måndag 22 augusti 2011

Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...


Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.


5 kommentarer:

  1. Äckligt, Beklämmande, Sorgligt är bara förnamnen till det här mobbingfenomenet som vi "matas" med på TV och som verkar att ha blivit beroendeframkallande hos somliga. Själv undviker jag sådana program som pesten men har sett några avsnitt av något nån gång, halkat in på ... av misstag, för att någon annan etc ... Och vi ... du och jag och alla andra som tycker det är här beklämmande skall förstås reagera ... ju högljuddare ju bättre. Fast man blir ju så trött så man ids inte till slut ... man ids helt enkelt inte bry sig.

    Kram på dig Riddar Robert ...

    SvaraRadera
  2. Billig, lättproducerad förnedringstv... Fördumningstv... :-(

    Fridens liljor

    SvaraRadera
  3. "Underhållningen" i TV blir sämre i takt med att vi får fler och fler kanaler. I stället för att konkurera med kvalitetsprogram verkar det vara en tävling om vem som har det mest förnedrande utbudet.

    SvaraRadera
  4. Bara kikar in med lite fridens liljor... :-)

    kramen

    SvaraRadera
  5. Lovely Bird: tror att vi bör försöka att "bry oss" så länge det bara är möjligt... annars riskerar enfalden, ytligheten och dumdrygheten att vinna på "walk over"...

    Du är en mycket snäll dam, Lovely Bird... "Riddare"... Känner dock att rustningen både har bucklor och rostfläckar - men, stort tack i vilket fall som helst!! =)

    Stor kram!!!


    kloktok: Amen!!!

    Allt gott! =)


    conny: Amen!!!

    Allt gott! =)


    kloktok (igen): du är ett ljus!!!

    Stor kram tebax!! =)

    SvaraRadera