Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?

Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

Hög tid vi skaffar egen lägenhet och körkort...

Var och en av oss stöter då och då på utsagor eller diskussioner om att vi alla är barn av Moder Natur eller Skaparen, eller någonting i den riktningen.

Okej... men när och hur ska vi egentligen förmås att växa upp???

Inte riktigt framme ännu...

Jag tror att jag har funnit den felande länken mellan djuret 

och den civiliserade människan. Det är vi.

(Konrad Lorenz 1903-1989)

Elakt? Visst, men lik förbaskat alldeles för sant alldeles för ofta...

Världsklass(er) i förändrad värld...

Ett decennium har passerat. Tio år har gått under vilket det har blivit mindre kul att resa med flyg; delar av Orwells 1984-scenario blivit realitet; de negativa attityderna ökat i omfång gentemot människor från den muslimska världen i allmänhet och Mellanöstern och Nordafrika i synnerhet…

I praktiken alla jag känner vet – minns – var de befann sig eller gjorde då de fick nyheten den här dagen. Själv satt jag strax efter lunchtid och diskuterade C-uppsatsämne och val av handläggare på min dåvarande examinators arbetsrum, på historiska institutionen i Lund. Jag råkade kasta ett öga på den påslagna datorskärmen bakom hennes rygg; en smal textremsa gled fram över bildens övre del och förkunnade någonting i stil med: flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag minns att jag inte hade något som helst minne av att någon ny Hollywoodprodukt i katastrofgenren snart skulle ha premiär – och att jag tyckte det var underligt att min väldigt seriösa lärare alls kunde tänkas vilja ta del av reklamsnuttar om just sådant skräp. Det var först på tåget hem under eftermiddagen jag insåg att någonting verkligen allvarligt hade skett, eftersom samtalsbruset var högre och intensivare än vanligt och att jag hörde något om två plan i skyskraporna.

Resten av dagen försummades alla mina förberedelser för uppsatsarbetet. Jag var klistrad framför TV:n och datorn till långt in på småtimmarna. Och jag minns både sorgen, fasan och vreden jag själv upplevde. Sorg inför alla de som drabbades, fasan till följd av bilderna från fallande eller hoppande ur tvillingtornen och vreden gentemot de extremegoister som utförde dådet till följd av en perverterad övertygelse.

Det dröjde dock inte länge förrän jag tyckte mig uppleva samma känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad bland många nordamerikaner (och övriga ”västerlänningar”), som utgjorde den grundläggande myllan ur vilken dessa ”religiösa” egoister kunde spira. Extrema handlingar är ytterst sällan resultatet av en idé fullkomligt ut ur det blå. Och min övertygelse om att det ena ger det andra kunde bara bli starkare.

När jag under morgontimmarna idag kort tog en titt på etermediet och några tidningars hemsidor hos oss, i Slovenien, Storbritannien och Tyskland slog mig en tanke. Det var en ytterst delikat balansgång som pågick. De flesta kommentarer och diskussioner var sakliga, upplysande och på flera vis intressanta. Men i skuggorna kunde jag inte låta bli att skönja någonting störande, ja oroande.

Jag frågar mig hur stort allt detta hade slagits upp idag om det istället hade varit tvillingtornen i Kuala Lumpur som då hade varit målet? Eller Kreml och Vasilijkatedralen i Moskva? Eller Den förbjudna staden i Beijing? Eller Jesus-statyn i Rio De Janeiro? Eller stadskärnan i någon av Indiens eller Afrikas alla storstäder?

Ja, det rör sig i sammanhanget om en verklig ”världsstad”. Ja, det var (och är fortfarande på flera vis) planetens mäktigaste centrum för finans (politik behövs knappast nämnas, det är ju fortfarande synonymt med ekonomi) och kultur. Ja, vi (västerlänningar) har en väldigt speciell relation till staden – kanske i synnerhet vi i Skandinavien. Men, det rör sig för satiken om människor och jag kan inte annat än att få en skavande känsla av att den empati och sympati som förmedlas i media delvis speglar en syn på vem eller vilka som är värda en större tilldelning av dessa företeelser och vilka som inte är det…

Hästar under huv och åsnor bakom styret...

