsdel finns åtskilliga exempel – även i tiden efter 1945: sönderfallet av federationen Jugoslavien är ett, utvecklingen i Kaukasus och Baltikum efter Sovjetunionens fall är två andra. De här exemplen har alla ett fenomen gemensamt: förtrycket!

Just förtrycket är en både fascinerande och en alldeles för otäck företeelse som vi och vår historia visar upp. Förtryck kan – enligt min uppfattning – i de flesta fall definitivt också översättas till mobbning och/eller önskan om och strävan efter att dominera, för att på så vis tillfredsställa den egna girigheten och egoismen, samt för att kompensera för en obefintlig självkänsla och ett kroniskt dåligt självförtroende. Och så spelar det ingen roll om mobbaren, översittaren och/eller förtryckaren utgörs av en unge eller ett par ungar på en skolgård, en eller ett par personer på en arbetsplats, eller en stat och dess regim.

Vissa somliga skulle kalla, och kallar, detta fenomen för ”överlevnadsinstinkt”. Jag kallar det en primitiv och omogen kvarleva från forntiden. En kvarleva som skulle ha förpassats till den – i inläggen på denna bloggen några gånger nämnda – historiska skräphögen redan då människan blev bofast och började skapa så kallade civilisationer. Åtminstone skulle vi så kallade moderna människor ha börjat ta tag i det i tiden för vår egen ”vetenskapliga väckelse” – upplysningstiden. Men icke och nej! Fortfarande tycks vi istället föredra att uppföra oss som just de apor som många av oss absolut hävdar att vi inte är.

Och vad måste då ske för att människan en gång för alla ska vakna till sans? När ska vi slutgiltigt börja ta tag i det faktum att det rör sig om en destruktiv cirkelprocess som bör brytas?

Vi har ju faktiskt kunskap och förståelse för att förtryck bara föder nytt förtryck; att förtryckarna lär de förtryckta att förtrycka; att förtryckarna själva bär på den fruktan de sprider, därför att de räds och förväntar sig de förtrycktas hämnd – därför att alla förtryckare någonstans inom sig själva vet att deras ”dominans och kontroll” faktiskt lever på lånad tid, och att den förtryckte i sinom tid kommer att resa sig och/eller att förtryckarnas position kommer att ha försvagats. Vi vet vidare att det i alla dessa konfliktbaserade sammanhang är ytterligheterna – extremisterna eller fanatikerna om man så vill – som drar i trådarna och påverkar de resterandes tycke och tänkande; att det svart-vita och cyniska dominerar så länge inte ”gråskalans” företrädare får övertag, eller åtminstone inflytande.

Slutligen vet vi också att förtrycket kommer att leva kvar i någon form, efter att de tidigare översittarna blivit av med makten eller lämnat den, om inte viljan till försoning, förlåtelse och ett engagemang för en konstruktiv och produktiv framtid finns överst på de nya makthavarnas agenda. Ett talande prov på detta är många av de ryssar som lever kvar i exempelvis de baltiska staterna. De utgör idag i mycket andra klassens medborgare och får bära hundhuvudet för de avarter och vidrigheter som kännetecknar den ”sovjetiska eran”. Flertalet av dem hade ingenting med Sovjetunionens förtryckarapparat att göra, men likväl associeras de med denna otäcka statsbildning eftersom denna – i omvärldens (läs: människans) alltför ofta förenklade sätt att betrakta och framställa saker och ting – sågs som just ”rysk”

Vad beror det då på att vi i så många fall fortfarande tycks vara så till synes ovilliga att lära av historien, och oförmögna att verkligen ta tag i våra primitivaste instinkter? Är det möjligen för att det i vår kultur finns inbäddat tanken om "var och en är sig själv närmast"?

Dessa ovan ställda frågor önskar jag att jag – eller vem som helst för den delen – hade bra svar på. För det hjärtevärmande exemplet med Sydafrikas verkligt ”civiliserade” övergång från det vidriga apartheidsystemet till demokrati tyder på att vi faktiskt har förmågan och viljan att agera som ”människor”.

Tyvärr är det än så länge bara ett av relativt få undantag av ljus i vår gemensamma världs historia…

Vackert om mötet och vänligheten...

Leendet är det kortaste avståndet mellan två människor.

(Victor Borge 1909-2000)

Skitsnack?

Gödsel och glädje har mycket gemensamt. Dels begynnelsebokstäverna samt bokstäverna D, E och L, dels en vokal med två ovan placerade prickar. Men det viktigaste är att om det sprids ut - i bemärkelsen delas med av - så gror det. Ja, det växer!

Om jag har fått snurren?

Tja, det är ju en tolkningsfråga. Men hursomhelst står jag för det! Och jag har skitskoj!

Ha det bäst i sol & värme!

Tio år sedan...

Idag för exakt ett decennium sedan invigdes bron över Öresund. Minns hur mina äldre släktingar - till min rysnings- och förväntansfyllda fascination - berättade att tiden av någon ännu inte förklarad anledning börjar accelerera då man just ska till att fylla trettio. Den ökade hastigheten medverkar till att tidsperspektivet tycks krympa, vilket i sin tur är en av orsakerna till att jag upplever mina påbörjade studier i Lund, uppbrottet från en fantastisk kvinna och brons invigning som om det bara var händelser "häromåret".

Broar kan inte bara vara vackra, de överbryggar också - både bokstavligt och symboliskt. Såg på nyheterna idag vad det har inneburit för den här regionens invånare. Sedan bron öppnade har arbetspendlandet länderna emellan femfaldigats. Utbytet på många områden har ökat, men det har också visat sig att vi på många avgörande vis fortfarande lever i det förgångna. Den integration över kultur- och nationsgränserna, som Öresundsregionen förespåddes utveckla, har gått ytterst trögt eller till och med stannat på planeringsstadierna. Orsakerna enligt experter är främst våra länders lagstiftningar som påverkar vars och ens vardags- och arbetsliv, samt affärs- och näringslivet - vilket till viss del tycks bottna i en ovilja hos makthavare inom främst politiken till att "samarbeta med konkurrenten".

Jamenvaf..? Jag sticker inte under stol med att ha tillhört den del av befolkningen som var emot ett monument över de båda huvudstädernas politiska prestige och självbelåtenhet. Men, nu när vi väl har en brygga mellan vår halvö och kontinenten, varför inte gå steget fullt ut?

Jag känner mig less på detta gnetande enligt nationella riktlinjer. Det är ju för bövelen inte 1809, 1905, 1914 eller 1939 längre. Stolthet över sin kultur och sitt land - absolut! Inskränkt, kortsiktig, närig och självtillräcklig "nationalism" - släng gödslet där det hör hemma! Vad är meningen med ett monumentalt byggnadsverk om tankegångarna likväl förblir i småaktighetens löjliga och infantila famn?

Orka!

Bäst att sluta innan mitt ph-värde faller under det kritiska strecket...

Nu ska jag ut och cykla en långrunda i den underbara skymningen och sedan ta del av fyrverkeri-, ljus- och laserspektaklet som ska hylla Öresundsbrons tioårsdag.

God kväll och kram på er allesammans!