fredag 19 augusti 2011

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…


Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…


– INN JÅRR FÄJS!!!


6 kommentarer:

  1. Välkommen tillbaka, jag har saknat dig! :)

    SvaraRadera
  2. Och förresten; ÄR DET INTE DAGS FÖR LITE HÅRRDRÅKK PÅ DEN HÄR BLOGGEN SNART!!????

    http://youtu.be/kz_6jagv_D4

    SvaraRadera
  3. Apropå de engelsktalande damerna, så har de alldeles rätt angående användningen av Engelskan i alla möjliga och omöjliga sammanhang i Sverige.
    Jag "varnade" redan för ett par decennier sedan att det Svenska språket håller på att utarmas, och kanske har förpassats till språkexperternas värld om ett par hundra år.
    Damerna vid Malmö centralstation då? ...hm..ja, inn thär fäjsis...hihi..

    SvaraRadera
  4. Jag har en hypotes om damerna vid centralstationerna... Kanske är de ängsliga, självupptagna, och har ett stort kontrollbehov.
    Då de hör ett annat språk de ej behärskar tror de kanske att något sägs/kommenteras om just dem (självupptagenhet). Att ej kunna förstå det som sägs gör ju även att man mister möjligheten att känna kontroll... Å när kontrollbehovare mister kontrollen brukar de bli ängsliga. Ängsliga människor kan lätt bli rädda människor. Rädda människor kan lätt övergå till bli onda människor... Ondska föds ur okunskap.

    Kan inte låta bli att le lite åt din mors kommentar apropå den rikliga förekomsten av änglish. :-) Hennes kommentar är ytterst intressant och jag har även hört den från min egen mor som aldrig fick lära sig engelska när hon gick i skolan...

    Ha det gött!
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  5. Det är väl helt enkelt så att man vill förstå informationen i ens eget land, det är inget konstigt med det. De äldre som kanske inte har samma utgångsläge som vi lite yngre har kommer ofta i kläm.
    Information är viktig men ofta är informationen upplagd på ett sätt att den äldre generationen inte har en chans att hänga med, se på tv-reklamen, hur många 70-80åringar hinner göra sig en bild av vad som menas med inslagen? Dagens 30-åringar verkar tro att de äldre hade samma förutsättningar som de själva vad det gäller datakunskap och språkundervisning.
    Mer hänsyn och respekt till de äldre!

    SvaraRadera
  6. Pia: Takkartakkartakkar!!! =) Och visst kommer det ett & annat om det metalliska vad det lider... (takk för Sabbathlänken)!

    Kram på sig, tösabit!


    Conny: språk utvecklas ständigt... tar till sig främmande ord och fraser... Det är inget vi kan göra någonting åt.

    Det jag stör mig på i detta sammanhang är den enögdhet, där ett (främmande) spräk har hög status (ibland högre än det inhemska) och är mer än väl accepterat, medan andra inte är gödsel värda.

    Beträffande det om de äldre kan jag bara instämma.

    Allt gott!!


    kloktok: känns som en träffande beskrivning av den företeelse, som nämnda madammer representerar...

    Mamsens kommentar finner jag intressant oxå i ljuset av att hon inte aldrig har kommit att behärska svenskan särskilt väl... vilket jag inte anser särdeles underligt, då hon de första 25 åren arbetade på en fabrik omgiven av i stort sett endast invandrare...


    Allt gott & sensommarkram! =)

    SvaraRadera