Med koppling till de gånger jag stöter på uttryck som: 

- Hö hö, den har långt över femhundra hästar under huven!

Eller:

- Hajjar du? Maxar över trehundra!!

Alltså... Med full respekt för alla dem som är helt betuttade i motorsport oavsett kategori... eller ombyggnad och design av diverse fordonskategorier (är själv barnsligt förtjust i den estetiska förändring ett vardagligt åk kan genomgå). Men, vad är det för mening med ett helt sabla stuteri under motorlocket - som medger högre hastigheter än vad de flesta jetplan har vid start och landning - om lagstiftningarna på de flesta håll i världen endast medger att bara en viss del av havreknaprarna kan användas på allmänna vägar? För att i nuvarande tid inte tala om det absurda i den "törst" som allt detta gnäggande innebär...

Jäpp, jag är trög som sirap på antarktis, när det kommer till tolerans för utsagor som alltför ofta tycks vara förbundna med försök till kompensation för en svag personlighet. Och visst svär jag i ett heligt byggnadsverk av något slag eftersom jag själv bevistat ett "dragrace" och själv gärna trycker till extra på gaspedalen när jag befinner mig på någon av kontinentens fartdåreframkallande vägnät. Men jag har definitivt aldrig kunnat förstå tjusningen med de mekaniska vrål som - faktiskt först efter den egentliga "bilrevolutionen" efter andra världskriget (jupp, sant, H. Ford gjorde "revolutionen" redan under mellankrigstiden - men det var i USA) - gått och blivit någonting "naturligt" i vår tillvaro på det här gruskornet i kosmos. För mig kommer det alltid att förbli ett konstlat ljud vi faktiskt inte har någon praktisk nytta av...

Nutidens predikstol...

Apropå reklamens grepp om vår tillvaro...

Hur många prylar är det egentligen vi faktiskt inte visste att vi behövde (eller saknade) innan just den där reklamsnutten talade om det för oss???

Något om en rutten underhållning och ”know your enemy”...

Under nattens arbetspass kom jag bli ytterligare ett steg övertygad om att någonting verkligen tycks hålla på att kantra i vår civilisation…

Fick ofrivilligt ta del av (gjorde arbetskollegan sällskap i dennas sittning i kassan) en av alla dessa moderna gladiatorspel kallade dokusåpor. I just det aktuella fallet rör det sig om överviktiga personer som ingår i konkurrerande lag, vars ändamål är att minska i vikt i mesta möjliga mån. Det lag som under sända episod förlorar – det vill säga gått ner minst i vikt sammanlagt – måste rösta ut en av lagspelarna.

…jaaa, jag satt och såg mig igenom hela tragedin…

Var till sist tvungen att lämna kassabåset i pur sabla ilska. Jamenvadihelv… är det egentligen meningen att personerna ifråga verkligen ska få hjälp? Eller utgör de enbart rekvisitan i vad som bara är ännu en av alla dessa mer eller mindre hjärndöda och vidriga varianter på vad vissa somliga ser som underhållning? Och betyder det i slutänden att en utröstad inte längre får hjälp att minska i vikt efteråt?

Visst, det muttras säkert något om att ”de där väljer ju frivilligt att delta” eller om att ”vissa gör ju vad som helst för att synas”. Spelar ju nada kvitt. Bara idén om att exponera vissas kroppsliga och/eller själsliga misär är ju äckelframkallande. Men, vad är egentligen det mest ruttna i sammanhanget? Det faktum att någon bara kommer på tanken att producera förfallet och att någon faktiskt vill delta i det? Eller att det till och med finns en publik som vill smita från ansvaret att använda sina hjärnhalvor till någonting annat än att bara tillfredsställa de lägsta drifterna? Själv är jag benägen att tycka att konsumenten har möjlighet att påverka och därmed ett något större ansvar än cynikerna som skapar möget.

Visst, jag kan absolut göra det enkelt för mig och ge blanka den i dy(ng)lik underhållning. Men, det skulle vara som att lämna walk over till enfalden. Ska man ha minsta hum om sådant man ifrågasätter, bör man känna sin fiende väl (för att göra en travesti på en engelskspråkig fras).

