En något utdragen om vissa vuxnas beteende...

Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...

Ingenting är heligt – allt går att driva med?

Det finns de som menar att man kan (och ska) driva med, göra narr av, samt skoja och skämta om allt. Jag kan bara delvis instämma. Jag är visserligen själv svag för satir (i synnerhet politisk) samt ironisk och sarkastisk humor – i synnerhet då det är riktat mot företeelser (som girighet och orättvisor), enskilda individer eller grupper som på något vis är till skada eller obehag för sin omgivning. Men jag blir allt från betänksam till upprörd då svaga eller på något sätt drabbade – exempelvis barn eller sjuka – är föremål för ”skämtet”, eller om det rör sig om miljökatastrofer eller liknande tragedier. Direkt förbannad blir jag om någon allt-går-att-skoja-om-förespråkare ihärdig hävdar att ”ingenting är heligt” i situationer då ”humorn” bara är en dålig ursäkt för trakasserier, eller ännu sämre kamouflerad hets.

Tyvärr upplever jag att detta inte är ett alltför sällsynt fenomen. Och givet ovan nämnda sammanhang vill jag därför yttra följande till den här företeelsens profeter, försvarsadvokater och (miss)brukare:

– Så man kan skoja och skämta om allt? Utmärkt! Börja då med er själva!

Det där om att vara vuxen...

Begreppen "vuxen" eller "vuxenvärlden" utgör sammantaget en norm som till synes bara är en positiv självklarhet och som följaktligen aldrig ifrågasätts. "Väx upp!" eller "Var inte barnslig!" är fraser vi gärna slänger ur oss då vi anser någon eller några uppföra sig omoget, irrationellt eller löjligt. Hur ofta har vi inte ansett att dessa yttringar varit berättigade - oavsett om så varit fallet eller ej? Och hur ofta blir vi exempelvis inte vittne till att den så kallade vuxenvärlden ojjar och oroar sig över efterkomlingarnas - ja, båda barnens och ungdomarnas - tankegångar och, kanske främst, uppträdande?

Visst, ett barn eller någon som inte är myndig har inte alla de erfarenheter som en drygt tjugo år äldre individ äger. Och att uppnå myndighetsåldern är i sig ingen given garanti för att en person plötsligt ska börja just tänka och uppträda på ett så kallat vuxet eller moget vis. Men, jag anser att det i sammanhanget ändå är fruktbart att beakta det faktum att en norm, precis som de flesta andra företeelser, har en baksida. Och hur ofta stöter vi i ärlighetens namn på diskussioner - både i det privata likväl som det offentliga rummet - som har en någorlunda konstruktivt kritisk hållning till det faktum att vuxenvärldens begränsningar, hämningar, frustrationer och fobier i hög grad tenderar att överföras på nästa generation?

Bara betänk uttalanden som: ”en insekt – fy vad äckligt”; ”uärrk en spindel”; eller: ”hjälp, en orm”. Eller betydligt allvarligare, det vill säga sådana som i ytterlighetsfall kan få tråkiga konsekvenser: ”fy fan, en svennebanan"; "fy fan, en svartskalle"; "fy fan, en punkare"; "fy fan, en kläddsnobb"; "fy fan, en moderat"; "fy fan, en kommunist"; "fy fan, en golfspelare"; "fy fan, en trädkramare"; "fy fan, en dörrförsäljare"; "fy fan, en lapplisa", och så vidare in i det oändligt pinsamma".

Hur ofta reflekterar vi "vuxna" egentligen över att vi faktiskt är förebilder; att våra tankar och gärningar på flera sätt utgör en form av mallar; att barn i mångt och mycket endast härmar och imiterar vuxna? Hur ofta glömmer vi inte det ansvar det innebär att verkligen leva som vi "vuxna" lär? Och hur ofta inser och erkänner vi att vi "vuxna" därmed också bidrar till att förvirra ungarna eftersom de bara följer sina förebilder - eftersom de oftast bara gör som de vuxna gör och inte som dessa säger?

Nästa gång en kommentar om barnslighet eller omognad angående ungdomar, "De andra" eller en företeelse i vår omgivning är på väg ut ur munnen bör vi kanske tänka på att vi sannolikt har just sådana ungdomar, "De andra" eller företeelser som vi förtjänar.

Gör vi inte det bör vi nog se på termerna "vuxen" och "vuxenvärlden" som enbart teoribegrepp, samt "vuxenstadiet" som enbart en anatomisk och biologisk detalj i människans livscykel.