Ja, sant. Jag skulle inte komma på tanken att ta livet av någon eller utföra ett övergrepp av något drastiskt slag, för att ”veta” att jag talar om något som är fel på alla vis. Men, det är min övertygelse att man in de överlägset flesta fallen bör smaka och prova på så man inte riskerar att fälla ett brådmoget omdöme.

Om något mindre insiktsfullt, samt vad som möjligen kan tänkas vara ett samarbete Troll och en viss Murphy emellan…

Brukar närmast konsekvent fnissa eller fnysa (beroende på vem som är i min närhet) åt alla yttranden om omen, varsel och annat som menas vara förebud av något slag. Själv menar jag att det man inte har någorlunda direkt kontroll över mer eller mindre styrs av slumpens nyckfulla infall och godtycke. Vart vill jag nu komma? Jo, tänkte knyta ihop innehållet i de inledande meningarna med: har ju de senaste sjudagarsperioderna (och fram tills igår) knappast ägnat en tanke åt bloggen. Tankar och grubblerier har visserligen fortfarande präntats ner i anteckningsblock, eller vad som nu funnits till hands i rådande stund. Men lusten att medelst inlägg på bloggen ”föreviga” dessa har inte funnits. Inte ens det mörker som via en självtillräcklig, egoistisk och tunnelseende individ drabbade Norge för en tid sedan fick motiveringen att vilja lyfta späcket ur lättjemöbeln.

Men, så… igår… Vad som skedde orkar jag inte bry grubbelmaskineriet med. Ja, jag envisas. Jag anser det vara slumpen. Nej, skulle inte ens under giljotinen förmås att erkänna ingripandet av någon mystisk makt – inte ens Trollen. Möjligen kan jag sträcka mig till att Murphy fick vittring på min förslöade inställning till bloggen…

Det började med att jag råkade höra en ordväxling mellan två medelålders damer i entrén till Centralstationen. Något om ”tjattrandet på deras eget språk istället för vårt”. Och så den andras kommentar: ”Ja, de borde ju inse att de lär sig fortare om de bara talade svenska”!

Medvetandet noterade, näsborrarna vidgades en aning. Men, längre än så gick inte min reaktion på de där damernas pladder. Samtidigt ryckte jag till inombords: blogglättjan hade tydligen börjat inverka även på lusten att enbart anteckna. Minns bara att jag ryckte på axlarna – parallellt med ett litet stick av undran över den uppenbara olusten. Längre än så kom inte tankeverket. Skulle ju hämta mor, som kom på visit till dessa våra sydvästligaste nejder.

Då besöket var över och jag under kvällen följde med tillbaka till stationen frontalkrockar min blick med den senaste reklamkampanjen (från klädkedjan Lindex) i busskurarna: BACK TO SCHOOL. Ena handen och fingrarna sträckte sig reflexmässigt efter anteckningsblocket i jeansjackans innerficka… bara för att återgå till sitt slappa och passiva hängande i änden på armen… Medvetandets lättjeprincip måste ha aktiverats av någon smörja som sannolikt emanerar ur en – av (den anatomiska och/eller medicinska) vetenskapen ännu inte funnen – körtel eller blåsa någonstans i ens organism. Visst, erkännes, jag kunde inte låta bli att aningen skadeglatt skänka en tanke åt madammerna under förmiddagen.

Men, just som jag lyckats trycka ner det hela bortom det direkt medvetna får lilla mor korn på reklamen, med ett par barn klädda i vad som uppenbarligen är senaste skriket, och yttrar spontant följande:

– Men, varför måste det vara på engelska?

Jupp, alldeles riktigt. Tankarna började snurra. Visst, tänkte ännu en gång på de där madammerna. Men, njet! Tyckte mig inte alls se en trollsvans slinka in bakom ett hörn. Däremot kan jag sänka mig till att ha anat konturerna av en viss Murphy i ögonvrån. Och jag fann mig sitta och tjura med och mot mig själv. Trodde ens karaktärsegenskaper var en slags ”helhet” av flera komponenter… Eller är det hela en begynnande schizofreni? Skulle man egentligen märka det?