Jakt på och jäkt efter övermänniskan…

Gjorde häromdagen en arbetskollega sällskap under en paus i rutinerna och slöfluktade på ett avsnitt ur en nordamerikansk underhållningsserie (Vad? Finns det sådana från andra länder?). I vanlig ordning utsattes vi ofrivilligt – någon som faktiskt gör det frivilligt? – för ännu en av alla dessa omgångar med predikningar och frälsarförsök under de sedvanliga reklambajsaravbrotten på en av alla dessa hjärnbedövningskanaler. Ett av inslagen gällde något ur kosmetikbranchen och i svamlet uppfattade jag frasen ”felfri look”. Noterade detta i minnet, därefter på en papperslapp och googlade frasen under förmiddagen. Kom så småningom in på en kosmetikkedjas hemsida, där en av produkterna beskrevs på detta vis:

Microfin, skir och silkig. Pressat puder som är enkelt att ta med sig. Lätt att applicera. Ändrar inte nyansen på färgen. Låter hudens naturliga vitalitet och fräschör stråla igenom. En makeupsvamp med mockadetaljer medföljer. Suddar ut linjer. Ger huden en felfri look.

Och en annan enligt följande:

Professionell kvalitet. En foundationborste som skapar en jämn finish och felfri look. Fungerar bra med alla foundations i serien M·A·C, inklusive Studio Fix och Studio Tech. En professionell foundationborste utformad för att skapa en jämn och felfri look. Använd för att applicera och fördela foundation i hela ansiktet. 19 cm.

Jupp… i det andra exemplet upprepas frasen två gånger. Och, visst, det känns som en copywritermiss… men likväl speglar texten ett fenomen som fått otäck tyngd genom kombinationen av reklam- och skönhetsbranchens, samt medias, agerande. Det går inte att undvika att uppleva företeelsen som någonting indirekt kopplat till det rasbiologiska vansinnet under första halvan av föregående sekel.

Alltsåmenvaf...? Får någonting vara ”defekt” överhuvudtaget idag? Måste allt tvingas in i en symmetri? Det är lite som: ”vi måste få ordning och reda på naturen – naturen ska besegras och tämjas”. Det onaturliga tycks ju för höge bövelen ha gått och blivit norm…

Givet dagens skönhetsideal och dess jakt på och jäkt efter övermänniskan är det sannerligen inte enbart högerpopulisternas trångsynthet och själtillräcklighet, samt den chauvinistiska nationalismens intolerans, som får en att tycka sig höra de skumma grändernas stöveltramp.

Något sarkastiskt apropå krig...

Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?

Folket:

– Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?

Politikern/ämbetsmannen:

– Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…

Företagaren:

– Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…

Den religiösa företrädaren:

– Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…

Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

Om nationalism…

…något som även kan appliceras på alla andra former av grupptillhörigheter.

För mig framstår nationalister – ja, chauvinister av alla de slag – som ingenting annat än vandrande hjärnsläpp likt ”supportern” som i våras beträdde spelplanen under Skånederbyt mellan MFF och HIF, och gav sig på målvakten i motståndarlaget. Denne ”älskare av sitt (lag)” säger sig ha agerat i affekt; först och främst för att ha upplevt en personlig förolämpning och/eller kränkning. Det vill säga inte särskilt mycket annorlunda än när vissa somliga framställer en utsaga eller utför en gärning ”för lagets, folkets eller landets skull”, utan att alls reflektera över de möjliga eller sannolika konsekvenserna för just laget, folket eller landet.

Det hela har således knappast så mycket att göra med nationalism/fosterlandskärlek (eller lagkänsla). Istället rör det sig om de subjektiva och narcissistiska tolkningar – och önskningar – man själv uppfattar som ”patriotism” eller ”lagkänsla” (eller vad det nu kan vara för gruppkategori man anser sig tillhöra), vilka går att översätta med: så här önskar jag att laget/landet var och hade det och så här anser jag att laget/landet bäst sköts för att nå målet.

Fenomenet sammanfattas bra i ett citat av August Strindberg som redan har använts i ett inlägg. En repris är dock adekvat i det här sammanhanget:

Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra.

Bara en definition...

Egoism...

...självtillräckliga tankegångar och självklara uppföranden enligt filosofin: jag har ensamrätt på rättigheter, samt full och obegränsad ansvarsfrihet...