(Ja, ja, ja! Jag vet! Har sladdat ut ur inläggets ramverk…)

Hursomhelst lyckades det mig att ignorera en allt enträgnare inre röst om att ”det nu för höge j**elen fick vara ett slut på semestern”. Resten av kvällen åtnjöts i Händels, Vivaldis och Bachs sällskap medan en volym om Falklandskonflikten 1982 avslutades.

Vaknade lyckligt. Ännu en fridag att nyttja och njuta av. Städade och tvättade. Gjorde upp med några vänner om tid och mötesplats för att ikväll ta del av den årliga festivalens första dag. Tog under sena eftermiddagen en tur ner till Limhamn centrum för att inhandla diverse livsmedel och hade nästan glömt gårdagens eskapader då jag på håll får syn på reklamen med sin allt annat än inhemska slogan. Som ett mejl på nätet sker några ögonblick följande: stöter på ett par unga män och en dito dam, som jag vill placera någonstans i området PakistanIndienSri LankaBangladesh. Redan på håll upplevde trumhinnorna ickenordiska vibrationer. Sannolikt utbytesstudenter, for det följaktligen genom skallen. Då jag just passerat nås jag av den unga damens något högljudda skratt:

– I´ve never been to a country outside the english speaking world and experienced such an imense use of english in public…

Okej då… det finns kanske både järtecken och troll, och Murphy kanske till och med har ett ID-nummer… Skit samma vilket…

Inhandlar halvt frånvarande det jag ska och går hem halvt närvarande i tankemaskineriets våld. Kliver in i bostaden och går käpprakt till datorn…

Övrigt är historia…

Adress: Madammerna vid Malmö Centralstation…

– INN JÅRR FÄJS!!!

Semester...

Det börjar bli lite väl mycket av ett "vargen-kommer-syndrom" i detta sammanhang...

Har varit på en kort-semester på Västkusten och då haft tid att rannsaka mig själv vad bloggen beträffar. Kort och gott har jag konstaterat att den inte varit särskilt inspirerande de senaste månvarven. Och den lusten och det tycket önskar jag innerligt tillbaka. Vet dock att ett "tvingande" är det minst konstruktiva i sådana här fall. Suget måste komma spontant...

Anser mig dessutom ha varit aningen nonchalant mot både besökare och mig själv. Ber i samband med detta om överseende.

Således: har paus/semester/vila (inte nedläggning) tills lusten är tillbaka...

Ta hand om er och ha en riktigt god sommar!!

Det blev bara en platt kommentar…

”Återkommer under morgondagen”… Jooodå… och allting går att sälja med mördande reklam…

Bör fortsättningsvis vara antingen restriktiv eller konsekvent visavi liknande utfästelser. En utsaga av den sort jag präntade in i senaste inlägget är ju liksom skrudad i förpliktelsens klädnad. Annars kan jag lika gärna sälla mig till den flock av populistimpregnerade politiker som blivit ett allt mer omfattande fenomen det senaste decenniet – både hos oss och utomrikes. Om inget annat för att – som i skrivande stund – slippa ge mig i kast med ett spörsmål som i de flesta hänseenden överskridit sitt ”bäst före datum”.

Hursomhelst… Dagen efter SN:s pajasdoftande pamflett slukade jag bokstavligt talat det mesta jag kom över visavi kommentarer, inlägg och annat med koppling till just denna. Det var med viss bister tillfredsställelse jag kunde notera den storm som händelsen piskade upp och att vederbörande institutions högsta höns slutligen gick ut med en pudel.

Tvivlar dock starkt på att det egentligen rör sig om en definitiv reträtt. Yttranden av dessa slag som kom från ingenjörs- och ekonomsekten par excellens, tycks liksom ligga i tiden. Som en av mina bästa vänner yttrade under vårt samtal – med anledning av händelsen – den aktuella kvällen: ”detta hade inte skett för tio år sedan”. Jag håller å det fullkomligaste med i denna åsikt. Och ser med visst intresse fram mot nästa försök att – kan inte uppfatta det på annat vis – misskreditera bildning (oavsett om denna är ”klassisk” eller icke). Misstänker dock att nästa försök kommer att bli av den betydligt mer förslagna sorten.

Något väl oengagerad?

Medhålles… således ytterligare en anledning till att hädanefter ta mig an något specifikt när detta är färskt som en nykläckt kyckling…